Mobile Stories – social innovation möjliggör ungas delaktighet

Det är tidig morgon och mörkret ligger utbrett över staden som ett tjockt täcke. Ljuset från de miljontals lampor som ger någon form av liv åt den moderna människans vardagsstruktur, blinkar. Det är fortfarande relativt tyst. Men vakna och på väg till en mötesplats för sociala entreprenörer i Malmö, är två av vår tids största innovatörer för en demokratisk samhällsutveckling.

Journalisterna Lotta Bergseth och Jenny Sköld står bakom Mobile Stories – verktyget, där elever på ett enkelt sätt skapar egen journalistik med mobilen,  i Ipaden eller datorn, samtidigt som de tränar sitt källkritiska tänkande. Men det stannar inte där. Rätt använt öppnar det upp en helt ny värld för barn och unga. Lika mycket som det är ett verktyg för innehållsskapande, bygger det också broar till nya relationer. Både med människor de aldrig annars skulle möta, men även till beslutsfattare och politiker i det offentliga rummet. Mobile Stories generar den delaktighet och det samhällsengagemang bland unga, som vi vuxna sorgligt nog, många gånger förutsätter inte finns.

– Vi ser journalistiken som ett sätt, en anledning att mötas. Den får oss helt enkelt att vara nyfikna på varandra och vilja ta reda på mer. En enorm möjlighet att få igång ett samarbete mellan elever som befinner sig i ganska olika världar. I många skolor idag finns inga naturliga mötesplatser över gränserna, bland exempelvis nyanlända på språkintroduktion och elever med ursprung i Sverige. Trots att alla är i skolan för att lära. Här blev Mobile Stories en fantastisk möjlighet att lära om varandra och med varandra. Jenny Sköld berättar vidare om ungdomarna på Mediegymnasiet i Nacka som fick i uppdrag att göra Hemma hos-reportage.

– Resultatet mynnade ut i så häftiga möten och gav de nyanlända möjlighet att öva svenska i skarpt läge och ställa frågor i massor. De svenska ungdomarna fick verkligen möjlighet att utmana sina tankar och fördomar om andra kulturer, människor och länder. Plötsligt fanns inga barriärer längre, de spelade pingis tillsammans, fikade, berättade om sina liv för varandra och skapade minnen och relationer för livet.

– En annan spännande vinkel på detta är hur lösningsorienterade de blev när det gällde att skapa förståelse. Här var den digitala tekniken utan tvekan en tillgång, med hjälp av google translate och översättningsappar kommunicerade ungdomarna hjälpligt trots att de inte delade ett gemensamt språk. På språkintroduktionsprogrammen finns tillgång till tolk, vilket gör att den lärande faktiskt kan använda sitt hemspråk parallellt i produktionen av olika medier, påpekar Lotta Bergseth.

Sociala innovationer utvecklar skolan åt rätt håll

Precis som brittiska framtidsforskaren Keri Facer ser Lotta Bergseth och Jenny Sköld att lärande i större utsträckning behöver ske i samspel med omgivningen utanför skolan. Vi kan inte längre isolera och dela upp kunskapen enligt gamla system.

– Menar vi allvar med att barn och unga är vår framtid måste vi visa det i handling säger Jenny Sköld vidare. Det gör vi när vi skapar samverkan mellan skola och övriga samhället. Det handlar om att våga mötas över gränser, skapa samtal och ta reda på hur samverkan kan ske. Vi ser att det finns stora utmaningar här, på olika sätt. Dels behöver kommunerna gå före och visa vägen. De olika förvaltningar behöver börja kommunicera med varandra i större utsträckning så att möjligheter för integration kring system och människor skapas. Just nu verkar varje förvaltning fungera som en isolerad ö. Det skapar förvirring när en förändrad verklighet utifrån trycker på, där allt är mer mobilt och rör sig över gränser. Sociala innovationer och produkter kan, som i vårt fall, handla både om att vara ett redskap för demokratiutveckling, ett läromedel, en mötesplats och ett nätverk. I detta finns ett enormt lärande som på sätt och vis går skola och offentlig förvaltning förbi. Eftersom systemen de verkar inom är skapta för en annan tid, då den här gränsförskjutningen inte var aktuell. Mobile Stories verkar inom flera fält och är rörligt, ett verktyg som connectar människor oavsett tid, rum, kön, etnicitet, utbildning, ålder, titlar och annat. Det skapar delaktighet, det inkluderar och ger förutsättningar för entreprenöriellt lärande, vilket ju är några av skolans ständiga utvecklingsområden.

– OECD hade nyligen en konferens i i Helsingfors där förslag om Global Competence som en del av PISA-testet 2018. Det skulle innebära att andra värden än de traditionella mäts, relationell kompetens,  kunskaper inom kommunikation och demokrati med mera berättar Lotta Bergseth.

Frustrationen som drivkraft i skapandet av plattformen

– Vi ser att det finns en frustration i mediebranschen och till viss mån i vuxenvärlden över att traditionella medier har svårt att nå unga. Det gjorde att vi verkligen började fundera på hur vi kunde göra för att förändra läget, berättar Jenny Sköld med engagemang i rösten. Vi tog helt enkelt ett steg tillbaka och reflekterade kring vad journalistik egentligen är och vad unga vill, vika frågor de engagerar sig i och varför. Det blev utgångspunkten för Mobile Stories, fyller Lotta Bergseth i. Som journalister brinner vi för att ge röst åt de grupper i samhället som vanligtvis inte får så stort utrymme i det offentliga rummet för samhällsdebatt. Det händer ofantligt mycket i barn och ungas liv, engagemanget i den här gruppen finns definitivt men det saknas en kanal för samverkan med vuxenvärlden. Intresset finns hos politiker och beslutsfattare men hittills ser vi att det har varit svår att skapa fungerande kommunikationsvägar, präglade av ett mer jämlikt förhållande. Sociala medier bidrar naturligtvis i sig som en plattform att ge uttryck för identitet, ställningstaganden och åsikter. I en sådan möjlighet finns också behovet av redskap för att kunna urskilja och tänka kritiskt. Besitter unga dessa verktyg förstärks förutsättningarna för gott samspel med omvärlden i sociala medier, där ett professionellt granskande av nyhetsflöde inte sker.

Mobile Stories – vägen till upprätthållande och utveckling av demokrati

Tänk dig att du skulle byta flöde med tio olika personer i sociala medier. Hur skulle din bild av samhället och omvärlden då påverkas? Vilka ”nyheter” skulle du ta del av och vilka är de som förser dig med just de nyheterna? Med detta i sinnet öppnar sig en svindlande tanke på hur världen för oss, samtidigt som den öppnas upp, också krymper. En paradox vars enda lösning kanske är just källkritiskt tänkande. Regeringar världen över arbetar med frågor som just berör kommunikation med medborgarna. En knäckfråga just nu är hur de når ut till medborgarna när informationsflödet många gånger färgas av de som tycker likadant. Samtidigt som den traditionella nyhetsförmedlingen där professionellt utbildade sysslar med bedömning av vad som har ett allmänintresse, faktiskt inte längre fungerar.

– Nu är vi alla publicister och det är bra, men skolans uppgift att sätta detta i perspektiv blir allt viktigare och behövs verkligen, menar Jenny och Lotta. För den unga generationen är traditionell media inget naturligt inslag i vardagen. I stället får de nyheter i sina sociala medier-flöden, där det redaktionella filtret ersätts av vännerna på Facebook, Instagram eller Snapchat. Fakta byts ibland ut mot åsikter, konsekvensen blir att spänningar mellan olika grupper i vårt samhälle växer. Det som bäst råder bot på detta scenario är just verktyg för källkritiskt tänkande och kanaler som leder till samverkan. Därigenom får vi en relation till det okända. Som journalister är det självklart för oss att ifrågasätta, granska information, tolka texter och budskap. Det är här vi ser Mobile Stories som en förlängd journalistisk arm för den enskilde ut i samhället, men framförallt som ett redskap för elever och lärare att arbeta professionellt med källkritik och publicering. Vi vill skapa en plattform som leder till samverkan, vi vill skapa en källa som ger kunskap om hur världen hänger ihop, vi vill skapa förutsättningar för en fortsatt demokrati. Här måste barn och unga tidigt få chansen att lära sig hur och där ser vi lärarna och skolorna som den absolut bästa resursen. För att göra jobbet här behöver de stöd och verktyg, där de tillsammans med eleverna kan utforska omvärlden med journalistiska glasögon.

Verktyget och plattformen Mobile Stories är färdigutvecklat i november men redan nu visar många skolor stort intresse och börjat jobba i förtid, innan de har möjlighet att publicera. Forskaren Sylvi Vigmo kommer att följa projektet och titta på vad som händer med lärande, språkutveckling och elevernas upplevelse av att kunna påverka lokalt.

– Det är oerhört spännande att Mobile Stories beforskas från starten, det gör att vi kommer kunna mäta nyttan och dokumentera beprövad erfarenhet för att kvalitetssäkra vårt arbete, avslutar Lotta Bergseth och Jenny Sköld på väg in till Social Innovation Summit 2016 i Malmö.

Mobile Stories är dessutom ett av 14 projekt som tagit sig vidare i Reach for Change vilka arbetar för att hjälpa fram lösningar som verkligen förändrar ungas liv och gör det bättre för barn i hela världen. Har du sett filmen här så är det klart att Mobile Stories verkligen kan göra skillnad för unga människor idag. Vill du veta mer om hur du kan rusta dina elever i det nya medieklimatet? Kontakta Mobile Stories direkt.

Följ horisontens redaktion i kommande möte med elevjournalister som har sin bas i Mobile Stories. I ett reportage, snart på horisonten nära dig.

 

Fotograf: Håkan Röjder

Känslan av digitaliseringsdebatten om skolan är SÅ 2013…

För er som inte träffat Ann Hultman Jacobsson, eller kommit i kontakt med henne tidigare så är hon mycket förtroendeingivande och professionell i sin utstrålning. Konflikträdslan lyser (tack och lov) med sin frånvaro och hon är befriande tydlig och klar i vart hon är på väg och varför. Det gör henne intressant.

Hon leder sitt eget arbete eminent och växer av tanken och möjligheten att tycka olika om det som händer i vår tids skolor, så länge hon vet varför hon gör och tänker som hon gör. Häromdagen var det något som fick Ann att ta ställning till vad som är viktigt i lärargärningen, vilken i vissa fall hamnat i skuggan av digitaliseringen.

– Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – och vad de gör i undervisningen kopplat till syftet med densamma.

– Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda dem så att de faktiskt höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

– Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap. Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik. Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan. Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

– Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”. Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

Det är ur dessa tankar vårt samtal tar avstamp och Ann berättar om hur hennes egen digitala resa startade och vad det är som lett fram till hennes egen digitala diskurs.

– Jag fick frågan om jag ville bli IKT-pedagog utan att egentligen veta så mycket om det eller ens förstå varför. Det gav mig en fantastisk möjlighet att fylla tjänsten med innehåll den där gången, jag fick verkligen tänka till kring vad och hur eftersom det inte fanns några svar. Något som naturligtvis var både spännande och utmanande. Många pratar möjligheter med IKT och digitalisering men det är inte lika vanligt att samma personer kan konkretisera VAD det egentligen innebär. Jag tror att vi måste börja utbilda lärare och pedagoger digitalt, ur ett annat perspektiv, med utgångspunkt i vad de vill åstadkomma. Därefter kan de med bättre grunder välja metod och verktyg utifrån just syfte och mål. Det är viktigt att vi ser och förstår att det inte är massor av olika appar vi ska slänga in för digitaliseringens skull. Många gånger är det kanske enklare att börja med tekniken, ta den först, det är mer konkret än att skapa förståelsen för syfte och mål. Det är lite som 1+1 – vi vet att det blir två, men det är mer komplicerat att förklara varför det blir så. Även om just ordet varför är helt avgörande för resultatet när det handlar om digitalisering.

Att Ann har hunnit pröva sig själv i rollen och vara en del av både reformer och åtgärder av olika slag har gjort att hon naturligtvis funderat en hel del kring sitt uppdrag.

– Jag skulle gärna se en omorganisation av skolan som institution. Där varje skola på lokal nivå har så kallade utvecklingsteam bestående av både ämnesexperter och någon med bredare, mer allmängiltig kompetens. Teamet skulle kunna ledas av vad jag gärna ser att vi kallar en utvecklingspedagog som finns där för att utveckla och handleda kollegor i ett föränderligt samhälle där internet of things präglar vår vardag i allt större utsträckning. Det handlar inte bara om IKT utan snarare en större samhällsutveckling där digitaliseringen är ett självklart verktyg för att bedriva utveckling och innovation. Eftersom allt detta händer nu, behöver en sådan grupp basera sitt utvecklingsarbete på ett forskande och prövande förhållningssätt. Så tror jag att vi skulle trygga likvärdig utbildning. Vilket i sig inte innebär att alla gör på samma sätt – våra styrdokument tillhandahåller ett tolkningsutrymme och vi behöver egentligen bara upprätta skalbara processer på riksnivå till lokalnvå för att skapa välfungerande lärande organisationer. Urban Ibbing sammanfattar skolans pedagogiska ansvar på ett målande vis: Vi har en producent med många fabriker som ska göra nyttiga köttbullar. Producentens uppgift är att veta hur man gör de nyttigaste köttbullarna och förmedla detta på ett bra sätt till tillverkarna. Skapa förutsättningar och ha koll på sina fabriker. Köttbullarna kommer att smaka lite olika men det gör inget så länge de är nyttiga?

Ann Hultman Jacobsson arbetar som förstelärare på Glömstaskolan i Huddinge och undervisar i årskurs 1-7.