– Du fuskade ju!

En februarieftermiddag sitter jag på en föreläsning tillsammans med kommunens förstelärare. Temat är analysarbete av undervisningen kopplat till det systematiska kvalitetsarbetet. Pedagogerna är märkbart trötta och lyssnar på halvfart. Jag har tagit en strategisk plats långt bak i lokalen, det är intressant att iaktta pedagoger i en klassrumssituation. 

De får liksom ett elevbeteende. Eller för att vara tydlig. De beter sig på ett sätt som de inte vill att eleverna ska bete sig. inte alla, inte alltid och faktiskt inte vid detta tillfälle. De är trötta och lyssnar på halvfart men de är med i matchen. Gott. Kommunen har ju till trots tagit hit en föreläsare som ska lyfta och problematisera frågan om analys av undervisningen. Ett prioriterat arbetsområde inom förvaltningen.

Mitt under föreläsningen sprätter föreläsaren upp talet 14 000 i sin presentation. Frågan till denna siffra är: Vad tror ni detta är?

Du som arbetar som lärare kan nog känna igen er i den situation som jag nu ska försöka beskriva.  Frågan ställs till kollegiet som är spjutspetsarna i vår kommun. Det är det här gänget som ska göra det, det är dessa pedagoger som med sina gärningar i klassrummet ska inspirera både elever och kollegor. Det är de här människorna som ska se till att lyfta undervisningen i kommunen. Vad händer då när denna siffra följt av frågan dimper ner mitt i alla tankar om analys hopblandat med middagsplaner, eventuellt någon liten försiktig glutt bland sociala medier eller en digital diskussion med ett barn som kommit hem från skolan och vill baka chokladbollar? Önskvärt vore ju om en livlig diskussion bryter ut där det droppas idéer hejvilt, vissa rejält underbyggda andra rena chansningar. Det man önskar är att det skulle bli som vi vill ha det i ett klassrum. Men vad händer? Det blir tyst. Jättetyst. Snudd på pinsamt tyst. Varför det?

Min egen teori om detta är att man är rädd för att göra bort sig. Tänk om man skulle säga fel. Kommer de andra att skratta om jag säger fel? Kommer de viska och peka sådär pinsamt?

Jag har själv lite av den känslan i mig ska jag erkänna men känner samtidigt att det håller ju inte att vi sitter här helt tysta. Vi är ju skickliga pedagoger hela högen och någon av oss borde ju ändå kunna leverera en kvalificerad gissning vad 14 000 står för.

Samtidigt som jag får ordet och säger: ”Det skulle kunna vara antal elever per år som inte kvalificerar sig för gymnasieutbildningar” gör jag en snabb googling på ’ej behörig till gymnasiet antal elever’ och får en träff från DN som i sin tur hänvisar till Skolverket till precis det jag sa. 14 000 är det antal elever som saknar behörighet till gymnasiet, 2016. Bara det är ju skrämmande. I samma veva hör jag föreläsaren utbrista ”Exakt! Och vad gör vi åt det här…” Föreläsningen fortlöper, föreläsaren fick respons från gruppen. En pedagog som sitter bredvid vänder sig mot mig, tittar menande på mig och mot min iPad och säger ”-Du fuskade! Du sökte ju upp svaret på nätet!”

I min värld handlar inte detta om fusk. Jag menar, om du bara googlar på 14 000 så får du leta länge innan du hittar artikeln från DN som sedan leder rakt in i Skolverkets diagram och konstaterande av läget i skolsverige. Jag sökte ju för bövelen inte ens på 14 000 utan på det jag trodde var svaret. Jag ser detta som ett sätt att hamna rätt, att hitta fokus och kunna leverera ett svar och känna sig säker på sin sak. I min värld har denna lärare en bit kvar innan denne ser sin nya roll som lärare i ett klassrum.

Förr stod läraren för kunskapen. Eleverna gick till skolan satt tyst och lyssnade på läraren som pratade och berättade fakta eller hänvisade till en bok som innehöll detsamma. Det fanns två källor till fakta, läraren eller de böcker som läraren valt eller hade tillgång till. Idag står inte läraren för faktakunskaperna på samma sätt. Läraren får istället hjälpa och stötta eleverna till att söka fakta på ett klokt sätt. Guida dem till att pröva olika källor mot varandra. Lära dem att vara källkritiska. Det kommer krävas i vår värld både nu och framförallt framöver. När till och med en pedagog som undervisar i grundskolans tidigare år kan slänga ihop en snygg och trovärdig sida på internet så kan ju vem som helst göra det. Att den som lägger ut information på nätet sedan inte har full faktakoll och kanske lägger ut alternativ fakta i sann trumpanda det måste man vara vaksam på.

Att man som elev undersöker, kollar upp och granskar fakta innan man klämmer ur sig ett svar är sunt. Lika sunt som om eleverna skulle börja med kvalificerade gissningar som leder till öppna diskussioner. När ett gäng förstelärare inte gör något av detta blir jag lite orolig. Att jag, som IKT-pedagog, ska lämna det enda svaret i detta sammanhang är lite sorgligt. Jag törs lova att minst hälften av de som satt där hade utan problem kunnat ge samma svar om de bara vågat. Nu är det kanske inte det som upprör mig mest i det hela. Jag blir mer bekymrad över den pedagog som ansåg att jag fuskade när jag gjorde min miniresearch. Jag har funderat mycket på det denna pedagog sa och tänker också: Hur ska denna pedagog, denna förstelärare, kunna leda sina elever in i den nya tidens faktasökande och kunskapsbärande? De frågorna som var viktiga förr som exempelvis att man som elev ska kunna rapa upp alla länder i Europa med tillhörande huvudstad och gärna valuta. Är bara en googling bort. Du kan till och med be Siri om svaret. Vad som däremot är viktigt att diskutera är ju varför just Köpenhamn är huvudstad i Danmark, det är lite knivigare att bara googla fram. Likaså frågan som vår föreläsare ställde: Hur tänker vi och hur förhåller vi oss till att 14 000 elever inte är behöriga till gymnasiet? Detta trots att de kan fråga Siri eller Google om massor av saker och få fram fakta i ett nafs.

Vilken kunskap är viktigast och hur kan vi stötta och hjälpa våra elever att nå så långt som möjligt i deras utveckling?

Reflektioner från SETT

Idel kända twitternamn till höger och vänster, framför och bakom mig. Leenden och kramar bland montrar, robotar och Bolibompadraken. Erfarna mässbesökare beblandade med nyfikna och entusiastiska förstagångare. 

Det är glada delar av Sveriges skolfolk som i dagarna tre träffas på Kistamässan när det är dags för SETT. SETT står för ”Scandinavian Educational Techonology Transformation” och är Skandinaviens största mässa och konferens inom det moderna och innovativa lärandet. Enligt arrangörerna själva är det en mötesplats som handlar om inspiration, ökad nyfikenhet och kunskap kring hur vi kan utnyttja nya sätt att arbeta mot högre måluppfyllelse i skolans alla nivåer.

Jag åkte till SETT med flera frågor varav en var om mässan lyckades leva upp till sin egen målbild. De svaren jag åkte därifrån med var mycket positiva, en känsla och bedömning jag bygger på de möten jag hade med pedagoger och skolledare. Skolfolk oavsett erfarenheter från tidigare mässor som kunde berätta om intressanta och inspirerande föreläsningar, om möten och samtal i montrar med utställare eller andra besökare. Så vad var det besökarna egentligen fick vara med om? En av mina spaningar var även en av mina frågor inför SETT, Hur hett skulle programmering vara? Rent statistiskt handlade en av var sjätte föreläsning på det allmänna spåret om programmering på något sätt. Innehållen skiftade tacksamt nog från hur man arbetar med programmering utan digitala verktyg via användbara hemsidor och appar till forskningsbaserade resultat samt information från skolverkets undervisningsråd. Hur det såg ut på styrnings- och ledningsspåret? Tragiskt nog noll och ingenting!

Personligen anser jag att förändringar i våra styrdokument är en stor grej och borde få större genomslag i vad som beskrivs som Skandinaviens största mötesplats för skolfolk. Måhända att förändringarna är så pass färska att arrangörerna inte hann med att göra förändringar i schemat men det kan knappast komma som en överraskning att programmering var på ingång, frågan har väl egentligen bara handlat om hur det skulle föras in. Jag är dessutom tämligen säker på att programmeringens intåg kommer innebära en del klurigheter för landets skolledare när de ska lösa fortbildningen för deras pedagoger. SETT hade varit en utmärkt mötesplats för de samtalen mellan skolledare nu när programmering inte längre kan överlåtas åt nyfikna och engagerade IKT-pedagoger som fått köpa in lite robotar.

Och apropå robotar… Programmering var faktiskt ännu hetare ute i mässans montrar än i föreläsningssalarna och kanske främst representerat av robotar av alla dess slag. Roligt, spännande och engagerade! Jag slås av att robotar verka tilltala många pedagoger mer än programmering som sker via datorer eller lärplattor. Anledningarna varierar säkert men jag tänker att det främst beror på två faktorer varav den första är det konkreta. En robot som rör sig över ett golv blir tydligare än en figur som rör sig på en skärm, man kan dessutom arbeta med roboten när man exempelvis förbereder eleverna inför ett studiebesök på bondgården. För det andra går det inte att komma ifrån att det finns en stor fascination för robotar som säkert grundas i alltifrån R2-D2 till det faktum att det blinkar och lyser. Dock anser jag att programmering bör ske i så många olika former som möjligt för att våra elever på riktigt ska få arbeta enligt de nya krav som de reviderade styrdokumenten anger.

Vad jag förväntar mig på nästa års SETT-mässa?

  • En mässa helt uppbyggd utifrån det nya innehållet i de reviderade styrdokumenten, förändringarna ska ju faktiskt vara i bruk senast 1 juli 2018.
  • Att arbetet med att få med alla ämnen fortsätter. SETT har enligt mig fortfarande en väldigt stark Matematik- och NO-prägel.
  • Sir Ken Robinson. Jag kände av en saknad bland besökarna efter den där Föreläsningen som man inte får missa, Sir Ken Robinson skulle tveklöst bli just den.

Fyra punkter för lärarutbildningen att ta till sig

I veckan har Horisonten haft fokus på lärarutbildningarna och digitaliseringen. Därför har redaktionen knåpat ihop en lista, som lärarutbildningarna bör följa.

Adekvat digital kompetens

Lärarna på Lärarutbildningarna ska vara vana digitala användare. Eftersom de nya kursplanerna gäller från juli 2018, borde det vara ett krav. Det räcker inte längre att ha ”studiecirklar” som sitt forskningsområde, alla lärare/forskare bör ha digital adekvat kompetens. Här finns det utbildningsinsatser att göra! Om eleverna förväntas ha adekvat digital kompetens, så borde vi förvänta oss detsamma av lärarutbildarna.

Digitalt berättande

Alla studenter bör/ska läsa kursen ”digitalt berättande”. Den här kursen känns som grundfundamentet i en digitaliserad skola. Denna kurs kan läsas oavsett vilka huvudämnen den studerande har valt.

Kreativitet och stöttningsfunktioner

Alla studenter ska få utbildning i de kreativa stöttningsfunktionerna digitala verktyg erbjuder.
Antingen via sina lärare (se rubrik ””Adekvat digital kompetens)) eller via externa utbildare. Att ha kännedom om de stöttningsfunktionerna digitala verktyg kan erbjuda är en förutsättning för ett individualiserat lärande. Stöttningsfunktioner kan, till exempel, vara diktering och uppläsningsfunktion.

Kurslitteratur

Det finns flera böcker som innehåller matnyttiga tips på hur man kan arbeta med digitala verktyg.
Gör en av dessa böcker till obligatorisk kurslitteratur. Extra roligt vore det om boken kunde läsas digitalt.

Lärarutbildningen har flugit under radarn

Med de nya styrdokumenten, som involverar en hel del digital kompetens, är jag nyfiken på hur lärarutbildningen kommer att lösa den digitala utbildningen för lärarstudenter. 2016 släppte Berättarministeriet en rapport som heter ”Lärarutbildning och digitalisering – en undersökning bland Sveriges lärarstudenter”. Resultatet i den undersökningen är ingen smickrande läsning för för lärarutbildningarna. 

De nya styrdokumenten kan sammanfattas i fem punkter:

  • att stärka elevernas källkritiska förmåga
  • att eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik
  • att arbeta med digitala texter, medier och verktyg
  • att använda och förstå digitala system och tjänster
  • att utveckla en förståelse för digitaliseringens påverkan på individ och samhälle

Förändringarna i styrdokumenten ska vara i bruk senast 1 juli 2018.

Rapporten

Trots att den här rapporten släpptes hösten 2016, är min känsla att det inte har hänt särskilt mycket på lärarutbildningarna sen dess. Rapporten kom fram till att studenterna upplevde att de fick arbeta för lite med digitala hjälpmedel och att nästan hälften av studenterna anser att förberedelserna för att bedriva en digitaliserad undervisning är dåliga. Det är av största vikt att vi förser våra lärarstuderande med grundläggande digital kompetens under åren som de går på lärarutbildningen. Vi vill ju inte att studenterna ska komma till sina arbetsplatser och vara helt novis när det gäller arbetet med digitala hjälpmedel. Vidare kan man läsa att 60% efterlyser en ökad digitalisering på skolan. Det positiva är att lärarstudenterna har upptäckt att det krävs digitala kunskaper för att kunna arbeta som lärare, det negativa är att 60% tycker att det saknas digitalisering på lärarutbildningen. Bara för att studenterna har identifierat problemet, så innebär ju inte det per automatik att förändringar sker levitra generique.

Har lärarutbildningen hängt med?

Känslan är att lärarutbildningarna inte har hängt med i digitaliseringsprocessen. Det kan vara en av anledningarna till att digitaliseringen i skolan går så långsamt. Studenterna som tar examen 2017 har marginellt mer digitalkunskap än de som tog examen 1995. Detta medför att stora delar av kollegiet på en skola inte har de grundläggande kunskaperna som krävs för att undervisa i en digitaliserad värld. Nu drivs skolornas digitaliseringsprocess av enstaka personer, som vill att skolan ska utvecklas och ta nästa steg. Men det kommer inte att räcka. Studenterna som lämnar lärarutbildningarna måste få adekvat digital kompetens (för att låna ett läroplansuttryck) innan de kommer ut till skolorna och ska undervisa eleverna. Man kan tycka att orden ”adekvat digital kompetens” andas byråkrati och stelhet, men de digitala kunskaperna kommer att behövas uppdateras ofta, eftersom teknikutvecklingen går så ofantligt fort. Med tanke på att kursplanerna ändras för flera ämnen är detta inget som är isolerat till ett, eller två, ämnen. Ingen kan längre svära sig fri genom att säga ”det ingår inte i mitt ämne”. För det ingår i, näst intill, alla ämnen. Lärarutbildningen har flugit under radarn. Alldeles för länge.

För att få en inblick i hur det ser ut på en lärarutbildning kommer Horisonten att publicera en text, som är skriven av en lärarstudent.

 

Värdeskapande projekt i praktiken

Horisonten är stolta över att presentera dagens gästskribent;  Maria Wiman.

Maria är en av fem nominerade till det prestigefyllda Trevor Dolan-priset. Prisutdelning sker på SETT-mässan!

Torsdag eftermiddag i januari och tung blötsnö faller från himlen. Tidigare i veckan har musikläraren Elin kläckt idén att skolan borde uppmärksamma Alla hjärtans dag. Det triggade igång något i mitt huvud, någonting ligger därinne och pyr. Men jag stoppar mina tankar och idéer innan de riktigt kläcks. Jag väntar medvetet för jag vill spåna tillsammans med mina medhjälpare, ja alltså mina elever. Efter lunch står jag så i klassrummet och säger följande: ”Snart är det alla hjärtans dag och vi borde göra någonting speciellt denna dag.” 

Fem sekunders tystnad. Sedan kommer idéerna. Haglande. Utifrån ser det ut som ett klassrum i kaos. Kanske är det till och med kaos. Men det är ett kreativt kaos och jag älskar det. Ingen idé är dum, ingenting är omöjligt.

Tio minuter senare är vi igång på riktigt. Vi prövar våra vingar. Vilka idéer är gångbara, vad kan vi praktiskt göra redan nu? Därefter sätter vi igång. Återigen kan det se ut som kaos utifrån men vi vet precis vad vi håller på med. Alla har en uppgift och alla (jag menar varenda en) jobbar för samma mål och för samma sak. Vi har inte råd att störa varandra eller att inte hjälpa varandra. Allas kompetenser blir viktiga.

Några arrangerar en dikttävling. Regler ska bestämmas, information ska ut och praktiska detaljer måste styras upp. Vi får en anledning att ägna tid åt poesi för om man ska arrangera en dikttävling för hela skolan är det ju sjujäkla bra om man faktiskt vet vad en dikt är.  Elever tar mod till sig, knackar klassrumsdörr och gör reklam för vår tävling.

Några ringer runt och ordnar sponsring till dikttävlingens priser. Vi får en mycket god anledning att träna oss i hur man genomför muntliga redogörelser med anpassning till syfte och mottagare.

Några strukturerar och arrangerar en ”komplimanglåda” med färdigskrivna komplimangkort där man enkelt kan stoppa ner handen och få sig en fin slumpartad komplimang på alla hjärtans dag. Vi tränar oss på hur en komplimang ser ut och hur vi uttrycker oss mot varandra. Viktiga värdegrundsfrågor stöts och blöts.

Några dokumenterar vårt arbete i form av en vlogg. Ett måste för att göra detta bra är att ha kunskap om hur man kombinerar ord, bild och ljud. Vloggen hamnar såklart på klassbloggen i samma sekund som den är klar.

14 februari kan vi sålunda göra slag i saken och genomföra vårt alla hjärtans dag-projekt i skolans bibliotek. Firandet går som en röd tråd genom hela skolan och vi är stolta över vår del. Vi började från noll, med en liten idé från skolans musiklärare, och nu står vi här med hjärtballonger i taket (några elever fixade brakpris – tio ballonger för en krona), fina priser i dikttävlingen (tack Hemköp och Matrix), en komplimanglåda fylld av beröm och en dikttävling som många lärare också hakar på och som lockar elever att skriva poesi, läsa poesi och inte minst tala om poesi.

Det ligger så mycket lärande i det här. Alla gör inte samma sak och alla sitter inte i samma rum men alla jobbar för samma sak med ett gemensamt mål i sikte. Under dessa lektioner bedömer jag konstant och hela tiden. Jag tjuvlyssnar när de ringer, lusläser deras texter, deltar i deras resonemang runt värdegrunden, betraktar samarbetet, imponeras av idérikedomen, mönstrar processens varenda del – hela tiden med kunskapskraven i bakhuvudet. Det finns mycket jag kan bedöma.

När arbetet är slut utvärderar vi kort i klassen. En elev skriver då: ”Jag såg med egna ögon att det vi gjorde på alla hjärtans dag gjorde skillnad. Många var så glada. Jag mår sjukt bra när jag tänker på det.”

Jag skriver under på det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Apropå att svika arbetarklassen

Att surfa in på Twitter och läsa tråden om katederundervisningen och att läsa Isak Skogstads gästkrönika i GP är som att backa tiden tio år. Det är alltså tio år sedan Björklund propagerade för mer disciplin och mer katederundervisning. Om du vill lära dig skriva tweets som stödjer katederundervisning i raka bänkrader följer här en Twitterskola i två steg. Förhoppningen är att du ska få 60 – 70 retweets och 30 – 35 hjärtmarkeringar per tweet.

Steg/tweet 1:

  • Se till att du har med ordet katederundervisning (OBS! I positiva ordalag).
  • Skriv något om att arbetarklassen vinner på katederundervisning.
  • Avsluta med ordet ”disciplin”.
  • Grädda i Twitter-ugnen.
  • VIPS! Du cashar in en massa retweets och hjärtan.

Steg/tweet 2: 

  • Forskningsrapport som stöder dina tankar/åsikter.
  • Mobilförbud och ett uttalat förakt mot digitaliseringen.
  • Lärarcentrerad undervisning (OBS! i positiva ordalag).
  • Elevcentrerad undervisning (OBS! i negativa ordalag).

Den här disciplinära falangen är övertygad om att tystnad, disciplin, eget arbete och raka bänkrader är medicinen som botar cancersvulsten ”dåliga PISA-resultat”. Att dessutom slänga in ett förbud mot mobiler och kepsar, ses som ett vägvinnande koncept. Eleverna ska vara passiva mottagare. Mina egna minnen av katederundervisning är att läraren satt vid sin kateder, under tiden vi arbetade med uppgifter och rättade med facit. Fokus låg på att man, som elev, skulle vara lite rädd för läraren, eftersom han satt inne med alla svaren. Och som Thåström sjöng 1979: ”Och käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt, men konstigt nog mår jag dåligt idag precis som jag gjorde igår”. Att gå tillbaka till den förlegade inställningen till elever/ungdomar/människor är, för mig, uteslutet.

Enligt NE: Katederundervisning, även kallad klassundervisning, den traditionella undervisningsformen i skolan som styrs av läraren genom föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt.

Teorier istället för rapporter

När det gäller att hänvisa till forskningsrapporter, så går det att hitta olika forskningsrapporter som stödjer olika företeelser och tankar. Istället borde vi titta på undervisning och lärande utifrån olika teorier. Vygotskys teorier om ett sociokulturellt lärande och hur viktigt språket är, går stick i stäv med lärarcentrerad undervisning. För det är i interaktion med andra människor vi lär oss, inte i interaktion med enbart vår allsmäktige lärare. Susan Wheelan skriver i sin evidensbaserade ”Effektiva team” att

”Allt fler uppgifter utförs av grupper i stället för av individer därför att samarbete är det enda sättet att utföra komplexa uppgifter. Det krävs alltför stor kunskap och alltför många färdigheter för att en enskild individ ska kunna utföra dem på ett lyckat sätt”

Hjässpedagogiken

Om ”katederundervisningsgänget” vill ta sin pedagogik ytterligare ett steg vill jag gärna slå ett slag för ”Hjässpedagogiken”. Eleverna får i den här väl utprovade metoden en strikt katederinstruktion där de instrueras i att öppna boken på en specifik sida. De ska sedan placera boken på hjässan, sitta blickstilla i tre minuter och vänta på att kunskapen ska överföras från boken till huvudet. Efter det blir det självklart prov, och klarar inte eleven provet är det omprov två dagar senare. För med disciplin lär sig eleverna. Och inga kepsar på. Det är förbjudet.

Rolig undervisning, varför då?

Det mest skrämmande är avsaknaden av feeling. Eftersom världen inte ser ut som den gjorde för 10-20 år sedan, krävs det att skolan uppfattas som intressant av de som arbetar där, nämligen eleverna. Och när uppfattar vi något som intressant? Jo, när vi kan påverka, samverka och undersöka. Då kan till och med genetik och prepositioner bli roligt. Och då blir tweets som ”Huruvida eleverna tycker att undervisningen är rolig eller ej är irrelevant. De är i skolan för att lära sig. Därför katederundervisning”, väldigt svåra att förstå.

Det är skolans plikt att göra undervisningen intresseväckande. Skolan ska stå för en undervisning som gör eleverna nyfikna. Då är enbart katederundervisning inte rätt väg att vandra. En varierad undervisning är det viktigaste. Hur skapar man då en varierad undervisning? Jo, man blandar genomgångar/föreläsningar med kreativa uppgifter och olika typer av samarbetsuppgifter. Rolig undervisning innebär inte en dag på Gröna Lund, rolig undervisning är när eleverna känner delaktighet och variation. Och att eleverna känner att de utvecklas, lär sig något nytt.

Digitaliseringsföraktet

Föraktet mot digitaliseringen kan avläsas i tweets som:

”Så passande att Skolverket nu ska tvinga alla skolor att köpa in en pryl till varje elev. Lär ju verkligen göra underverk!” Det är alltså samma falang, som älskar katedern, som kastar ur sig sitt förakt mot digitala verktyg, och det känns inte direkt som nytänkande. Istället är den här gruppen beredd att svika delar av Sveriges elever, med konstiga krav på att alla ska anteckna för hand, med papper och penna. Är det en skola för alla?

De digitala verktygen ger alla elever en röst, oavsett om du är duktig på att skriva eller ej. De ger alla elever ytterligare uttrycksformer, som papper och penna är oförmögna att ge. Att några av Sveriges största internationella exporter (Skype och Spotify) har använt digitala verktyg för att nå ut, har uppenbarligen svischat över falangens huvud.

Att inte använda digitala verktyg i skolan är verkligen ett svek mot arbetarklassen. Det är en grupp som kanske inte har råd att köpa en dator/iPad, och då hamnar de på efterkälken jämfört med elever från andra samhällsklasser.

Eleverna som sitter i våra klassrum idag kommer att ha yrken som inte existerar ännu, och då är vi skyldiga att se till att vi gör skolan mer demokratisk och tillgänglig för alla. Och det gör vi med en kreativ undervisning, som innefattar digitala verktyg i en kollaborativ kontext.

Spel gör det skolan har svårt att lyckas med

Felix Gyllenstig Serrao arbetar som förstelärare i Göteborg på Frölundaskolan. Felix bloggar under pseudonymen Spelläraren som uppmärksammats i TV, radio och tidningar. Han har arbetat i en särskildundervisningsgrupp för elever med olika former av neuropsykiatriska diagnoser och handlett lärare i att använda Minecraft i pedagogiken. Han nominerades till Guldäpplet 2016 och har skrivit boken ”Minecraft som pedagogiskt verktyg” för förlaget Natur & Kultur. Länk till bloggen.

Skolan har fått konkurrens. Elever sitter hellre och spelar i korridoren och hemma än att gå på lektioner. Men vad är spelens vinnande koncept och hur kan skolan använda samma drivkraft för att locka elever till ett lustfyllt lärande för att nå mål och betyg?

Spel är uppbyggda för att skapa en struktur för spelaren så den vet vad som förväntas av hen. Man har tydliga mål och delmål, som att rädda prinsessan som Mario eller lösa pussel i Candy Crush för att ta sig till nästa nivå. Det skapar motivation och mening i det man utför. Spelen möter spelaren utifrån deras nivå vilket gör att spelaren hela tiden känner sig utmanad men inte uppgiven. Genom att göra spelet lagom svårt skapas ett flow som gör att du som spelare hela tiden är motiverad att spela vidare eftersom du ständigt har en känsla av att du kan lyckas. Skulle du misslyckas ser spelet till att du får börja om på en plats där du inte känner dig straffad eller demoraliserad. Om du misslyckas flertalet gånger får du ofta alternativ som kan hjälpa dig, som till exempel att sänka svårighetsgraden eller så får du verktyg eller tips som gör att du kan lyckas. Det är den positiva feedbacken som gör att du som spelare hela tiden vill försöka igen. Spel fokuserar sällan på misslyckanden och bestraffningar eftersom det gör att man vill sluta spela. Genom tydliga mål, struktur, mening och positiv feedback skapas ett lustfyllt lärande där du enkelt tar till dig spelets mekanismer som du ska lära dig eftersom du känner dig motiverad och mött på din ”nivå”.

Spel som World of Warcraft är uppbyggda på att man har en karaktär i en värld där man ska klara olika uppdrag och mål. Genom att nå målen får man nya förmågor som man kan använda sig av i spelvärlden för att lyckas bättre. Är det här något vi känner igen från skolans värld? Hur kan vi i skolan skapa en struktur och ett system som gör att eleverna får känslan av att de lyckas och motiveras eftersom de hela tiden gör och är medvetna om deras framsteg, precis som i spelen? Enkla exempel är att byta ut klassens veckoschema från måndag till fredag till Level 1 till Level 5 med referenser till elevers favoritspel. Läs mer här! . Då får elever som inte trivs i skolan helt plötsligt samma motivation som de har när de spelar. Eller genom att använda spels kontext till analoga pedagogiska verktyg får elever hjälp att klara av uppgifter som de inte klarat tidigare. Läs mer här! 

Genom att använda spel som Minecraft i undervisningen lyfter vi våra digitala verktyg till nya höjder, på ett sätt som inte våra vanliga analoga läromedel kan. Minecraft är ett slags legospel som skapar en ”kreativ sandlåda” där man bygger med block i en digital värld tillsammans med andra eller ensam. Matematik är ett  ämne som elever kan ha svårt för eftersom de har en negativ inställning till ämnet. Men genom att använda spel som Minecraft så sänks motståndet till ämnen och förenklar lärandet. Minecraft gör att eleverna  gärna arbetar eftersom de lockas av spelets enkla, men tilltalande och kreativa spelmekanik. Det gör att eleverna glömmer att de arbetar med matematik och genomför uträkningar utan motstånd eftersom de är i spelets kontext.

Minecraft skapar ett demokratiskt klassrum där alla kan vara delaktiga på sin nivå i samma värld och kommunicera med andra. Det gör att alla, vare sig de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller är hemmasittare, spelar på samma arena. Elever som annars kanske inte har en positiv roll i klassrummet får skina eftersom det är ofta dessa elever som är experter på spel som Minecraft. De får en helt ny meningsfull roll i klassrummet eftersom de genom att använda sina förmågor kan hjälpa andra att lyckas i spelvärlden utifrån uppgifter som leder till att de når både mål och betyg.

 

Hej, jag är en streamer

Per Rudhamn som har det, inte helt kända yrket, streamer berättar öppenhjärtigt om hat, kärlek och uppskattning på nätet. 

Vi börjar väl med att reda ut begreppet streamer. En streamer är en person som streamar (sänder live) när han/hon spelar spel. Enligt Per finns det tre olika typer av streamers:

  1. Någon som är GRYMT bra på spelet man spelar.
  2. Någon som är specialiserad på en sak i ett speciellt spel, till exempel att armera och placera ut en bomb i spelet Counter Strike.
  3. Någon som är en underhållare (kan ha inslag av punkt 1)

PewDiePie är, förmodligen, Sveriges mest kända streamer, med över 54 miljoner prenumeranter på plattformen Youtube. En annan plattform för att streama sina spel är Twitch, och här sänder man live under tiden man spelar ett spel. Twitch har, enligt Per 2,2 miljoner användare i Europa. Skaparna av Twitch sålde 2014 företaget till Amazon för svindlande 970 miljoner dollar.

På Twitch driver Per sin egen kanal, och här kan folk se honom och spelet han spelar live. Tittarna kan också spela med, eller mot, Per. Dessutom har tittarna möjlighet att livechatta med den person som spelar spelet, streamern. I genomsnitt lägger Per 60 timmar/veckan på att sända live på Twitch. På sin kanal sänder Per morgon-TV, precis som TV4 och SVT. Här får tittarna nyheter och väder. Och då undrar ni, precis som jag, hur han finansierar detta. Hyran ska betalas och maten ska fram på bordet. Men Per delar frikostigt med sig av infon jag frågar efter efter. Det finns tre sätt att tjäna pengar på Twitch:

  1. Genom privata donationer. Personer skänker allt från 50 kronor till 1000 kr. Vid enstaka tillfällen  betydligt mer.
  2. Genom prenumerationer. Precis som man kan prenumerera på DN kan man prenumerera på en kanal på Twitch.
  3. Sponsring. Precis som att Zlatan är sponsrat av Volvo, kan en streamer vara sponsrad av ett företag.

Per berättar att han har blivit drabbad av näthat vid ett flertal tillfällen. Eftersom man kan se Pers ansikte när han spelar är det många som kallar honom, tjock, ful eller något annat nedlåtande. Just näthat har, enligt Per, varit ett återkommande problem inom E-sportvärlden. Jargongen har stundtals varit otroligt rå, och kan liknas vid omklädningsrumssnack. Alla som har vistats i ett omklädningsrum för killar i valfri lagsport, vet vad den jargongen innebär. Per tror att den hårda jargongen har bidragit till att det är betydligt fler killar än tjejer som är  E-sportare. För att motverka den hårda jargongen, och samtidigt locka fler tjejer till E-sporten, har E-sportbranschen tagit fram en ”code of conduct” som innehåller de regler man, som E-sportare ska följa. I den informativa boken finns det regler från otillåtna nicknames (smeknamn) till språkbruk.

Men visst det nätkärlek också! Och det är den kärleken som får Per att fortsätta sitt liv som streamer. Snälla och trevliga kommentarer, om personlighet, skicklighet och utseende gör att Per orkar sända sända live 60 timmar/vecka. Varje vecka har Per tävlingar på sin kanal, där vinnaren får en tårta hemskickad via bud. En härlig gest!

E-sportkulturen är en ungdomskultur, med vissa undantag. Per Rudhamn är ett sådant undantag. Han är idag 40 år fyllda, och är med sin fina och mjuka framtoning en strålande representant för E-sportkulturen.

Begreppsruta: 

Streamer: en person som sänder live när han/hon spelar spel.

Twitch: En plattform där man kan se andra spela spel, och/eller själv sända när man spelar ett spel. Kan liknas vid Youtube.

E-sport: Samlingsbegrepp för tävlingar som utförs på datorer.

Skapa relationer med HJÄLP av digitalaverktyg

Med hjälp av digitaliseringen har lärarnas väg till att skapa goda relationer med sina elever avsevärt förkortats. Inte nog med att det är lättare att lämna bra och framåtsyftande feedback, det har också blivit lättare att snabbt kontakta eleverna via mail, sms, mms och sociala medier som finns tillgängliga. 

Man kan skapa en privat Facebook-grupp, en grupp på Snapchat eller varför inte skapa en gemensam hashtag på Twitter. Min klass har skapat en hastag på Twitter som är #nätkärlek på Twitter, men vi har också skapat exittickets på Twitter. Det är superenkelt för mig att läsa igenom elevernas tankar om lektionen, och de retweetar varandra för att sprida goda exempel. Ett enkelt sätt att lära känna eleverna. På alla sociala medier kan man ha två profiler, en privat- och en skolprofil, på så sätt kan man enklare dela upp sitt privat- och yrkesliv.

Att skapa goda relationer till sina elever är oerhört viktigt. Men ändå är det förvånansvärt få lärare som gör det. När jag hör att lärare kommer till klassrummet, låser upp, har genomgång, delar ut läxa, skickar ut eleverna från klassrummet och låser dörren blir jag ledsen. Ett relationsbyggande arbete tar tid, och som lärare måste man vara lyhörd utan att vara påträngande. Bli vän med eleverna, både på sociala medier och det verkliga livet. Visa att du bryr dig på riktigt. Fråga hur det gick på matchen i helgen, hur syrran/brorsan mår eller bara ger en high five och bekräfta att du har sett eleven. Att skapa relationer kräver arbete. För många elever är skolan den enda fasta punkten i tillvaron, och då krävs det att vi skapar ett klimat som säkerställer inlärning, kreativitet och goda, professionella relationer. De tre delarna hänger tätt ihop med varandra, den ena fungerar inte utan den andra.

Ett icke relationsbyggande utvecklingssamtal

November 2016. Utvecklingssamtalsvecka på ett gymnasium i Stockholmsområdet. Två elever har tiderna efter varandra. De går i samma klass på naturvetenskaplig linje. När de lämnade årskurs 9 hade de betyg på de övre delen av betygsskalan i alla ämnen. Första delen av höstterminen på gymnasiet har bägge upplevt som en härlig, men jobbig, nystart. Det är högre tempo och eleverna förväntas vara självgående i högre utsträckning än på grundskolan. Vilket är helt rätt. Ju äldre man blir, desto mer ansvar ska man ta. Till saken hör att de här två eleverna tar ett stort ansvar för sina studier, och sina liv i allmänhet.

Utvecklingssamtal ska vara framåtsyftande och ska behandla de förmågor eleven bör fokusera på under resten av terminen/läsåret. Eleven bör också få sätta ord på sina egna utvecklingspunkter, för att synliggöra sin lärandeprocess. Men på den här skolan får eleverna ett dokument med kryss i antingen “Uppfyller målen” eller “Uppfyller inte målen”. De kommentarer som finns att läsa på dokumentet är “bra att du har lämnat in uppgifterna i tid” eller “du behöver lämna in den här uppgiften”. Det är för mycket fokus på uppgifterna och för lite fokus på förmågorna. Det här är alltså förutsättningarna när eleverna kliver in till sina samtal. På samtalen får första eleven höra att lärarna på gymnasiet har pratat, i kollegiet, om att hon har fått sina betyg i grundskolan på grund av att hon har varit skötsam, tystlåten och trevlig. Den andra eleven får höra att de höga betygen från grundskolan, har hon fått på grund av sitt utseende. Den här typen av kommentarer bygger inga bra relationer. Tänk er ett utvecklingssamtal mellan två vuxna på en arbetsplats där chefen säger att “din löneökning du fick förra året, beror på ditt utseende”.

Herregud, vilket liv det hade blivit. Men att säga så till ungdomar går uppenbarligen alldeles utmärkt.

Jag har känslan av att gymnasiet har flugit under radarn i digitaliseringsarbetet, och många av lärarna gör fortfarande som de gjorde för tio, femton år sen. Men utbildningslandskapet har förändrats och eleverna har förändrats. Och det är vår skyldighet att vara en del av de sociala nätverken, där eleverna spenderar en stor del av sina liv. Om lärarna istället skulle skapa ett lärande som innefattar de sociala nätverken, skulle en stor del av problemet vara  ur världen. Då kanske vi skulle slippa diskussionen om mobilförbud i skolan. Och på köpet skapa goda relationer till våra elever.

Formativt arbetssätt, Topp 5

På redaktionen älskar vi listor. I sann Dylan Williams-anda sammanfattar Horisonten fem bra aktiviteter för ett formativt arbetssätt. Tänk om ett nationellt prov innehöll någon av dessa punkter. Vilken punkt testar du i din klass under nästa vecka?

 

5) Klargöra lärande målen för eleverna:

– Läsa, och titta på, tidigare elevers arbeten. Diskutera styrkor och svagheter.

4) Få belägg för elevers prestationer och lärande:

– Använd exit tickets. Ställ en, två eller tre frågor som är baserade på lektioner innehåll. En exit ticket kan göras digitalt och via post-it lappar.

3) Omformulera frågorna:

Istället för att ställa den ”vanliga” typen av frågor (som tyvärr är vanliga i skolan), så försök omformulera frågorna.

En vanlig fråga är: ”Är fotosyntesen en kemisk reaktion ”?

Om jag nu skulle omformulera frågan så skulle den se ut så här: ”Varför är fotosyntesen en kemisk reaktion”?

Vilken fråga tror du bidrar till störst inlärning?

2) Feedback som för lärandet framåt:

Feedback är bra. Om det används på rätt sätt. Att bara dela ut feedback och anta att eleverna läser den och gör som det står i feedbacken tror jag inte på. Istället behöver eleverna få tänka och arbeta med feedbacken.

– Para ihop rätt feedback med rätt arbete. Eleverna samlas i grupper om fyra. De har sitt arbete med sig (kan vara en vilket arbete som helst, i vilket ämne som helst). De får åtta feedback-kommentarer av läraren. Nu blir elevernas uppgift att para ihop två kommentarer till varje arbete.

1) Aktivera eleverna som lärarresurser för varandra:

Den här punkten handlar inte om att ta bort lärarens arbete i klassrummet, utan den handlar om att eleverna kan lära av varandra.

– Vad har vi (vid bordet) lärt oss?

Eleverna måste nu samtala med varandra om vad de har lärt sig. Ofta har de lärt sig olika saker under lektionen, och kan nu lära av varandra.

Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3

Äntligen en plan för skolan – eleverna som digitala superusers

Redan 2015 formulerades ett startuopmanifest av en grupp driftiga kvinnor och profiler på området. De hade redan då kommit fram till att svenska elever måste ha möjlighet att bli digitala superusers.

Skolan måste prioritera kunskap kring digitalisering, programmering och entreprenörskap. Och, det måste börja redan i förskoleverksamheten. Det är hög tid att arbeta på nya sätt och få in nya synvinklar i skolan. Eleverna måste börja ”använda datakällor, teknik och statisik för att beskriva allt från historiska skeenden i interaktiva kartor och göra snygga grafiska statistiska modeller i samhällskunskapen, till att förstå grammatik så att de kan göra digitala textanalyser, eller bygga egna spel som underlättar inlärandet. Den nya tekniken ger också möjlighet att genom “clipped classroom” få in experter redan på tidigt stadium”. Så lät det då. Och ni som har följt utvecklingen kan väl konstatera att skolan inte ser ut så – ännu.

Så äntligen plockar regeringen upp taktpinnen. I fotspåren av Ekströms, Fridolins och Erikssons presskonferenser, vilka många branscher, tillika skolsverige väntat på länge och som vi i dagarna två fått ta del av (behöver vi nämna ketchupeffekten) kommer naturligtvis en hel del reaktioner… och frågor.

Delar av skolfolket jublar, medan många samtidigt frågar sig hur det ska gå till? Hur ska vi på bara ett år hinna utbilda Sveriges lärare så att de klarar att möta det nya uppdraget? (Grattis alla ni som jobbar med kompetensutveckling).

Startupscenen och företagen, menar att det är en liten början men att programmering måste bli ett eget ämne, av flera olika anledningar. Dels för att alla behöver ha goda kunskaper om hur allt runtomkring oss kommer att fungera, det vill säga hur vi kan förstå oss själva och vår omgivning i en tid som präglas av digitalt eller dö… ett slags programmeringens allmänbildning. Det handlar också om att ge förutsättningar för att bli riktigt bra på något. Då krävs det tid. Inom ett par års tid behöver Sverige ha 60000 nya programmera för att stå sig i den globala konkurrensen och nå målen om att hålla sig i topp vad gäller innovation och digitalisering.

– Det blir ingen digitalisering om vi inte har kompetensen i form av riktigt skickliga programmerare som lägger grunden för all digitalisering. Utan kompetens i branschen blir digitaliseringen av vårt samhälle bara en dröm, säger Hamid Samadi VD på Solid Beans.

Alla behöver förstå hur kod fungerar. Alla behöver ha förståelse för hur digitaliseringen möjliggör nya sätt att leva och driva verksamhet. Att detta äntligen rullat igång är oerhört välkommet för Sveriges ungdomar, som kommer att leva och verka i en digital miljö.

Bland nyheterna, som syftar till att öka digitaliseringen av skolan, finns också utbildning i digital källkritik. Ett av de absolut mest angelägna områden vi MÅSTE bli bättre på. Framförallt för att bevara och utveckla demokratin, öka ett reellt inflytande bland unga och andra marginaliserade grupper i vårt samhälle.

Några som förstått detta och tagit fram en innovation som svarar mot de nya riktlinjerna om digital källkritik är journalisterna Lotta Bergseth och Jenny Sköld på Mobile Stories.

–  Mobile Stories är en publiceringsapp och en medieplattform som hjälper unga att större plats i samhällsdebatten. Eleverna lotsas genom den journalistiska processen och tränar samtidigt källkritik i skarpt läge. Ämneskunskaperna fördjupas och perspektiven vidgas. Skolarbetet blir på riktigt. Samtidigt utbildas både lärare och elever i källkritik och att arbeta i digitala miljöer där de lär sig att kritiskt granska all form publiceringen Learning by doing helt enkelt.

– Vi tycker att regeringens initiativ är oerhört viktigt ur den här aspekten, det banar väg för att alla huvudmän verkligen prioriterar de riktigt viktiga områdena i skolans uppdrag. Demokratiuppdraget, källkritik och elevinflytande. Behov vi ser att Mobile Stories verkligen möter, det är oerhört roligt att arbeta fram en innovation som handlar om att göra världen bättre och mer meningsfull för unga.

 

Med din hjälp lever Hans Roslings arv vidare!

Ett av de inlägg på sociala medier som delats tiotusentals gånger under senare veckor författades av Magnus Rosling. Efternamnet kräver ingen närmare förklaring av vem han är.

Budskapet understryker vikten av skolan som bärare, förvaltare och utvecklare av Hans Roslings syn på och kunskap om världen.

Många undrar idag hur Hans arv ska leva vidare. Enkelt! Gör såhär!

1. Hjälp barn så att de har det bra. Det finns alltid tid till överdåd och om fler barn får en bättre barndom så kommer fler vuxna ha haft en lyckligare uppväxt om 18 år, jag lovar.

2. Fortbilda dig, se till att du faktiskt vet vem som har det svårt. Ta för vana att lära dig om världen till exempel kan man alltid heja på landet med lägst BNP/capita i fotbolls VM, det brukade Hans göra. (PS Det är nästan aldrig Sverige, bara 16 länder är rikare)

3. Var kritisk, stå på dig men var ödmjuk. Tro inte på sånt du tänker om du inte minns varifrån faktan kommer. Är faktan gammal kan den vara felaktig redan idag. Stå alltid på dig och kräv samma förhållningssätt av andra. Erkänn för dem som visat att du tagit fel att du är tacksam och tar till dig.

4. Fortbilda alltid andra. Kan du förklara något du just har lärt dig för någon så att de förstår så blir ni tillsammans kunnigare.

5. Släpp pretentionerna. Hans älskade att säga att man alltid skulle göra allting rätt. Detta kanske skrämmer folk och verkar ouppnåligt men i själva verket är det mest en mycket god vana att se sig själv som kompetent till just detta. Om folk dömer dig för att du gör och har fel ibland så missar de att se helheten. Låt inte folk stirra sig blinda på en liten brist utan tvinga dem då att se alltsammans samtidigt.

6. Jobba hårt, inget löser sig själv och om man jobbar på så blir mycket mer möjligt att göra!

 

En text, värd att rama in och sätta upp på väggen. Eller kanske hellre rista in i skolans fasad…

Håll hög standard, fortsätt göra rätt, lyssna och dela med dig av dina kunskaper så blir vi alla klokare!

Mobile Stories – social innovation möjliggör ungas delaktighet

Det är tidig morgon och mörkret ligger utbrett över staden som ett tjockt täcke. Ljuset från de miljontals lampor som ger någon form av liv åt den moderna människans vardagsstruktur, blinkar. Det är fortfarande relativt tyst. Men vakna och på väg till en mötesplats för sociala entreprenörer i Malmö, är två av vår tids största innovatörer för en demokratisk samhällsutveckling.

Journalisterna Lotta Bergseth och Jenny Sköld står bakom Mobile Stories – verktyget, där elever på ett enkelt sätt skapar egen journalistik med mobilen,  i Ipaden eller datorn, samtidigt som de tränar sitt källkritiska tänkande. Men det stannar inte där. Rätt använt öppnar det upp en helt ny värld för barn och unga. Lika mycket som det är ett verktyg för innehållsskapande, bygger det också broar till nya relationer. Både med människor de aldrig annars skulle möta, men även till beslutsfattare och politiker i det offentliga rummet. Mobile Stories generar den delaktighet och det samhällsengagemang bland unga, som vi vuxna sorgligt nog, många gånger förutsätter inte finns.

– Vi ser journalistiken som ett sätt, en anledning att mötas. Den får oss helt enkelt att vara nyfikna på varandra och vilja ta reda på mer. En enorm möjlighet att få igång ett samarbete mellan elever som befinner sig i ganska olika världar. I många skolor idag finns inga naturliga mötesplatser över gränserna, bland exempelvis nyanlända på språkintroduktion och elever med ursprung i Sverige. Trots att alla är i skolan för att lära. Här blev Mobile Stories en fantastisk möjlighet att lära om varandra och med varandra. Jenny Sköld berättar vidare om ungdomarna på Mediegymnasiet i Nacka som fick i uppdrag att göra Hemma hos-reportage.

– Resultatet mynnade ut i så häftiga möten och gav de nyanlända möjlighet att öva svenska i skarpt läge och ställa frågor i massor. De svenska ungdomarna fick verkligen möjlighet att utmana sina tankar och fördomar om andra kulturer, människor och länder. Plötsligt fanns inga barriärer längre, de spelade pingis tillsammans, fikade, berättade om sina liv för varandra och skapade minnen och relationer för livet.

– En annan spännande vinkel på detta är hur lösningsorienterade de blev när det gällde att skapa förståelse. Här var den digitala tekniken utan tvekan en tillgång, med hjälp av google translate och översättningsappar kommunicerade ungdomarna hjälpligt trots att de inte delade ett gemensamt språk. På språkintroduktionsprogrammen finns tillgång till tolk, vilket gör att den lärande faktiskt kan använda sitt hemspråk parallellt i produktionen av olika medier, påpekar Lotta Bergseth.

Sociala innovationer utvecklar skolan åt rätt håll

Precis som brittiska framtidsforskaren Keri Facer ser Lotta Bergseth och Jenny Sköld att lärande i större utsträckning behöver ske i samspel med omgivningen utanför skolan. Vi kan inte längre isolera och dela upp kunskapen enligt gamla system.

– Menar vi allvar med att barn och unga är vår framtid måste vi visa det i handling säger Jenny Sköld vidare. Det gör vi när vi skapar samverkan mellan skola och övriga samhället. Det handlar om att våga mötas över gränser, skapa samtal och ta reda på hur samverkan kan ske. Vi ser att det finns stora utmaningar här, på olika sätt. Dels behöver kommunerna gå före och visa vägen. De olika förvaltningar behöver börja kommunicera med varandra i större utsträckning så att möjligheter för integration kring system och människor skapas. Just nu verkar varje förvaltning fungera som en isolerad ö. Det skapar förvirring när en förändrad verklighet utifrån trycker på, där allt är mer mobilt och rör sig över gränser. Sociala innovationer och produkter kan, som i vårt fall, handla både om att vara ett redskap för demokratiutveckling, ett läromedel, en mötesplats och ett nätverk. I detta finns ett enormt lärande som på sätt och vis går skola och offentlig förvaltning förbi. Eftersom systemen de verkar inom är skapta för en annan tid, då den här gränsförskjutningen inte var aktuell. Mobile Stories verkar inom flera fält och är rörligt, ett verktyg som connectar människor oavsett tid, rum, kön, etnicitet, utbildning, ålder, titlar och annat. Det skapar delaktighet, det inkluderar och ger förutsättningar för entreprenöriellt lärande, vilket ju är några av skolans ständiga utvecklingsområden.

– OECD hade nyligen en konferens i i Helsingfors där förslag om Global Competence som en del av PISA-testet 2018. Det skulle innebära att andra värden än de traditionella mäts, relationell kompetens,  kunskaper inom kommunikation och demokrati med mera berättar Lotta Bergseth.

Frustrationen som drivkraft i skapandet av plattformen

– Vi ser att det finns en frustration i mediebranschen och till viss mån i vuxenvärlden över att traditionella medier har svårt att nå unga. Det gjorde att vi verkligen började fundera på hur vi kunde göra för att förändra läget, berättar Jenny Sköld med engagemang i rösten. Vi tog helt enkelt ett steg tillbaka och reflekterade kring vad journalistik egentligen är och vad unga vill, vika frågor de engagerar sig i och varför. Det blev utgångspunkten för Mobile Stories, fyller Lotta Bergseth i. Som journalister brinner vi för att ge röst åt de grupper i samhället som vanligtvis inte får så stort utrymme i det offentliga rummet för samhällsdebatt. Det händer ofantligt mycket i barn och ungas liv, engagemanget i den här gruppen finns definitivt men det saknas en kanal för samverkan med vuxenvärlden. Intresset finns hos politiker och beslutsfattare men hittills ser vi att det har varit svår att skapa fungerande kommunikationsvägar, präglade av ett mer jämlikt förhållande. Sociala medier bidrar naturligtvis i sig som en plattform att ge uttryck för identitet, ställningstaganden och åsikter. I en sådan möjlighet finns också behovet av redskap för att kunna urskilja och tänka kritiskt. Besitter unga dessa verktyg förstärks förutsättningarna för gott samspel med omvärlden i sociala medier, där ett professionellt granskande av nyhetsflöde inte sker.

Mobile Stories – vägen till upprätthållande och utveckling av demokrati

Tänk dig att du skulle byta flöde med tio olika personer i sociala medier. Hur skulle din bild av samhället och omvärlden då påverkas? Vilka ”nyheter” skulle du ta del av och vilka är de som förser dig med just de nyheterna? Med detta i sinnet öppnar sig en svindlande tanke på hur världen för oss, samtidigt som den öppnas upp, också krymper. En paradox vars enda lösning kanske är just källkritiskt tänkande. Regeringar världen över arbetar med frågor som just berör kommunikation med medborgarna. En knäckfråga just nu är hur de når ut till medborgarna när informationsflödet många gånger färgas av de som tycker likadant. Samtidigt som den traditionella nyhetsförmedlingen där professionellt utbildade sysslar med bedömning av vad som har ett allmänintresse, faktiskt inte längre fungerar.

– Nu är vi alla publicister och det är bra, men skolans uppgift att sätta detta i perspektiv blir allt viktigare och behövs verkligen, menar Jenny och Lotta. För den unga generationen är traditionell media inget naturligt inslag i vardagen. I stället får de nyheter i sina sociala medier-flöden, där det redaktionella filtret ersätts av vännerna på Facebook, Instagram eller Snapchat. Fakta byts ibland ut mot åsikter, konsekvensen blir att spänningar mellan olika grupper i vårt samhälle växer. Det som bäst råder bot på detta scenario är just verktyg för källkritiskt tänkande och kanaler som leder till samverkan. Därigenom får vi en relation till det okända. Som journalister är det självklart för oss att ifrågasätta, granska information, tolka texter och budskap. Det är här vi ser Mobile Stories som en förlängd journalistisk arm för den enskilde ut i samhället, men framförallt som ett redskap för elever och lärare att arbeta professionellt med källkritik och publicering. Vi vill skapa en plattform som leder till samverkan, vi vill skapa en källa som ger kunskap om hur världen hänger ihop, vi vill skapa förutsättningar för en fortsatt demokrati. Här måste barn och unga tidigt få chansen att lära sig hur och där ser vi lärarna och skolorna som den absolut bästa resursen. För att göra jobbet här behöver de stöd och verktyg, där de tillsammans med eleverna kan utforska omvärlden med journalistiska glasögon.

Verktyget och plattformen Mobile Stories är färdigutvecklat i november men redan nu visar många skolor stort intresse och börjat jobba i förtid, innan de har möjlighet att publicera. Forskaren Sylvi Vigmo kommer att följa projektet och titta på vad som händer med lärande, språkutveckling och elevernas upplevelse av att kunna påverka lokalt.

– Det är oerhört spännande att Mobile Stories beforskas från starten, det gör att vi kommer kunna mäta nyttan och dokumentera beprövad erfarenhet för att kvalitetssäkra vårt arbete, avslutar Lotta Bergseth och Jenny Sköld på väg in till Social Innovation Summit 2016 i Malmö.

Mobile Stories är dessutom ett av 14 projekt som tagit sig vidare i Reach for Change vilka arbetar för att hjälpa fram lösningar som verkligen förändrar ungas liv och gör det bättre för barn i hela världen. Har du sett filmen här så är det klart att Mobile Stories verkligen kan göra skillnad för unga människor idag. Vill du veta mer om hur du kan rusta dina elever i det nya medieklimatet? Kontakta Mobile Stories direkt.

Följ horisontens redaktion i kommande möte med elevjournalister som har sin bas i Mobile Stories. I ett reportage, snart på horisonten nära dig.

 

Fotograf: Håkan Röjder

Sommar sommar sommar!

Kära läsare!

Tack för ett fantastiskt år! Tillsammans med er har vi satt horisonten.io på svensk skolutvecklingskarta. Genom intressanta och spännande samtal med er har webbmagasinet om skolan och dess utveckling i digitaliseringens fotspår tagit ordentlig fart. Tack för att ni ger av er tid för att belysa vilka strålande goda exempel som finns och verkar i det skolsverige vi alla är en del av. Under de nio månader som gått har artiklarna lästs över 150.000 gånger och vi tackar er ödmjukast för er delaktighet och viljan att sprida good news!

Det är framförallt ett område som tål att belysas extra framöver eftersom det är så oerhört viktigt. Det är frågan om en likvärdig skola. Här krävs ordentliga krafttag från politiker och samhälle. Efter flera hundra samtal med pedagoger, rektorer, politiker, elever och föräldrar under året som gått, kan vi konstatera att det finns mycket, oerhört mycket att göra, för att på allvar nå målet om en likvärdig skola. Det gäller digitaliseringen, men även många andra områden som hör skolgången till.

Horisontens redaktion kommer att fortsätta belysa den goda utvecklingen i svensk skola, det händer så oerhört mycket bra. Att få ta del av det som är bra, är en viktig del i att upprätthålla den starka motivation vilken vi ser är en starkt etablerad del av vår skolkultur. Det vill vi bidra till i ännu större utsträckning. Vi är övertygade om att det vi fokuserar på växer och tillsammans med er vill vi fortsätta att dokumentera samtiden och den fantastiska riktning så många av er väljer att ta, nämligen utveckling. Det är den som skapar en skola i tiden, redo att formas till det våra unga behöver framöver.

Nu tar redaktionen publiceringsuppehåll fram till skolstart i augusti. Tveka dock inte att höra av er till oss och dela era berättelser. Vi arbetar vidare med reportagedelen hela sommaren och ser fram emot att få skildra fler röster som gör skillnad i skolsverige!

Glad sommar och fantastiskt bra jobbat!

Redaktionen

Katederns underbara resa genom Sverige – och tiden…

Det händer en hel del i skolsverige. Varje dag är fylld av nya spännande möten som ger avtryck och lämnar spår. Idag, kan jag ha upplevt ett av de mest märkliga möten ur journalistiskt perspektiv, men med en av de sannolikt mest välkända aktörerna i skolans historia. Katedern.

Ja, du läste rätt. Just nu befinner sig katedern på en resa genom Sverige. En resa, fylld av existentiella frågor. En resa med målet att hitta sig själv, i en av skolans och kanske tidernas viktigaste process. Vart är vi på väg?

Katedern kommer under sin resa göra nedslag på ett 20-tal platser runtom i landet, den kommer stanna upp i vardagen och reflektera och söka möjliga svar på de riktigt utmanade frågorna i katedertillvaron. Från att ha blivit avskaffad och förkastad, till att återfå sin plats i solen genom Björklunds politik, väntar ett öde utan självklar utgång. Kommer det att finnas plats för katedern i den skola vi nu formar, i vår samtid och under digitaliseringens vingar?

– Det råder definitivt en känsla av förvirring i skollandskapet och jag tvivlar kraftigt på min egen existens. Kanske har det blivit tid att en gång för alla gå i pension? Eller har jag fortfarande något att ge, att bidra med? Jag minns ju vänner som blivit bortvalda under åren, som tappat sin storhet, funktion och roll. Kulramens uppgång och fall minns jag särskilt väl och när jag ser mig omkring, lutar kanske även mitt öde åt samma håll? Jag är pinsamt medveten om min egen utveckling och hur jag i detta nu förespråkar en digital dialog med skolsverige. Följ mig gärna på twitter förresten.

När vi skiljs åt, katedern och jag, är det med en märklig känsla. Så många minnen som studsar fram med kraft och rullar upp en skola där vi alla satt i långa rader och lyssnade till makten röst. Den här katedern är onekligen en av de mest filosofiska i sin art. På min tid utgjorde de ett slags klassrummens tysta härskare, där positionen i förhållande till katedern avgjorde din ställning, dina rättigheter och skyldigheter. Är det möjligt att vilja maktens symbol väl? Vad tycker ni, Sveriges alla pedagoger? Hur ska det gå nu och i framtiden? Under katederns resa får du följa en omtalad möbels funderingar under dess vandring genom den svenska skolan och nu genom Sverige. Slutdestinationen är oviss, var tycker du att katedern ska ta vägen? Den har lämnat klassrummet, borde vi följa efter?

Vill du diskutera skolexistentiella frågor med katedern? Hen behöver skolsverige att spegla sig i för att ta ut riktning. Du följer resan via www.katedern.se, twitter.com/@katedernsresa Vill du träffa katedern IRL går det säkert att ordna…

– Att vara eller icke vara, det är frågan…