– Du fuskade ju!

En februarieftermiddag sitter jag på en föreläsning tillsammans med kommunens förstelärare. Temat är analysarbete av undervisningen kopplat till det systematiska kvalitetsarbetet. Pedagogerna är märkbart trötta och lyssnar på halvfart. Jag har tagit en strategisk plats långt bak i lokalen, det är intressant att iaktta pedagoger i en klassrumssituation. 

De får liksom ett elevbeteende. Eller för att vara tydlig. De beter sig på ett sätt som de inte vill att eleverna ska bete sig. inte alla, inte alltid och faktiskt inte vid detta tillfälle. De är trötta och lyssnar på halvfart men de är med i matchen. Gott. Kommunen har ju till trots tagit hit en föreläsare som ska lyfta och problematisera frågan om analys av undervisningen. Ett prioriterat arbetsområde inom förvaltningen.

Mitt under föreläsningen sprätter föreläsaren upp talet 14 000 i sin presentation. Frågan till denna siffra är: Vad tror ni detta är?

Du som arbetar som lärare kan nog känna igen er i den situation som jag nu ska försöka beskriva.  Frågan ställs till kollegiet som är spjutspetsarna i vår kommun. Det är det här gänget som ska göra det, det är dessa pedagoger som med sina gärningar i klassrummet ska inspirera både elever och kollegor. Det är de här människorna som ska se till att lyfta undervisningen i kommunen. Vad händer då när denna siffra följt av frågan dimper ner mitt i alla tankar om analys hopblandat med middagsplaner, eventuellt någon liten försiktig glutt bland sociala medier eller en digital diskussion med ett barn som kommit hem från skolan och vill baka chokladbollar? Önskvärt vore ju om en livlig diskussion bryter ut där det droppas idéer hejvilt, vissa rejält underbyggda andra rena chansningar. Det man önskar är att det skulle bli som vi vill ha det i ett klassrum. Men vad händer? Det blir tyst. Jättetyst. Snudd på pinsamt tyst. Varför det?

Min egen teori om detta är att man är rädd för att göra bort sig. Tänk om man skulle säga fel. Kommer de andra att skratta om jag säger fel? Kommer de viska och peka sådär pinsamt?

Jag har själv lite av den känslan i mig ska jag erkänna men känner samtidigt att det håller ju inte att vi sitter här helt tysta. Vi är ju skickliga pedagoger hela högen och någon av oss borde ju ändå kunna leverera en kvalificerad gissning vad 14 000 står för.

Samtidigt som jag får ordet och säger: ”Det skulle kunna vara antal elever per år som inte kvalificerar sig för gymnasieutbildningar” gör jag en snabb googling på ’ej behörig till gymnasiet antal elever’ och får en träff från DN som i sin tur hänvisar till Skolverket till precis det jag sa. 14 000 är det antal elever som saknar behörighet till gymnasiet, 2016. Bara det är ju skrämmande. I samma veva hör jag föreläsaren utbrista ”Exakt! Och vad gör vi åt det här…” Föreläsningen fortlöper, föreläsaren fick respons från gruppen. En pedagog som sitter bredvid vänder sig mot mig, tittar menande på mig och mot min iPad och säger ”-Du fuskade! Du sökte ju upp svaret på nätet!”

I min värld handlar inte detta om fusk. Jag menar, om du bara googlar på 14 000 så får du leta länge innan du hittar artikeln från DN som sedan leder rakt in i Skolverkets diagram och konstaterande av läget i skolsverige. Jag sökte ju för bövelen inte ens på 14 000 utan på det jag trodde var svaret. Jag ser detta som ett sätt att hamna rätt, att hitta fokus och kunna leverera ett svar och känna sig säker på sin sak. I min värld har denna lärare en bit kvar innan denne ser sin nya roll som lärare i ett klassrum.

Förr stod läraren för kunskapen. Eleverna gick till skolan satt tyst och lyssnade på läraren som pratade och berättade fakta eller hänvisade till en bok som innehöll detsamma. Det fanns två källor till fakta, läraren eller de böcker som läraren valt eller hade tillgång till. Idag står inte läraren för faktakunskaperna på samma sätt. Läraren får istället hjälpa och stötta eleverna till att söka fakta på ett klokt sätt. Guida dem till att pröva olika källor mot varandra. Lära dem att vara källkritiska. Det kommer krävas i vår värld både nu och framförallt framöver. När till och med en pedagog som undervisar i grundskolans tidigare år kan slänga ihop en snygg och trovärdig sida på internet så kan ju vem som helst göra det. Att den som lägger ut information på nätet sedan inte har full faktakoll och kanske lägger ut alternativ fakta i sann trumpanda det måste man vara vaksam på.

Att man som elev undersöker, kollar upp och granskar fakta innan man klämmer ur sig ett svar är sunt. Lika sunt som om eleverna skulle börja med kvalificerade gissningar som leder till öppna diskussioner. När ett gäng förstelärare inte gör något av detta blir jag lite orolig. Att jag, som IKT-pedagog, ska lämna det enda svaret i detta sammanhang är lite sorgligt. Jag törs lova att minst hälften av de som satt där hade utan problem kunnat ge samma svar om de bara vågat. Nu är det kanske inte det som upprör mig mest i det hela. Jag blir mer bekymrad över den pedagog som ansåg att jag fuskade när jag gjorde min miniresearch. Jag har funderat mycket på det denna pedagog sa och tänker också: Hur ska denna pedagog, denna förstelärare, kunna leda sina elever in i den nya tidens faktasökande och kunskapsbärande? De frågorna som var viktiga förr som exempelvis att man som elev ska kunna rapa upp alla länder i Europa med tillhörande huvudstad och gärna valuta. Är bara en googling bort. Du kan till och med be Siri om svaret. Vad som däremot är viktigt att diskutera är ju varför just Köpenhamn är huvudstad i Danmark, det är lite knivigare att bara googla fram. Likaså frågan som vår föreläsare ställde: Hur tänker vi och hur förhåller vi oss till att 14 000 elever inte är behöriga till gymnasiet? Detta trots att de kan fråga Siri eller Google om massor av saker och få fram fakta i ett nafs.

Vilken kunskap är viktigast och hur kan vi stötta och hjälpa våra elever att nå så långt som möjligt i deras utveckling?

Fyra punkter för lärarutbildningen att ta till sig

I veckan har Horisonten haft fokus på lärarutbildningarna och digitaliseringen. Därför har redaktionen knåpat ihop en lista, som lärarutbildningarna bör följa.

Adekvat digital kompetens

Lärarna på Lärarutbildningarna ska vara vana digitala användare. Eftersom de nya kursplanerna gäller från juli 2018, borde det vara ett krav. Det räcker inte längre att ha ”studiecirklar” som sitt forskningsområde, alla lärare/forskare bör ha digital adekvat kompetens. Här finns det utbildningsinsatser att göra! Om eleverna förväntas ha adekvat digital kompetens, så borde vi förvänta oss detsamma av lärarutbildarna.

Digitalt berättande

Alla studenter bör/ska läsa kursen ”digitalt berättande”. Den här kursen känns som grundfundamentet i en digitaliserad skola. Denna kurs kan läsas oavsett vilka huvudämnen den studerande har valt.

Kreativitet och stöttningsfunktioner

Alla studenter ska få utbildning i de kreativa stöttningsfunktionerna digitala verktyg erbjuder.
Antingen via sina lärare (se rubrik ””Adekvat digital kompetens)) eller via externa utbildare. Att ha kännedom om de stöttningsfunktionerna digitala verktyg kan erbjuda är en förutsättning för ett individualiserat lärande. Stöttningsfunktioner kan, till exempel, vara diktering och uppläsningsfunktion.

Kurslitteratur

Det finns flera böcker som innehåller matnyttiga tips på hur man kan arbeta med digitala verktyg.
Gör en av dessa böcker till obligatorisk kurslitteratur. Extra roligt vore det om boken kunde läsas digitalt.

Learning by doing 2017

Framtiden är här. Vi kan behandla den som pest och kolera, eller så ser vi till att lära oss vad framtiden erbjuder. Det vi inte kan, och känner till, är vi rädda för. Artificiell intelligens (AI) bryter ny mark och är något som vi skulle kunna uppfatta som skrämmande. 

Google har skapat en AI-dator som kan navigera i Londons tunnelbana på egen hand.

Datorn får uppgifter att lösa och lyckas navigera från punkt A till punkt B. Det finns ju massor av appar som löser den uppgiften. Men den här datorn löser uppgifter utan att en människa har kodat den. Datorn lär sig alltså på egen hand, och drar lärdomar av tidigare uppgifter. Det kallas för deep-learning. Alltså precis som människor gör, vi prövar, omprövar och lär oss. Då har vi lärt oss på djupet, kunskaperna bevaras. Den här Google-datorn tar John Deweys ord ”Learning by doing” in i 2000-talet. En hisnande tanke!

Datorer har tidigare inte haft möjligheten att lära sig av tidigare erfarenheter. Människor använder sig av den kunskapen ofta. Väldigt ofta. Någon som åker skateboard upplever snowboard som enkelt. Han/hon har dragit nytta av sina tidigare erfarenheter. Datorn däremot kan lära sig att spela schack, genom att pröva och ompröva. Men när datorn ska spela fia med knuff istället för schack, tappar datorn sina kunskaper i schack. Men AI-datorn kan alltså dra nytta av sina tidigare erfarenheter.

AI-datorn fick spela tio klassiska Atari-spel (ni som är för unga för att veta vad Atari är: Googla!) Efter några dagar var datorn lika bra på spelet som människor är, på sju av de tio spelen. Utan den nya minnesfunktionen kunde datorn knappt lära sig spela ett av spelen.

”OK”, kanske några av er tänker nu. ”Det finns en dator som kan tänka och dra lärdomar av tidigare händelser, men vad har det med mig att göra”?

AI-datorn är en del av framtiden (trots att datorn, och framtiden, redan är här), men utvecklingen lär inte gå långsammare de närmaste åren. Skolan kan inte, får inte, hamna ännu mer på efterkälken. Ur ett demokratiskt perspektiv blir programmering den enskilt viktigaste punkten. Visst det kommer att kosta en del. Datorer, iPad och programmerbara robotar måste köpas in och fortbildning till skolans personal måste köpas in. Det finns säkert något som skolorna kan avvara, så vi istället kan lägga pengarna på rätt saker. Jag hoppas inte allt för många skolor väntar till 1 juli 2018 med att komma igång med programmering.

Glöm inte: i ditt klassrum kanske det sitter några elever som utvecklar nästa version av AI-datorn.

Värdeskapande projekt i praktiken

Horisonten är stolta över att presentera dagens gästskribent;  Maria Wiman.

Maria är en av fem nominerade till det prestigefyllda Trevor Dolan-priset. Prisutdelning sker på SETT-mässan!

Torsdag eftermiddag i januari och tung blötsnö faller från himlen. Tidigare i veckan har musikläraren Elin kläckt idén att skolan borde uppmärksamma Alla hjärtans dag. Det triggade igång något i mitt huvud, någonting ligger därinne och pyr. Men jag stoppar mina tankar och idéer innan de riktigt kläcks. Jag väntar medvetet för jag vill spåna tillsammans med mina medhjälpare, ja alltså mina elever. Efter lunch står jag så i klassrummet och säger följande: ”Snart är det alla hjärtans dag och vi borde göra någonting speciellt denna dag.” 

Fem sekunders tystnad. Sedan kommer idéerna. Haglande. Utifrån ser det ut som ett klassrum i kaos. Kanske är det till och med kaos. Men det är ett kreativt kaos och jag älskar det. Ingen idé är dum, ingenting är omöjligt.

Tio minuter senare är vi igång på riktigt. Vi prövar våra vingar. Vilka idéer är gångbara, vad kan vi praktiskt göra redan nu? Därefter sätter vi igång. Återigen kan det se ut som kaos utifrån men vi vet precis vad vi håller på med. Alla har en uppgift och alla (jag menar varenda en) jobbar för samma mål och för samma sak. Vi har inte råd att störa varandra eller att inte hjälpa varandra. Allas kompetenser blir viktiga.

Några arrangerar en dikttävling. Regler ska bestämmas, information ska ut och praktiska detaljer måste styras upp. Vi får en anledning att ägna tid åt poesi för om man ska arrangera en dikttävling för hela skolan är det ju sjujäkla bra om man faktiskt vet vad en dikt är.  Elever tar mod till sig, knackar klassrumsdörr och gör reklam för vår tävling.

Några ringer runt och ordnar sponsring till dikttävlingens priser. Vi får en mycket god anledning att träna oss i hur man genomför muntliga redogörelser med anpassning till syfte och mottagare.

Några strukturerar och arrangerar en ”komplimanglåda” med färdigskrivna komplimangkort där man enkelt kan stoppa ner handen och få sig en fin slumpartad komplimang på alla hjärtans dag. Vi tränar oss på hur en komplimang ser ut och hur vi uttrycker oss mot varandra. Viktiga värdegrundsfrågor stöts och blöts.

Några dokumenterar vårt arbete i form av en vlogg. Ett måste för att göra detta bra är att ha kunskap om hur man kombinerar ord, bild och ljud. Vloggen hamnar såklart på klassbloggen i samma sekund som den är klar.

14 februari kan vi sålunda göra slag i saken och genomföra vårt alla hjärtans dag-projekt i skolans bibliotek. Firandet går som en röd tråd genom hela skolan och vi är stolta över vår del. Vi började från noll, med en liten idé från skolans musiklärare, och nu står vi här med hjärtballonger i taket (några elever fixade brakpris – tio ballonger för en krona), fina priser i dikttävlingen (tack Hemköp och Matrix), en komplimanglåda fylld av beröm och en dikttävling som många lärare också hakar på och som lockar elever att skriva poesi, läsa poesi och inte minst tala om poesi.

Det ligger så mycket lärande i det här. Alla gör inte samma sak och alla sitter inte i samma rum men alla jobbar för samma sak med ett gemensamt mål i sikte. Under dessa lektioner bedömer jag konstant och hela tiden. Jag tjuvlyssnar när de ringer, lusläser deras texter, deltar i deras resonemang runt värdegrunden, betraktar samarbetet, imponeras av idérikedomen, mönstrar processens varenda del – hela tiden med kunskapskraven i bakhuvudet. Det finns mycket jag kan bedöma.

När arbetet är slut utvärderar vi kort i klassen. En elev skriver då: ”Jag såg med egna ögon att det vi gjorde på alla hjärtans dag gjorde skillnad. Många var så glada. Jag mår sjukt bra när jag tänker på det.”

Jag skriver under på det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Apropå att svika arbetarklassen

Att surfa in på Twitter och läsa tråden om katederundervisningen och att läsa Isak Skogstads gästkrönika i GP är som att backa tiden tio år. Det är alltså tio år sedan Björklund propagerade för mer disciplin och mer katederundervisning. Om du vill lära dig skriva tweets som stödjer katederundervisning i raka bänkrader följer här en Twitterskola i två steg. Förhoppningen är att du ska få 60 – 70 retweets och 30 – 35 hjärtmarkeringar per tweet.

Steg/tweet 1:

  • Se till att du har med ordet katederundervisning (OBS! I positiva ordalag).
  • Skriv något om att arbetarklassen vinner på katederundervisning.
  • Avsluta med ordet ”disciplin”.
  • Grädda i Twitter-ugnen.
  • VIPS! Du cashar in en massa retweets och hjärtan.

Steg/tweet 2: 

  • Forskningsrapport som stöder dina tankar/åsikter.
  • Mobilförbud och ett uttalat förakt mot digitaliseringen.
  • Lärarcentrerad undervisning (OBS! i positiva ordalag).
  • Elevcentrerad undervisning (OBS! i negativa ordalag).

Den här disciplinära falangen är övertygad om att tystnad, disciplin, eget arbete och raka bänkrader är medicinen som botar cancersvulsten ”dåliga PISA-resultat”. Att dessutom slänga in ett förbud mot mobiler och kepsar, ses som ett vägvinnande koncept. Eleverna ska vara passiva mottagare. Mina egna minnen av katederundervisning är att läraren satt vid sin kateder, under tiden vi arbetade med uppgifter och rättade med facit. Fokus låg på att man, som elev, skulle vara lite rädd för läraren, eftersom han satt inne med alla svaren. Och som Thåström sjöng 1979: ”Och käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt, men konstigt nog mår jag dåligt idag precis som jag gjorde igår”. Att gå tillbaka till den förlegade inställningen till elever/ungdomar/människor är, för mig, uteslutet.

Enligt NE: Katederundervisning, även kallad klassundervisning, den traditionella undervisningsformen i skolan som styrs av läraren genom föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt.

Teorier istället för rapporter

När det gäller att hänvisa till forskningsrapporter, så går det att hitta olika forskningsrapporter som stödjer olika företeelser och tankar. Istället borde vi titta på undervisning och lärande utifrån olika teorier. Vygotskys teorier om ett sociokulturellt lärande och hur viktigt språket är, går stick i stäv med lärarcentrerad undervisning. För det är i interaktion med andra människor vi lär oss, inte i interaktion med enbart vår allsmäktige lärare. Susan Wheelan skriver i sin evidensbaserade ”Effektiva team” att

”Allt fler uppgifter utförs av grupper i stället för av individer därför att samarbete är det enda sättet att utföra komplexa uppgifter. Det krävs alltför stor kunskap och alltför många färdigheter för att en enskild individ ska kunna utföra dem på ett lyckat sätt”

Hjässpedagogiken

Om ”katederundervisningsgänget” vill ta sin pedagogik ytterligare ett steg vill jag gärna slå ett slag för ”Hjässpedagogiken”. Eleverna får i den här väl utprovade metoden en strikt katederinstruktion där de instrueras i att öppna boken på en specifik sida. De ska sedan placera boken på hjässan, sitta blickstilla i tre minuter och vänta på att kunskapen ska överföras från boken till huvudet. Efter det blir det självklart prov, och klarar inte eleven provet är det omprov två dagar senare. För med disciplin lär sig eleverna. Och inga kepsar på. Det är förbjudet.

Rolig undervisning, varför då?

Det mest skrämmande är avsaknaden av feeling. Eftersom världen inte ser ut som den gjorde för 10-20 år sedan, krävs det att skolan uppfattas som intressant av de som arbetar där, nämligen eleverna. Och när uppfattar vi något som intressant? Jo, när vi kan påverka, samverka och undersöka. Då kan till och med genetik och prepositioner bli roligt. Och då blir tweets som ”Huruvida eleverna tycker att undervisningen är rolig eller ej är irrelevant. De är i skolan för att lära sig. Därför katederundervisning”, väldigt svåra att förstå.

Det är skolans plikt att göra undervisningen intresseväckande. Skolan ska stå för en undervisning som gör eleverna nyfikna. Då är enbart katederundervisning inte rätt väg att vandra. En varierad undervisning är det viktigaste. Hur skapar man då en varierad undervisning? Jo, man blandar genomgångar/föreläsningar med kreativa uppgifter och olika typer av samarbetsuppgifter. Rolig undervisning innebär inte en dag på Gröna Lund, rolig undervisning är när eleverna känner delaktighet och variation. Och att eleverna känner att de utvecklas, lär sig något nytt.

Digitaliseringsföraktet

Föraktet mot digitaliseringen kan avläsas i tweets som:

”Så passande att Skolverket nu ska tvinga alla skolor att köpa in en pryl till varje elev. Lär ju verkligen göra underverk!” Det är alltså samma falang, som älskar katedern, som kastar ur sig sitt förakt mot digitala verktyg, och det känns inte direkt som nytänkande. Istället är den här gruppen beredd att svika delar av Sveriges elever, med konstiga krav på att alla ska anteckna för hand, med papper och penna. Är det en skola för alla?

De digitala verktygen ger alla elever en röst, oavsett om du är duktig på att skriva eller ej. De ger alla elever ytterligare uttrycksformer, som papper och penna är oförmögna att ge. Att några av Sveriges största internationella exporter (Skype och Spotify) har använt digitala verktyg för att nå ut, har uppenbarligen svischat över falangens huvud.

Att inte använda digitala verktyg i skolan är verkligen ett svek mot arbetarklassen. Det är en grupp som kanske inte har råd att köpa en dator/iPad, och då hamnar de på efterkälken jämfört med elever från andra samhällsklasser.

Eleverna som sitter i våra klassrum idag kommer att ha yrken som inte existerar ännu, och då är vi skyldiga att se till att vi gör skolan mer demokratisk och tillgänglig för alla. Och det gör vi med en kreativ undervisning, som innefattar digitala verktyg i en kollaborativ kontext.

Spel gör det skolan har svårt att lyckas med

Felix Gyllenstig Serrao arbetar som förstelärare i Göteborg på Frölundaskolan. Felix bloggar under pseudonymen Spelläraren som uppmärksammats i TV, radio och tidningar. Han har arbetat i en särskildundervisningsgrupp för elever med olika former av neuropsykiatriska diagnoser och handlett lärare i att använda Minecraft i pedagogiken. Han nominerades till Guldäpplet 2016 och har skrivit boken ”Minecraft som pedagogiskt verktyg” för förlaget Natur & Kultur. Länk till bloggen.

Skolan har fått konkurrens. Elever sitter hellre och spelar i korridoren och hemma än att gå på lektioner. Men vad är spelens vinnande koncept och hur kan skolan använda samma drivkraft för att locka elever till ett lustfyllt lärande för att nå mål och betyg?

Spel är uppbyggda för att skapa en struktur för spelaren så den vet vad som förväntas av hen. Man har tydliga mål och delmål, som att rädda prinsessan som Mario eller lösa pussel i Candy Crush för att ta sig till nästa nivå. Det skapar motivation och mening i det man utför. Spelen möter spelaren utifrån deras nivå vilket gör att spelaren hela tiden känner sig utmanad men inte uppgiven. Genom att göra spelet lagom svårt skapas ett flow som gör att du som spelare hela tiden är motiverad att spela vidare eftersom du ständigt har en känsla av att du kan lyckas. Skulle du misslyckas ser spelet till att du får börja om på en plats där du inte känner dig straffad eller demoraliserad. Om du misslyckas flertalet gånger får du ofta alternativ som kan hjälpa dig, som till exempel att sänka svårighetsgraden eller så får du verktyg eller tips som gör att du kan lyckas. Det är den positiva feedbacken som gör att du som spelare hela tiden vill försöka igen. Spel fokuserar sällan på misslyckanden och bestraffningar eftersom det gör att man vill sluta spela. Genom tydliga mål, struktur, mening och positiv feedback skapas ett lustfyllt lärande där du enkelt tar till dig spelets mekanismer som du ska lära dig eftersom du känner dig motiverad och mött på din ”nivå”.

Spel som World of Warcraft är uppbyggda på att man har en karaktär i en värld där man ska klara olika uppdrag och mål. Genom att nå målen får man nya förmågor som man kan använda sig av i spelvärlden för att lyckas bättre. Är det här något vi känner igen från skolans värld? Hur kan vi i skolan skapa en struktur och ett system som gör att eleverna får känslan av att de lyckas och motiveras eftersom de hela tiden gör och är medvetna om deras framsteg, precis som i spelen? Enkla exempel är att byta ut klassens veckoschema från måndag till fredag till Level 1 till Level 5 med referenser till elevers favoritspel. Läs mer här! . Då får elever som inte trivs i skolan helt plötsligt samma motivation som de har när de spelar. Eller genom att använda spels kontext till analoga pedagogiska verktyg får elever hjälp att klara av uppgifter som de inte klarat tidigare. Läs mer här! 

Genom att använda spel som Minecraft i undervisningen lyfter vi våra digitala verktyg till nya höjder, på ett sätt som inte våra vanliga analoga läromedel kan. Minecraft är ett slags legospel som skapar en ”kreativ sandlåda” där man bygger med block i en digital värld tillsammans med andra eller ensam. Matematik är ett  ämne som elever kan ha svårt för eftersom de har en negativ inställning till ämnet. Men genom att använda spel som Minecraft så sänks motståndet till ämnen och förenklar lärandet. Minecraft gör att eleverna  gärna arbetar eftersom de lockas av spelets enkla, men tilltalande och kreativa spelmekanik. Det gör att eleverna glömmer att de arbetar med matematik och genomför uträkningar utan motstånd eftersom de är i spelets kontext.

Minecraft skapar ett demokratiskt klassrum där alla kan vara delaktiga på sin nivå i samma värld och kommunicera med andra. Det gör att alla, vare sig de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller är hemmasittare, spelar på samma arena. Elever som annars kanske inte har en positiv roll i klassrummet får skina eftersom det är ofta dessa elever som är experter på spel som Minecraft. De får en helt ny meningsfull roll i klassrummet eftersom de genom att använda sina förmågor kan hjälpa andra att lyckas i spelvärlden utifrån uppgifter som leder till att de når både mål och betyg.

 

Programmeringssamtal med elever

Horisonten presenterar STOLT veckans andra gästskribent: Jacob Möllstam!

Ett av de första samtalen jag hade idag var med min bror. (Han är datorspelsprogrammerare vilket hör till den här historien.) Via facebook messenger diskuterade vi en hemsida som jag har och som han har hjälpt mig med eftersom någon mupp på Internet har hackat den och vid upprepade tillfällen har använt den för att sprida spam på andra sidan Internet. (Det har varit på hindi, japanska och ett par språk som jag inte lyckats spåra.)

Hur som helst har jag suttit fast i en spiral av att gång efter gång lyckas halvbra med att fixa till den tills dess att de tagit sig in igen efter några veckor/månader. När min bror klev in och hjälpte mig så tog det någon timma innan en permanent lösning var på gång. Efter typ en dag så var allting fixat. Dessutom hade han hittat bakdörren de använt för att komma in, fixat den, höjt säkerheten på sajten och hittat en brist i designtemat som på sikt kunde bli ett potentiellt säkerhetsproblem. Det var just det säkerhetsproblemet vi diskuterade på facebook messenger.

Han ondgjorde sig över vilket klåparaktigt företag de var och jag var böjd att hålla med.

Han berättade att det tagit tre rader av kod för att fixa hålet och jag var tagen av beundran över hans kunskaper.

Han bad om namnet på företaget för att ta ett snack med dem och jag var än mer tagen över hans genuina engagemang för ett bättre Internet. Hela morgonen och förmiddagen funderade jag över hur sjukt obildade och utlämnad jag är som inte kan programmera tillräckligt bra. Det är som om jag är Farfar i Barnen i Bullerbyn (Han är egentligen bara Brittas och Annas farfar, men kallas fö farfar av alla barnen) som måste be sina barnbarn läsa tidningen eftersom han ser för dåligt för att kunna läsa. Så är det lite för mig och min bror när det kommer till programmering. Jag är Farfar och han är Britta och Anna och alla de andra barnen samtidigt. Det är något jag bara får acceptera. I alla fall tills dess att jag lärt mig (läs förstå) programmering bättre.

Vi snabbspolar fram till ett av dagens sista samtal. Eller ja, okej. Ett av arbetsdagens sista samtal i alla fall. På väg från klassrummet mötte jag en elev som jag i vanliga fall pratar med varje dag men som jag knappt hunnit träffa på över en vecka. Hon stod med mobilen i hand i korridoren och umgicks med sina vänner. Som de gör nästan jämt när de har ledig tid. Jag var på väg därifrån när hon stoppade mig.

Hon: ​Jacob!

Jag (stannade upp): Euhm , ja…. Hej förresten!

Hon (distraherat): Hej….

Jag: Hur är läget?

Hon: Alltså Musical.ly-appen för Samsung är sämst! Den är bara helt SÄMST!

Jag: Jaha, vadå då? Hur menar du att den är dålig?

Hon: Men, alltså de har programmerat den asdåligt. Det är som om de har programmerat den för iPhone och sedan funkar det inte likadant på Samsung men antingen så har de inte fattat att det är olika mobiler eller så bryr de sig bara inte. Det är sämst!

Jag (som plötsligt ser en yngre version av min bror i den här eleven): Intressant! Vad får dig att tro att det är så?

Hon (lånar sin kompis iPhone för att visa mig): Jo, men så här. Förut så fanns bara några nya och viktiga funktioner i appen för de som hade iPhone. Det tog jättelång tid innan de släppte samma saker för Samsung. Sedan är det ofta så att musiken kommer lite fördröjt om man spelar in ett klipp på en Samsung-mobil och då måste man göra om allt. Det händer ALDRIG med en iPhone. Därför tror jag att koden är bättre på iPhone än på Samsung. De borde verkligen fixa sånt. Det kan inte vara SÅÅÅÅÅÅÅ svårt. Jag borde mejla dem eller något…

Jag höll med, vi sa hej då och jag gick därifrån för att gå till parkeringen. I bilen på vägen hem funderade jag vidare på de båda samtalen. Förmodligen ska man nog inte dra för stora slutsatser om lärande och kunnande utifrån en elvaårings användning av Musical.ly-appen men jag kan ändå inte låta bli att tänka att när vardagslivets digitalisering blivit så fullständig som det är i många barns liv så verkar också programmering bli någon typ av allmängods. Oavsett vilka programmeringsskills just den här eleven besitter så har hon uppenbarligen en metareflektion kring programmeringen av prylar och tjänster i sin vardag. Det är ingen dålig start på vägen mot att bli läskunnig inom programmering. Exakt hur den här eleven ska utvecklas inom det området är på sätt och vis en osäker historia eftersom det inte riktigt kan räknas som kunskap som faller inom skolväsendets domän. I alla fall inte tidigare. Men när regeringen förra veckan antog förslagen till reviderad läroplan som lades fram i samband med de nationella it-strategierna så tog skolsverige ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nu har vi på pappret en plan för hur elever som den här elvaårigen ska få hjälp att ta nästa och näst-nästa steg. Det känns ändå på tiden. Vi är skyldiga henne och alla de andra 1,9 miljoner barnen och eleverna i vårt skolsystem det. Minst.

 

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds Skola och utvecklingsledare vid Partille Makerspace. Han har tilldelats flera lärarpriser och har blivit utsedd till årets skolpunkare.  ​Jacob har varit delaktig i utvecklingen av de nationella it-strategierna och de kommande revideringarna av läroplanerna.

Var börjar en resa?

Horisonten presenterar stolt nästa gästskribent. Nämligen Anders Asplund Berggren. Han presenterar sig själv på följande sätt:

Jag heter Anders Asplund Berggren och arbetar som IKT-pedagog i Karlskoga kommun. Tidigare arbetade jag som pedagog på Bråtenskolan, även den i Karlskoga. 
Jag har min tjänst på Barn- och utbildningsförvaltningen och finns som stöd för hela grundskolan. 
Jag har en stark tro på att alla kan och arbetar för att så många som möjligt ska få möjligheten att lyckas. Både pedagoger och elever. 
Jag har en härlig familj med 3 underbara barn och en fantastisk fru.

Tidigare arbetade jag på Bråtenskolan i Karlskoga. Bråtenskolan är en skola där du möter underbara elever i förskoleklass och år 6 och allt däremellan. Karlskoga är en kommun som ligger precis i skarven mellan Örebro län och landskapet Värmland. I kommunen bor det 30 000 invånare och 260 av dem tillbringar stora delar av sin vakna tid på Bråtenskolan. Som stöd har dessa 260 elever ett gäng pedagoger som gör skillnad för eleverna. De gör en skillnad som eleverna bär med sig genom livet. 

Innan jag berättar om resan som jag gjort tillsammans med Bråtenskolan vill jag ge dig en glimt av min vardag i den tidiga grundskolan. Jag hade tur, jag hade Inger som fröken i år 1 till 3. Nu är jag fullt medveten att alla inte hade tur när de gick i skolan. Men jag tänker ändå berätta kort om Inger. Hon var den äldre generationens pedagog och långt ifrån digital. Fast det är klart vad skulle hon vara digital med? Då, i slutet av 80-talet, vad skulle man vara digital med då? Inger stöttade oss i klassen och som elev kände jag mig viktig, jag kände sig sedd. Det var Inger som lärde mig och mina klasskamrater att läsa. Hon lärde oss att räkna och hon lärde oss att skriva. Det var hon som la grunden för mig och mina klasskamrater. Jag nämnde att hon inte var så digital men jag får nog kanske backa lite på det. Inger gav oss elever möjlighet att prova nya saker, hon stöttade oss i att testa nya sätt att kommunicera och nå ut till fler. Det var tack vare Inger som RST bildades i slutet av år 3. RST, Rävåsens SkolTidning, som kom ut ett par gånger per termin. På den tiden tryckt och uppkopierad på märkvärdiga papper, ni vet det där lite tjockare pappret som andades kvalité. Det pappret kostade, det hade man lärt sig, men det var så självklart att just detta papper skulle användas till vår tidning. Vi var speciella och viktiga. Våra ord var viktiga att sprida, den känslan finns kvar än idag 30 år senare.
Tack för det Inger!

Som jag inledde med vill jag här berätta om min och Bråtenskolans resa, resan mot att bli digital. Bråtenskolan hade under många år sakta men säkert byggt upp en miljö där alla klassrum försetts med projektorer och i vissa klassrum även interaktiva skrivtavlor. För en liten skola ganska stora utgifter och för att bekosta detta sparades det in på nya bänkar och annat. Vi vårdade det som fanns och hade fantastiska vaktmästare som lagade trasigt och hade lösningar som närmast kan liknas vid McGyver för att få saker att funka. Alla hjälpte till och ledningen på skolan hade en tydlig vision var vi skulle, tillsammans. I min roll som IKT-pedagog på skolan fick jag möjlighet att, tillsammans med rektorn, dra upp riktlinjer åt vilket håll vi skulle arbeta.

I början av 2011 tog jag tillsammans med rektor beslutet att samtlig personal skulle ha ett digitalt verktyg att arbeta med. Vi samlade all personal och kikade på det som fanns att tillgå. Vi jämförde bärbar dator, Netbook och iPad. Vid detta tillfälle valde ungefär hälften bärbar dator och andra hälften iPad. iPad 2 hade precis släppts och den halva av personalen som valde detta verktyg fick ett par genomgångar av funktioner och möjligheter. Under den senare delen av 2011 kom även de som i första omgången valde bärbar dator att sakta men säkert ändra sig och istället välja iPad. I början av 2012 var all personal utrustad med en personlig iPad. Kommunikationen mellan personalen kom i detta skede att förändras. Istället för att kila runt och leta reda på kollegor för att kort berätta något valde man att skicka ett mail. All personal hade ju mailen i näven, enkelt att snabbt läsa och skicka en replik. Tidsbesparande arbete som frigjorde lite tid både här och var.

Karlskoga kommun var ganska sent på bollen när det gäller Skolverkets satsning PIM som stod för Praktisk IT- och Mediekompetens men vi på Bråtenskolan valde att göra något av detta. Jag omvandlade alla övningar i PIM och anpassade dem för iPad. Personalen fick sedan tid på studiedagar för att arbeta med dessa uppgifter under hösten 2012 och innan året var slut kunde Bråtenskolan stolt se att alla pedagoger på skolan var godkända i PIM. Den stora  vinsten i detta var att personalen hade koll på vad en iPad kunde, de låg lite före elverna vilket skapade en trygghet hos personalen. Dessutom använde personalen sina kunskaper i undervisningen. Det skapades presentationer som kunde återanvändas och delas. Detta var samma höst skolan avsatte pengar i sin budget för att kunna köpa in en klassuppsättning iPads som eleverna kunde arbeta med. Vi valde att ha dessa iPads helt nakna, inga fodral eller skyddsfilmer. Istället för fodral fick vi tre iPads till, tre elever till kunde då arbeta med digitala verktyg, ett enkelt val. Vi var också tydliga med eleverna att de skulle vara försiktiga med skolans iPads. Det var de och under de 3-4 åren som dessa iPads cirkulerade i verksamheten hade vi inte ett enda krossat glas. Inte på den första klassuppsättningen iPads och inte heller på den andra som köptes in året därpå. Alla på skolan tog sitt ansvar, alla på skolan är lika viktiga.

För att fortsätta driva på utvecklingen på skolan har det under åren regelbundet arrangerats konferenser på skolan med tema dela sladden. På dessa träffar har pedagogerna kunnat visa varandra vad som fungerat bra i undervisningen men klimatet har även tillåtit att visa upp något som havererat fullständigt. Detta har lett till att Bråtenskolan byggt upp en intern kompetens och en trygghet hos pedagogerna.

2015 utnämndes Bråtenskolan till Apple distinguished school vilket medförde att många bitar föll på plats. Vi som skola har från början egentligen inte arbetat för att få denna utmärkelse men när vi summerar var vi gjort ser vi att vi redan 2011 startade resan. Utmärkelsen får ses som ett mål efter vägen.

Ledorden på skolan har under dessa år då digitala verktyg infördes alltid varit ”Det är inte grejen som är grejen”. På Bråtenskolan vet man att en iPad i sig inte gör att eleverna når kunskapskraven. Det en iPad gör är att den ger varje elev möjligheter att på flera olika sätt visa sina förmågor. Den anpassar sig till eleven. Är man som pedagog trygg i att låta eleverna välja sätt att redovisa sina kunskaper kommer man i andra änden få sagolikt bra bedömningsunderlag.

Så, var börjar en resa? Min resa startade kanske redan då, i slutet 80-talet tillsammans med Inger. Tillsammans med Karl, Thomas och de andra på tidningen RST. Tillsammans med mina klasskamrater. Om målet sedan var att lyckas driva skolutveckling på en skola eller om målet var en utmärkelse från ett multinationellt företag, spelar det någon roll? Det är inte grejen som är grejen, det är inte målet som är målet. Som jag ser det handlar det om resan och utvecklingen framåt.

Jag arbetar inte längre kvar på Bråtenskolan utan finns nu i en central roll som IKT-pedagog i Karlskoga kommun och jag slås av att när jag nu summerar och skriver ned vad som hänt inser man en sak. Det man refererar till som ”då” och ”för ett par år sedan” eller ”i början av arbetet” är ju för sjutton i närtid! Inget har hänt för mer än 5-6 år sedan.

Det är fascinerande, tänk att vi lyckats med allt detta på dessa år. Vad kommer vi att nå inom de kommande åren? Vad spännande att få vara med och se det.

För att citera mig själv från november 2012 då skolan avslutat utbildningen i PIM:

”Häng med oss och se var det bär av…”

Anders Asplund Berggren

Formativt arbetssätt, Topp 5

På redaktionen älskar vi listor. I sann Dylan Williams-anda sammanfattar Horisonten fem bra aktiviteter för ett formativt arbetssätt. Tänk om ett nationellt prov innehöll någon av dessa punkter. Vilken punkt testar du i din klass under nästa vecka?

 

5) Klargöra lärande målen för eleverna:

– Läsa, och titta på, tidigare elevers arbeten. Diskutera styrkor och svagheter.

4) Få belägg för elevers prestationer och lärande:

– Använd exit tickets. Ställ en, två eller tre frågor som är baserade på lektioner innehåll. En exit ticket kan göras digitalt och via post-it lappar.

3) Omformulera frågorna:

Istället för att ställa den ”vanliga” typen av frågor (som tyvärr är vanliga i skolan), så försök omformulera frågorna.

En vanlig fråga är: ”Är fotosyntesen en kemisk reaktion ”?

Om jag nu skulle omformulera frågan så skulle den se ut så här: ”Varför är fotosyntesen en kemisk reaktion”?

Vilken fråga tror du bidrar till störst inlärning?

2) Feedback som för lärandet framåt:

Feedback är bra. Om det används på rätt sätt. Att bara dela ut feedback och anta att eleverna läser den och gör som det står i feedbacken tror jag inte på. Istället behöver eleverna få tänka och arbeta med feedbacken.

– Para ihop rätt feedback med rätt arbete. Eleverna samlas i grupper om fyra. De har sitt arbete med sig (kan vara en vilket arbete som helst, i vilket ämne som helst). De får åtta feedback-kommentarer av läraren. Nu blir elevernas uppgift att para ihop två kommentarer till varje arbete.

1) Aktivera eleverna som lärarresurser för varandra:

Den här punkten handlar inte om att ta bort lärarens arbete i klassrummet, utan den handlar om att eleverna kan lära av varandra.

– Vad har vi (vid bordet) lärt oss?

Eleverna måste nu samtala med varandra om vad de har lärt sig. Ofta har de lärt sig olika saker under lektionen, och kan nu lära av varandra.

Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3

Elever, lärare och rektor omvärldsspanar och workshoppar tillsammans på den digitala utvecklingsresan

Det blåser friska vindar när klass 345F från Johannebergsskolan i Göteborg, går längs gatan till busshållplatsen. Med spänd förväntan ska Montessorieleverna iväg på ett lite annorlunda äventyr idag. De inleder en omvärldsspaning gällande digitala verktyg, tillsammans med sin lärare Vera Koncz och biträdande rektor Anna Badenfors.

Att träffa andra vuxna ute i arbetslivet händer inte så ofta men är något som verkligen uppskattas av eleverna, i detta fall slutanvändarna – de digitala verktygens och erans barn.

Elevernas perspektiv är en viktig del i processen och att samverka i hela kedjan för att bilda sig en uppfattning om hur skolan på bästa möjliga sätt kan arbeta digitalt är mycket spännande.

– Vi behöver allas perspektiv för att fatta väl grundade beslut, säger Anna Badenfors. Vi är i full färd med att arbeta fram en hållbar IKT-plan för hela förvaltningen i Centrum där omvärldsanalysen naturligtvis är en viktig komponent. Att fånga upp elevernas och pedagogernas reflektioner när de får möjlighet att besöka och samtidigt testarbeta i miljön där verktygen kommer till är oerhört givande. Både för relationerna till eleverna och för insynen det ger i de digitala verktygens funktion och innehåll. Det fungerar inte att sitta vid skrivbordet bakom en skärm, vi behöver samtala, nätverka och uppleva för att få en relevant bild av verkligheten omkring. Med fokus på relevanta lösningar gällande verktyg och innehåll.

Vera Koncz som är klassens lärare ser flera vinster med arbeta digitalt i den här typen av verktyg som testas idag:

– Vi har behov av just den här flexibiliteten som digitala verktyg erbjuder. Eleverna har friheten och möjligheten att jobba med olika moment vid tidpunkter som passar deras utvecklingsprocess och tempo. De kan ta den tid de behöver till ett visst moment utan att känna sig stressade över att andra klasskamrater är snabbare exempelvis. Allt material är samlat på ett ställe och vi kan verkligen använda tekniken för att anpassa arbetssätt efter var och ens förutsättningar. I vårt fall är klassen åldersblandad, då förenklar det digitala verktyget ytterligare. Sedan har vi aspekten med det kollegiala lärandet. Använder vi alla ett interaktivt verktyg kan vi ta del av varandras arbete på ett helt annat sätt. Administrationen minskar på sikt genom digitaliseringsprocessen vilket ger oss mer tid att fokusera på pedagogik och innehåll. Jag är oerhört inspirerad och vill komma igång nu direkt säger Vera med entusiasm i rösten.

Väl framme tas klassen emot, det råder en respektfull balans i mötet mellan vuxna och barn på kontoret där de visas runt av Jonathan Lindström som är produktansvarig och håller i dagens workshop. Eleverna, lärare och rektor träffar VD, tekniker, programmerare, processledare, filmare, produktansvariga och projektledare. Elevernas möte med de två kontorshundarna är kanske det som dröjer sig kvar allra mest… och så klart den kreativa miljön på Göteborgskontoret.

En av eleverna reflekterar över hur trevligt och intressant det kan vara på en arbetsplats, alla kan välja var de vill sitta, dricka te i en fin kopp när de jobbar, ha keps och mössa på sig utan att någon säger något och dessutom ha sin bästa vän med sig under dagen! Jag vill börja jobba nu, konstaterar hen, eller i alla fall sitta här och lära mig. Vilken frihet, jag känner mig fri här jämfört med i skolan…

Det är just samtalen under dagen som onekligen leder till lärande reflektion, för alla involverade. Det betyder så oerhört mycket för eleverna att få vara en del av processen, att bli lyssnade till, att bli tagna på allvar och som en av 10-åringarna uttrycker sig:

– När vuxenvärlden släpper in oss känns det bra och meningsfullt. Lärande sker på många olika sätt, att träffa andra vuxna än våra föräldrar och lärare är inspirerande och gör att vi upptäcker andra möjligheter. Vi lär oss mycket av att se hur vuxna har det när de jobbar. Jag visste inte att en programmerare kan jobba med så här många olika saker till exempel. Det är kul att höra vad andra vuxna tycker om att jobba med och varför de har valt just det yrket. Sedan är det spännande att känna till vilka som jobbar med det vi ska använda i skolan, då vet jag att det är en människa som har gjort det.

När förmiddagens workshop är till ända, utvärderingen är gjord, alla har sagt hej då och hundarna är klappade ännu en gång, går vi i ett slags glädjerus tillsammans till bussen. Barnens entusiasm över att få möta människor (och hundar) de inte känner, arbeta digitalt i en spännande miljö och lära mer än om endast verktyg är slående, motivationen finner inga gränser. De flesta vill tillbaka och några vill börja jobba direkt. Så susar den lågmälda elbussen in på hållplatsen och när vi kliver på viskar en elev till en annan:

– Nu gäller det att skaffa bra betyg, här vill jag jobba!

Så sluts dörrarna om våra ryggar och resan till elevernas framtida tillvaro har tagit fart på riktigt, efter att ha jobbat i och på riktigt.

 

 

Elever från 6 olika länder samverkar kring klimatfrågor – lokalt och globalt

Idag, den 13 december, går startskottet för ett treårigt EU-projekt som involverar lärare och elever från 6 olika europeiska länder. Sverige är värdnation för Erasmusprojektet European student’s climate report och det är Strömbackaskolan i Piteå som representerar Sverige. Initiativtagare och koordinator är Göran Dahlén, internationell koordinator, Piteå kommun.

Idén till hela projektet är inspirerat av Fredrik Marklunds och Tony Lindfors arbete med hållbarhetsfrågor där elever från Sjulnässkolan har medverkat.

-Med utgångspunkt i deras arbete började jag fundera på hur vi skulle kunna samverka på liknade sätt med fler länder. Eftersom jag arbetar dagligen med internationella frågor och är van att ansöka om och driva EU-projekt så tog idén till det här projektet form, säger Göran Dahlén.

Efter cirka ett års planerande och ett första möte med projektgruppen i september så rullar nu projektet i gång på allvar med start på Strömbackaskolan i Piteå. Under fyra intensiva dagar kommer lärare och elever att arbeta med klimatfrågor med fokus på norra Europa i allmänhet och Piteå i synnerhet.

Europeisk elevrapport om klimatet och ett nytt läromedel
Syftet med projektet är dels att ta fram en europeisk elevrapport om klimatfrågan och dels att utveckla ett pedagogiskt läromedel om hållbarhetsfrågor. Luleå tekniska universitet kommer att vara med under hela resan och är det är Ulrika Bergmark, biträdande professor i pedagogik, som kommer att utvärdera projektet och arbeta med att ta fram det nya läromedlet A teacher´s guide for working with students´awareness and students´ knowlede in the field of global warming and climate change.

Den italienska klimatorganisationen ARPAE (Agenzia Regionale per la prevenzione, I´ambiente e l´energia dell´Emilia-Romagna) kommer också att vara med som kompetensstöd under projektets gång.

Projektmedel för dessa tre år är 2,5 miljoner kronor. Då medverkar projektdeltagarna med lön från sina ordinarie tjänster.

Urval av klimatområden och deltagare
En viktig del i arbetet är att länder och städer som är med i projektet representerar olika klimatområden i Europa. Från norr till söder, öst till väst och från kust och ö till inland. Länder och platser som deltar i arbetet är Sverige (Piteå), Slovakien (Zilina), Frankrike (Paris), Italien (Parma), Spanien (Cambrils) och Grekland (Kos).

-Det varierar lite från land till land hur man valt ut deltagarna. Från Strömbackaskolan deltar tio elever och två lärare. På måndag kväll anländer två lärare och två elever från de andra länderna. Eleverna kommer att bo inneboende hos varsin svensk elev, berättar Göran Dahlén.

Resor och delrapporter
Från Piteå och Strömbackaskolan har man valt att låta de medverkande eleverna åka på varsin resa till någon av de andra orterna. Elever från årskurs 1-3 medverkar i projektet och de deltar alla under Luciaveckan i Piteå. På varje ort kommer en delrapport att skrivas som är specifik för just den regionens klimatutmaningar. Dessa rapporter kommer att sammanställas i slutet av projektet.

De två lärare som arbetar med projektet, Annika Nilsson och Jan Enström, kommer att vara med under hela projekttiden. De har tillsammans med koordinator, lärare och elever en spännande och intensiv arbetsvecka att se fram emot.

-Det känns jättebra och det är riktigt roligt att vi kommer igång med arbetet. Det är stort att få vara med att utveckla ett läromedel för hållbar utveckling tillsammans med lärare och elever, säger Göran Dahlen, koordinator för European student’s climate report.

 

Källa: Piteå kommun

Mölndal delar #molndaldelar

För de flesta skolmänniskor är Läslovet ett slags paradis av kompetensutveckling och fortbildningsmöjligheter. Från norr till söder fullständigt kokar det av tankar, idéer och förhållningssätt kring skolutveckling, som antingen har prövats eller skall prövas.

Idag gick Mölndals stads konfererande konferens av stapeln. Ett ohyggligt spännande koncept där alla deltagare är medskapande i utvecklingen av konferensens innehåll. Inget är alltså klart från start utan formas av deltagarna som alla tillhör en processgrupp, vilka lär om, med och av varandra. Arbetet dokumenteras digitalt och deltagarna kommer när det hela är genomarbetat ha fokusområden att arbeta med under året tills dess att nästa sammankomst sker.

Mölndal delar är den övergripande titeln på konferensen som tar avstamp i Mölndals arbete med förhållningssättet Lärande och inflytande – när olikheten är normen.

– Vi inleder det vi ser är samtidens form för skolutveckling på riktigt säger Christer Ferm, utvecklingschef på Skolförvaltningen i Mölndals stad. En konfererande konferens som alltså inte bygger på att deltagarna kommer hit och får våra sanningar levererade, utan faktiskt en konferens som handlar om att på riktigt dela det vi tror är förutsättningar för skolutveckling – på riktigt. Det är oerhört spännande att tänka och utveckla så här och det vi i år sätter igång räcker vi med varm hand vidare till nästa kommun att fortsätta nästa år vid den här tiden.

Deltagarna kommer från skolverket, SPSM, SKL, ett flertal kommuner med representanter från styrkedjans alla nivåer, Göteborgs universitet och Linköpings universitet, samt från olika skolformer i alla åldrar.

Vill du följa arbetet som sker i den spännande konferensformen gör du det under #molndaldelar i sociala medier och vidare här på horisonten.io

Happy Halloween!

Dylan Wiliams förhållningssätt BFL lyfter lärandet rejält

Dylan Wiliam börjar bli något av en rikskändis i pedagogiska sammanhang. Förutom att skriva böcker ägnar han sin tid åt att leda lärare och rektorer, världen över, till en djupare förståelse av förhållningssättet bedömning för lärande – BFL. I Sverige samarbetar han med olika utbildningsarrangörer. Hans idéer väcker stort intresse och många skolor är i full färd med att integrera BFL i sitt dagliga arbete.

Morgonen är tidig och frukostgästerna på hotellet vid Globen i Stockholm börjar strömma till. Dylan Wiliam och jag delar upplevelser över en kopp rykande hett te.

-Formativ bedömning som förhållningssätt är mycket enkelt berättar han. Det handlar om att undervisning och lärande blir bättre om läraren börjar där eleven befinner sig. Vägen dit är att ställa frågor som får eleverna att börja tala och samtala.

En av de absolut vanligaste invändningar Dylan Wiliam möter är tid. Upplevelsen av bristen på tid är återkommande för hela mänskligheten när det handlar om att göra förändringar.

– Alla lärare jag möter, tycker att det formativa förhållningssättet skapar helt andra möjligheter och förutsättningar för eleven. Men, i nästa mening säger de att de inte har tid att jobba så här. Jag svarar alltid att tiden finns, men att de sannolikt använder den till något annat. I ledarskapssammanhang brukar jag ibland referera till Stephen Coveys berättelse om mannen som har i uppdrag att såga itu en stor stock. Han använder en slö såg vilket tär på krafterna och gör jobbet långsammare. Någon frågar honom varför han inte slipar sågen? Jag har inte tid säger han och sågar vidare. Så är det även i skolorna. Lärarna är så upptagna med att göra vad de gör att de inte tar sig tid att vässa verktygen.

Dylan Wiliam är orädd, tydlig och rak i kommunikationen, något som kommer att prägla resten av dagens upplevelse och medföra förändring. Väl i det rymliga konferensrummet stiger hundratals lärare och rektorers förväntningar. Strax kommer de få ställa sina egna föreställningar på ända och möjligheten för var och en att vässa sågen ligger vidöppen…

Han knyter an till sitt walesiska ursprung och en av alla de tusentals legender och sagor som berättats i århundraden. Dylan Wiliam trollbinder publiken så till den grad, att det faktiskt skulle gå att höra en knappnål falla i salen som rymmer närmare 400 lärare och rektorer. Publiken håller andan under fullständig tystnad för att plötsligt då och då brista ut i skrattsalvor som ekar av självinsikt och igenkänning när Dylan träffsäkert får varenda en av oss att vända ut och in på våra sanningar och åsikter om skolan, dess syfte och praktik.

Dylan lämnar ingen oberörd. Han lyfter essensen i dagens tema och förklarar det genom att hänvisa till just en gammal folksaga vilken genererar visdomen ”The one who is a leader must be a bridge to others”.  Varje mening levereras med enorm slagkraft och självmedvetenhet. Redan inledningsvis får publiken fundera över hur många inspirerande fortbildningsdagar de deltagit i, som gett dem insikter de inte tidigare haft, som skapat känslan av att att äntligen kunna förändra världen… för att redan nästa dag återgå till gamla mönster… Den risken finns även idag menar Wiliam. Men allteftersom jag lyssnar in, reflekterar och talar med publiken sker en outtalad förändring.

– Något händer när vi får tid att söka svaren inom oss, istället för att projicera det omöjliga i tillvaron på bristande resurser och omständigheter. När vi dessutom får diskutera det som utmanar oss med  kollegor och chefer, dela upplevelser och applicera nyvunna insikter i förhållande till den egna verksamheten blir inspirationen från en sådan här dag ett helt avgörande bränsle, menar en av lärarna i pausen.

– Det som är så bra och användbart i Dylans förhållningssätt reflekterar en av rektorerna, är att vi som ledare får både praktiska verktyg men också möjligheten att tänka större kring hur vi kan skapa förutsättningar för alla lärare att utvecklas hela tiden i sitt arbete. Sådana här dagar är så viktiga att delta i eftersom det får oss att se utvecklingsbehov på alla nivåer i verksamheten. Att dela upplevelsen kollegor emellan gör också att det blir enklare att i praktiken göra förändringar.

Allteftersom dagen går förflyttar Dylan åhörarnas perspektiv, ifrågasätter valda sanningar med väl underbyggda argument. Han guidar oss i utmaningar som forskningen står inför och leder oss dynamiskt genom tankar om vad forskning och beprövad erfarenhet faktiskt belyser. Forskningen säger något om det som hänt, förhållanden och skeenden som tagit plats. Den säger sällan något om det som komma skall. Därav komplexiteten i skolans och lärarens uppdrag.

Är det något som sammanfattar dagen så är det engagemang, behovet av utveckling och viljan att göra skolan till en bättre plats för varje elev. Att skapa förutsättningar för att varje elev skall kunna utveckla förmågan att leda sig själv, förstå hur vi bidrar till konstruktionen av vårt demokratiska samhälle, föra kulturarv och demokratiska värderingar vidare och inte minst skapa ett intressant ämnesinnehåll. Hela Dylans synsätt grundas i dessa fyra områden han definierar som fundament i det vi kallar skola.

För många är han säkert kontroversiell, för den som verkligen vill utveckling och anser sig själv vara en lärande människa i livet och i yrket är han ett måste när det handlar om att verkligen gör skillnad för svensk skola.

*Fortbildningsdagarna arrangeras av Lin Education i samarbete med Dylan Wiliam  i Stockholm den 13/9 och Malmö den 14/9.

Horisonten fyller 1 år!

Tack för att ni ser horisonten.io som er röst i skolsverige. Tack för att ni tar del av det vi gör och sprider goda idéer vidare så att vi tillsammans kan göra skillnad för svensk skola. Tack för att ni berättar om er vardag, delar med er av utmaningar, inspiration och inte minst egna erfarenheter. Det är endast inifrån kärnan, tillsammans med eleverna vi kan förändra och förbättra för en mer givande, relevant och likvärdig skola, som det ser ut nu.

Idag firar horisontens redaktion 1 år. Ett år som passerat i rasande tempo med ovärderliga möten för svensk skolas utveckling. Vi firar med tårta och tomtebloss. Dessutom vill vi påminna om ett mycket viktigt samtal från året som gått. Det kom att handla om din roll som lärare och den enorma makt du faktiskt besitter som en viktig del av människors utveckling. Fira vår ettårs-dag med reportaget om Benjamin Singer och hur svensk skola formade honom.

Beppe Singer, programledare och föreläsare.
Beppe Singer, programledare och föreläsare.

Jag omfamnas av ett öppet hjärta och ett öppet sinne i ett av tidernas rakaste och mest okonstlade samtal. Med total självdistans, självmedvetenhet och genuin kärlek och empati för våra barns resa mot framtiden, lägger Benjamin Singer upp hela sitt förflutna på bordet. En gång inkapslat i skuld och skam. Nu avklätt och förlåtande. Och han gör det så vackert. Uppriktigheten i sveket från vuxenvärlden ekar. Men i ekot skallar en hyllning till de pedagoger och lärare som gör ett fantastiskt jobb.

Att ge av hjärtat för att få igång hjärnan har alltsedan Benjamin startade sin egen lärarbana varit tydliga ledord för honom. För ett par veckor sedan valde han att genom en film dela sin egen berättelse i sociala medier. Som åskådare kastas vi in i en känslomässig berg-och-dalbana kantad av självföraktets bittra smak, där Beppes egen skolgång var en bidragande faktor till att tillvaron bit för bit föll sönder. Filmen, som Beppe valt att kalla Vad blir X? visades och nådde över hundratusentals människor och många var de som speglade sig i Benjamins upplevelse (Du ser den i slutet av artikeln).

– Det mest fantastiska är att många människor har återknutit kontakten med pedagoger som har betytt mycket för dem under en period i livet. Det är oerhört fint att ta del av dessa möten som uppstått via kommentarsfälten. Det är också många föräldrar som har hört av sig och funnit tröst i det jag har att berätta. Det inger hopp för dem som befinner sig i liknande situationer, kunde jag klara det och ta mig vidare så kan deras barn…

Benjamin delar med sig av sina tankar kring det som hänt i livet och vi kommer att tala om varför filmen och berättelsen har fått så starkt genomslag i sociala medier.

– Vi lever i en tuff tid, det finns så oerhört många problemområden som vi behöver göra något åt. Min story är inte unik, det som sticker ut är att jag har haft tur. Det som räddade mig var kärleken till kvinnan jag nu är gift med. Kärleken i kombination med en trötthet som vuxit sig stark i spåren av femton års dåligt samvete för allt, gentemot alla. Jag var trött på mig själv och att hela tiden dölja hur jag levde. Någonstans hade jag en spärr som jag aldrig gick över. Jag har nog alltid haft någon form av drivkraft men i kombination med en stark känsla av skam som gjort att jag saboterat mycket i tillvaron. Jag har många gånger betett mig vedervärdig gentemot människor i min omgivning. Jag har vid rätt tillfälle kommit i kontakt med rätt människor som lyckats se förbi det yttre skalet. Jag har inget recept för hur vi människor lyckas i livet, jag tror att det är en kombination av möten och tillfälligheter. Att börja arbeta som lärare har gett mig enormt mycket. Att få möta unga människor som befinner sig i liknande situationer eller med liknande känslor som de jag hade och kunna vara en lärare som förstår och vet hur det är att sitta på andra sidan bänken och inte förstå. Att jag själv har varit med om det skapar en trygghet i mötet. Det finns mängder av kompetenta lärare ämnesmässigt men som själva aldrig upplevt hur det är att få ett IG. Jag vet hur det känns att bli kuggad, känna sig misslyckad och förlora tron på att överhuvudtaget lyckas med något. Att som lärare kunna vara med och bekräfta en människas värde – även när det går åt skogen på ett prov – skänka värme och medmänsklighet och förmedla att du duger och är lika mycket värd som människa i alla fall. Det är nog detta som har gett mig en sådan enorm tillfredsställelse i läraryrket. Det handlar om möten som så ofantligt mycket större än bara kursplaners innehåll, något jag ser som ett slags verktyg för utveckling. De flesta tror att jag sysslar med naturvetenskap men i själva verket handlar det om psykologi. Det jag gör handlar om att avdramatisera ämnen som lätt kan verka elitistiska och exkluderande.

Du har mött lärsituationer där du lyft de människor som har haft det tufft samtidigt som du har haft människor som står hungriga och redo på startlinjen att springa allt vad de kan, hur har du löst det?

– Oavsett var eleverna befinner sig har de alla något gemensamt och det är behovet av att känna sig trygga, sedda och uppmuntrade – det spelar ingen roll vilken av de båda skarorna de tillhör. Det som är mest spännande är att få dem alla att känna sig lika sugna på livet. Det är lätt hänt att vi bara fokuserar på dem som har svårigheter och skapar ett klassrum som utgår ifrån ett sådant fokus. Vi ska självklart lägga lika mycket vikt vid dem som är startklara, taggade och redo att dyka djupt i ämnet. Att hitta en balans i detta är inte enkelt, alla är ju olika och att hitta rätt för var och en behöver vi göra tillsammans med varje människa vi möter. Skolan idag är ju något helt annat än det jag själv var med om, det gäller ju att göra den till en spännande resa både kunskapsmässigt och personligt. Hur vi gör det som lärare är en ständig fråga…

Vad kan vi göra för att råda bot på lärarbristen i landet och få fler kompetenta människor att söka sig till lärarutbildningarna?

– Vi har lärarbrist i Sverige men vi har även en brist bland dem som söker sig till läraryrket. Kanske är det så att det finns ett bristande intresse för ämnena? Vårterminen 2012 var det fyra studenter på kemilärarutbildningen med inriktning mot årskurs 7-9. Samtidigt hade Hjärnkontoret vid samma tidpunk över 400 000 tittare! Det tyder på ett extremt stort intresse och det handlar många gånger om hur man förmedlar ämnesområdet. Vi har under senare tid fått ett slags trendbrott där media rapporterar om att fler faktiskt söker sig till lärarutbildningen och det är ju intressant, men vad ingen pratar om det är vilka de här människorna är och varför de söker sig till läraryrket. Jag kan ju egentligen bara tala för mig själv när jag sökte till kemistutbildningen, det var så få sökanden så alla som sökte kom in! Att arbeta som lärare är ett av de mest belönande yrken som finns men det är samtidigt ett av de svåraste yrken som finns. Vi har brist på resurser, tid, erkännande och mycket annat vilket gör det till en verklig utmaning många gånger. Att jobba med barn och ungdomar skall trots detta framförallt ses som ett privilegium – något som inte alla förtjänar. Det är ett av de absolut viktigaste yrken vi har, dessvärre finns det många på fältet som stjälper mer än vad de hjälper. I min värld har de förverkat sin rätt till mötet med unga (många gånger livrädda) människor som egentligen bara vill hitta sin framtid. Om du väljer att utbilda dig till tandläkare så får du redan under de första veckorna ett träblock i din hand och ett verktyg, en dremel. Uppgiften är att ta fram ett äpple av träblocket, detta görs för att se om du överhuvudtaget har handlaget som krävs för att bli tandläkare och klara själva hantverket som det innebär. Det gör inget liknande alls på lärarutbildningen. Det som görs är helt på teoretisk nivå, ingen stämmer av studenternas empatiska förmåga, eller förmåga att läsa av stämningen i ett rum eller hur de människor som är i rummet mår. För att få ut fler kompetenta pedagoger måste vi ju ställa oss frågande till om dessa mest grundläggande kompetenser som behövs för att jobba som lärare finns hos personen i fråga.

Svensk skola genomgår just nu en enorm förändring, reformer avlöser varandra, det pratas verktyg, verktyg, verktyg, är detta viktigast i debatten om skolan?

– Vi pratar inte om det mest grundläggande. Nämligen om du har hjärtat på rätt ställe. Har du den människosyn och den empatiska förmåga som krävs för att kunna jobba som lärare? Samtidigt gapar lärosäten tomma och vem som helst slängs in för att fylla tomma stolar på utbildningarna och tillika hålen i institutionsplånböckerna. Vilka blir då de som kommer ut i skolorna och klassrummen? Jag vet att det är provocerande men jag står för det. Alla passar inte för rollen och de lärare som inte är i skolan av rätt anledning har förverkat sin rätt att arbeta med barn och unga. Parallellt med detta saknar lärarstuderanden influenser från fältet, det vill säga vad som händer i verkligheten, vad du gör om någon sitter där och skär sig i handlederna, om det blir bråk, om någon blir mobbad… Jag får ofta frågor om verklighetens scenarier när jag är ute och förläser på lärarutbildningar runtom i landet och behovet är enormt. Alla teorier är naturligtvis bra att känna till men det är så oerhört mycket viktigare att förstå verkligheten och alla de ansikten den har i mötet med människor där ute!

Betyder det att ämneskunskaper inte är viktiga?

– Det händer att folk tror att jag inte bryr mig om ämnet alls och att jag på något sätt skulle vara bildningsfientlig. Så är det naturligtvis inte alls! Bildning är en av de viktigaste komponenterna i skolans uppdrag, det är bildningen som har utvecklat samhället och alla de möjligheter vi idag har. Men för att kunna arbeta med bildning av människor måste du få med dem, du måste ha förmågan att se, lyssna och förstå hur du ska få ALLA i rummet att vilja bildning. För det krävs hjärta och hjärna. Det finns så mycket frustration bland många lärare över allt från dåliga löner till tung administrationsbörda och omotiverade elever. Detta få inte under några som helst omständigheter pysa ut i mötet med elever, kan du inte hantera utmaningar så är lärarjobbet och skolans värld inget för dig. Kan du inte styra ditt beteende och lämna sådana här distraktionsmoment utanför klassrummet så har du förverkat din rätt att arbeta med barn och unga, du är skyldig att ge dem ditt absolut bästa jag! Att bekräfta dem och bistå dem i resan mot sina mål – inte låta din egen negativa attityd spilla över på dem. Då är det dags att göra något helt annat. Byt jobb. Vår uppgift som pedagoger är att påverka så många unga människor som möjligt i rätt riktning. Jag träffade en gång en pedagog med 30-åre erfarenhet, hon sade något som etsade sig fast i mitt sinne: ”Jag är de här barnens barndom och det gjorde att skärpte jag till mig”. Det vi gör är att skriva i barnens själar med arkivbeständigt bläck. Vi får aldrig någonsin spilla över vår egen frustration säger Benjamin med eftertryck.

Hur kan vi få fler att se läraruppdraget med dessa glasögon?

– Lägg allt annat åt sidan och fråga dig själv VARFÖR du valde att bli lärare, titta dig själv i spegeln och fråga dig själv: – Varför gör jag detta över huvud taget? Jag hoppas då att vi får en massa människor som svarar att de älskar detta, att det inte spelar någon roll hur stora utmaningarna är. Jag hoppas också att vi får människor som svarar att de inte vet, tar konsekvenserna av det och väljer att faktiskt göra någonting annat. Redan på lärarutbildningen måste institutionerna använda sig av riktigt bra och vassa externa människor som pratar om verkligheten. Inte bara ur ett problemperspektiv, utan också att kunna entusiasmera studenterna utifrån en spännande verklighet. Vi behöver spränga fördomar och stereotypa föreställningar om skolan som sitter djupt och jag tror att det är absolut nödvändigt att få en bild av någon som verkar på golvet. Det är viktigt att det görs av pedagoger med självdistans och självinsikt.

Vilka är dina tre viktigaste för svensk skolas utveckling – nu!

– Lägg ner cowboystilen om att förändra skolan på hundra dagar. Det är både naivt och verklighetsfrämmande. Det kan ta upp till 20 år för en reform att få fäste i en så omfattande verksamhet som skolan…

– Tillsätt en kommitté av oberoende deltagare från olika discipliner som granskar lärare och pedagogers lämplighet för yrket. VÅGA lyfta bort icke-fungerande verksamma pedagoger, VÅGA säga ifrån och sparka ut människor, de som tillfogar mer skada än nytta, se till att rätt människor kommer i kontakt med våra barn och unga…

– Våga i större utsträckning även mäta lärarkandidaternas EQ eftersom detta är en av de absolut viktigaste komponenterna för ett framgångsrikt utövande av yrket…

Goda idéer tar fart i sinnet på hen med rik fantasti

Många av oss känner till att Meg Rosoff nyligen mottog litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Vid ceremonin talade hon om glädjen över att hennes författarskap på detta sätt belönats men uttryckte också sorg över tillståndet i världen. Alla barn på flykt, ett politiskt ledarskap som inte förstår värdet av konst, musik och litteratur för unga och ett samhälle som värdesätter jurister och finansmän högre än lärare och bibliotekarier.

Hon betonade fantasins betydelse för skapande och citerade Astrid Lindgren: ”Allt stort som sker i världen sker först i någon människas fantasi.” Det kan tyckas självklart, men är det vad vi  gör och förmedlar i våra skolor idag? I sitt tal liknar Meg Rosoff den samhälls- och skolutveckling hon ser vid ett övergrepp på barndomen. Detta på grund av den närmast galna resultatfokusering som äger rum i form av test och mätning. Administration och provresultat skapar varken välmående barn och elever, eller lärare, menar hon. Det gör däremot lek, fantasi och drömmar.

Det är här hon uttalar tacksamhet gentemot det land som så starkt värdesätter barns litteratur och barns fantasi, nämligen Sverige. Låt oss fortsätta med det genom att skapa en skola där detta är viktigt. Ett år av lärande har snart passerat, det är dags att ta fasta på det som fungerat för att göra ännu mer av det till hösten. Här finns möjlighet att hämta inspiration inför kommande planeringsmöten och utvecklingsarbete. Let’s watch!

# Gamification – hear, hear!

Jan Bidners engagemang för gamification eller spelifiering växer sig allt starkare för varje dag, både på ett professionellt och personligt plan. Han är en av experterna inom området och arbetar med spelifiering för att organisationer och människorna i verksamheterna skall nå sin fullaste potential.

Vårt samtal andas, mod, humor, framåtanda och en stark vilja att utmana befintliga system för att skapa något bättre som engagerar.

När han själv kom i kontakt med begreppet och innebörden i det var det som om en helt ny värld av möjligheter öppnades och pusselbitarna föll på plats. Den omvälvande upptäckten låg i möjligheten att designa livet och tillvaron utifrån kreativitet, glädje och nyfikenhet, att hitta sina inre drivkrafter och lyssna till dem. En erfarenhet han vill bidra med för en mer kreativ utveckling, både på arbetsplatser, i samhället och i skolans värld.

– Den moderna människan behöver mer än någonsin ett syfte, en meningsskapande tillvaro i form av en drivkraft där vi motiverar oss själva att skapa mening med och i vår tillvaro. Att veta vart vi är på väg, att ha en riktning i våra liv skapar syfte och motivation för att delta och bidra till en positiv utveckling. Spelifiering är en väg att skapa engagemang och därmed förbättra livskvaliteten. När människor är engagerade och brinner för något i livet smittar det av sig och skapar en mer kreativ tillvaro och miljö där vi själva och våra idéer växer. Ett av spelmediets främsta förtjänster är att lära ut empati och att skapa förståelse för komplexa situationer och känslor. Spelmediet har under senare år vunnit mark, både som konstform och underhållningsform, och på samma gång fått en allt starkare position i samhället. Så även inom skolan även om det fortfarande finns mycket mer att utveckla där. Det de flesta av oss är nog överens om att spel, som inget annat medium, har en enorm kraft att interaktivt engagera och fånga sina spelare i utmaningar och äventyr på ett sätt som få andra kulturuttryck förmår.

Alla barn bär på drömmar, idéer, tankar, åsikter och erfarenheter. Att uttrycka dem är viktigt. Men lika viktig är känslan att andra lyssnar till oss. När omgivningen visar engagemang för våra tankar stärks tilltron till vår egen förmåga. Att andra människor vill ta del av våra tankar är också grundläggande för att vi ska känna oss delaktiga i samhället. Att skapa en miljö för våra barn där detta händer bör vara en självklarhet men Jan Bidner ser inte att utvecklingen av skolsystemet går i den riktningen.

– Jag tror helt enkelt inte på traditionella läromedel och den konservativa skola vi lever med nu, där eleverna sitter i bänkrader och betar av. Vi har (borde ha) kommit längre än så. Men att luras att tro att det digitala ska lösa pedagogiken är som att skjuta sig själv i foten. Läraren måste vara en guide och förstå varför – innan – hur och vad. BÅDE när det gäller digitalt och i traditionellt lärande. Och också kunna kommunicera det på ett tydligt sätt. Drömmar måste kunna odlas och näras även i skolans miljö på samma sätt som utanför. Hockey som passion? Haka upp lärandet och den individuella läroplanen på det. Motivation och engagemang går inte att smeta utanpå. Det måste växa ur en begriplig kontext om varför. Eleven behöver svara på frågan – varför lär jag? För att lyckas uppnå drömmar och mål! För att optimera livet och fylla det med mening. För detta behöver eleven få möjlighet att bli entreprenör i ditt eget liv!

Ta det bästa från spelvärlden och flytta över det till den verklighet skolan utgör dvs att lägga ett speldesigntänk på skolverksamheten för att ta tag i de motiverande faktorerna och låta dem prägla lärandesituationen. Det innebär att dagarna skulle designas utifrån lekfullhet, kontinuerlig relevant feedback, där du som elev styr sammanhanget. Lärandet behöver inte se ut som ett spel eller vara ett spel. Det handlar om att föra över designen – det i spelandet som motiverar till att fortsätta utvecklingen, att ta nästa kliv. Det handlar om att skapa lärandesituationer som väcker varje individs inre motivation till liv, att uppnå ett läge, skapa ett flow, där tid och rum försvinner.

Läs även: Framtidens skola i Botkyrka kommun? Ett lyckat spelifieringsprojekt…

Det är viktigt att förstå begreppen menar Jan. Spelifiering innebär att använda element från speldesign på områden som i grunden inte är spel. Till exempel för att skapa engagemang och uppmuntra ett visst beteende. Han poängterar att spelbaserat lärande och spelifierat lärande är två olika perspektiv på att använda spel i lärande syfte. Spelifierat lärande handlar om att addera ett speltänk och spelkomponenter till lärmiljön. Spelbaserat lärande handlar om att använda spel i undervisningen.

– Det finns stort utrymme inom existerande styrdokument att träna centrala förmågor som ställs på sin spets i ett spelifierat lärande. Analys, kommunikation, samarbetsförmåga, kreativt tänkande är exempel på arbetsområden som kommer väl till uttryck i en miljö som bygger på en design utifrån spel. Där avgränsas även tydliga mål och det som skall göras för att ta sig vidare till nästa nivå blir tydligt. Ett exempel på detta är när elever själva tillverkar spel, det är en utmaning som väcker motivation och föder drivkraft. Att besvara frågan om vad vi vill spelifiera och varför ger insikter om hur vi lär och vilka krafter som motiverar oss. De insikter som kommer ur design av meningsfullt lärande gör att vi förstår hur vi kan påverka vår egen och andras utveckling i form av ett väldesignat lärande.

Skolan i sin nuvarande form är som ett illa designat spel…

– Den är som ett trasigt spel. Reglerna som styr och betygssystemet, gör skolan till en usel plats för deltagarna. Även om vi under de senaste 20 åren utvecklat helt nya samhällsstrukturer, karriärmöjligheter och livsstil grundas skolan fortfarande på bilden av en fabrik. Där den huvudsakliga formen av feedback sker genom betyg. Betyg i sig är en godtycklig företeelse vilken saknar reellt värde. Ändå används en sådan måttstock för att avgöra hur bra någon är på något. Eftersom betyg och bedömning dessutom fått en sådan central roll och utgör fokus försvinner många gånger lusten till lärande. Just den här konsekvensen vittnar om att nuvarande system och skolstruktur faktiskt är undermåligt designat. Det lär våra barn att misslyckas medan vi i livet kan göra hur många försök som helst att ta oss till de mål vi sätter. Det handlar helt enkelt om hur vi spelar. Fungerar det inte på ett sätt får vi hitta en annan väg. Skolans primära uppgift bör vara att rusta eleverna med verktyg för ett livslångt lärande, inte mäta och bedöma vad någon kan eller inte och stanna vid det. Då transformeras lärarens uppgift så att den kommer att handla om en guidande funktion vars mål är till för elevens utveckling och lärande för livet, inte för målen i kursplanen. När vi flyttar fokus till detta prioriterar vi utvecklingen av kreativitet och varje individs lärande. Som det är nu bygger skolan i mångt och mycket fortfarande på industriell likriktning, dvs att alla ska sitta tysta i rader där kunskap är synonymt med att alla repeterar och reproducerar det läraren säger. Vi tillverkar kopior av oss själva. Det är inte vad samhället behöver! Den tekniska utvecklingen gör att vi i ännu större utsträckning bör prioritera sätt att utveckla kreativa, innovativa, självständiga entreprenörstänkande individer eftersom robotar kommer att göra allt det som kan  automatiseras framöver. Skolan framöver kommer att handla om vad vi har möjlighet att åstadkomma med hjälp av tekniken, inte som nu det vill säga om tekniken i sig och satsningen på 1:1. Just den transformationen behöver avspeglas i lärandet och vad lärandet ska ge för resultat i färdigheter. Till dess tvingas eleverna spela spelet även om det inte fungerar något vidare och de flesta speldeltgare saknar engagemang och därmed motivation.

Vid en snabb omvärldsanalys av senaste årens digitala inverkan på samtiden ser vi exempelvis att e-sport har blivit en av världens största sporter och omsätter mer pengar än NHL. Youtube-kanalen I just want to be cool har fler tittare än TV 4.

– Detta är inga områden vi idag utbildar för, konstaterar Jan. Det är som att skolan generellt inte har vetskap om vilken kurs som bör navigeras efter, besättningen har släppt taget om rodret och krampaktigt håller i masten för att inte trilla över bord. Det som alltid har gjorts fungerar inte längre och i en övergångsperiod till dess att nya modeller tagit form seglar skutan lite vind för våg… Det är naturligtvis inte så att skolan plötsligt ska baseras på en mängd olika dataspel, det handlar snarare om hur och på vilka grunder vi ska designa skola och lärande. Vi har i årtusenden lärt genom lek och det är ju egentligen så alla djurarter lär sig strategier för överlevnad och framgångsrika liv. Genom learning by doing. Skolan behöver formas utifrån användarbehov, vi behöver titta på designkontexten och skapa en skola som kittlar. Vad är viktigt i skolkontexten utifrån det som råder nu – inte det som varit? Eller hur? Just nu råder stort teknikfokus – vi behöver flytta det till användarfokus och utforska hur istället för om…

Skolans framtida form och vara…

En sådan fråga är den fysiska platsens minskade betydelse i och med digitaliseringen. Vi lever till stor del i parallella världar, dels i den fysiska vardagen och dels i det digitala vardagsrummet dvs sociala medier och onlinespel.

– Vi kan inte längre kalla den ena eller den andra för den verkliga världen eftersom båda utgör parallella verkligeheter, för alla – oavsett ålder. Det innebär att vi behöver fundera på tillgången till skolan – ska den fortsätta att vara begränsad till en fysisk skolbyggnad eller kan vi tänka oss att med teknikens hjälp öppna fönstret till omvärlden och låta den ta del av vad som händer? Exempelvis om någon är sjuk, skulle vi då kunna använda möjligheten att livesända? Användarbehovet behöver få styra designen och då behöver vi fråga oss vad vi har att erbjuda som är av värde för mottagaren. Varför vill vi att eleverna ska befinna sig fysiskt i skolan? I vad består värdet av att samlas på en fysisk plats? Har vi byggt undervisningen så att vi lära av och med varandra? Eller är det så att vi fortfarande förmedlar kunskap från lärare till elev? Då borde ju den fysiska platsen spela allt mindre roll. I annat fall bör lärandet ske i ett större samspel som motiverar den fysiska samlingsplatsen vi idag kallar skola…

Det ett spelbaserat lärande gör är att öka interaktionen mellan eleverna, ett samspel föds där allas styrkor och olika personlighetstyper tas till vara och blir betydelsefulla för att lösa en uppgift.

– I detta pågår också ett relationsskapande som växer sig starkt i att alla bidrar till att bygga något gemensamt, att ta sig framåt. Olikheterna blir en tillgång och inget sätt att vara är bättre än något annat. Som det är nu premieras ofta extroverter medan introverter får stå tillbaka. Våra idéer om skola och hur vi ska lösa situationer och företeelser vi konstruerat kommer definitivt att förändras i och med möjligheten att designa om system. Tekniken och digitaliseringen ger möjlighet till ett förstärkt liv. Idag har många tillgång till tekniken hemma, går till skolan och har ingen tillgång till teknik, därmed uteblir de möjligheter till förstärkt lärande som finns genom digitala kanaler, men inte bara det. Det som idag är en stor del av barns och ungas liv utestängs, därmed utestängs också möjligheten till ett relationsbygge mellan barn och vuxen utifrån barnets intressen och verklighet. Det som alltid bör utgöra utgångspunkten i relationen och ingången till ett meningsfullt lärande. Som det ser ut nu i befintliga skolstrukturer avgränsas lärandet medan det faktiskt behöver erbjuda större valmöjligheter. BYOD eller bring your own device exempelvis är en enorm tillgång men betraktas många gånger med skepticism.

För att skolor skall kunna bli användarvänliga i tiden behöver det finnas ett slags bashygien 

Genom att ställa följande frågor får vi enkelt svar på dess befintlighet eller eventuella frånvaro menar Jan:

Finns det vettiga system?

Finns förtroendet för ledningen?

Finns en tillåtande kultur med stark visionär och synlig ledning som visar vägen?

– Att besvara frågorna kan leda till formandet av en digital strategi. Tekniken är ju en förutsättning för att vi ska kunna leva våra liv som vi gör nu och utvecklas ännu mer som människor. Det betyder att se utanför de ramar vi strukturerat och tänka in alla som tillgångar i ett skapande och innovativt lärande. Lärarens uppgift är i detta att ta vara på elevens passion och uppmuntra de drömmar som föds ur passionen. För passionen kommer att fungera som en motor, en drivkraft att vara entreprenör i sitt eget liv. En utveckling som spinner loss med hjälp av bra designade feedbacksystem som tar fasta på styrkor, syfte och mål. Där kan förståelsen för varför skola ta fart och ett arbetsschema etableras för att sedan när det följs förverkliga elevens framtidsplaner. Uteblir den här upplevelsen och eleven lär för betyg eller för någon annans skull skapas meningslösheten och endast den ringa grupp av människor som skulle klarat tillvaron oavsett form, blir de som tar sig inom och kommer ut på andra sidan. Men till största del med en nedmonterad kreativitet och bleknat engagemang.

En bra och meningsfull design på skola och utbildning möjliggör skapandet av det liv du vill leva och det i sig håller passionen vid liv. Det finns inget enkelt och enda svar på frågan om hur vi bäst förbereder oss och våra barn för det vi inte ännu vet men genom att skapa möjligheter att ta reda på det kan vi tillsammans komma en bra bit på väg. Jan Bidner avslutar så klart med HUR:

20 Tips för att laga det trasiga spelet skolan med hjälp av spel och speldesigntänk:

– Använd spel och spelande i undervisningen för att öva strategi, resurshantering, språk, kommunikation, analys, samarbete, minnesträning och problemlösning

– Låt eleverna designa egna spel som en del av lärandet för att träna förmågorna: analys, kommunikation, metakognition, begrepp och procedurella förmågor

– Skapa tydliga, mätbara mål i den individuella utvecklingsplanen

– Fokusera huvudsakligen på elevens egna mål

– Koppla lärandet till elevernas egna passioner/drömmar/livsmål (Möt elev där den är på dennes villkor: hästar, fotboll, serietecknande, spel)

– Förklara varför ett lärande är viktigt (I spel vet man varför man behöver en rustning eller ett svärd – men varför behöver man linjär algebra eller pluskvamperfekt att överleva i livet? Argument please)

– Ge regelbunden (gärna ständig) återkoppling på progressen (inte bara en gång om året då kan man inte styra)

– Tydliga regler vad som krävs för att ”levla” och nå nästa nivå. (Jämför XP och WoW)

– Skapa strukturer som tillåter ”misslyckanden” (d.v.s. låt eleven själv bestämma när den har försökt färdigt)

– Slopa betygen (mäter fel saker, skapar fel drivkrafter)

– Skapa nya (kollaborativa) kommunikationsmönster som inte är enkelriktade (t.ex. klasskortleken)

– Öppna för att låta eleverna skatta och värdera egna resultat och kunskaper

– Värdera kunskapandet och tänkandet högre än trattad kunskap

– Skapa mer tids- och rumsoberoende undervisning

– Skapa fler kreativa Makerspaceytor och arenamiljöer istället för klassrum med bänkrader

– Skapa utrymme för kreativt fuskande och utrymme att skapa ”egna spel” i ”det stora spelet”

– Uppvärdera GENAST de kreativa ämnena igen – Att lära oss TÄNKA och vara BESVÄRLIGA och KREATIVA är det ENDAsom gör oss oersättliga på framtidens arbetsmarknad (rutinjobb i linjen kommer INTE att finnas kvar 2050 – de kommer att hanteras av robotar)

– Programmering i skolan är inte valbart – det är en självklarhet

– Digital kompetens är ett krav på lärare. Och med det menar jag ANVÄNDNING och METOD ur fokus pedagogiskt medium. Inte TEKNIKKUNSKAP!!! Allvarligt vi kan inte fortsätta låtsas som att digitala dinosaurier ska kunna ha den minsta chans och möjlighet att förbereda våra elever för deras digitala framtid – Lärarutbildningen MÅSTE skärpa till sig här. Digitalt är inte ett separat ämne. Det är i allt.

– Sluta skilja på Virtuell och Verklig – Idag kan man inte säga att det ena är mer verkligt eller värdefullt än det andra. Vi umgås digitalt i lika stor utsträckning och med minst lika stort värde som analogt/IRL)

– Kom ihåg att leka!

JANS LÄNKTIPS:

– Sir Ken Robinson (Alla hans Ted-Talks)

– Peyman Vahedi – Rektor i Kramfors/Visionär förändringsledare i Skolsverige!

– Course! – modernt undervisningsverktyg skapat av Ådalsskolan

– Institute of Plays projekt Quest Schools -Institute of play är ett amerikanskt institut som forskar och arbetar med spel och lärande och har startat s k Quest schools i USA och Kanada bl.a.

– Levande rollspel i skolan (Østerskov Efterskole i Hobro i Danmark)

– Don’t let them gamify your life och Your Life Is Tetris. Stop Playing It Like Chess. (Tor Bair)

– TV-Inslag SVT om när jag handledde speldesign i en skola i Umeå

– Skolan och spelifierat lärande –  Gamificationfredag (podcast)

– Minecraftklasser (Spelläraren Felix Gyllenstig)

– Ben Jones Webbdagarna 2016 The parenting of Creativity (Sir Ken Robinson på speed)

JAN BIDNER ÄR AKTUELL I SKOLVÄRLDEN MED:

– Modererar ”Aktuell Skolpolitik 2016 (Tema: Hur utbildar vi för framtidens arbetsmarknad?)” 31/8-1/9 i Skellefteå

– Inspirationsföreläsning DKC-mässan i Övik 15/6 (”Framtidens skola nu”)

– Pågående bokprojekt ”Brott och Saft” (Började som ett aprilskämt)

 

# Schoolboost Network

​Sir Ken Robinson definierar följande syfte och mål med utbildning: ”The four basic purposes of education is personal, cultural, social and economic.
​The aims of education are to enable students to understand the world around them and the talents within them so they can become fulfilled individuals and active compassionate citizens”.

Ur dessa rader har ett nytt spännande initiativ tagit form. Det handlar om att lyfta svensk skola. SchoolBoost Network är en ideell förening som verkar nationellt, för ett mer långsiktigt och hållbart perspektiv på skolutveckling – både för individens och samhällets bästa.

David Tivemark är en av initiativtagarna och drivkrafterna bakom nätverket. Det står direkt klart att detta är en människa med med stort engagemang för de viktiga frågorna i vår tid. I stort brinner han för utveckling, både på ett individuellt och samhälleligt plan. Han är klok nog att se sammanhanget mellan de båda. Det är där Schoolboostinitiativet kommer in som en del i det arbete han bedriver – tillsammans med grundarna Christer Hellberg och Annette Wahlgren.

– Vi som startat SB är medvetna om att det finns mängder av positiva initiativ runtom i landet, alla jobbar på sitt sätt för det som de tror på. Det vi ser behov av är en plattform där alla kan samlas oavsett om vi jobbar i eller med skolan, är föräldrar, företagare, politiker, föreningsaktiva, medborgare eller elever.  Nu arbetar SchoolBoost med flera olika idéer som kan sammanfattas på följande sätt;  ”Lyfter vi skolan, lyfter vi samhället! Vi driver för närvarande tre projekt där vår värdegrund konkretiseras. Digitala yrkes- och intressekortleken är ett projekt som avser att visualisera nuvarande och viktiga framtidsyrken, fritidsaktiviteter och intressen. Generationsbryggan avser att ta fram teknik för att öka motivation till att öka mental och fysisk hälsa genom att skapa nya mötesplatser för unga och äldre. Framtidscentrum. Här är tanken är att samordna olika initiativ som idag rör sig i gränslandet mellan skolan och samhället i olika regioner. Det finns behov av att skapa en större arena som kan förmedla tjänster (och få tjänster kvalitetssäkrade) som både elever, skolor, samhällsfunktioner och näringsliv har nytta av på både kort och lång sikt.

Och vad gäller just nätverket som nu håller på att ta form och växa sig allt starkare i Sverige, baseras det på utvecklingspotentialen svensk skola har, samt på en mängd idéer som stöttar densamma. Här utgör digitaliseringen och tekniska lösningar ett av verktygen mot målet.

– Vi vill att lärande ska utgå från varje individs styrkor i en mer likvärdig skola för alla, oavsett bakgrund, socioekonomisk klass eller kommuntillhörighet. Vi anser att alla elever behöver rustas med färdigheter och förmågor som i mycket hög grad kommer avgöra hur väl man lyckas, både på ett personligt plan men även med framtida studier och karriärval. Vi vill också sprida goda exempel på pedagogiska metoder, bra teknik, forskning, engagerade förebilder och öka motivationen för ett mer lustfyllt lärande för livet. Vi ser att samspelet mellan skolan och samhället är en förutsättning för att vi ska kunna skapa ett hållbart kretslopp av kunskap och lärande, nu och i framtiden. Det stämmer mycket väl överens med det Andreas Schleicher gav uttryck för härom dagen i GP. Nämligen att skolmakthavare ofta saknar en övergripande vision för skolan, och idéer om vad utbildning ska vara bra för. Både ute i världen men också i Sverige. Flertalet av de senaste 20 årens svenska skolreformer har, som Schleicher sade genomdrivits med goda avsikter. Dock har de har skapat ett fragmenterat skolsystem utan visioner och själ. Den största drivkraften i Schoolboost vilar på just detta. Att vi ser att den svenska skolan måste bli bättre på att utveckla elevernas lust att lära och använda sina förmågor. Det kan inte ske där skolan verkar som en isolerad företeelse – det behöver ske i samspel med resten av samhället. Med SchoolBoost vill vi inspirera fler till att vara med och lyfta svensk skola så att den åter bli en stolt och inspirerande förebild för omvärlden, förklarar David. Vi vill att skolan ska kunna anpassas utifrån elevens behov och intressen. På så sätt ser vi att fler kommer att må bättre och nå dit de vill i livet. Han fortsätter vidare.

– Förutom den härliga känslan som gärna infinner sig i oss människor när vi är med och bidrar till positiv utveckling i samhället, finns det även annan nytta genom engagemanget i SchoolBoost. Det handlar om att skapa samverkan som leder till meningsfullt lärande och meningsfulla relationer, där innovativa och samhällsförbättrande initiativ kan ta fart. Schoolboost som nätverk skapar en konkret plattform för detta ändamål.

Ett led i arbetet med att engagera fler är att delta i och arrangera konferenser och events där skol- och samhällsengagerade människor rör sig.

– Det är viktigt att vi bygger detta på ett frivilligt engagemang av och med människor som både rör sig inom och utom skolans värld, människor som har de kunskaper och det engagemang som behövs för att förändra i grunden betonar David Tivemark. Och visionerna saknas verkligen inte. Tvärtom, Schoolboost är här för att förändra (utbildnings)världen. Du som vill delta, påverka och förändra är varmt välkommen!

Här engagerar du dig – på dina villkor, utan kostnad.

#Game Changers

Världen är full av människor som med stort engagemang berättar vad som INTE är möjligt och och hör vi det tillräckligt många gånger börjar vi tro att det är sant. Vi känner oss rentav ängsliga över hur omöjligt det är att faktiskt påverka eller förändra något över huvud taget. Plötsligt handlar vardagen om att släcka bränder och negativiteten och oron har slagit sina vassa klor i vår verklighet. Inte nog med att vi känner oss helt slut över allt elände, så fort vi låter blicken vandra över de stora dagstidningarnas löpsedlar eller klickar oss igenom nyhetsrubriker på nätet, matas vi med rapporter och larm om svensk skolas fruktansvärda resultat. Det är lätt att tappa glöden då. Boom så har negativismen flytta in och tagit över hela din kropp, själ och ditt intellekt.

För att hantera de utmaningar och förändringar skolan och egentligen hela vårt samhälle möter nu, behöver vi människor som ser möjligheter – istället för nattsvart mörker. Det är en insikt många av världens framgångsrika och utvecklingsbenägna personer, oavsett verksamhetsområde, delar och lever efter. I och med detta, förutsatt att de flesta av oss skulle välja att gå i deras fotspår, borde kort sagt pessimisternas tid vara förbi. Eller?

Ja, definitivt! Världen förändras snabbare än någonsin tidigare. Vi vet att det är helt avgörande hur utmaningarna vi står inför bemöts! Hur vi väljer att ta oss an dem, du och jag. Vi behöver människor som vågar tänka nytt, människor som ser lösningar där andra endast famlar i nattsvart mörker, utan vilja att ens försöka hitta dörren ut, eller i alla fall en lampa att tända.

Faktum är att i skolsverige finns massor av människor som vågar tänka nytt, som vågar prova nya sätt att lösa utmaningar, som vågar fråga vad och sedan hur när det behövs – varje dag. Det är alla ni – härliga människor i skolsverige – som sitter på lösningarna! Det är ni som vågar ställa frågor – utan att för den delen alltid besitta färdiga svar. Det är ni som väljer att se det som går bra och arbeta för att göra mer av det. Det är ni som gör skillnad genom att lyfta resonemanget och utmana det som alltid gjorts, genom att ställa frågan om hur det kan göras ännu bättre. Det är ni som förändrar förutsättningarna. Och gör skillnad.

Och det finns ett namn för er – Game Changers.

Game Changers. De som förändrar spelreglerna för att öppna möjligheter. Partrik Ask är en av dem. Han har arbetat under många år som både lärare och rektor. Vårt samtal är ett givande och tagande som präglas av tydlighet och respekt. Han är utan tvekan en ledare som utmanar i tankeprocesser där frågan och ifrågasättandet av det som för många är självklart, utmanas på ett sofistikerat sätt.

Patrik har nyligen lämnat skolans värld för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling i näringslivet, ur ett ledarskapsperspektiv. Han ser att det finns processer med gemensamma nämnare men naturligtvis även markanta skillnader, möjliga att lära av.

– Det finns inga rätta svar och lösningar som går att kopiera rakt av och flytta mellan verksamheter men en intressant och viktig skillnad är att produktutvecklare exempelvis, lägger större vikt vid täta uppföljningar och utvärderingar för att nå sina mål mer precist. Det gör att arbetet går att rikta om mycket snabbare för att nå en önskad effekt menar Patrik. I skolan ser det inte alltid ut så. Det kan ta många år innan ett förändringsarbete slår rot och får fäste. Oftast görs ett fantastiskt arbete men det kommuniceras inte till omvärlden vilket gör att mycket av den utveckling som bedrivs inte synliggörs och blir praxis. Vi tar oss ofta inte tid att reflektera över det arbete vi gör och skapa processer kring det. Har vi kanske för bråttom in i nästa tema för att hinna med allt styrdokumenten säger att vi ska igenom?

Det ledarskap som växer fram under samtalets gång präglas av en stark tro på den enorma kapacitet många lärare besitter, där förmågan att problematisera och ifrågasätta för att skapa en grogrund till utveckling, ständigt finns närvarande.

– Ett ledarskap, oavsett om det rör sig inom privat eller offentlig sektor, handlar om att skapa förutsättningar för människor att alltid kunna göra sitt allra bästa, menar Patrik. Då behöver ledaren ha förmågan att läsa av och identifiera olika personlighetstyper, förmågor och sådant som kan utvecklas, fortsätter han. Alla tycker inte om att utmanas i sin roll, för en del är tryggheten mer väsentlig än det okända. Jag tror att om människor – oavsett vilka roller vi har, lärare eller elev – ska våga ta nästa steg och ibland till och med hoppa, så är det av största vikt att ledaren säkerställer att de landar tryggt. Det handlar oftast om att rikta fokus inåt istället för utåt och fråga sig själv vilken typ av ledare behöver du behöver vara för att just den här personen skall känna sig trygg. Här är kommunikationen helt avgörande för att driva utvecklingsarbete och få till den förändring som behövs. Att stämma av bilden av vad som händer och vart vi är på väg, är grunden i förståelse för det som sker. Finns den, kan lösningarna dit se olika ut, bara vi är medvetna om det.

Vi talar vidare om de samhällsförändringar som sker nu och hur skolan interagerar med omvärlden. Patrik Ask tycker sig se ett paradigmskifte.

– Skola har historiskt definierats utifrån ett lydnadsparadigm där eleven vetat att hen gjort rätt bara de gör vad läraren sagt att de ska göra. Vi är på väg in i ett förståelseparadigm där skola kommer att handla om att inhämta kunskap genom att problematisera de fakta och utmaningar vi ställs inför. Vi kommer att gå från att skolan är en att-göra-lista, till att den blir en oas av meningsskapande aktiviteter.

Anledningen till elevers upplevda lathet och de vikande resultaten i internationella mätningar, kanske går att finna i en missmatchning mellan dessa båda paradigm? Kanske lärare som är tydliga med vad som behöver göras i skolan möter elever som måste förstå varför det ska göras för att finna motivation att göra. Eller för den delen, elever som känner sig tryggast med att få en lista över vad som kommer på provet och som har en lärare som helst arbetar med lärande i dynamiska gruppdiskussioner…

Det gör att mycket av diskussionen kring den svenska skolans resultat beror på HUR vi väljer att se på skolan. Vi kan ju välja att se alla problem och det som inte går bra, eller så kan vi välja att se hur vi kan skapa mening utifrån den tillvaro eleven befinner sig i och där lyfta in lärandemöjligheten.

– En ofta förekommande diskussion är att elever idag är omotiverade och saknar engagemang. Här tänker jag att det är du som leder arbetet i skolorna som behöver fråga dig själv: Om det du gör inte fungerar, hur kan du då göra istället? Det är en fråga jag ser som absolut nödvändig och grundläggande för all form av förändring och för att alla involverade ska kunna göra en annan erfarenhet och komma vidare.

Att skolan sett ut som den gjort kan vi inte ändra på men det är upp till oss att göra mer av samma eller hitta nya vägar, en sak är säker, vi kan inte förändra skolan så att den blir det den alltid har varit. Med den insikten kan vi inte göra som vi alltid gjort och förvänta oss ett annat resultat.

– Jag försöker vara en engagerad röst i debatten om skolan och ser att mycket fokus ligger utanför vad vi själva kan påverka. Vad skulle hända om vi istället frågar oss själva:

Vad kan jag påverka av det som händer? Vad kan jag förändra? Vi får sannolikt en god möjlighet att skapa mer av den verklighet vi vill ha och leva i. Detta gäller oavsett vilken roll vi har i skolan.

Förr handlade skolan om att förmedla stoff, det gör den inte till lika stor del längre och ska inte göra. Nu är en en större del i skolan kopplad till förmågor och färdigheter av olika slag. Samtidigt som det ligger på pedagogen att skapa motivation hos den enskilde eleven. Det är idag  tre uppdrag där det historiskt varit ett.

– Om vi tydligare skulle kunna förmedla skola och utbildning som något livsavgörande och som ett verktyg att påverka och faktiskt förändra sin livssituation skulle det kunna verka motivationshöjande. Ibland tänker jag att vi inte når ut med just detta. Vi behöver konkretisera vad utbildning innebär och att det faktiskt är ett sätt att påverka sitt liv i positiv riktning, att det är värdefullt att kavla upp ärmarna i skolan och ge bilder av detta redan tidigt. Det handlar om att skapa mål som är till för elevens utveckling och framtida liv, inte för att bocka av moment i kursplaner och styrdokument.

Kan vi förmedla och utveckla en attityd av nyfikenhet och kämpaglöd samt en uppsättning förmågor som till exempel att kunna hantera motgångar, så gör vi eleverna framgångsrika i skolan. De kommer sedan själva att upptäcka att det är just dessa attityder och förmågor de behöver för att nå framgång i livet i stort. Däri ligger skolans framtida uppdrag.

 

 

 

 

 

 

 

Nyfikenheten utgör grunden i det mänskliga sinnet

Nyfikenhet är en kvalitet som var och en av oss är född med. Nyfikenheten är också anledningen till att vi vet så mycket om världen och att vi hela tiden fortsätter utvecklas. Varför kanske du tänker. Just därför. För att vi har förmågan att ställa oss frågan: Varför? När vi bygger undervisning och lärande på barns och elevers nyfikenhet – uppstår kraftfull utveckling och innovation. Här har du möjlighet att ta till dig ett en spännande plan för hur undervisningen kan utvecklas när lärandet (och lärarna) utgår från nyfikenheten.

I Australien och Melbourns norra förorter är arbetslösheten generellt hög. Här bor de absolut fattigaste invånarna, många av dem nyinflyttade från andra delar av världen. Ca 80.000 av dem är barn, vilka går till skolor där resultaten under en längre period sjunkit som en sten till havsbotten. När Wayne Craig  blev utbildningsdirektör för regionen bestämde han sig för att vända resultaten. Och det var till att börja med en aspekt han tog fäste i. Nämligen, om vi gör som vi alltid gjort – kommer vi att få det resultat vi alltid har fått.

Craig betonade ett enkelt budskap: Eleverna ska vara läskunniga, ha räkneförmåga och framförallt, behålla och utveckla sin nyfikenhet på livet, lärandet och innovationskraften i sig själva! Från sin tid som lärare och rektor visste han att verklig förändring och utveckling kommer från lärarna som utför arbetet, så han fokuserade hela det regionala skolutvecklingsarbetet på insatser som syftade till att förbättra lärarnas undervisning.

För att en verklig förbättring skulle ske stod det klart att lärarna behövde hitta sin motivation. Ett  sätt för dem att göra det var att ge dem mer kontroll över sitt arbete och påminna dem om syftet med att vara lärare. Craig ville att skolorna skulle utveckla sin egen vision av förändring och utöva den på sina egna villkor, med stöd från staden och regionen.

Ett samarbete med den brittiske forskaren David Hopkins inleddes för att utveckla 10 teorier, eller tio sätt att agera, baserad på forskning om vad som fungerar i utbildningssammanhang. De fann att lärarna behövde ha alla 10 teorierna i sina verktygslådor för att verkligen göra förändringar, men att de kunde arbeta på att förbättra varje element i sin egen takt. Och framför allt, bäst resultat uppstod när lärare utgick från elevernas egna frågor i lärandesituationerna.

Att vara motiverad och ha ett syfte med det vi gör är oerhört viktigt. I många fall är den diskussionen ofta begränsad till elevernas lärande. Det är lätt att glömma att samma känslor och upplevelser är viktiga för att sporra lärarna att göra sitt bästa också. Kanske är detta ett av de viktiga områden vi ska fokusera på när det kommer till svensk skolförbättring? Att alla lärare hittar sitt varför, sitt syfte och därmed sin motivation? Då krävs reflektion. Hur skapar vi förutsättningar för sådan? Jo, genom hur vi organiserar verksamheten och genom att individen ställer sig framför spegeln och frågar sig: Varför gör jag det här?

Här tar du del av den strategi som låg till grund för ett framgångsrikt utvecklingsarbete med utgångspunkt i organisationsstrukturen.

 

Elevperspektiv som skapar succée

Året som gått har varit minst sagt omvälvande och utvecklande för klass 6A och 6B på Edboskolan i Huddinge. Den största upplevelsen för både elever och lärare är kanske att ha hittat en verklig drivkraft till lärandet. I ett entreprenöriellt förhållningssätt till styrdokument, verklighet och skolvardag har eleverna tillsammans med sin lärare Maria Wiman startat en magiskt häftig lärprocess. Samtidigt skapar de ett värde för andra människor. Denna unika samverkan, där vuxenvärlden, gestaltad av Maria Wiman verkligen tar sina elevers idéer om förbättring på allvar, har gett fantastiska resultat. Det har gett alla involverade gnistan och tron på att förändring är möjlig!

För att förstå vad som hänt och hur det här har gått till börjar vi med att ta del av svenska- och SO-läraren Maria Wimans berättelse, baserad på ett av de projekt klassen drivit.

-En grå novemberdag förra året inleddes ett skolprojekt alldeles oväntat och högst spontant. Det var då mina elever på Edboskolan i Huddinge fick veta att det inte skulle bli en till säsong av deras favoritprogram, UR:s serie Geografens testamente. Det var också då jag, som lärare, fattade mod och vågade ta steget ut i ett kontrollerat kaos som skulle bli det hittills roligaste som jag har upplevt i mitt yrkesliv. Jag smittades av elevernas engagemang och gnista vilket ledde till att jag också vågade lägga min strukturerade undervisning åt sidan. Eleverna var helt enkelt svinförbannade över att UR inte skulle göra en säsong tre av deras favoritprogram. Det, och inte LGR 11, blev utgångspunkten för vårt kommande projekt – Att rädda Geografens testamente. Vi började med att göra en stor tankekarta tillsammans. Vad kunde vi göra? Hur gör man när man påverkar? Vilka rättigheter har man i en demokrati? Därefter förkovrade jag mig i läroplanen och började bena ut vilket centralt innehåll jag kunde väva in i elevernas idéer.

Efter det var allt satt i rullning.

-Vi gjorde en fysisk tankekarta, med papper och sax, på klassrummets vägg. I bubblorna stod bland annat rubriker som sociala medier, massmedia, andra skolor och kändisar. Sedan skred vi till verket. Totalt 48 elever blev ett team med ett gemensamt mål där olikheter premierades och där alla blev experter på olika områden. Klassens konstnärer började skriva slagord, skissa på flygblad och göra affischer. De tekniskt kunniga satte igång att skapa facebook-sidor, twitter-konton och instagramkonton. Vissa bekantade sig med skolans uråldriga telefon (med sladd!) och började ringa runt till olika tidningar och till tv för att sprida budskapet. Flera elever började göra filmer som vi kunde sprida på sociala medier, andra skrev personliga texter som vi la upp på internet eller som vi skickade till tidningar. Ett helt gäng barn skrev brev och skickade till kändisar, politiker och till andra skolor. Vi jobbade alla för ett gemensamt mål, men vi gjorde det på olika sätt. Alla fick göra det som just de var bra på och allas kompetenser blev viktiga.

Maria fick en ny roll som lärare.

– Jag fick bli projektledare och spindel i nätet. Och allt eftersom projektet växte kunde jag plocka in fler och fler punkter ur läroplanen. När vi i slutet av maj fick till en debatt med UR:s programchef Ami Malmros kunde jag till min glädje drilla eleverna i retorik. Motivationen och engagemanget kommer alldeles gratis och det kommer explosionsartat när eleverna vet att arbetet är viktigt på riktigt! Så här i efterhand, ett drygt år senare kan jag konstatera att detta projekt har täckt stora delar av läroplanen, vad gäller både svenska och samhällskunskap. Eleverna har tagit med mig på en lång resa och fått mig att omvärdera hela min syn på pedagogik. Rent konkret har vi varit med i ett tiotal tidningar, vi har varit med på tv otaliga gånger, vi har fått insändare publicerade, vi har skrivit flera debattartiklar i bland annat Aftonbladet, vi har fått med oss en rad kändisar (däribland Stefan Löfvén och Blondin-Bella) i kampen, vi har debatterat mot Filip och Fredrik i direktsänd tv och vi har träffat UR:s chefer i tung debatt i tv-huset. 17 november blev vi inbjudna till Gomorron Sverige och fick i direktsändning veta att kampen lyckades och att det blir en till säsong av programmet! Vi har också vunnit Huddinge demokratipris på 25 000 kronor. Men framförallt har eleverna insett att de kan påverka. De har arbetat oerhört kreativt enligt devisen att ingenting är omöjligt och de har fått öva på förmågor som de kommer att ha stor nytta av i framtiden. Jag som pedagog har förstått den stora vinsten i att utgå från elevernas gnista och att i möjligaste mån anpassa läroplanen efter undervisningen och inte tvärtom!

Eleverna

Ingemar Sandén är en av de elever vars text om entreprenöriellt lärande publicerades på skolbloggen 365.com. Hans reflektioner är mycket intressanta och visar ett oerhört starkt engagemang, både gällande innehåll och metod. Det mest spännande med detta utdrag ur hans text är att det så väl speglas i en oerhört lyckad samverkan mellan eleven, pedagogen och styrdokumentens mål.

”Nästan alla av er som läser är lärare så nu ska jag berätta vad du som lärare kan göra för att ditt klassrum ska bli mer entreprenöriellt. Du kanske tänker att jobba entreprenöriellt bara är en ursäkt för elever att jobba på ett oortodoxt sätt för att det är “roligare”. Men det är faktiskt lärolikt och det är bra att lära sig om man vill öppna en affär och har pr‐problem eller om du vill starta ett eget företag. Nästan alla nutida jobb behöver i alla fall lite kunskap om att jobba entreprenöriellt.  Entreprenöriellt lärande tränar också din kreativitet, din kommunikationsförmåga och ditt initiativtagande.

Det känns som om att jag säljer entreprenöriellt lärande som en vara men tro på mig när jag säger att jag informerar er om den nya eran i skolans historia som vi försöker uppnå. Vi och några andra är pionjärer och jag kommer med ett budskap. Vi har tidigare samlat in 12 000kr till barnen som flyr från Syrien och nu så håller vi på att samla in pengar till barnsoldater i Afrika som drogas och tvingas att döda sina föräldrar och att gå ut i krig. Just nu har vi snart 17 000 kr men när detta publiceras så har vi säkert mycket mer.

Vissa folk som vi har stött på har frågat vad vi får i gengäld för det som vi gör. Det finns en känsla så stark när man hjälper någon annan människa. Jag känner till den, det gör ni alla, den kallas glädje och det känns som om jag inte behöver ge något mer exempel på varför vi gör det. Som vuxen kommer jag att komma ihåg hur vi jobbade entreprenöriellt. Jag kommer inte att komma ihåg vad vår so-bok hette i sexan, utstående minnen är minnen som står ut, eller hur? Jag brukar ha en kliande känsla i skolan när jag lär mig saker och inte förstår varför jag ska lära mig just det. Det stör mig att jag lär mig om saker som inte behövs och det får mig att inte ge det mitt allt. Varför? För att jag inte kommer tänka tillbaka på när jag gav mitt allt på till exempel ett prov när jag är 30 år och hur tacksam jag är att jag pluggade dag och natt för att få ett A. Den energin kan användas till att rädda döende barn och att lära mig mer samtidigt. Jag vet vad som är viktigt för mig att kunna i framtiden och jag är ledsen, men Picassos födelsedatum är inte min prioritering”.

Visst är det fantastiska tankar att ta del av! Som lärare och pedagog är ju detta den ultimata bekräftelsen på att samarbetet med eleverna i lärandesituationen fungerar och har burit frukt! Det är ju självklart att vilja dela detta med resten av skolsverige för att bidra till att andra också får verktyg och idéer som leder till att skapa meningsfullt lärande för fler elever.

Och det är nu det blir riktigt intressant. För plötsligt får Maria och hennes elever en möjlighet de inte hade räknat med… Den positiva responsen på projekten, arbetsmetoderna och resultaten fullkomligt haglade in. Något som möjliggjordes genom spridningen på sociala medier. Så plötsligt smög sig misstron in på twitterarenan. Lärarkollegor och rektorer(!) bytte skrud till nättroll och fällde nedsättande kommentarer och påståenden om att Maria ”själv skrivit ihop elevernas reflektioner”, att ”en 12-åring aldrig skulle kunna skriva så här” och ”att tro det, är inget annat än ren och skär dumhet”.

– Det gav oss en dimension till menar Maria. Vi fick möjlighet att uppleva det vi pratat om så oerhört mycket, både hur vi behandlar varandra på nätet men också vad som händer i våra digitala fotspår när vi publicerar något på nätet. Att texten plötsligt fick eget liv och att vi på sätt och vis förlorade kontrollen över den. Hur ryktesspridning kan starta och hur det får fart. Allt detta har gett oss möjlighet att diskutera hur vi kan förhålla oss till det som händer när vi delar något på nätet, vilka konsekvenserna kan bli och så vidare.

Vad var elevernas reaktioner när du berättade om helgens twitterdrev?

– Först blev de ledsna för min skull men det som är mest intressant är naturligtvis konsekvensen av vuxna skolmänniskors agerande. Det födde en enorm förvåning över vuxenvärlden och den bestörtning över att barns röster inte räknas, inte tas på allvar, blev det vi talade om mest. Syftet med elevernas texter var att de ville bidra med ett elevperspektiv för att göra skolan bättre. Vi har fått oerhört mycket positiv feedback, vilket har gjort oss stolta och glada så vi rider på en framgångsvåg, skrattar Maria. Den här andra effekten som uppstod hade vi inte riktigt räknat med men vi är tacksamma över att vi fick möjlighet att diskutera den mottagarreaktionen också.

Vad har ni fått för positiv feedback?

– Det är många skolor, lärare och elever som hejar på oss och talar om att vi inspirerar dem till att tänka nytt och våga. Att det verkar så roligt och spännande att utgå från elevernas idéer. Ja, överlag är reaktionerna oerhört positiva. Det jag gör är att uppmuntra, pusha, ge feedback och anpassa det eleverna vill till läroplanen. Alla innovativa, kreativa initiativ är elevernas, så är det verkligen. Det enda jag behöver ha är modet att våga tillsammans med dem. Vi har så fantastiskt kul tillsammans. De ställer öppna frågor, är långt gånga i sitt resonemang och vi får deala med det som händer när det händer.

Vad var det som gjorde att du valde att berätta om twitterdrevet och vuxna branschkollegors misstro för dina elever?

– För det första för att jag vågar det och för att jag tyckte att de skulle få upprättelse, de förtjänar rätten till det de faktisk skapat. För det andra för att vi kunde dra lärdom av detta inför framtida projekt och situationer. De har gnistan att förändra! Kunskapen att göra något åt saken, de utvecklar eget ansvar, de vet verkligen att det går att förändra. De har en fantastisk inställning och har i olika medier gått ut med en inbjudan till dem som tvivlar på deras kompetens. De vill gärna visa upp sitt arbetssätt och bjuder på fika, det är bara att ringa eller maila. Alla är välkomna.

Jag ringer upp klassen och få prata med Matilda Solstrand och Elsa Holmlund i 6B.

– Först blev vi lite chockade över att det finns vuxna och som i det här fallet andra lärare och rektorer, som inte tror på oss. Vårt arbetssätt är väldigt entreprenöriellt och vi gör det vi tycker vi är bra på för att skapa värde för andra. Det är väl klart att vi har snappat upp orden. Maria använder de orden som finns i läroplanen för att de beskriver vad vi gör och när vi berättar om det använder vi samma ord. Vad är det för konstigt med det?

Har ni diskuterat twitterdrevet med era föräldrar?

– Ja, absolut! Våra föräldrars reaktion var att de tyckte det var ett väldigt tråkigt sätt att bemöta barn. De var konfunderade över vad reaktionen egentligen bottnar i.

Hur ser ni på lärarna och rektorerna som gav er möjlighet att uppleva ett drev i sociala medier?

– Det är ju en självklarhet att vuxna ska vara förebilder, och lära oss att argumentera på ett moget sätt. Nu blev det tvärtom. Någon måste ta ansvar och i det här fallet så blev det vi. Och det är ju tydligt att ålder inte spelar ingen roll… Vi tycker att falskheten är det värsta, de har nog pratat inför sina elever om hur man ska bete sig på nätet och att man inte får kränka någon och sedan tänker de inte på konsekvensen av sitt eget uppträdande. Vi har också funderat på hur låga förväntningar de måste ha på sina egna elever. Det känns hemskt! Vi vill gärna att de kommer och besöker oss och pratar med oss, innan de påstår saker om vad vi kan och inte. Det hade varit bättre om de tog reda på vad som gäller genom att gå till källan för information. Helt enkelt kontakta oss.

Det Ingemar, Ida, Matilda och Elsa med klasskollegor ger uttryck för är en konkret form av skolförbättring. Något som föder en enorm motivation och vittnar om en meningsskapande skolgång. Många gånger finns de bästa skolutvecklarna mitt framför ögonen på oss, där i klassrummet. Det är vuxenvärldens och skolans ansvar att se det och skapa möjligheter av det. Finns det någon lärare eller pedagog i vårt land som inte skulle vilja uppleva ett liknande scenario fyllt av mening och mål varje dag tillsammans med sina elever? Skulle svaret mot förmodan vara ja? Då är det hög tid att byta jobb… OMEDELBART.

Att bevara barnets nyfikenhet del 1

Visste du att ett barn ställer ungefär 40.000 frågor mellan två och fem års ålder? Föreställ dig den enorma process av lärande som pågår. Varje liten fråga leder till nästa pusselbit som kan vara just den information eller erfarenhet som behövs för att integrera en ny kunskap eller färdighet. Under dessa tre år är lärandet kanske det mest intensiva under hela vår livstid. För när annars utgör frågan, fritt formad, utifrån omedelbara behov, en sådan resurs och glädje i våra liv?

I just den process där ett barn möter något nytt och lär sig lite om det, blir nyfiken och därför fortsätter skaffa sig vidare information och erfarenhet för att kunna ta nästa kliv, är precis där nyfikenheten exploderar – i brytpunkten mellan att lära sig något och samtidigt utsättas för något nytt, nästa steg. Verktyget barnet använder för att utforska sin värld är frågan, ju fler frågor desto fler svar som kanske leder till erfarenheter och väcker nyfikenheten till liv igen. Och så går det runt, under de första levnadsåren…

Här är föräldrar och pedagoger enormt viktiga och till och med avgörande källor att spegla sin nyfikenhet i. Kanske världens viktigaste faktiskt. Svaren är så lätta att hitta idag, vi kan ju googla på allt och redan våra två-åringar har god internetvana. Men förmågan att bemöta och skapa en miljö där frågor välkomnas och betraktas som ett viktigt sätt att lära sig, är av oerhört stor vikt för – engagemang! Och förmågan att ställa frågor för lärande är unikt för oss människor.

Tillhör du den skara av pedagoger som hellre vill ha svar av eleverna utifrån det du planerat att gå igenom för dagen? Då är det dags att fråga dig själv för vems skull du är där? Byt fokus och lyft barnen, elevernas, kollegornas och föräldrarnas frågor, då får du själv en helt ny relation till din yrkesvardag. Det går ju nämligen aldrig att styra en annan människas nyfikenhet och motivation utifrån våra egna, däremot kan vi vara delaktiga i (och har skyldighet att vara) att berika den med vår egen entusiasm över frågorna som ställs! I värsta fall har vår attityd en så negativ inverkan att barn slutar vara nyfikna och ställa frågor, då är det hög tid att byta yrke!

Varje gång ett barn lyckas lösa något som väckt deras nyfikenhet slår lyckobarometern i taket och endorfinerna går bananas i sinnet och kroppen. Och just förmågan att ställa intressanta frågor som ger spännande resultat är det som föregår en sådan reaktion och väcker nyfikenheten. En förmåga, högt eftertraktad inom innovativa företag och branscher… Där eftersöks människor med förmågan att formulera fördjupade frågor som ett led i att lösa utmaningar och problem med produkter, tjänster och inte minst upplevelsen för konsumenterna. Allt med syfte att ta fram lönsamma lösningar för verksamheten.

Paradoxalt nog, är det just när barnen börjar skolan som de faktiskt slutar ställa många av sina nyfikna frågor. Skälen till varför är många. Enligt forskaren och författaren Warren Berger är tiden ett av skälen.

”I klassrummet finns ofta inte tiden att låta barnen ställa sina frågor. Och riktigt bra, djupa frågor tar ofta mycket tid att reda ut . Mer tid, än en pressad lärare som har fullt upp med att täcka alla de moment läroplanen innehåller, upplever att hen har. Människor skapar tid för saker som de värdesätter. Uppenbarligen är det inte alltid så att vi prioriterar det som egentligen är den viktiga kärnan här – nämligen att ta tid till reflektion kring autentiska frågor. Sedan är det också så att allteftersom vi lär oss mer eller känner att vi kan mer, blir vi mindre benägna att ifrågasätta hur saker och ting hänger ihop. Allt handlar om hur pedagogen ser på lärande, betraktas lärandet som livslångt och inte något statiskt, får den utforskande frågan mer utrymme. Det finns naturligtvis också barriärer rent socialt för elever, under perioder av skolgången anses det inte särskilt coolt att ställa frågor och vara engagerad i sin kunskapsutveckling. Det finns också en annan viktig aspekt vi inte får förringa, många människor känner sig mycket sårbara i en situation där de skulle behöva erkänna att de inte har kunskaper inom ett visst område som kanske andra tycker är självklart. Då är det tryggare att vara tyst och stanna kvar i sig själv än att upptäcka omvärlden genom frågor av riskartad karaktär”.

Berger menar att det finns många sätt att komma runt detta och det handlar helt enkelt om hur vi själva ställer frågor till våra barn (surprise). Istället för att fråga:

– Vad har du lärt dig idag i skolan?

Så bör vi omformulera och därmed nå ett annat resultat.

– Vilken spännande fråga har du ställt idag i skolan?

Och får vi frågor som tar tid att reda ut svaren kring, är ett sätt att helt enkelt fråga barnet:

– Om du skulle börja besvara den frågan, vad skulle du starta med då?

För visst vill vi väl alla, både som pedagoger och i egenskap av föräldrar, att barnens frågor skall vara stora och expansiva istället för att bli försvinnande små? En filosofi som bör få gälla i alla sammanhang, livet igenom.

I morgondagens artikel del två läser du om hur du faktiskt kan hjälpa människor att utveckla sina frågor och ställa bättre frågor som generar mer intressanta och relevanta svar. Så länge kan du inspireras av den vackra frågans resa genom livet i kortfilmen inledningsvis.

 

 

 

 

 

 

Svart bälte i autentisk språkundervisning

Jag småspringer över den rofyllda skolgården som ligger täckt av iskristaller, kylan biter tag i huden även om solen lyser högt över mitt huvud på en klarblå himmel. Landsbygdens lugn gör att jag hinner njuta av friska andetag på väg mot entrén. Därinne väntar ett par klasser på något mycket spännande. De är på väg att dricka te med biträdande informationschef vid Finlands riksdag. Han är för närvande på plats i finska riksdagen och är redo för ett samtal med de svenska eleverna från byn Jonslund i västergötland… Förra veckan fick eleverna en stund på Island, kommande vecka bär det av till Japan…

Genom de fönsterklädda innerväggarna i skolan får jag syn på en leende och glatt gestikulerande Emma Nääs, lärare och inspiratör samt något av en mästare på att lyckas med både internationaliserings- och digitaliseringsuppdraget i sin språkundervisning. Emmas klasser får genom hennes internationella nätverk resa världen över via Skype och tala engelska – på riktigt, med riktiga människor. Eleverna förbereder frågor på engelska som berör både stort och smått i vardagen, ofta handlar frågorna om kulturella yttringar, vardagliga rutiner, intressen och geografiska förhållanden. Det stora i detta är inte bara att engelskan som talas blir autentisk utan det faktiska mötet med människor som lever sina liv i helt andra sammanhang, än det vi tar för givet här hemma.

– Detta öppnar upp världen för eleverna. Engelska är ett världsspråk och det ger oss möjlighet att förstå och bli förstådda i tal och skrift. Eleverna har pratat med människor från många olika delar av världen.  I Global English söker vi hela tiden en mottagare till det eleverna producerat, en mottagare utanför klassrummet som ger respons och interagerar. Detta har skapat ett motiverande och inkluderande lärklimat. Det blir som eleverna säger ”engelska på riktigt”. Världen har oändliga möjligheter och med Global English så har de fått vänner över hela världen. De lär sig om andra kulturer och fått en säkerhet i att kommunicera på engelska samtidigt som sociala färdigheter utvecklas.

För Emma är nätverk och nätverkande viktigt och gärna av internationellt slag.

– Det ger oss möjlighet att utvecklas som människor och inspireras till att våga sådant i livet som inte är självklart i den miljö vi kommer ifrån. Jag brukar säga att en vän i varje land gör att det inte blir krig, skrattar Emma och hennes omåttliga entusiasm smittar av sig. Det som är så oerhört roligt med Global English och det vi utvecklat i dess fotspår är att eleverna verkligen ser värdet i att uppleva andra kulturer och skaffa sig nya vänner. Rädslorna för det som är annorlunda byts helt enkelt ut mot nyfikenhet och vilja att veta mer och förstå. Det har också blivit helt naturligt för dem att kommunicera med hjälp av engelskan samt att självständigt använda digitala verktyg för att nå ett syfte med ett samtal de planerar exempelvis. Det underbara är att samtalen fortsätter utanför klassrummet och undervisningen, erfarenheter byts och nya vanor skapas. Vi har fått en del internationella besök på skolan och eleverna har varit mycket fina värdar och värdinnor som passat på att fortsätta samtalen även efter besöken. Det känns naturligtvis extra roligt fortsätter Emma.

Så är dagens skypesession med Finland riggad och i väntan på att den ska ta fart, sitter eleverna i klassrumssoffan och vi diskuterar intressen, passioner och framtidsdrömmar. De är pratsamma och idérika och allteftersom jag fått lyssna till våra framtida fotbolls- och hockeyproffs samt musikaliska talanger pratar vi om möten. Någon kläcker idén om att skypa med mina barn – det vore ju kul att höra hur det är att gå i skolan i stan, och vi kan ju berätta hur det är på landet… Här är beviset på att Emma verkligen lyckats implementera både verktyg och nytta i elevernas vardag. Nu kommer förslagen från dem! De vill upptäcka mer av världen, lära sig om andra och knyta nya kontakter för egen del! Så fantastiskt häftigt! Förutom att skypa gör de filmer om vad de äter till frukost exempelvis, de mailas sedan till kontakten i Japan som så småningom gör en film om japanska frukostvanor. Utifrån detta finns en uppsjö av vanor och traditioner att diskutera och utforska vidare menar Emma.

Klockan har hunnit bli 11 och vi ringer upp Rainer som tålmodigt väntar på eleverna i Jonslund och deras frågor. I samtalets inledning är det mycket av en riksdagsman eleverna möter. Han berättar formellt om sitt uppdrag på frågan om arbete, ganska snabbt händer något i samtalet med barnen och det formella övergår till ett relationsskapande. Frågor om favoritdjur, sportintresse och familj haglar ledigt (på engelska) och Rainer ställer en och en annan motfråga. Det som startade utifrån försiktighetens rand bland eleverna övergår i ett genuint intresse för finland, maten, kulturen och så klart vädret. Eleverna ställer varsin fråga och arbetar sig igenom arket av de frågor var och en förberett, ledigare och lediga, mer och mer manusfria i  sitt tilltal.

Det som fascinerar mig som betraktare är Emmas lugn, hon arbetar med endast en dator och en projektor, hon låter eleverna styra samtalet relativt självständigt. Hon coachar och backar upp om behov finns, men det mesta sköter eleverna själva. Hon skyndar inte utan låter samtalet ta tid. Och det är fascinerande att se hur dessa 10- och 11-åringar växer i mötet med Rainer vars härliga och humoristiska personlighet snabbt lyser igenom riksdagskostymen. Mot slutet av den dryga timma har han hunnit svara på frågor om hur det kommer sig att han talar både svenska och finska förutom engelska, vad han gillar bäst med Sverige och om han är kompis med presidenten.

Det möte som uppstått mellan den, i det här fallet, finske riksdagsmannen, och de svenska eleverna i den lilla byn Jonslund har skapat minnen för livet, nya drömmar hos barnen och tankar för vidare yrkesutveckling. Att låta ett samtal ta tid och hitta sin naturliga gång lägger grunden till ett gott möte. Ett möte som inspirerar till att vilja veta mer, utveckla relationer och vem vet, kanske en dag äta lunch IRL med Rainer Hindsberg, Deputi Head of Information at Parliament of Finland…

-Det som gör att alla vi som ingår i Emmas nätverk gärna tar oss tid till att skypa med eleverna är Emmas entusiasm och glädje avslutar Rainer. Hon är verkligen en fantastisk lärare, det märks på eleverna, deras mod och fokus på uppgiften är fascinerande. Det är oerhört inspirerande att få ta del av detta och det gör att jag vill ut och prata med fler människor i samhället avslutar Rainer med värme i rösten.

X = en människas framtid

Under morgonen valde Benjamin Singer att berätta om något som kom att påverka hela hans liv och uppfattningen om sig själv. Ett möte, eller snarare ett icke-möte med en lärare i en helt vanlig skola i vårt land. Först tog destruktiva vägar överhand, senare i vuxenlivet kom han att fatta ett av de mest avgörande besluten i sitt liv. Att ta ansvar och möta sina egna rädslor. Filmen nådde under dagen nära 100.000 personer och det vittnar om att svensk skola har enorma behov men också stora möjligheter till förbättring!

I samband med publiceringen av filmen i sociala medier vill Benjamin hylla alla de pedagoger som gör ett fantastiskt jobb. Filmen publiceras här i samarbete med Beppe Singer – för en skola med syfte att se och arbeta för alla elevers bästa.

”Det här är mitt hyllningstal till alla er som sliter häcken av er för att era barn/elever ska få den trygghet, glädje och självständighet de förtjänar. Det här är mitt manifest, min berättelse. En berättelse om hur mycket skada en enda lärare kan göra på en elev, men också hur mycket man kan lyfta och få en elev att våga ta för sig här i livet – bara man har hjärtat på rätt ställe. Det här är vem jag är, vad jag varit, vad jag står för och vad som driver mig i allt jag gör. Snälla investera 13 minuter av era liv i att lyssna på texten. Och om ni har lärare/kollegor/elever/barn eller kanske till och med politiker som ni tycker borde höra detta – tagga dem och dela gärna! Kram på er därute”!

 

Allt är en dator! Så här introducerar du barn till programmering enligt Linda Liukas

Linda Liukas är kreativitet, inspiration och logik (!) personifierad. Motsägelsefullt? Eller hur? Ja, kanske i vissa sammanhang men inte i andra, som när det gäller teknik i form av datorer och programmering. En del av oss känner till Linda Liukas litterära barn, Hello Ruby eller som den heter på svenska Hej Ruby. Boken lär barn grundläggande datorkunskap genom storytelling, saker som datortermer och de grundläggande strukturer som alla programmeringsspråk har gemensamma. När Linda arbetade med boken gjorde hon det hela tiden ur Rubys perspektiv, Det handlade hela tiden om Lindas eget lärande, oavsett vad det gällde, ställde hon sig själv frågan: – hur skulle Ruby ha förklarat det här?

Så hur fick då Linda upp ögonen för datorer och programmering? Jo genom att hon hade ett behov, som kunde lösas med hjälp av programmering. Enkelt, eller hur? Det kanske inte är något alla ser men om vi tittar på Lindas lärande och vart det har fört henne så är hennes framgångssaga oerhört inspirerande. Det handlar om så mycket mer än endast en bok. Ja, nu finns Ruby i en mängd olika sammanhang, både lekar, spel och appar har utvecklats i farvattnet av boken. Du kan till och med låta henne hälsa på i klassrummet, för idéer, klicka HÄR. Utöver detta är hela Lindas resonemang kring teknikens roll för barn och unga nu och i framtiden oerhört spännande. Hon har ett driv och ett tänk om lärande för både barn och vuxna som alla skulle må gott och utvecklas av, att ta till sig! Inte minst de stora IT- och teknikjättarna som har både kompetens och produkter, skolan och lärandet skulle kunna transformeras genom.

Se och lyssna till Linda Liukas när hon berättar om vikten av att föra in storytelling i programmering och i den traditionellt tekniska världen, se och lyssna till hennes berättelse om sin egen resa och utveckling och framförallt, se och lyssna till hennes berättelse om varför och hur vi kan lära oss programmering, världens nästa gemensamma språk!

”Computer code is the next universal language, and its syntax will be limited only by the imaginations of the next generation of programmers. Linda Liukas is helping to educate problem-solving kids, encouraging them to see computers not as mechanical, boring and complicated but as colorful, expressive machines meant to be tinkered with. In this talk, she invites us to imagine a world where the Ada Lovelaces of tomorrow grow up to be optimistic and brave about technology and use it to create a new world that is wonderful, whimsical and a tiny bit weird”.

Pop-up School utmanar till ny syn på lärande

Pop-up School är en av de häftigaste upplevelserna i skolförbättringssammanhang på länge! Vilken otrolig energi och helt fantastisk dynamik som tog fart när hundra svenska pedagoger och skolledare gav sig i kast med att starta upp en skola för tvåhundra brittiska elever i åldrarna 11-16 år. Uppdraget? Att gå från vision till mission – på en arbetsdag.

Maria Abrahamsson, processledare på Lin Education, är en av dem som håller i trådarna och strukturen för genomförandet under dagen. Hela projektet är ett samarbete med Bohunt School i Hampshire.

– Vi har under årens lopp gjort ett antal skolbesök och det är en fantastisk upplevelse i sig. Det är oerhört inspirerande att befinna sig i en okänd miljö som existerar på andra premisser än de system vi själva är en del av. Utmaningen blir att ta med sig intrycken hem och omsätta dem till något eget genom att ha betraktat en verksamhet under några timmar. Idéerna kan flöda men hur omsätter vi dem till erfarenhet? Och det var ur den tanken Pop-up School föddes. Att få sammanföra olika kontexter, bakgrunder och system för att göra något konkret av nya erfarenheter, det vill säga iscensätta och faktiskt skapa en skola tillsammans. Syftet med Pop-up School är att ta ordentlig höjd och kunna lyfta arbetet över det som annars begränsar oss. Under en hel dag är vi fria från kända ramverk och kontexter för att låta visionerna bli verklighet. Det gäller även eleverna som kommer hit, de blir också fria från den skolmiljö som annars styr deras vardag. Vi ser att fantastiska möjligheter för vidare lärande skapas när vi lyfter bort systemen och skapar något nytt tillsammans! Att våga utmana sig sig själv och sina föreställningar om skola, om lärande, om samarbete (med människor vi inte känner) är en väsentlig del i projektet.

Hur vet vi att vi faktiskt lär oss något av detta?

– Det är naturligtvis något vi haft med oss hela tiden och här ser vi att det är effektfullt att arbeta med observatörer som ger feedback kring det som sker. Just medvetandegörandet och vad som händer utifrån en objektiv röst har visat sig effektivt för lärandet. Vi dokumenterar även hela processen genom att filma hela dagen. Det gör att vi har möjlighet att gå tillbaka för att reflektera och utvärdera det som hänt. Vi kommer även att återvända till skolan i London om ett par veckor för att intervjua eleverna om deras erfarenheter från Pop-up School och dokumentera det lärande som skett.

Hur går då pedagogerna från vision till mission?

– Nu arbetar pedagoger och skolledare i grupper (ingen känner någon sedan tidigare, vilket är en utmaning i sig) där de ska ta fram en vision för sin skola, en övergripande bild av vad eleverna ska få med sig i termer av lärande och erfarenheter från dagen. Visionen ska genomsyra planeringen och görandet under dagen. Nästa steg är att planera undervisningen utifrån visionen och temat Digital You. Här ska två moment finnas med, det ena är källkritik och det andra är digital produktion i någon form. När detta är klart vid lunchtid startar skolan, berättar Maria Abrahamsson med spänning. Då är det skarpt läge och uppdraget skall sjösättas tillsammans med eleverna! Mot slutet av dagen sitter vi ner i fokusgrupper med elevobservatörerna för att utvärdera.

Deltagare reflekterar

James är 16 år, elev på Bohunt School och observatör på en av de 10 Pop-upskolorna för dagen.

– Detta är verkligen oerhört intressant! Det är enorma skillnader på flera områden, framförallt lärarnas bemötande och förhållningssätt gentemot elever. I England är det en helt annan disciplin och distans mellan elever och lärare som ett exempel. Vi har mer av ett kontrollsystem, där lärarna kontrollerar att vi gör det vi ska och pushar på oss. Jag upplever de svenska lärarna som mer avslappnade och att de ger oss fria tyglar. Det leder till att eleverna lätt tappar fokus och gör annat, men det kanske är för att vi är ovana vid det? James skrattar och fortsätter berätta, idag är mitt uppdrag att observera några olika grupper. De har verkligen tagit till sig uppgiften på helt skilda sätt, i en av grupperna sitter eleverna två och två men ändå tillsammans i den stora gruppen, deras definitioner av uppdraget är mycket likvärdiga. Den andra gruppen fick instruktionen att de kunde sätta sig var de vill och har verkligen spritt ut sig om tre i varje grupp. Deras definitioner av uppdrag, mål och process är vitt skilda. Det är mycket spännande att se, menar James. genom att observera arbetet och de olika processerna får jag själv en större, eller bredare bild av hur själva lärandet kan gå till, det öppnar upp för reflektion över hur jag själv tar mig an uppgifter och väljer att lösa dem. Att vara medveten om parallella processer fördjupar lärandet och insikten om hur lärande sker. När vi får en så här stor uppgift är det verkligen viktigt att dela upp den i delmål, i alla fall för mig, jag skulle annars tappa fokus. Så en bit i taget med små pauser emellan för att ladda hjärnan med nya kreativa idéer avslutar han och går vidare till nästa grupp för att observera progressionen kring uppdraget för dagen.

Emma Nääs är en av de lärare som deltar i workshopen, hon är minst sagt entusiastisk över den nya situation kring lärande som uppstår i sammanhanget.

– Detta är både coolt och utmanande, ler hon. Att på riktigt gå från diskussion till handling är både intressant och spännande, fortsätter hon. Vetskapen att vi bara hade begränsad tid gjorde att diskussionerna tillspetsades. Vi hade inte tid till att diskutera, vända och vrida på argument i så stor utsträckning och framförallt inte att ta hänsyn till åsikter, känslor och tyckanden hit och dit. Tuta och kör-taktiken gjorde att våra kompetenser blev mycket tydliga i diskussionerna. Vi fokuserade verkligen på det som var viktigt och agerade! När eleverna kom var de otroligt fokuserade och villiga att utvecklas tillsammans med oss. Vi lärde oss tillsammans, på riktigt, eftersom både elever och lärare utmanades att göra bitar vi aldrig gjort förut. En gemensam reflektion som både elever och lärare gjorde, var att eleverna var relativt ovana vid att få ett uppdrag där målet var gemensamt för alla men att vägen dit kunde se olika ut. De var vana vid att bli guidade i hur de skulle göra mer exakt och att tydliga instruktioner kring processen dit fanns tillgängliga. Idag gjorde de en helt annan erfarenhet och eleverna lät oss förstå att de tyckte om att få friheten att välja väg och process eftersom det ökade den egna kreativiteten och innovationsförmågan. När de startade arbetet blev många dock lite paralyserade och visste inte med vad, eller hur de skulle komma igång.

Vad ställde det för krav på er lärare? 
– Vi märkte att vi behövde ta ett steg tillbaka och våga låta eleverna tänka utanför boxen, fortsätter Emma Nääs insiktsfullt. Det hela utgjorde ett experiment i samarbete, att lyssna, ta in, kompromissa, tänka skarpt, våga delge sin åsikt och lita på andra. Det gällde för både lärare och elever, vi gick in i parallella processer av lärande. Lärare är ju alla ledare och det intressanta i vår del av arbetet var att här skulle ett gäng ledare under begränsad tid komma fram till en gemensam lösning. Jag tyckte det var mycket inspirerande att ta del av alla reaktioner, tankar och processer som uppstod, både hos andra och mig själv. Att byta kontext så här på alla plan gör att jag får tillgång till mitt eget lärande på en annan nivå, det är som att jag objektivt kan granska mig själv och hur jag fungerar i min roll.

Alen Ibrakovic är även han en av de pedagoger som startat en ny skola för dagen, så här tänker han om upplevelserna idag.

– Utmana sig själv att göra något nytt, att våga lära sig själv, kasta mig ut och betrakta mitt eget lärande samtidigt som jag ska vara en del i att iscensätta en ny lärandeerfarenhet för elever jag inte känner och för elever som inte känner till svensk skola. Det är oerhört kul, de är mycket aktiva, självständiga och kreativa. De uttrycker stort intresse för uppgiften. Jag föreställde mig att de skulle sitta för sig själva med surfplattorna men så blev det inte alls! De samarbetar och använder verktygen för att gemensamt skapa en process. Detta kan verkligen bli hur som helst, det finns inget rätt eller fel utan processen är det intressanta att följa. Det ska bli oerhört spännande att få ta del av de digitala slutprodukterna. Kulturkrockar mellan skolsystemen finns definitivt och det visar sig tydligast i form av bemötande från eleverna, de har en väldigt stor respekt för oss pedagoger. Idag har vi skapat en skola där vi har en mer handledande roll – eleverna tar mer eget ansvar här och då blir den typen av lärarroll mycket tydligare. Det är detta jag vill uppnå hemma också en lugn, positiv rolig arbetsmiljö, med tydligt fokus på lärande. Vad de lär sig? Vi lär oss alla fantastiskt mycket på kort tid i ett sådant här sammanhang, men analys, innovation, konsekvenstänkande, reflektion, metaperspektiv på sitt eget lärande, är bara några av de saker jag tänkt på idag, något vi gör för lite i skolvardagen på hemmaplan.

De digitala produktionerna som presenteras mot slutet av dagen är minst sagt imponerande, de vittnar om innovation, kreativitet, nya erfarenheter och inte minst ett fantastiskt samarbete! Ett antal pedagoger tar med sig produktionerna hem för att visa elever och kollegor och för att starta igång liknade projekt som dagens uppgifter, för att sedan kunna visa de brittiska eleverna.

Med några avslutande ord sammanfattar Maria Abrahamsson en viktig aspekt.

– Tankar och reflektioner som väckts här idag genom ”görandet” finns nu som erfarenheter bevarade i deltagarnas sinne, förhoppningen är att alla som medverkat kommer att hitta delar eller helheter de kan applicera eller använda i sin egen verksamhet för att verkligen förbättra undervisningen och lärandet för eleverna. Att kasta sig ut i det okända och våga skapa nya erfarenheter tillsammans med eleverna där målet är att få syn på sitt lärande och kunna utveckla det är oerhört spännande.

Stay tuned. Det kommer mer…

 

Bowes Primary School – ett framgångskoncept

Det första som slår mig när jag tillsammans med ett 30-tal pedagoger från Sverige, gör entré på Londonskolan för de yngre åldrarna (3-10 år) är en oerhört kreativ miljö. Hela skolan andas estetiska skapelser producerade av eleverna, från golv till tak så gott som överallt. Nästa intryck som sköljer igenom hela salen är stoltheten. Stoltheten över läraryrket, över ledarskapet och över det man tillsammans åstadkommit på skolan. När jag frågar rektor under rundvandringen hur de kommit så långt, ger hon mig ett enkelt och viktigt svar, grunden i allt förbättringsarbete.

– Vi vände blicken inåt och granskade helt enkelt vår egen lärmiljö med kritiska ögon för att kunna skapa något riktigt bra. Det gjorde att vi bestämde oss för att överge traditionella IT-salar. Vi ville skapa ett utrymme där lärandet leds av eleverna själva där innovationen och kreativitet är starka drivkrafter. Här ser vi tekniken som ett verktyg för att förstärka inlärningen. Ett exempel på detta är vår kreativa 4D ”iglo” där vi skapar olika scener med ljud och ljuseffekter för att inspirera våra elever till förstärkt lärande.

Skolbesöken under BETT har kommit att bli ett av de mer populära inslagen i arrangörernas Londonpaket kring mässan. Och många av skolorna imponerar, både när det gäller förbättringsarbete kring resultat och kvalitét men naturligtvis också gällande digital utveckling. Skolorna är utrustade med den teknik som behövs och det märks klart och tydligt att undervisningen speglar tillskottet av programmering i läroplanen. Lektionerna är intressanta, eleverna arbetar både enskilt och i grupp och får verkligen tillfälle att träna sin analytiska förmåga. För dagen arbetar de med att koda, pedagogen samlar upp alla och beskriver ett resultat hon vill att de åstadkommer. Eleverna fortsätter att skriva kod, och provar olika lösningar, för att upptäcka att något inte stämmer. De diskuterar i grupp, försöker igen. Då bryter pedagogen passet och vill att alla fokuserar på ett parti i koden för att göra en felanalys, snart är problemet löst och de arbetar vidare i sina grupper. Eleverna har fullt fokus på uppgiften och motivationen fullkomligt äger rummet.

Vi kan lära mycket av att bevista andra skolmiljöer och skolkulturer, något av det vi bör ta intryck av här är stoltheten över yrket och den verkar här komma av att pedogeger och ledning har mycket stor respekt för sitt yrke, skolan som arbetsplats och inte minst över lärandet och barnens utveckling.

 

Röster i spåren av BETT

Det mest värdefulla med fackmässor är att stärka befintliga relationer och samarbeten, samt att skapa nya kontakter. Så sammanfattar IRM (Institutet för reklam och mediestatistik) vad mässbesökare och utställare värderar högst med mässan som medium. Utbytet som sker människor emellan i en annorlunda miljö, där tusentals personer samlas, kommer aldrig att kunna få samma effekt på annat sätt. Däremot är sociala medier en fantastisk kommunikationskanal att förmedla upptäckter och synliggöra processer, vilka ofta tar fart när mässbesökare får möjlighet att reflektera kring sina upplevelser tillsammans med andra. Det händer något med vår förmåga att tänka nya tankar och kanske framförallt viljan att prova nytt och gå utanför vår komfortzon när vi bryter vardagsrutiner och miljö. Våra förväntningar styr som bekant resultat.

Så var också fallet på årets BETT-mässa i London. Det blir nämligen skillnad när hundratals- eller tusentals människor sammanstrålar med  siktet inställt på en sak. Utveckling. Därför är det värt att förflytta organisationen, eller delar av den till en ny, inspirerande miljö.

– Det innebär så stora möjligheter för lärande när vi tar avstamp i ett gemensamt syfte, nämligen att utveckla arbetet kring digitaliseringen av skolan och vår undervisning. Vanligtvis är det någon eller några som drar i utvecklingsarbetet och många gånger får de lägga en hel del tid på att övertyga kollegor om möjligheterna med nya synsätt och lösningar för att få med alla. Här på BETT är vi förbi det stadiet och kan lägga totalt fokus på att faktiskt starta och föra pågående utvecklingsprocesser vidare till nästa nivå! Det är så underbart att alla som är här verkligen vill något och är redo att ta nästa steg, menar två pedagoger från en kommun i Västsverige. Det gör att vi kan fokusera på det som är väsentligt för att nå bättre resultat. Det blir en enorm power när så många samlas med ett och samma syfte, att både ge och få bränsle och nya verktyg att fortsätta utvecklingen där vi befinner oss i vår digitala resa. Att under flera dagar få dela erfarenheter och utmanas i sina tankesätt genom workshops bland annat, ger möjlighet till reflektion och fördjupade samtal på ett helt annat sätt än i vardagen.

Att föreläsningar inspirerar vet vi men det finns forskning som visar att mycket lite eller ingen förändring sker genom endast föreläsningar. För att utveckling och resultat av forskning ska slå rot och ta fart i praktiken behöver individen känna och uppleva direkt delaktighet i det som skall iscensättas. I annat fall uteblir motivationen och den inre drivkraften som är en stark källa till förändring och förbättring. Upplevelsen av tid och att ha tid, är också avgörande för hur vi utvecklas i vårt yrkesutövande.

– När vi som förvaltning i våra olika roller får sammanhängande tid och tillgång till varandra över tid, lär vi känna varandra på ett annat sätt. Den gemenskap som uppstår gör att samtal utvecklas och dialoger som i en stressad vardag aldrig annars skulle ta fart, uppstår. Det gör att vi får enormt mycket bättre förståelse för varandras uppdrag, utmaningar och möjligheter och kan ge respons som leder till utveckling på hemmaplan. Det gäller naturligtvis att vi som åker på ett sådant här evenemang också har en plan för hur vi återkopplar till våra kollegor som inte deltar i resan. En del av den planen handlar om att söka både våra egna och våra kollegors förväntningar om vad vi har för behov som skall fyllas. Vi har därför möten där detta diskuteras innan vi åker, lika viktigt är även uppföljningsmöten efter hemkomst. Där delas reflektioner som sedan omsätts i praktiken. Självklart vilar ett stort ansvar på oss som får i uppdrag att delta i BETT-evenemang. Något vi tar på stort allvar, menar en pedagog från södra Sverige.

Flöden i sociala medier vittnar om workshops, inspirationsföreläsningar och inte minst möten mellan människor som ur dessa formar nya samarbeten. Det finns de kommuner som kommit mycket långt i digitaliseringsarbetet och ser deltagandet i BETT som en möjlighet att strukturera allt det arbete som hittills gjort.

– Vi har ett helhetsperspektiv på digitaliseringsfrågan i kommunen, vill jag påstå menar en skolchef från en kommun norr om Stockholm, nu synar vi varje del av verksamheterna och anpassar för bästa möjliga resultat och för att utbildningen verkligen ska bli likvärdig i alla våra skolor. Inte bara gällande teknik, det är vi förbi utan gällande innehåll och utveckling av detta. BETT är för oss en del i ett långsiktigt utvecklings- och förbättringsarbete och varken kan eller ska ses som en isolerad företeelse. Alla verksamheter, privata som kommunala behöver perspektiv på sitt eget arbete, det måste naturligtvis inte ske på BETT, men vi övertygade om att det måste ske! Och det gör det här, för alla som deltar. Bara se dig omkring, vilken energi!

Under BETT-dagarna sker mängder av workshops i olika arrangemang, skolbesök anordnas och även om vi ”lever i” vitt skilda skolsystem, har många skolor här kommit långt i införlivandet av programmering och datalogiskt tänkande. Sverige står inför en sådan utmaning i detta nu och ett sätt att motivera pedagoger att närma sig en sådan verklighet är att de får ta del av resultat som visar hur eleverna faktiskt arbetar med kod i sin vardagliga verksamhet. På the BETT-show ställer naturligtvis mängder av företag ut för att visa besökaren hur de arbetar utbildningsorienterat och kan vara behjälpliga i digitaliseringsprocessen. Tvärtemot vad många tror arbetar de företag som ofta förknippas med ren IT, även med innehåll och levererar idag helhetslösningar. Från skolstart till examen men även med fokus på ett livslångt lärande.

Som i alla branscher presenteras på mässan lösningar för att förbättra verksamheter, i detta fall handlar det om utbildningssektorn. BETT kan och kanske bör vara en del i en långsiktig förbättringsstrategi. Det är en enorm framgång för pedagoger och skolledare i termer av att dela erfarenheter och byta ut bra mot bättre. Genom att skolsverige tar den här möjligheten blir skolan mer intressant – inte minst för eleverna.

*Intervjuerna genomfördes på mässan och på Lin Educations BETT-arrangemang i London.

 

Här är framgångsfaktorerna för resultaten du vill ha…

Det finns så oerhört många bra saker med svensk skola. Och det finns så oerhört mycket som är bra med svensk skola, som skulle kunna bli ännu bättre! Många kommuner påvisar goda resultat och än bättre är att de visar goda resultat när det kommer till att utveckla skolan i allt högre grad. Arbetar du med att leda och styra skolverksamhet? Då bör du ta en titt på de framgångsfaktorer som kännetecknar hur en framgångsrik skola styrs. Fungerar det så här hos dig? Arbetar du i någon av följande kommuner bör svaret vara ja: Arjeplog, Båstad, Danderyd, Kungsbacka, Lomma, Lund, Lysekil, Malung-Sälen, Nacka och Pajala. Det är nämligen i dessa kommuner SKL har kunnat dra följande slutsatser om vad som ligger till grund för goda resultat. Fungerar det inte så här i er verksamhet? Spara i så fall följande punkter som bakgrundsbild på mobilen och börja arbeta för att skapa något nytt…

1. EN LEDARE VISAR VÄGEN

  1. På politisk nivå tar ledaren ansvar för resultaten, ställer frågor som utvecklar, håller sig till planen, är tydlig och har en förmåga att skapa förtroendefulla relationer.
  2. På förvaltningsnivå arbetar en ledare med att skapa förutsättningar för andra (rektorer exempelvis) följer upp resultaten och ser till att arbetsklimatet är gott.
  3. Rektorerna tar ett pedagogiskt ledarskap och fokuserar på läroplansuppdraget, det pågår ett dynamiskt arbete i rektorsgrupperna och att de involveras i och tar ansvar för hela kommunens skolverksamhet, inte bara den egna skolan.

2. LYFTER FRAM KOMPETENTA LÄRARE/MEDARBETARE
Framgångsrika skolkommuner lyfter fram kompetenta lärare och arbetar aktivt för att få rätt kompetens på rätt plats, exempelvis genom att:

  1. ha en syn på att alla lärare kan utvecklas
  2. försöka utmana ”Jante” och skapa ett klimat där det är möjligt att lyfta fram framgångsrika lärare och arbetssätt
  3. satsar strategiskt på kompetensutveckling utifrån verksamhetens behov
  4. ha utvecklings- och karriärtjänster inom strategiska områden, till exempel didaktiker som gör klassrumsobservationer och ger handledning
  5. stimulera lärare att lära av varandra i olika ämnes- och skolformsövergripande nätverk, samarbeta i arbetslag och utvärdera metoder
  6. använda lärarnas kompetens på ett nytt sätt – till exempel genom att den lärare som har bäst kompetens inom något område undervisar samtliga arbetslagets/skolans barn i detta område
  7. använda utmärkelser och stipendier för att lyfta fram enskilda lärare och skolor som varit framgångsrika
  8. använda lönesättningen som ett instrument för att premiera duktiga lärare

3. HAR HÖGA FÖRVÄNTNINGAR
Framgångsrika skolkommuner har höga förväntningar på skolans resultat oavsett förutsättningar, genom att:

  1. ha höga krav på att alla elever ska lyckas
  2. ha höga förväntningar på alla i organisationen – elever, lärare, tjänstemän och politiker
  3. arbeta aktivt med attityder och värderingar som handlar om att ha höga förväntningar
  4. ha höga ambitioner med skolan som helhet – skolan är viktig!

4. STÄMMER AV HUR DET GÅR
Framgångsrika skolkommuner följer upp och återkopplar till verksamheten genom att:

  1. det finns en uppföljning av såväl kunskapsresultat som andra mer ”mjuka” värden
  2. de genomförda uppföljningarna och utvärderingarna används som ett verktyg för skolutveckling
  3. elevernas kunskapsutveckling följs på klassrumsnivå (”koll på varje barn”) genom exempelvis screening och tester som genomförs regelbundet i olika ämnen
  4. det finns system för återkoppling av resultaten i kombination med krav på utveckling/förbättring
  5. politikerna tar aktiv del av uppföljningen samt för diskussioner om skolans resultat

5. HAR FUNGERANDE RELATIONER
Framgångsrika skolkommuner arbetar för att få väl fungerande relationer inom hela verksamheten, exempelvis genom att:

  1. arbeta aktivt för att alla relationer ska präglas av ett respektfullt förhållningssätt och god kommunikation
  2. ett aktivt värdegrundsarbete, till exempel genom att alla utbildas i ett gemensamt system som används kontinuerligt
  3. formulera tydligt vad som förväntas av olika uppdrag, till exempel som medarbetare och chef. Detta blir ett stöd i kommunikationen
  4. komma överens om gemensamma förhållningssätt, till exempel att visa enad front utåt

6. HAR TYDLIG ANSVARSFÖRDELNING
Framgångsrika skolkommuner har en tydlig ansvars- och rollfördelning mellan politiker, tjänstemän och rektorer, där man exempelvis:

  1. tydligt formulerat inte bara var och ens uppdrag, utan också varje personalkategoris kompetens
  2. har en tydlig delegationsordning som uttrycker ansvar och befogenheter
  3. har skriftliga överenskommelser med förvaltningschefer och rektorer med utgångspunkt i uppdraget att förbättra elevernas resultat

7. FÅNGAR UPP ELEVER MED UTMANINGAR
Framgångsrika skolkommuner fångar upp elever i behov av särskilt stöd, exempelvis genom att:

  1. det finns rutiner för att tidigt upptäcka elever som inte når målen, till exempel i form av kunskapskontroller
  2. det finns rutiner för insatser kopplade till dessa kunskapskontroller
  3. det finns tillgång till elevhälsans kompetenser
  4. det finns ett inkluderande synsätt där förhållningssättet är att det särskilda stödet i första hand ska ges i klassrummet

8. HAR ENATS OM SKOLANS MÅL
Framgångsrika skolkommuner har en samsyn om mål och inriktning för verksamheten. Det finns också en kontinuitet i denna samsyn, exempelvis genom att:

  1. den är horisontell – de politiska partierna är enade om övergripande mål och strategier
  2. den är vertikal – från politiker till tjänstemän och rektor finns en gemensam syn på uppdraget
  3. den underlättas av att det finns god kommunikation och ömsesidigt förtroende, till exempel genom forum för dialog och samarbete
  4. politikerna lyssnar på verksamhetens behov

Punkterna är SKLs sammanfattning av vad som ligger till grund för en god skolkultur och ett gott ledarskap. Rapporten i sin helhet kan du läsa HÄR.

Det är naturligtvis en sak att själv tycka att den egna verksamheten och organisationen fungerar så här bra. Det blir mer intressant om verksamheten öppnar upp och låter objektiva ögon sammanställa intryck kring arbetet och kultur utifrån dessa områden och punkter. Då har vi större möjlighet att ta nästa steg för att utveckla vårt arbete, vår vardag och oss själva, både professionellt och personligt. Kanske är det en av de viktigaste aspekterna i begreppet skolutveckling, att öppna upp och släppa in objektiva röster med syfte att utveckla, förbättra och göra mer av det som fungerar bra – för att det ska fungera ännu bättre? Bra är bättres största fiende…

 

 

Hur kan vi skapa en positiv skolkultur för eleverna?

Alltfler skolledare, rektorer och pedagoger inser värdet av en positivt laddad arbetsmiljö och skolkultur. Att det i själva verket är en nyckel till välfungerande socialt samspel och lyckade akademiska prestationer kan nog de flesta av oss instämma i. Även om vi vet detta är etablerandet av en god skolkultur och hur det går till, inte självklart. Så vad är det då som behövs och hur formar vi en kultur där alla får utrymme och vill bidra till vidare utveckling med andra människors väl i fokus?

Det finns naturligtvis en mängd olika sätt att skapa en positiv anda och goda resultat. När svensk skola rinner igenom nyhetsflöden är det ofta med fokus på negativa upplevelser, eller resultat. Att ständigt fokusera på det som inte fungerar föder negativa reaktioner och uppgivenheten kapslar in våra största samhällsinstitutioner, i ett segt klister som aldrig släpper. Om vi däremot väljer att se och belysa det som fungerar och gör mer av det, utformas ett positivt görande, vilket leder till utvecklingen av en positiv (skol)kultur. Det gäller egentligen all form av utveckling, oavsett om det handlar om ämnesutveckling, socialt samspel eller möblering av fysiska rum. Att utgå från vad som fungerar och utifrån detta fråga vad vi vill ha mer av, får vårt mind set att hamna rätt. Det behöver självklart speglas i världen utanför skolan så att den och rådande kultur utvecklas i takt med samtiden, gärna i framkant av den…

För att belysa välfungerande exempel där skolkulturer förändrats radikalt, drar vi nytta av att titta på omvärlden. Utveckling handlar delvis om att lyfta blicken från egna lösningar och inspireras av framgångsrika exempel utifrån. I USA har ett antal skolor provat att införa en ”rådgivningsklass” i mindre grupper på schemat. Att lyssna är här det mest framgångsrika verktyget (och något vi alla har tillgång till). Här pratar eleverna om livet i största allmänhet och delar glädjeämnen men också utmaningar och rädslor med varandra. De blir bekräftade och finner en lättnad i att andra känner likadant eller delar upplevelser av tillvaron. Konversationerna kan handla om hur stress hanteras och vad det får för konsekvenser. Samtalsämnena behöver inte nödvändigtvis vara knutna till akademisk prestation utan snarare om att lära känna varandra och läraren – utanför klassrumssituationen. Det kan också handla om att få feedback på uppgifter av varandra utan att bli bedömd. Något som skapar förtroende och trygghet över tid. När förtroendet finns är det lättare att komma varandra in på livet och i många fall riva ner hinder som ligger i vägen för akademiska prestationer. Tänk så mycket som händer utanför klassrummet – och i (!) – som lärare inte är medvetna om. Att skapa utrymme för eleverna av detta slag kan förändra förutsättningarna för lärande i klassrummet. När rädslor och funderingar undanröjs kan eleverna och lärarna fokusera på lärandet och ämneskunskaper, där de är centrala. Så här kan det gå till: