Ombytta roller på samtidens digitala skolarena

Morgondagens samhällsmedborgare är våra barn. Dina barn, mina barn, våra barn. Vi kan inte med säkerhet fastställa hur ett framtida samhälle kommer att te sig i detalj, men vad vi kan göra är att anta. Vi kan, med säkerhet, anta att den digitala utvecklingen kommer att fortsätta i rasande takt. Teknik och digitala verktyg kommer att bli än mer självklart i vår vardag. Det är anledningen till att dagens pedagoger har ett ansvar för att barn och unga i förskola och skola ska ges möjlighet att arbeta med digitala verktyg. De utgör idag ett demokratiskt verktyg och att inte låta barn använda digitala verktyg för att utveckla sitt lärande borde vara ett brott mot barnkonventionen i vår tid? Särskilt om det beror på att pedagogen eller skolan väljer bort digitaliseringen på grund av ekonomiska hinder eller för att läraren själv saknar intresse och därmed kunskaper…

– Det borde vara en självklarhet att alla lärare och rektorer ser till att kompetensutvecklas digitalt, vi kan inte längre välja ett yrke och tro att det ska utföras på samma premisser som för 20 år sedan, vi har som pedagoger själva ett ansvar för att utveckla vår undervisning tidsenligt. Det ingår i arbetet. Inget förändras egentligen genom att vi i hysterisk takt kastar in datorer och surfplattor i klassrummen, om pedagoger upplever en motvilja utvecklingsmässigt. Då kommer utrustningen inte att användas till annat än planlöst surfande menar Thomas Björklund, förälder och entreprenör med IKT-bakgrund inom skola.

Och vad vi ser, är egentligen något av en kulturkrock, kanske inte bara generationer emellan utan människor emellan. Det finns ju mängder med goda exempel på människor i olika åldrar som visar stort intresse för utveckling och är utvecklingsbenägna oavsett. Och så finns det människor vars personlighet inte attraheras av förändring. Alla dessa människor ryms naturligtvis inom skolans enorma system. Det är bara det att vi inte har ett val. Förändring och utveckling sker i samhället oavsett vilken personlighetstyp vi har. Och nu sker utvecklingen snabbare än någonsin och då blir skolans, rektorernas och pedagogernas förmåga till flexibilitet och anpassning, viktigare än någonsin.

För att skapa en begriplig bild av vad som händer och vad vuxenvärlden, däribland många pedagoger, står inför är Prenskys benämning relevant. Prensky kallar dagens barn och unga ”digital natives” som möter en grupp vi kan kalla ”digital immigrants”, dit många av skolvärldens vuxna kan räknas. Vuxna som har en helt annan bakgrund, med helt andra erfarenheter av lärande. För oss digitala immigranter sker nämligen en differentiering, vi skiljer på lärandeverkligeheter i termer av bra och dåligt. Vi gör detta utifrån våra erfarenheter och traditioner kring inlärning vilket gör att vi tar oss rätten att bestämma vems verklighet som är bra eller dålig, rätt eller fel. Och eftersom vi är vuxna har vi makten att bestämma detta. Detta är sannolikt en bidragande orsak till att dagens debatt om smarta telefoner och datorer i skolan ser ut som den gör.

Vi måste naturligtvis som vuxna ta ansvar för hur och till vad utrustningen används, det gäller inte minst den didaktiska aspekten. Att eleverna har god datorvana innebär inte per automatik att de vet hur datorer kommer bäst till sin rätt i undervisningssammanhang. Det är skolledningens och lärarnas ansvar att planera och genomföra – tillsammans med eleverna. Vi behöver lägga mycket större fokus på socialt samspel, hur vi agerar ansvarsfullt gentemot varandra och naturligtvis tala mycket om och träna elevernas och vårt egna källkritiska tänkande. Vi behöver, i digitaliseringen av samhället och därmed skolan, se till att det som karaktäriserar det mänskliga, nämligen kommunikation och färdigheter i kommunikativ kompetens, inte glöms av i undervisningssammanhang. Att det framför allt inte glöms av i brukandet av internet och sociala medier. Kommunikation kräver lika stort ansvar oberoende fora. Men det finns också ytterligare aspekter skolor och huvudmän behöver tänka till kring. Det gäller helt enkelt de fysiska utrymmen där bildning och kunskap skall utvecklas och frodas. För att värna om människors, både elevers och pedagogers personliga integritet. Det gäller allt från säkerhet på internet till en sådan sak som omklädningsrummen i anslutning till idrottshallar. I och med mobilkameror, utbredd mobbning och kränkningar på nätet borde det väl rimligtvis finnas omklädningsrum, ungefär som provrum i butiker?

Det finns oerhört många goda exempel som visar att den digitala utvecklingen stimulerar socialt samspel och samarbete, att det utvecklar barns och ungas tillit vilket i sin tur stärker självkänslan, det vill säga grunden för lärande och personlig utveckling. För att fler elever i svensk skola ska få uppleva detta krävs att alla som arbetar inom skolan öppnar upp för att våga ifrågasätta och revidera sin yrkesutövning. Det är vår uppgift att släppa våra färdiga bilder av vad det innebär att vara rektor, lärare, pedagog och så vidare, för att kunna byta roller och sätta oss in i hur det är att vara ”a digital native”. Ett sätt är att spela spel med eleverna (eller dina barn) så gör du snabbt erfarenheten av att inte vara den som levererar kunnande. Det öppnar och aktiverar en medvetenhet om vad eleven faktiskt kan. Det blir också tydligt vilka pedagogiska möjligheter spelarenor som exempelvis Minecraft erbjuder för att lära och utveckla färdigheter. Att uppleva ett barns förmågor på en digital arena kan ge dig en helt ny bild av elevens kompetens. Vi talar ofta om elevperspektiv men det vore nog sannerligen nyttigt att oftare inta elevens perspektiv. Byt skor helt enkelt. Det ökar medvetenheten om varför vi tänker och tycker som vi gör.