60.000 barn mobbas varje år i skolan – så kan du påverka!

Omkring 45 barn beräknas ta sitt liv varje år – till följd av kränkningar och mobbning. Siffror som får oss alla att rygga tillbaka. Det i sig, bidrar INTE till den förändring vi så väl behöver, det krävs ett agerande. Nu har du möjlighet att börja arbeta tillsammans med barnen genom att ta avstamp i samtalet. Frågor som gör ont på djupet och berör lyfts upp till diskussion på ett lekfullt sätt i det pedagogiska spelet AJABAJA.

– Barnen älskar namnet, vuxna däremot kan ha en del invändningar skrattar Åsa och Johan Öqvist, de sociala innovatörerna bakom spelets uppkomst och utveckling. Under sin tid som managementkonsult och projektledare, kom de i kontakt med många lärare som uttryckte en enorm frustration kring hur de i ett tidigt skede skulle kunna diskutera mobbning och kränkningar med barnen. De efterfrågade ett verktyg för att leda den här typen av samtal, berättar Johan. Och det var inte bara några lärare på enstaka skolor som gav uttryck för ett sådant här behov, utan många! Jag arbetade vid den tiden i ett stort antal kommuner och fick ständigt frågor om verktyg för att bedriva konstruktiva samtal för att belysa värdegrunden och arbeta proaktivt.

Resultatet är nu utvecklat och testat tillsammans med långt över 1000 användare. Brädspelet som pedagogen spelar tillsammans med de barnen (4-9 år), lockar på ett lekfullt sätt fram det goda samtalet om de svåra frågorna. Det är populärt bland både vuxna och barn och har redan påverkat klimatet i barngrupper och klasser positivt.

Spelet är förankrat i både svensk och internationell forskning och huvudsyftet är att bidra till barns emotionella utveckling, fördjupade förståelse för normer och värden samt att varsebli det inflytande och de valmöjligheter som kan praktiseras i olika situationer.

Utvecklingen av spelet har  sin utgångspunkt i aktuell svensk och amerikansk forskning rörande barns sociala och emotionella utveckling. Styrdokument såsom Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 samt skollagen, FN:s barnkonvention och diskrimineringslagstiftningen 2007/08:95 utgör grunden.

– Vår ambition är att kunna efterskänka spelet till alla 290 kommuner i Sverige. En förutsättning för att lyckas med detta är att vi fortsätter vårt arbete med att hitta partners som vill samverka för ett bättre samhällsklimat. De som ser investeringar i våra barn som helt avgörande för vår framtid. I vissa fall utgör kommunen partner för att eleverna skall kunna ta del av materialet.

Målgruppen är samtliga skolor, förskolor och fritidshem i Sverige, oavsett om det handlar om verksamhet i eller utanför kommunal regi. Det totala antalet klasser, avdelningar och grupper som har barn i åldrarna 4-9 år ca 50000. Hittills har fler än 2500 spel delats ut till kommuner, skolor och pedagoger i hela Sverige. En del av detta har skett i samverkan med sponsorer.

– Relationen mellan investerad krona och möjlighet att göra skillnad för de små i vårt samhälle är i princip direkt. Det vi gör är efterlängtat av lärare och pedagoger och vi ser att det fungerar mycket bra tillsammans med barnen. Vårt mål är att nå ut till merparten av alla kommuner i Sverige och när vi gjort det kommer vi att ha gjort skillnad i arbetet mot mobbning i en omfattning som förmodligen inget annat enskilt verktyg har lyckats åstadkomma. Vi har inga vinstintressen. Eventuellt överskott kommer att investeras i vidareutveckling av spelet och i andra produkter som hjälper våra barn och ungdomar att prata om svåra och viktiga frågor. Det som driver oss? Kärleken till de små människorna i vår värld, våra barn. De utgör endast en del av befolkningen nu men är hela vår framtid. Det är vårt uppdrag tillsammans att ge dem en god och värdig start i livet. Vi litar på att det vi gör är rätt.

Trots att spelet är utvecklat i samverkan med lärare och pedagoger samt har rötterna i våra styrdokument möter Åsa och Johan en hel del utmaningar i spridningen av spelet, både gällande kommuner och företag.

– Det är svårare än vi trodde att hitta samverkansmöjligheter. Men vi har tillförsikt i att vi hittar vägar i detta. Vi har trots allt bara jobbat lite mer än ett år och nått ut med mer än 2700 spel. När vi träffar kommunerna är bemötandet i huvudsak positivt, de allra flesta säger ja tämligen omgående, ibland redan över telefon numera. Sedan har vi ett antal kommuner som säger nej utan att ens ha träffat oss. De hänvisar till att efterfrågan skall komma från rektorer och förskolechefer. Eller att inget beslutas på förvaltningsnivå. En av landets kommuner hänvisar till att de inte uppmanar skolorna att använda material som de inte själva äger eller har kvalitetssäkrat. Då blir det intressant att fundera på samma kommuns förhållningssätt till internet eller bibliotekslån. Överlag är det snårigt att reda ut vilken instans i kommunen som hanterar vad, ibland upplever vi att det är svårt för kommunerna internt att avgöra vilket ansvarsområde som hanterar vad. Är detta kopplat till demokratifrågor eller är det en skolfråga? Eller är det både och? Vilken enhet ska i så fall då hantera frågan…

I praktiken får sådana förhållningssätt allvarliga konsekvenser för våra barn

– Allt detta innebär ju att tjänstemännen hindrar lärare och elever att ta emot bra hjälpmedel. Eftersom vi agerar uteslutande från den värdegrund skolan vilar på arbetar vi naturligtvis för en förändring och för att det ska bli lättare för sociala innovationer att snabbare förbättra barns och ungas livsvillkor. Det målet delar vi med både kommuner och näringsliv därför hoppas vi att de gör vad de kan för att förenkla sådana här processer och öppna upp så att vi tillsammans kan skapa en friskare miljö och vända siffrorna vi inledningsvis tog del av.

Fördelarna med att använda den här typen av pedagogiska spel är många och metoderna varierar beroende på förutsättningarna i klassrummet.

– Det tar kort tid att spela. Det finns fyra ”världar” på spelplanen och det tar ca 20-30 minuter att spela en av dessa. Det går att använda i det främjande, förebyggande och åtgärdande arbetet. Du skall kunna spela med 1 barn, 2 barn eller en hel grupp av barn. Det finns inget tävlingsmoment, eftersom det skulle kunna hindra det goda samtalet. Det upplevs av barnen som ett spel, men det är ett pedagogiskt verktyg för reflektion och fördjupade samtal. Vi har under resans gång lärt oss av specialpedagoger att spelet fungerar väldigt bra tillsammans med barn som har utmaningar i form av NPF. Vi vet att kuratorer använder det i sitt arbete. Och en hel massa andra häftiga berättelser som ligger bortom hur vi tänkte från början och utanför skolans värld – som verktyg för att få igång det goda samtalet fungerar det oavsett var det används.

Här kommer du i kontakt med Åsa och Johan för vidare information.

 

 

 

På väg till BETT och skollondon!

Äntligen är vi på väg! Väskorna är packade, kameror, mikrofoner, dator, allt som behövs för att samla och dokumentera fantastiska upplevelser och människor på väg till och från utbildningsvärldens största mötesplats. BETT. Där allt handlar om utveckling. Följ oss och våra bilder med reportage dagarna som kommer, vi har många spännande möten, samtal, föreläsningar och event på agendan. Vi tar dig dit där du vill vara!

Åsa Melander om vikten av att våga förändra för att nå högre kvalitét

Årets kvalitétsmässa slog rekord i antal besökare och fullkomligt blomstrade i prakt gällande relevanta seminarier inom hållbar samhällsutveckling. En mycket kompetent föreläsare jag hade förmånen att samtala mer med var Åsa Melander, skoldebattör och visionär med internationellt perspektiv på skolutveckling. Det som gör Åsas erfarenheter så intressanta är inte endast att hon medverkat i Englands genom tiderna störta förändringsarbete av skolor, utan att hon har möjlighet att betrakta och debattera svensk skolutveckling genom internationella glasögon. Ofta utgår debatten från våra egna perspektiv och erfarenheter (något annat är ju nästan omöjligt), där vi ibland gör jämförande analyser utifrån vad som pågår i omvärlden. Men att aktivt ha varit på plats och deltagit i det faktiska förändringsarbetet på internationell nivå, är det få av oss som gjort. Och det ger Melanders resonemang en fräschör. Ett effektivt förhållningssätt när vi står inför behovet att förändra en skola som enligt undersökningar befinner sig i allvarlig kris.

Hon tar avstamp i en en jämförelse av det brittiska och svenska skolväsendet och utbildningssystemet. Härefter för hon mig vidare in i verksamheten där förändringens tid var kommen. En förändring nödvändig för att ge unga människor en framtid i ett minst sagt komplext samhälle.

– Hackney var i mitten av 90-talet en Londonkommun i djup kris, inte bara i skolsammanhang berättar Åsa. Problemen var så enorma att Hackney som kommun, inte kunde reda ut situationen. Till sist vände sig en Member of Parliament samt rektorerna på skolorna till regeringen och bad om hjälp. Det som då hände var helt unikt. Regeringen beslutade att lyfta ansvaret och driften av skolor och alla utbildningsformer från kommunen under en 10-årsperiod. En icke vinstdrivande stiftelse bildades och tog över ansvaret, där uppdraget var att vända skolresultaten totalt. Stiftelsen drevs på ickepolitisk grund och styrelsen bestod av ett antal personer, där enda gemensamma nämnare var en anknytning till Hackney samt tron om att en förändring var möjlig. Övervägande delen hade erfarenhet från skola och utbildning. Detta gjorde att stiftelsen kunde och vågade fatta beslut och ibland mycket radikala beslut. I och med att stiftelsen inte drevs politiskt, behövdes ingen hänsyn tas till väljares reaktioner. Beslut som ansågs nödvändiga för att vända skolresultat prövades och genomfördes utifrån en objektiv och rationell grund.

Det var inget enkelt arbete, naturligtvis blev många människor på vägen upprörda. Förändringsarbete är som bekant aldrig enkelt och det krävs en hel del aktioner och fasta beslut, följt av hårt arbete.

– Det blev ändå lättare att genomföra förändringar av olika slag eftersom alla drevs av syftet att förbättra situationen för kommande generationer. Detta syfte utgjorde bränslet i processen även vid svåra och tuffa beslut. Det kunde handla om att avveckla skolor som inte fungerade exempelvis, det rörde naturligtvis upp känslor för de människor som var involverade. Många gånger haglade olika åsikter kring beslut men eftersom vi hela tiden kunde återkoppla till vårt gemensamma syfte drevs processen och utvecklingen vidare. Det var viktigare än människors subjektiva åsikter och personliga prestige konstaterar Åsa.

Vilka konkreta åtgärder vidtogs då i förändringsarbetet?

– Många skolor som inte fungerade stängdes. Ett antal rektorer slutade, en del blev ombedda att gå, en del valde att gå på eget bevåg. Anledningarna var flera men för att genomföra förändringar av detta slag behövdes både nya strukturer och verktyg. Det viktigaste redskapet av alla var dock människor som trodde på förändring, vågade fatta (ibland) obekväma beslut och som hade modet att tydligt leda andra i förändring. För det behövdes en fantastisk attityd och inställning om att allt var möjligt. Ytterligare en åtgärd som påverkade var att regeringen beslutade om en upprustning av alla Secondary Schools (elever 11-16 år), på så sätt renoverades alla kvarvarande skolor och den fysiska skolmiljön blev betydligt mer attraktiv för både, elever föräldrar och pedagoger. Det ingav hopp och kommunicerade en satsning vilket i sin tur gjorde att de elever som tidigare sökt sig ifrån Hackneyskolorna nu började komma tillbaka. Ytterligare en faktor var att tydliga riktlinjer och regelverk om vad som gällde på skolorna kommunicerades. Som en konsekvens av disciplin, i form av tydliga regler, kom lärandet. När lärandet hamnade i centrum, kom självklart bättre resultat och högre måluppfyllelse, återger Melander.

Den stora skillnaden – skolan handlade om lärande i första hand.

– Inga omständigheter accepterades som ursäkter för släppa lärandet. Åsa påtalar också de organisatoriska faktorerna som möjliggjorde denna inställning. I skolorna fokuserar lärarna på att utveckla pedagogiken, undervisningen och ämneskunskaper, gällande social problematik och uppgifter av administrativ karaktär faller de på andra funktioner och anställda inom organisationen. Självklart fanns och finns det många elever med social problematik och det är skolans uppgift (inte lärarens) att se till att de elever som behöver stöd får det. Lärarens uppgift handlar om att prioritera kunskapsutvecklingen i en klass för varje elev.

Gränserna i en lärares profession verkar mer flytande och uppdraget har blivit av mer social och administrativ karaktär i svensk skola tänker jag när jag lyssnar till Åsas tydliga beskrivning av åtgärder för att vända resultat. Och klart är att ju fler uppdrag en och samma människa ska genomföra desto mer skrapande på ytan riskerar det att bli. Jag bestämmer mig för att gräva djupare. Åsa berätta mer om rollfördelning och organisationsstruktur i förändringsprocessen och vad som gör att en lärare lyckas vända resultaten.

– Det finns säkert väldigt många vägar att gå ler Åsa, det som tydliggjordes hos oss i Hackney var att rektor är en pedagogisk ledare, inte en administrativ ledare. Det innebär att rektor ska fokusera på att leda den pedagogiska utvecklingen och vara expert inom området. Ledaregenskaperna och modet att leda blev avgörande. I Hackney infördes så kallade SIP-team – School improvement Partners – team bestående av utbildade lärare och rektorer som skapades för att stötta lärare och rektorer. De här personenerna finns till som ett utvecklingstöd och en hjälp för rektorerna. De utgör critical friends och har även i uppdrag att ifrågasätta beslut och strategier. Vidare hade alla rektorer ansvar för alla skolors elever och förväntades rycka in när det behövdes.  Alla skolor ingick i ett nätverk och samarbetade kring kompetensutveckling. För att lärare hela tiden ska utvecklas pedagogiskt förväntas de byta/besöka varandras arbetsplatser. Det är en självklarhet att rektor deltar i undervisningen och ger konstruktiv kritik om vad som behöver utvecklas. När det gäller pedagogerna så finns det fler karriärmöjligheter och större löneutveckling än i Sverige. Och det är ett tydligt fokus på kunskapsutveckling och pedagogisk färdighet, administration och socialt arbete hänvisas till personal lämpad för detta.

Hur går utvecklingen vidare?

– Detta är strukturer som har satt sig och något som skolorna arbetar vidare utifrån just därför att det fungerar. Nu är vi mitt uppe i digitaliseringsprocessen och programmering har blivit ett nytt ämne i läroplanen. Utvecklingen pågår hela tiden, det är en del i att förbereda eleverna för kommande studier och vuxenliv. Just programmeringen är ingen enskild företeelse utan en del av samhället, en kompetens vilken anses vara grundläggande för att verka och leva i ett framtida samhälle. Diskussionen kring IT och lösningar tar i sig inte så mycket utrymme. Det är upp till varje skola att se till att eleverna har tillgång till den utrustning som behövs (det innebär inte att alla får en egen dator…) när det behövs i skolan. Det som främjar inlärningen skall tillhandahållas, av skolan, mobiler lämnas hemma exempelvis. Skolorna är tydliga och konsekventa i sin hållning här.

Vad skulle vi kunna utveckla för att höja resultaten i svensk skola?

– Jag tror personligen att mycket handlar om att fokusera på kunskapsutvecklingen och att etablera strukturer som tillåter det. Lärarutbildningen behöver utvecklas och högre krav behöver ställas på ämneskunskaper. Respekten för skolan behöver höjas och här har ju samhället ett stort ansvar – vi behöver börja tala om skolan i positiva ordalag. Läraryrket behöver bli attraktivt och konkurrenskraftigt. Jag skulle vilja se fler skolor uttrycka hur de vill ha det och bli tydligare i sin kommunikation med och gentemot omvärlden.

Önskar du läsa mer om Åsas arbete och uppdrag? Här hittar du till Åsa Melanders blogg.