– Du fuskade ju!

En februarieftermiddag sitter jag på en föreläsning tillsammans med kommunens förstelärare. Temat är analysarbete av undervisningen kopplat till det systematiska kvalitetsarbetet. Pedagogerna är märkbart trötta och lyssnar på halvfart. Jag har tagit en strategisk plats långt bak i lokalen, det är intressant att iaktta pedagoger i en klassrumssituation. 

De får liksom ett elevbeteende. Eller för att vara tydlig. De beter sig på ett sätt som de inte vill att eleverna ska bete sig. inte alla, inte alltid och faktiskt inte vid detta tillfälle. De är trötta och lyssnar på halvfart men de är med i matchen. Gott. Kommunen har ju till trots tagit hit en föreläsare som ska lyfta och problematisera frågan om analys av undervisningen. Ett prioriterat arbetsområde inom förvaltningen.

Mitt under föreläsningen sprätter föreläsaren upp talet 14 000 i sin presentation. Frågan till denna siffra är: Vad tror ni detta är?

Du som arbetar som lärare kan nog känna igen er i den situation som jag nu ska försöka beskriva.  Frågan ställs till kollegiet som är spjutspetsarna i vår kommun. Det är det här gänget som ska göra det, det är dessa pedagoger som med sina gärningar i klassrummet ska inspirera både elever och kollegor. Det är de här människorna som ska se till att lyfta undervisningen i kommunen. Vad händer då när denna siffra följt av frågan dimper ner mitt i alla tankar om analys hopblandat med middagsplaner, eventuellt någon liten försiktig glutt bland sociala medier eller en digital diskussion med ett barn som kommit hem från skolan och vill baka chokladbollar? Önskvärt vore ju om en livlig diskussion bryter ut där det droppas idéer hejvilt, vissa rejält underbyggda andra rena chansningar. Det man önskar är att det skulle bli som vi vill ha det i ett klassrum. Men vad händer? Det blir tyst. Jättetyst. Snudd på pinsamt tyst. Varför det?

Min egen teori om detta är att man är rädd för att göra bort sig. Tänk om man skulle säga fel. Kommer de andra att skratta om jag säger fel? Kommer de viska och peka sådär pinsamt?

Jag har själv lite av den känslan i mig ska jag erkänna men känner samtidigt att det håller ju inte att vi sitter här helt tysta. Vi är ju skickliga pedagoger hela högen och någon av oss borde ju ändå kunna leverera en kvalificerad gissning vad 14 000 står för.

Samtidigt som jag får ordet och säger: ”Det skulle kunna vara antal elever per år som inte kvalificerar sig för gymnasieutbildningar” gör jag en snabb googling på ’ej behörig till gymnasiet antal elever’ och får en träff från DN som i sin tur hänvisar till Skolverket till precis det jag sa. 14 000 är det antal elever som saknar behörighet till gymnasiet, 2016. Bara det är ju skrämmande. I samma veva hör jag föreläsaren utbrista ”Exakt! Och vad gör vi åt det här…” Föreläsningen fortlöper, föreläsaren fick respons från gruppen. En pedagog som sitter bredvid vänder sig mot mig, tittar menande på mig och mot min iPad och säger ”-Du fuskade! Du sökte ju upp svaret på nätet!”

I min värld handlar inte detta om fusk. Jag menar, om du bara googlar på 14 000 så får du leta länge innan du hittar artikeln från DN som sedan leder rakt in i Skolverkets diagram och konstaterande av läget i skolsverige. Jag sökte ju för bövelen inte ens på 14 000 utan på det jag trodde var svaret. Jag ser detta som ett sätt att hamna rätt, att hitta fokus och kunna leverera ett svar och känna sig säker på sin sak. I min värld har denna lärare en bit kvar innan denne ser sin nya roll som lärare i ett klassrum.

Förr stod läraren för kunskapen. Eleverna gick till skolan satt tyst och lyssnade på läraren som pratade och berättade fakta eller hänvisade till en bok som innehöll detsamma. Det fanns två källor till fakta, läraren eller de böcker som läraren valt eller hade tillgång till. Idag står inte läraren för faktakunskaperna på samma sätt. Läraren får istället hjälpa och stötta eleverna till att söka fakta på ett klokt sätt. Guida dem till att pröva olika källor mot varandra. Lära dem att vara källkritiska. Det kommer krävas i vår värld både nu och framförallt framöver. När till och med en pedagog som undervisar i grundskolans tidigare år kan slänga ihop en snygg och trovärdig sida på internet så kan ju vem som helst göra det. Att den som lägger ut information på nätet sedan inte har full faktakoll och kanske lägger ut alternativ fakta i sann trumpanda det måste man vara vaksam på.

Att man som elev undersöker, kollar upp och granskar fakta innan man klämmer ur sig ett svar är sunt. Lika sunt som om eleverna skulle börja med kvalificerade gissningar som leder till öppna diskussioner. När ett gäng förstelärare inte gör något av detta blir jag lite orolig. Att jag, som IKT-pedagog, ska lämna det enda svaret i detta sammanhang är lite sorgligt. Jag törs lova att minst hälften av de som satt där hade utan problem kunnat ge samma svar om de bara vågat. Nu är det kanske inte det som upprör mig mest i det hela. Jag blir mer bekymrad över den pedagog som ansåg att jag fuskade när jag gjorde min miniresearch. Jag har funderat mycket på det denna pedagog sa och tänker också: Hur ska denna pedagog, denna förstelärare, kunna leda sina elever in i den nya tidens faktasökande och kunskapsbärande? De frågorna som var viktiga förr som exempelvis att man som elev ska kunna rapa upp alla länder i Europa med tillhörande huvudstad och gärna valuta. Är bara en googling bort. Du kan till och med be Siri om svaret. Vad som däremot är viktigt att diskutera är ju varför just Köpenhamn är huvudstad i Danmark, det är lite knivigare att bara googla fram. Likaså frågan som vår föreläsare ställde: Hur tänker vi och hur förhåller vi oss till att 14 000 elever inte är behöriga till gymnasiet? Detta trots att de kan fråga Siri eller Google om massor av saker och få fram fakta i ett nafs.

Vilken kunskap är viktigast och hur kan vi stötta och hjälpa våra elever att nå så långt som möjligt i deras utveckling?

Fyra punkter för lärarutbildningen att ta till sig

I veckan har Horisonten haft fokus på lärarutbildningarna och digitaliseringen. Därför har redaktionen knåpat ihop en lista, som lärarutbildningarna bör följa.

Adekvat digital kompetens

Lärarna på Lärarutbildningarna ska vara vana digitala användare. Eftersom de nya kursplanerna gäller från juli 2018, borde det vara ett krav. Det räcker inte längre att ha ”studiecirklar” som sitt forskningsområde, alla lärare/forskare bör ha digital adekvat kompetens. Här finns det utbildningsinsatser att göra! Om eleverna förväntas ha adekvat digital kompetens, så borde vi förvänta oss detsamma av lärarutbildarna.

Digitalt berättande

Alla studenter bör/ska läsa kursen ”digitalt berättande”. Den här kursen känns som grundfundamentet i en digitaliserad skola. Denna kurs kan läsas oavsett vilka huvudämnen den studerande har valt.

Kreativitet och stöttningsfunktioner

Alla studenter ska få utbildning i de kreativa stöttningsfunktionerna digitala verktyg erbjuder.
Antingen via sina lärare (se rubrik ””Adekvat digital kompetens)) eller via externa utbildare. Att ha kännedom om de stöttningsfunktionerna digitala verktyg kan erbjuda är en förutsättning för ett individualiserat lärande. Stöttningsfunktioner kan, till exempel, vara diktering och uppläsningsfunktion.

Kurslitteratur

Det finns flera böcker som innehåller matnyttiga tips på hur man kan arbeta med digitala verktyg.
Gör en av dessa böcker till obligatorisk kurslitteratur. Extra roligt vore det om boken kunde läsas digitalt.

Lärarutbildningen har flugit under radarn

Med de nya styrdokumenten, som involverar en hel del digital kompetens, är jag nyfiken på hur lärarutbildningen kommer att lösa den digitala utbildningen för lärarstudenter. 2016 släppte Berättarministeriet en rapport som heter ”Lärarutbildning och digitalisering – en undersökning bland Sveriges lärarstudenter”. Resultatet i den undersökningen är ingen smickrande läsning för för lärarutbildningarna. 

De nya styrdokumenten kan sammanfattas i fem punkter:

  • att stärka elevernas källkritiska förmåga
  • att eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik
  • att arbeta med digitala texter, medier och verktyg
  • att använda och förstå digitala system och tjänster
  • att utveckla en förståelse för digitaliseringens påverkan på individ och samhälle

Förändringarna i styrdokumenten ska vara i bruk senast 1 juli 2018.

Rapporten

Trots att den här rapporten släpptes hösten 2016, är min känsla att det inte har hänt särskilt mycket på lärarutbildningarna sen dess. Rapporten kom fram till att studenterna upplevde att de fick arbeta för lite med digitala hjälpmedel och att nästan hälften av studenterna anser att förberedelserna för att bedriva en digitaliserad undervisning är dåliga. Det är av största vikt att vi förser våra lärarstuderande med grundläggande digital kompetens under åren som de går på lärarutbildningen. Vi vill ju inte att studenterna ska komma till sina arbetsplatser och vara helt novis när det gäller arbetet med digitala hjälpmedel. Vidare kan man läsa att 60% efterlyser en ökad digitalisering på skolan. Det positiva är att lärarstudenterna har upptäckt att det krävs digitala kunskaper för att kunna arbeta som lärare, det negativa är att 60% tycker att det saknas digitalisering på lärarutbildningen. Bara för att studenterna har identifierat problemet, så innebär ju inte det per automatik att förändringar sker levitra generique.

Har lärarutbildningen hängt med?

Känslan är att lärarutbildningarna inte har hängt med i digitaliseringsprocessen. Det kan vara en av anledningarna till att digitaliseringen i skolan går så långsamt. Studenterna som tar examen 2017 har marginellt mer digitalkunskap än de som tog examen 1995. Detta medför att stora delar av kollegiet på en skola inte har de grundläggande kunskaperna som krävs för att undervisa i en digitaliserad värld. Nu drivs skolornas digitaliseringsprocess av enstaka personer, som vill att skolan ska utvecklas och ta nästa steg. Men det kommer inte att räcka. Studenterna som lämnar lärarutbildningarna måste få adekvat digital kompetens (för att låna ett läroplansuttryck) innan de kommer ut till skolorna och ska undervisa eleverna. Man kan tycka att orden ”adekvat digital kompetens” andas byråkrati och stelhet, men de digitala kunskaperna kommer att behövas uppdateras ofta, eftersom teknikutvecklingen går så ofantligt fort. Med tanke på att kursplanerna ändras för flera ämnen är detta inget som är isolerat till ett, eller två, ämnen. Ingen kan längre svära sig fri genom att säga ”det ingår inte i mitt ämne”. För det ingår i, näst intill, alla ämnen. Lärarutbildningen har flugit under radarn. Alldeles för länge.

För att få en inblick i hur det ser ut på en lärarutbildning kommer Horisonten att publicera en text, som är skriven av en lärarstudent.

 

Värdeskapande projekt i praktiken

Horisonten är stolta över att presentera dagens gästskribent;  Maria Wiman.

Maria är en av fem nominerade till det prestigefyllda Trevor Dolan-priset. Prisutdelning sker på SETT-mässan!

Torsdag eftermiddag i januari och tung blötsnö faller från himlen. Tidigare i veckan har musikläraren Elin kläckt idén att skolan borde uppmärksamma Alla hjärtans dag. Det triggade igång något i mitt huvud, någonting ligger därinne och pyr. Men jag stoppar mina tankar och idéer innan de riktigt kläcks. Jag väntar medvetet för jag vill spåna tillsammans med mina medhjälpare, ja alltså mina elever. Efter lunch står jag så i klassrummet och säger följande: ”Snart är det alla hjärtans dag och vi borde göra någonting speciellt denna dag.” 

Fem sekunders tystnad. Sedan kommer idéerna. Haglande. Utifrån ser det ut som ett klassrum i kaos. Kanske är det till och med kaos. Men det är ett kreativt kaos och jag älskar det. Ingen idé är dum, ingenting är omöjligt.

Tio minuter senare är vi igång på riktigt. Vi prövar våra vingar. Vilka idéer är gångbara, vad kan vi praktiskt göra redan nu? Därefter sätter vi igång. Återigen kan det se ut som kaos utifrån men vi vet precis vad vi håller på med. Alla har en uppgift och alla (jag menar varenda en) jobbar för samma mål och för samma sak. Vi har inte råd att störa varandra eller att inte hjälpa varandra. Allas kompetenser blir viktiga.

Några arrangerar en dikttävling. Regler ska bestämmas, information ska ut och praktiska detaljer måste styras upp. Vi får en anledning att ägna tid åt poesi för om man ska arrangera en dikttävling för hela skolan är det ju sjujäkla bra om man faktiskt vet vad en dikt är.  Elever tar mod till sig, knackar klassrumsdörr och gör reklam för vår tävling.

Några ringer runt och ordnar sponsring till dikttävlingens priser. Vi får en mycket god anledning att träna oss i hur man genomför muntliga redogörelser med anpassning till syfte och mottagare.

Några strukturerar och arrangerar en ”komplimanglåda” med färdigskrivna komplimangkort där man enkelt kan stoppa ner handen och få sig en fin slumpartad komplimang på alla hjärtans dag. Vi tränar oss på hur en komplimang ser ut och hur vi uttrycker oss mot varandra. Viktiga värdegrundsfrågor stöts och blöts.

Några dokumenterar vårt arbete i form av en vlogg. Ett måste för att göra detta bra är att ha kunskap om hur man kombinerar ord, bild och ljud. Vloggen hamnar såklart på klassbloggen i samma sekund som den är klar.

14 februari kan vi sålunda göra slag i saken och genomföra vårt alla hjärtans dag-projekt i skolans bibliotek. Firandet går som en röd tråd genom hela skolan och vi är stolta över vår del. Vi började från noll, med en liten idé från skolans musiklärare, och nu står vi här med hjärtballonger i taket (några elever fixade brakpris – tio ballonger för en krona), fina priser i dikttävlingen (tack Hemköp och Matrix), en komplimanglåda fylld av beröm och en dikttävling som många lärare också hakar på och som lockar elever att skriva poesi, läsa poesi och inte minst tala om poesi.

Det ligger så mycket lärande i det här. Alla gör inte samma sak och alla sitter inte i samma rum men alla jobbar för samma sak med ett gemensamt mål i sikte. Under dessa lektioner bedömer jag konstant och hela tiden. Jag tjuvlyssnar när de ringer, lusläser deras texter, deltar i deras resonemang runt värdegrunden, betraktar samarbetet, imponeras av idérikedomen, mönstrar processens varenda del – hela tiden med kunskapskraven i bakhuvudet. Det finns mycket jag kan bedöma.

När arbetet är slut utvärderar vi kort i klassen. En elev skriver då: ”Jag såg med egna ögon att det vi gjorde på alla hjärtans dag gjorde skillnad. Många var så glada. Jag mår sjukt bra när jag tänker på det.”

Jag skriver under på det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Apropå att svika arbetarklassen

Att surfa in på Twitter och läsa tråden om katederundervisningen och att läsa Isak Skogstads gästkrönika i GP är som att backa tiden tio år. Det är alltså tio år sedan Björklund propagerade för mer disciplin och mer katederundervisning. Om du vill lära dig skriva tweets som stödjer katederundervisning i raka bänkrader följer här en Twitterskola i två steg. Förhoppningen är att du ska få 60 – 70 retweets och 30 – 35 hjärtmarkeringar per tweet.

Steg/tweet 1:

  • Se till att du har med ordet katederundervisning (OBS! I positiva ordalag).
  • Skriv något om att arbetarklassen vinner på katederundervisning.
  • Avsluta med ordet ”disciplin”.
  • Grädda i Twitter-ugnen.
  • VIPS! Du cashar in en massa retweets och hjärtan.

Steg/tweet 2: 

  • Forskningsrapport som stöder dina tankar/åsikter.
  • Mobilförbud och ett uttalat förakt mot digitaliseringen.
  • Lärarcentrerad undervisning (OBS! i positiva ordalag).
  • Elevcentrerad undervisning (OBS! i negativa ordalag).

Den här disciplinära falangen är övertygad om att tystnad, disciplin, eget arbete och raka bänkrader är medicinen som botar cancersvulsten ”dåliga PISA-resultat”. Att dessutom slänga in ett förbud mot mobiler och kepsar, ses som ett vägvinnande koncept. Eleverna ska vara passiva mottagare. Mina egna minnen av katederundervisning är att läraren satt vid sin kateder, under tiden vi arbetade med uppgifter och rättade med facit. Fokus låg på att man, som elev, skulle vara lite rädd för läraren, eftersom han satt inne med alla svaren. Och som Thåström sjöng 1979: ”Och käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt, men konstigt nog mår jag dåligt idag precis som jag gjorde igår”. Att gå tillbaka till den förlegade inställningen till elever/ungdomar/människor är, för mig, uteslutet.

Enligt NE: Katederundervisning, även kallad klassundervisning, den traditionella undervisningsformen i skolan som styrs av läraren genom föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt.

Teorier istället för rapporter

När det gäller att hänvisa till forskningsrapporter, så går det att hitta olika forskningsrapporter som stödjer olika företeelser och tankar. Istället borde vi titta på undervisning och lärande utifrån olika teorier. Vygotskys teorier om ett sociokulturellt lärande och hur viktigt språket är, går stick i stäv med lärarcentrerad undervisning. För det är i interaktion med andra människor vi lär oss, inte i interaktion med enbart vår allsmäktige lärare. Susan Wheelan skriver i sin evidensbaserade ”Effektiva team” att

”Allt fler uppgifter utförs av grupper i stället för av individer därför att samarbete är det enda sättet att utföra komplexa uppgifter. Det krävs alltför stor kunskap och alltför många färdigheter för att en enskild individ ska kunna utföra dem på ett lyckat sätt”

Hjässpedagogiken

Om ”katederundervisningsgänget” vill ta sin pedagogik ytterligare ett steg vill jag gärna slå ett slag för ”Hjässpedagogiken”. Eleverna får i den här väl utprovade metoden en strikt katederinstruktion där de instrueras i att öppna boken på en specifik sida. De ska sedan placera boken på hjässan, sitta blickstilla i tre minuter och vänta på att kunskapen ska överföras från boken till huvudet. Efter det blir det självklart prov, och klarar inte eleven provet är det omprov två dagar senare. För med disciplin lär sig eleverna. Och inga kepsar på. Det är förbjudet.

Rolig undervisning, varför då?

Det mest skrämmande är avsaknaden av feeling. Eftersom världen inte ser ut som den gjorde för 10-20 år sedan, krävs det att skolan uppfattas som intressant av de som arbetar där, nämligen eleverna. Och när uppfattar vi något som intressant? Jo, när vi kan påverka, samverka och undersöka. Då kan till och med genetik och prepositioner bli roligt. Och då blir tweets som ”Huruvida eleverna tycker att undervisningen är rolig eller ej är irrelevant. De är i skolan för att lära sig. Därför katederundervisning”, väldigt svåra att förstå.

Det är skolans plikt att göra undervisningen intresseväckande. Skolan ska stå för en undervisning som gör eleverna nyfikna. Då är enbart katederundervisning inte rätt väg att vandra. En varierad undervisning är det viktigaste. Hur skapar man då en varierad undervisning? Jo, man blandar genomgångar/föreläsningar med kreativa uppgifter och olika typer av samarbetsuppgifter. Rolig undervisning innebär inte en dag på Gröna Lund, rolig undervisning är när eleverna känner delaktighet och variation. Och att eleverna känner att de utvecklas, lär sig något nytt.

Digitaliseringsföraktet

Föraktet mot digitaliseringen kan avläsas i tweets som:

”Så passande att Skolverket nu ska tvinga alla skolor att köpa in en pryl till varje elev. Lär ju verkligen göra underverk!” Det är alltså samma falang, som älskar katedern, som kastar ur sig sitt förakt mot digitala verktyg, och det känns inte direkt som nytänkande. Istället är den här gruppen beredd att svika delar av Sveriges elever, med konstiga krav på att alla ska anteckna för hand, med papper och penna. Är det en skola för alla?

De digitala verktygen ger alla elever en röst, oavsett om du är duktig på att skriva eller ej. De ger alla elever ytterligare uttrycksformer, som papper och penna är oförmögna att ge. Att några av Sveriges största internationella exporter (Skype och Spotify) har använt digitala verktyg för att nå ut, har uppenbarligen svischat över falangens huvud.

Att inte använda digitala verktyg i skolan är verkligen ett svek mot arbetarklassen. Det är en grupp som kanske inte har råd att köpa en dator/iPad, och då hamnar de på efterkälken jämfört med elever från andra samhällsklasser.

Eleverna som sitter i våra klassrum idag kommer att ha yrken som inte existerar ännu, och då är vi skyldiga att se till att vi gör skolan mer demokratisk och tillgänglig för alla. Och det gör vi med en kreativ undervisning, som innefattar digitala verktyg i en kollaborativ kontext.

Spel gör det skolan har svårt att lyckas med

Felix Gyllenstig Serrao arbetar som förstelärare i Göteborg på Frölundaskolan. Felix bloggar under pseudonymen Spelläraren som uppmärksammats i TV, radio och tidningar. Han har arbetat i en särskildundervisningsgrupp för elever med olika former av neuropsykiatriska diagnoser och handlett lärare i att använda Minecraft i pedagogiken. Han nominerades till Guldäpplet 2016 och har skrivit boken ”Minecraft som pedagogiskt verktyg” för förlaget Natur & Kultur. Länk till bloggen.

Skolan har fått konkurrens. Elever sitter hellre och spelar i korridoren och hemma än att gå på lektioner. Men vad är spelens vinnande koncept och hur kan skolan använda samma drivkraft för att locka elever till ett lustfyllt lärande för att nå mål och betyg?

Spel är uppbyggda för att skapa en struktur för spelaren så den vet vad som förväntas av hen. Man har tydliga mål och delmål, som att rädda prinsessan som Mario eller lösa pussel i Candy Crush för att ta sig till nästa nivå. Det skapar motivation och mening i det man utför. Spelen möter spelaren utifrån deras nivå vilket gör att spelaren hela tiden känner sig utmanad men inte uppgiven. Genom att göra spelet lagom svårt skapas ett flow som gör att du som spelare hela tiden är motiverad att spela vidare eftersom du ständigt har en känsla av att du kan lyckas. Skulle du misslyckas ser spelet till att du får börja om på en plats där du inte känner dig straffad eller demoraliserad. Om du misslyckas flertalet gånger får du ofta alternativ som kan hjälpa dig, som till exempel att sänka svårighetsgraden eller så får du verktyg eller tips som gör att du kan lyckas. Det är den positiva feedbacken som gör att du som spelare hela tiden vill försöka igen. Spel fokuserar sällan på misslyckanden och bestraffningar eftersom det gör att man vill sluta spela. Genom tydliga mål, struktur, mening och positiv feedback skapas ett lustfyllt lärande där du enkelt tar till dig spelets mekanismer som du ska lära dig eftersom du känner dig motiverad och mött på din ”nivå”.

Spel som World of Warcraft är uppbyggda på att man har en karaktär i en värld där man ska klara olika uppdrag och mål. Genom att nå målen får man nya förmågor som man kan använda sig av i spelvärlden för att lyckas bättre. Är det här något vi känner igen från skolans värld? Hur kan vi i skolan skapa en struktur och ett system som gör att eleverna får känslan av att de lyckas och motiveras eftersom de hela tiden gör och är medvetna om deras framsteg, precis som i spelen? Enkla exempel är att byta ut klassens veckoschema från måndag till fredag till Level 1 till Level 5 med referenser till elevers favoritspel. Läs mer här! . Då får elever som inte trivs i skolan helt plötsligt samma motivation som de har när de spelar. Eller genom att använda spels kontext till analoga pedagogiska verktyg får elever hjälp att klara av uppgifter som de inte klarat tidigare. Läs mer här! 

Genom att använda spel som Minecraft i undervisningen lyfter vi våra digitala verktyg till nya höjder, på ett sätt som inte våra vanliga analoga läromedel kan. Minecraft är ett slags legospel som skapar en ”kreativ sandlåda” där man bygger med block i en digital värld tillsammans med andra eller ensam. Matematik är ett  ämne som elever kan ha svårt för eftersom de har en negativ inställning till ämnet. Men genom att använda spel som Minecraft så sänks motståndet till ämnen och förenklar lärandet. Minecraft gör att eleverna  gärna arbetar eftersom de lockas av spelets enkla, men tilltalande och kreativa spelmekanik. Det gör att eleverna glömmer att de arbetar med matematik och genomför uträkningar utan motstånd eftersom de är i spelets kontext.

Minecraft skapar ett demokratiskt klassrum där alla kan vara delaktiga på sin nivå i samma värld och kommunicera med andra. Det gör att alla, vare sig de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller är hemmasittare, spelar på samma arena. Elever som annars kanske inte har en positiv roll i klassrummet får skina eftersom det är ofta dessa elever som är experter på spel som Minecraft. De får en helt ny meningsfull roll i klassrummet eftersom de genom att använda sina förmågor kan hjälpa andra att lyckas i spelvärlden utifrån uppgifter som leder till att de når både mål och betyg.

 

Hej, jag är en streamer

Per Rudhamn som har det, inte helt kända yrket, streamer berättar öppenhjärtigt om hat, kärlek och uppskattning på nätet. 

Vi börjar väl med att reda ut begreppet streamer. En streamer är en person som streamar (sänder live) när han/hon spelar spel. Enligt Per finns det tre olika typer av streamers:

  1. Någon som är GRYMT bra på spelet man spelar.
  2. Någon som är specialiserad på en sak i ett speciellt spel, till exempel att armera och placera ut en bomb i spelet Counter Strike.
  3. Någon som är en underhållare (kan ha inslag av punkt 1)

PewDiePie är, förmodligen, Sveriges mest kända streamer, med över 54 miljoner prenumeranter på plattformen Youtube. En annan plattform för att streama sina spel är Twitch, och här sänder man live under tiden man spelar ett spel. Twitch har, enligt Per 2,2 miljoner användare i Europa. Skaparna av Twitch sålde 2014 företaget till Amazon för svindlande 970 miljoner dollar.

På Twitch driver Per sin egen kanal, och här kan folk se honom och spelet han spelar live. Tittarna kan också spela med, eller mot, Per. Dessutom har tittarna möjlighet att livechatta med den person som spelar spelet, streamern. I genomsnitt lägger Per 60 timmar/veckan på att sända live på Twitch. På sin kanal sänder Per morgon-TV, precis som TV4 och SVT. Här får tittarna nyheter och väder. Och då undrar ni, precis som jag, hur han finansierar detta. Hyran ska betalas och maten ska fram på bordet. Men Per delar frikostigt med sig av infon jag frågar efter efter. Det finns tre sätt att tjäna pengar på Twitch:

  1. Genom privata donationer. Personer skänker allt från 50 kronor till 1000 kr. Vid enstaka tillfällen  betydligt mer.
  2. Genom prenumerationer. Precis som man kan prenumerera på DN kan man prenumerera på en kanal på Twitch.
  3. Sponsring. Precis som att Zlatan är sponsrat av Volvo, kan en streamer vara sponsrad av ett företag.

Per berättar att han har blivit drabbad av näthat vid ett flertal tillfällen. Eftersom man kan se Pers ansikte när han spelar är det många som kallar honom, tjock, ful eller något annat nedlåtande. Just näthat har, enligt Per, varit ett återkommande problem inom E-sportvärlden. Jargongen har stundtals varit otroligt rå, och kan liknas vid omklädningsrumssnack. Alla som har vistats i ett omklädningsrum för killar i valfri lagsport, vet vad den jargongen innebär. Per tror att den hårda jargongen har bidragit till att det är betydligt fler killar än tjejer som är  E-sportare. För att motverka den hårda jargongen, och samtidigt locka fler tjejer till E-sporten, har E-sportbranschen tagit fram en ”code of conduct” som innehåller de regler man, som E-sportare ska följa. I den informativa boken finns det regler från otillåtna nicknames (smeknamn) till språkbruk.

Men visst det nätkärlek också! Och det är den kärleken som får Per att fortsätta sitt liv som streamer. Snälla och trevliga kommentarer, om personlighet, skicklighet och utseende gör att Per orkar sända sända live 60 timmar/vecka. Varje vecka har Per tävlingar på sin kanal, där vinnaren får en tårta hemskickad via bud. En härlig gest!

E-sportkulturen är en ungdomskultur, med vissa undantag. Per Rudhamn är ett sådant undantag. Han är idag 40 år fyllda, och är med sin fina och mjuka framtoning en strålande representant för E-sportkulturen.

Begreppsruta: 

Streamer: en person som sänder live när han/hon spelar spel.

Twitch: En plattform där man kan se andra spela spel, och/eller själv sända när man spelar ett spel. Kan liknas vid Youtube.

E-sport: Samlingsbegrepp för tävlingar som utförs på datorer.

Programmera mera!

Idag gästas Horisonten av Elin Nilsson, som betonar det viktiga i att alla lärare deltar i programmeringsarbetet.

Programmering i grundskolan är ett hett diskussionsämne, allra helst sedan regeringen för en kort tid sedan beslutade att det ska införas i kursplanerna för matematik och teknik, där det nämns att alla elever ska få med sig kunskaper att förstå och kunna påverka världen. Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället, arbetsmarknaden och våra sätt att leva och vara.

På Sofiedalskolan i Valbo, en bit utanför Gävle i Gästrikland, jobbar vi med enkel programmering (ibland slarvigt kallat kodning) på elevens valtiden under 90 minuter varje vecka. Jag som ansvarar för profilen heter Elin Nilsson, och är egentligen lärare i svenska och spanska – och har ett stort intresse för teknik, programmering och hur elever kan använda sig av den här kompetensen i fler skolämnen.

Tanken på den här profilen föddes när vi satt i ett planeringsmöte inför det kommande läsåret 2016/2017. Vi körde igång och då med datorer – eftersom vi då inte hade samma lösning som idag, dvs eleverna har en varsin iPad. I början var det enkelt med sidor som till exempel code.org där vi lärde oss grunderna i blockprogrammering och sploder.com där vi lärde oss att bygga spel i olika former. Ganska snart började vi kika på de gamla lådorna med Lego Mindstorms-robotar som stod i ett skåp på NO-institutionen, och vi bestämde oss för att testa dessa. Eleverna byggde snabbt ihop dessa och vi körde igång med att testa dem, vilket gav mersmak! Detta var i slutet av terminen, och tankarna på att köpa in robotar föddes hos mig, dock var inte den lösningen den enklaste eftersom jag i princip inte hade någon budget till profilen. Efter lite letande så hittade jag en fond där jag kunde söka pengar till detta, och efter mycket slit landade drygt 25 000 i knät på mig för att användas till robotköp.

Inte bara en gång har jag fått frågan om jag är lärare i NO, matte eller teknik – vilket jag alltså inte är. Däremot är jag intresserad av programmering och tycker att det är viktigt att hänga med i just det när det gäller skolan. Alla lärare ska arbeta med språkutvecklande arbetssätt och vara språklärare, så varför kan inte alla lärare arbeta med programmering?

I dagsläget har vi köpt in 20 robotar av fyra olika sorter, några är enklare och fungerar som ”fartrobotar” där eleverna programmerar dem till att ha kappkörning i vår långa korridor medan några är mer avancerade och kan programmeras till att utföra diverse kommandon eller att prata. De enklare robotarna är av typen ”Ollie”, och kan göra diverse trick och köras i hastigheter upp till 30 km/h, medan de som ser ut som en boll heter ”Sphero” och är genomskinliga för att all elektronik inuti dem ska synas. Robotarna styrs med hjälp av iPad och ett antal olika appar som är gratis, de går även att koppla ihop för att lära sig tänka i ännu fler led. Roligast var när en elev programmerade roboten till att säga ”Du får sparken” och körde in den till vår biträdande rektor… Den roboten som kan prata och låta som olika djur har hittills varit mest spännande, den heter ”Dash” och är en klarblå plastpryl som eleverna tycker är rolig att jobba med just på grund av att den kan programmeras med hjälp av många appar och låta roligt.

Många elever tycker att kodningen är kul, och att de får ”leka” med robotarna i olika situationer, men den viktigaste delen är ändå att de får med sig en av de viktigaste framtidskompetenserna som finns – dvs att eleverna lär sig att det är de som styr roboten med hjälp av kommandon och instruktioner för att lösa olika problem. Som en elev sade: ”Det bästa är när vi kan använda det vi lär oss på profilen i andra ämnen”. En sådan kommentar känns extra rolig för mig som språklärare!

Skapa relationer med HJÄLP av digitalaverktyg

Med hjälp av digitaliseringen har lärarnas väg till att skapa goda relationer med sina elever avsevärt förkortats. Inte nog med att det är lättare att lämna bra och framåtsyftande feedback, det har också blivit lättare att snabbt kontakta eleverna via mail, sms, mms och sociala medier som finns tillgängliga. 

Man kan skapa en privat Facebook-grupp, en grupp på Snapchat eller varför inte skapa en gemensam hashtag på Twitter. Min klass har skapat en hastag på Twitter som är #nätkärlek på Twitter, men vi har också skapat exittickets på Twitter. Det är superenkelt för mig att läsa igenom elevernas tankar om lektionen, och de retweetar varandra för att sprida goda exempel. Ett enkelt sätt att lära känna eleverna. På alla sociala medier kan man ha två profiler, en privat- och en skolprofil, på så sätt kan man enklare dela upp sitt privat- och yrkesliv.

Att skapa goda relationer till sina elever är oerhört viktigt. Men ändå är det förvånansvärt få lärare som gör det. När jag hör att lärare kommer till klassrummet, låser upp, har genomgång, delar ut läxa, skickar ut eleverna från klassrummet och låser dörren blir jag ledsen. Ett relationsbyggande arbete tar tid, och som lärare måste man vara lyhörd utan att vara påträngande. Bli vän med eleverna, både på sociala medier och det verkliga livet. Visa att du bryr dig på riktigt. Fråga hur det gick på matchen i helgen, hur syrran/brorsan mår eller bara ger en high five och bekräfta att du har sett eleven. Att skapa relationer kräver arbete. För många elever är skolan den enda fasta punkten i tillvaron, och då krävs det att vi skapar ett klimat som säkerställer inlärning, kreativitet och goda, professionella relationer. De tre delarna hänger tätt ihop med varandra, den ena fungerar inte utan den andra.

Ett icke relationsbyggande utvecklingssamtal

November 2016. Utvecklingssamtalsvecka på ett gymnasium i Stockholmsområdet. Två elever har tiderna efter varandra. De går i samma klass på naturvetenskaplig linje. När de lämnade årskurs 9 hade de betyg på de övre delen av betygsskalan i alla ämnen. Första delen av höstterminen på gymnasiet har bägge upplevt som en härlig, men jobbig, nystart. Det är högre tempo och eleverna förväntas vara självgående i högre utsträckning än på grundskolan. Vilket är helt rätt. Ju äldre man blir, desto mer ansvar ska man ta. Till saken hör att de här två eleverna tar ett stort ansvar för sina studier, och sina liv i allmänhet.

Utvecklingssamtal ska vara framåtsyftande och ska behandla de förmågor eleven bör fokusera på under resten av terminen/läsåret. Eleven bör också få sätta ord på sina egna utvecklingspunkter, för att synliggöra sin lärandeprocess. Men på den här skolan får eleverna ett dokument med kryss i antingen “Uppfyller målen” eller “Uppfyller inte målen”. De kommentarer som finns att läsa på dokumentet är “bra att du har lämnat in uppgifterna i tid” eller “du behöver lämna in den här uppgiften”. Det är för mycket fokus på uppgifterna och för lite fokus på förmågorna. Det här är alltså förutsättningarna när eleverna kliver in till sina samtal. På samtalen får första eleven höra att lärarna på gymnasiet har pratat, i kollegiet, om att hon har fått sina betyg i grundskolan på grund av att hon har varit skötsam, tystlåten och trevlig. Den andra eleven får höra att de höga betygen från grundskolan, har hon fått på grund av sitt utseende. Den här typen av kommentarer bygger inga bra relationer. Tänk er ett utvecklingssamtal mellan två vuxna på en arbetsplats där chefen säger att “din löneökning du fick förra året, beror på ditt utseende”.

Herregud, vilket liv det hade blivit. Men att säga så till ungdomar går uppenbarligen alldeles utmärkt.

Jag har känslan av att gymnasiet har flugit under radarn i digitaliseringsarbetet, och många av lärarna gör fortfarande som de gjorde för tio, femton år sen. Men utbildningslandskapet har förändrats och eleverna har förändrats. Och det är vår skyldighet att vara en del av de sociala nätverken, där eleverna spenderar en stor del av sina liv. Om lärarna istället skulle skapa ett lärande som innefattar de sociala nätverken, skulle en stor del av problemet vara  ur världen. Då kanske vi skulle slippa diskussionen om mobilförbud i skolan. Och på köpet skapa goda relationer till våra elever.

Formativt arbetssätt, Topp 5

På redaktionen älskar vi listor. I sann Dylan Williams-anda sammanfattar Horisonten fem bra aktiviteter för ett formativt arbetssätt. Tänk om ett nationellt prov innehöll någon av dessa punkter. Vilken punkt testar du i din klass under nästa vecka?

 

5) Klargöra lärande målen för eleverna:

– Läsa, och titta på, tidigare elevers arbeten. Diskutera styrkor och svagheter.

4) Få belägg för elevers prestationer och lärande:

– Använd exit tickets. Ställ en, två eller tre frågor som är baserade på lektioner innehåll. En exit ticket kan göras digitalt och via post-it lappar.

3) Omformulera frågorna:

Istället för att ställa den ”vanliga” typen av frågor (som tyvärr är vanliga i skolan), så försök omformulera frågorna.

En vanlig fråga är: ”Är fotosyntesen en kemisk reaktion ”?

Om jag nu skulle omformulera frågan så skulle den se ut så här: ”Varför är fotosyntesen en kemisk reaktion”?

Vilken fråga tror du bidrar till störst inlärning?

2) Feedback som för lärandet framåt:

Feedback är bra. Om det används på rätt sätt. Att bara dela ut feedback och anta att eleverna läser den och gör som det står i feedbacken tror jag inte på. Istället behöver eleverna få tänka och arbeta med feedbacken.

– Para ihop rätt feedback med rätt arbete. Eleverna samlas i grupper om fyra. De har sitt arbete med sig (kan vara en vilket arbete som helst, i vilket ämne som helst). De får åtta feedback-kommentarer av läraren. Nu blir elevernas uppgift att para ihop två kommentarer till varje arbete.

1) Aktivera eleverna som lärarresurser för varandra:

Den här punkten handlar inte om att ta bort lärarens arbete i klassrummet, utan den handlar om att eleverna kan lära av varandra.

– Vad har vi (vid bordet) lärt oss?

Eleverna måste nu samtala med varandra om vad de har lärt sig. Ofta har de lärt sig olika saker under lektionen, och kan nu lära av varandra.

Ska de nationella proven finnas kvar?

Som bekant finns det prov som ingen slipper undan. De nationella proven. Enligt Skolverkets hemsida är provens huvudsakliga syfte är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, och ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå. Proven utförs i årskurs 3, 6 och 9 och i vissa kurser i gymnasieskolan, och ska inte ses som ett examensprov. 

Eleverna får 60-100 minuter på sig att bevisa att de kan det som de förväntas kunna. De som tycker om de nationella proven brukar ta upp likvärdighet som ett argument.

“Det är viktigt att vi får en mätpunkt så vi kan kontrollera att alla skolor har bra undervisning”. Jag hävdar att undervisning är mer komplex än ett prov var tredje år kan visa. Dessutom ligger några av proven så sent på terminen att ett bra reflektionsarbete inte hinns med. De nationella proven är ett sätt att säga att “vi misstror lärarnas betygssättning, så vi vill kontrollera den”. Många av oss har studerat i flera år för att få den examen vi vill ha, och då tycker jag att vi ska bli litade på i vår yrkesutövning. Att det dessutom visar sig att likvärdigheten i svenska skolor inte är tillräcklig bra, trots de nationella proven, gör att jag ifrågasätter provens roll i den svenska skolan. Den bristande likvärdigheten beror på att lärarna bedömer elevernas svar olika. Röster har höjts för att skapa en central rättning och att proven blir digitaliserade.

TV-programmet ”Uppdrag granskning” påvisade att det pågår ett utbrett fusk bland både elever och lärare när de nationella proven ska genomföras. Då faller likvärdighetsprincipen. Programmet snuddade också vid att betygen sätts i stor utsträckning efter provresutatet (som borde vara en ännu större programpunkt än fusk). Så länge eleverna upplever det så, kommer fusket att fortsätta. Lärarna fuskar med proven för att ge sina elever en chans att klara provet, så ett betyg kan sättas. Då blir också rektorerna glada, eftersom de arbetar lika mycket med ekonomi som pedagogik. Om en skola kan uppvisa goda betyg, så ökar sannolikheten att eleverna söker just den skolan. Dessutom så anpassar lärare sin undervisning efter nationella proven. Detta har bidragit till att vi i Sverige har betygsinflation. Vid jämförelser mellan resultaten på de nationella proven och PISA, så kan man se att resultaten på PISA sjunker, och betygen på de nationella proven ökar (är det ens möjligt att jämföra dessa två punkter? Mäter de samma saker?).

Nu höjs röster för ännu striktare kontroller. Att kopplingen mellan betyg och nationella prov blir ännu starkare. Allt i likvärdighetens tecken. Att vi har skrivit dit ett likhetstecken mellan likvärdig bedömning och nationella prov är sig skrämmande.

Trots att forskningen visar att de goda effekterna av lärande framträder vid formativ bedömning, envisas staten med att eleverna ska göra de nationella proven. Vidare visar forskningen att externa prov påverkar undervisningen till att bli mer lärarcentrerad, mindre holistisk och begränsa ämnesinnehållet. Och det känns spontant som en väg jag inte är intresserad av att vandra. Lita på att vi, i vår yrkesprofession, kan undervisa, sätta betyg och bedöma. Om vi skippar de nationella proven tror jag undervisningen skulle bli mer kreativ, holistisk och skapa ett större lärande. Jag vågar nästan lova att eleverna skulle prestera bättre utan att känna pressen från ett nationellt prov flåsa de i nacken som en utsvulten tiger. Vårterminen i årskurs 9 är ett stort provcresendo, där det ena provet avlöser det andra. Väldigt få skolor hinner med att diskutera proven efter att proven genomförts, bedömts och sambedömts. Att använda sig av prov i skolan och skrika sig blå över att ”eleverna fuskar på proven, och det är fel” är kontraproduktivt. Lek med tanken att vi inte har några prov i skolan. Då skulle eleverna gå till skolan för att lära sig, istället för att lära sig till provet.

Förra veckan var det så dags för det nationella provet i svenska. Kvällen innan provdagen, kom det till Skolverkets kännedom om att provet läckt ut på det sociala nätverket Snapchat. Några entreprenöriellt lagda elever har alltså lyckas sprida ett topphemligt material, som kostar flera miljoner att utveckla och distribuera, genom tre knapptryckningar på sin smartphone.

Vi vuxna är väldigt pigga på att peka finger mot ungdomarna och hävda att fusk är fel. Men är vi vuxna så mycket bättre? Handen på hjärtat nu. Har ni aldrig fuskat i vuxen ålder? Det kan röra sig alltifrån att fuska med löpsträckan till att titta bort när man får för mycket växel tillbaka på Ica. Så; låt oss slippa fuskdebatten. Ta bort de nationella proven.

Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3

jDays – när skola och näringsliv inspirerar barn och unga att se programmeringens möjligheter

I dagarna två har elever från Kvarnbyskolan och Krokslättsskolan i Mölndal, deltagit i jDays som gick av stapeln på Clarion Post i Göteborg. Ett mycket välordnat arrangemang som tar fart med projektledare Amelie Hellners i spetsen. Förväntansfulla elever som i par bänkar sig vid konferensborden och startar med att sätta ihop sin egen minidatordator, en Raspberry pi, för att sedan gå vidare och programmera i Scratch.

Idén till det hela föddes redan för ett par år sedan när Anders Karlsson, IKT-utvecklare på skolförvaltningen i Mölndal läste en artkel i GP om programmeraren och företagsledaren Hamid Samadi, som beskrev utmaningen med att hitta utvecklare och programmerare och den ökande bristen på kompetens.

Det ledde så småningom till att Anders och kollegan Sofia Knüppel kontaktade Hamid Samadi på Solid Beans för att utforska och på sikt kunna skapa möjligheter för barn och unga att bekanta sig med programmering under andra former.

–  Vi har kört jDays för yrketsprogrammerare sedan några år tillbaka och nu har vi alltså startat jDays junior i år för att se vad vi behöver inför kommande år. Målet är att göra något ännu större för blivande programmerare. Det är så oerhört viktigt för oss att ge barn och unga möjlighet till inspiration. Vi ser ett enormt behov av yrkesrollen programmerare redan nu och det växer lavinartat. Det finns ingen möjlighet för politiker att fatta skolpolitiska beslut i den takt som nu behövs för att tillräckligt många ska kunna utbildas tillräckligt snabbt. Det saknas helt enkelt tillräcklig kunskap. Därför måste vi på ett lokalt plan agera och bidra till att växla upp intresset för detta. Vi behöver synliggöra vad, varför och hur. Vi behöver lyfta förebilder som visar vad som är möjligt så att unga attraheras av programmering som något intressant. Samhällets digitalisering är mycket beroende av detta och bristen på kompetens gör att vi redan nu halkar efter i utvecklingen säger Hamid Samadi med stort allvar i rösten.

Hamid menar, precis som Anders och Sofia att samverkan är enda vägen framåt. En förståelse de delar med Digitalverkstan, vilka håller i dagens workshop med två studenter från Chalmers som ledare. Digitalverkstan är Dataföreningens satsning för att stimulera och utveckla barns digitalkunskap i både skola och på fritiden. Nätverket leds av Thure Bergström bland andra. Med hjälp av resurser som handledande studenter från IT-universitetet och material i form av raspberry pie, microbits m.m. håller Digitalverkstan workshops runtom Göteborg, både i samarbete med bibliotek och skolor. Digitalverkstan byggs på ideellt intresse och ser att det finns ett ökande behov av programmeringsinsatser. Just därför skapar föreningen förutsättningar för både barn och ungdomar upp till 15 år, för att på ett lekfullt och experimenterande sätt  utforska digitalt skapande och programmering. Att samverka kring jDays ligger helt i linje med föreningen övriga arbete.

Inne i den rymliga konferenslokalen är taket högt, på mer än ett sätt. Skapandet med IT som material är oerhört spännande och roligt säger eleverna Martin och Roxanna. De går i klass 7 på Kvarnbyskolan och ser enorma möjligheter med att arbeta så här.

– Dels är det väldigt roligt att få byta arbetsmiljö och göra något annat, det tillåter oss att tänka fritt, säger Roxanna, men det är också spännande att se vad vi faktiskt kan utveckla under tiden vi är här. Martin fyller i och bekräftar. Han ser att möjligheten till lärande växer.

– Det finns så många olika saker i programmering menar han, det är matte och kommunikation. Det handlar också om att vi får samarbeta och lösa problem. För att göra det tillsammans krävs det att vi verkligen lyssnar på varandra. Detta är jättekul och vi ser resultat snabbt.

FullSizeRender

Roxanna berättar att hon aldrig kopplat ihop en minidator men att det går snabbt att förstå hur det går till och att det verkligen är roligt att programmera spel. Hon ser definitivt nya möjligheter efter den här erfarenheten och vill jobba vidare och lära mer.

Sofia och Anders från skolförvaltningen i Mölndal ser detta som en enorm möjlighet att forma skolan efter de behov samhället faktiskt uttrycker.

– Vi ser och förstår delar av detta men om vi ska göra allt på egen hand tar det för lång tid, därför behöver vi bli ännu bättre på den här typen av samverkan och vi är oerhört glada att våra elever får chansen att prova menar båda två. Därför värnar vi om samarbetet med Solid Beans och Digitalverkstan. De utgör ju en helt strålande resurs för att belysa både behovet men också möjligheterna i samhällsutvecklingen eleverna och vi alla behöver vara en aktiv del i.

Vad ger det då företagen som går in med en sådan här satsning.

– För min del är det oerhört spännande att se vad som händer när dagens unga ställs inför den här typen av uppdrag. De är oerhört snabba få att greppa vad som ska göras och tar sig an uppgifterna med en underbar entusiasm säger Hamid med ett stort leende. Jag kommer sannolikt hinna gå i pension innan de blir anställda i mitt företag skrattar han, men vi behöver verkligen fånga upp den här generationens kapacitet. De lär sig så oerhört mycket snabbare än tidigare generationer och de kommer så mycket längre på kortare tid. Det i sig är något vi behöver ta på allvar, likaså skolan, som annars riskerar att tappa en hel generation. Att inspirera unga att välja nutidens och framtidens yrken handlar om att uppmuntra barn och unga, det gör vi inte genom skärmförbud och andra tokigheter. Vi gör det tvärtom genom att få till mer av den här samverkan mellan skola och näringsliv, och att lyfta förebilder. Viktigast av allt är uppmuntran i hemmet. Samverkan med föräldrarna är helt avgörande, när våra barn är små är det vi som föräldrar som har absolut störst inverkan  i deras liv. Där kommer också ansvaret att engagera sig och visa vad som är möjligt i livet. Det kan vi inte lägga över på skolan eller samhället, avslutar Hamid.

När jag lämnar Clarion Post och samtalet med Hamid för den här gången är det med stor tillit till vår kapacitet som människor att välja det goda och att samverka istället för att konkurrera. Det är så vi kan göra skillnad. På riktigt.

IMG_4275

 

 

Donation till Science Centers skapar nya förutsättningar för innovativt lärande

Tillhör du skaran av lärare som vet att teknik och digitalisering rätt använd kan förstärka lärandet? Då är donationen på 150 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenberg-stiftelsen till hela fem top notch science centers som en ljuvlig dröm.

Donationen syftar till att skapa ökat intresse för teknik och naturvetenskap, framförallt bland Sveriges unga. Fem Science centers i landet får anslag till domteatrar – ett slags kunskapsfarkoster – där besökarna kan resa in i universum, människokroppen eller till andra oåtkomliga platser och situationer.

– Vi vill inspirera barn och ungdomar till att upptäcka hur spännande vetenskap kan vara. Landets Science centers fyller en viktig funktion genom att de på ett lekfullt sätt åskådliggör och väcker nyfikenhet för vetenskaplig forskning. Det är viktigt att de också får en möjlighet att göra det med hjälp av den senaste tekniken inom området, både för att den i sig är en del av vetenskapen och för att locka så många besökare som möjligt, säger Peter Wallenberg Jr, Stiftelsens ordförande i ett pressmeddelande.

Visualiseringscenter C i Norrköping, Umevatoriet i Umeå, Science Center Malmö Museer, Tekniska Museet i Stockholm och Universeum i Göteborg ingår i satsningen. 100 miljoner kronor går till visualiseringsteknik på de fem orterna och 50 miljoner kronor avsätts för pedagogisk utveckling och produktion av dompresentationer vid Visualiseringscenter C, Linköpings universitet.

– Vi bygger vidare på den visualiseringsteknik och pedagogik som utvecklats i Norrköping. Dommiljön erbjuder en fantastisk möjlighet att förklara komplexa sammanhang och annars svårbegripliga fenomen på ett sätt som också lockar dagens unga, säger Anders Ynnerman, direktör för Visualiseringscenter C och professor i vetenskaplig visualisering vid Linköpings universitet.

Genom donationen ökar antalet besökare som får möjlighet att uppleva de populärvetenskapliga berättelserna med hjälp av domtekniken. Nuvarande 100 000 som besöker domteatern på Visualiseringscenter C i Norrköping varje år ökar till 1,5 miljoner, spridda över hela landet genom denna storsatsning och samarbete mellan de fem Science Centren.

Tekniska muséet som exempel

Tekniska museet i Stockholm får en helt ny tillbyggnad med den allra senaste visualiseringstekniken för enorma projektioner och virtual reality-upplevelser av visualiserad vetenskap, teknik och konst, med en särskild satsning på dataspel. Museet kommer också att samarbeta med Stockholms Stad för att utveckla staden som besöksmål och etableringsort.

–Satsningen bidrar till att ytterligare positionera Stockholm som en av de ledande städerna i världen inom spel och VR. Det är speciellt glädjande med en satsning på barn och unga, säger finansborgarrådet Karin Wanngård.

–På Tekniska museet utgår vi från barn och ungas upptäckarglädje och med vår nya satsning får de möjlighet att utforska teknik på ett helt nytt sätt. Om vi ska kunna möta framtidens kompetensbehov måste vi stärka barn och ungas tekniska självförtroende och inspirera dem till att bli morgondagens innovatörer, säger Peter Skogh, museidirektör, Tekniska museet.

100 år – 24 miljarder kronor

Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, som i dag är Europas näst största privata forskningsfinansiär, grundades 1917 av makarna Wallenberg. 100-årsjubileumet kommer under året att uppmärksammas på olika sätt med fokus på den forskning och de forskare som Stiftelsen stödjer.

Under de 100 år som gått har Stiftelsen beviljat drygt 6 000 anslag motsvarande 24 miljarder kronor. Huvuddelen, 22 miljarder kronor, har beviljats under Stiftelsens senaste 25 år.

– Stiftelsen stödjer landsgagnelig vetenskaplig forskning och utbildning, något som stärker Sverige som forskningsnation och som i längden främjar utvecklingen av Sverige, konstaterar Peter Wallenberg Jr.

Stiftelsens policy är att ge långsiktiga anslag till fri grundforskning av högsta internationella klass. Framför allt stöds forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin.

Under året som kommer sex vetenskapliga jubileumssymposier hållas på universitetsorter över hela landet.

– Firandet inriktar sig till största del på arrangemang för vetenskapssamhället och de forskare vi stödjer. Genom boken ”Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse – 100 år av stöd till excellent svensk forskning och utbildning” visar vi upp den forskning som Stiftelsen genom åren har bidragit till och berättar även hur Stiftelsen grundades och hur den har utvecklats genom åren, säger Göran Sandberg, verkställande ledamot.

Dessutom har en jubileumsfilm tagits fram där Stiftelsens ordförande Peter Wallenberg Jr ger en kort resumé av Stiftelsens verksamhet och historia. Det är ett lärande i sig att ta del av hur samhällets utveckling sker med stöd från näringslivet, inte som en isolerad företeelse bortom.
Se filmen

Möten som förändrar

Den här typen av möten med teknik som skapar upplevelser utöver det vanliga och generar lust till innovation är en oerhörd tillgång och möjlighet som skolan inte i egen regi kan förse eleverna med. Därav vikten kring samverkan mellan näringsliv och utbildning. Det finns en rad goda exempel på stiftelser som uppstått ur företagande och där grundare nu önskar ge tillbaka till samhället inom en mängd olika områden. Många gånger betraktas privata initiativ med viss misstänksamhet och kanske  bör vi istället fokusera på möjligheterna det faktiskt ger vår barn unga till ett möte som verkligen förändrar upplevelsen av lärande.

 

 

Plötsligt händer det! Möjligheterna när innovationer får helt nya användningsområden…

Då och då händer det. Innovationer och uppfinningar får helt nya användningsområden lång bortom det ursprungligt tänkta. Som spelmotorn Unity, plattformen bakom många succéspel.

En inte alltför vild gissning är att du kommit i kontakt med mobilspel som Angry Birds, Bad Piggies och Temple Run. Det har forskare vid KTH också, men istället för att sprätta iväg fåglar och grisar använder de tekniken bakom spelen till något helt annat. I ett pressmedelande förklarar forskare vid KTH hur tekniken bakom spelen kan möjliggöra hållbara lösningar i komplexa samhällsutmaningar.

Som att förbättra den besvärliga trafiksituationen i storstäder och se till att sjukhus kan erbjuda bättre och mer kvalitativ vård. KTH-forskarna använder Unity för att simulera alla möjliga tänkbara förlopp ute i samhället. Ett av dem är sjukhus där en mängd logistiska flöden måste fungera för att inte flaskhalsar ska uppstå.

Visst bör vi kunna flytta över detta tänk till skolans verksamhet också? Var finns forskarna med pedagogiken som slagfält att utforska liknande användningsområden? Komplexiteten ligger naturligtvis i att skola handlar om människor och relationer – inte effektiva system. Men drivkraften i spelifiering? Den motivationshöjande faktorn spel innebär? Den grad av problemlösning och kreativitet som får utrymme? Detta kan flyttas över och komma väl till användning i skolan för att nya innovativa krafter skall ta fart och utvecklas.

Läs också: #Gamification – hear, hear!

Forskarna på KTH visar och motiverar möjligheterna till nya användningsområden genom att beskriva målet med simuleringarna. Oavsett om det gäller rusningstrafik eller sjukhus, handlar det om att ta fram effektiva system. System är något både gator och vårdinrättningar kan betraktas som, och i det specifika situationen med sjukvården handlar det om att öka vårdkvaliteten och minska kostnaderna.

Ett fall från verkligheten som forskaren Sebastiaan Meijer jobbar med är Nya Karolinska Solna, NKS. Han är professor i ämnet vårdlogistik vid KTH och arbetar tillsammans med en forskargrupp om tolv personer.

NKS ska vara ett universitetssjukhus som ger en bra patientupplevelse med vårdtagaren i centrum. En av utmaningarna består i att hantera att det är dyrt att låta patienter ligga på högspecialiserade sjukhus samtidigt som det är brist på kapacitet inom hemvården. Ett annat problem är att det nya sjukhusets så kallade produktionsmodell kommer att innebära fler transporter, men att dessa ambulanstransporter sker på ett icke-centralt okoordinerat sätt vilket kan orsaka redan omskrivna flaskhalsar.

– Det finns många forskare som jobbar med simuleringar, men oftast handlar dessa endast om de tekniska aspekterna av ett system alternativt människors beteende. Detta räcker inte om du vill förbättra system där människor har kontroll över teknik och fattar beslut som baseras på stort kunnande och expertkompetens. NKS innebär också stora förändringar, exempelvis när det gäller balansen mellan sjukhuset, hemvården, äldreboenden och andra intressenter. Logistik är inte bara flödet av patienter, det kan också handla om pengaflöden och information. Alla flöden behöver vara ihopkopplade för att ge bra vård och omsorg, säger Sebastiaan Meijer.

Det behövs alltså en helhet där alla faktorer och parametrar tas med i simuleringarna. Det trafiken i storstäder, sjukhus och liknande har gemensamt är att det är svårt att exakt avgöra vad optimalt nyttjande innebär. I fallet med sjukhus; är det bäst att erbjuda snabb, bra och billig med standardiserad sjukvård eller ska vården vara flexibel och anpassad till varje vårdtagare? Ska ambulanser koordineras centralt eller ska varje vårdavdelning ta hand om sin del för snabbare vård?

– Det är den här typen av frågeställningar som tydligt visar hur ett system består av både en organisation, människorna som jobbar i den och de tekniska frågeställningarna. Allt detta är svårt att få plats med i en simpel modell. Våra spel och simuleringar är därför en kombination av databaserade modeller och interaktiva, deltagande valmöjligheter, precis som när du spelar ett spel. Det som kan simuleras av en dator hanteras så, och läggs i simuleringarna ihop med de komplexa beslut som människor fattar, säger Sebastiaan Meijer.

Han och de andra forskarna har redan varit framgångsrika med sin spelmotor och simuleringar. Forskargruppen började sitt arbete inom transportsektorn och smarta städer och jobbar parallellt med utmaningar där. Som i PETRA, ett forskningsprojekt inom EU:s sjunde ramprogram.

– Vi har nyligen utfört simuleringar åt transportmyndigheten i Rom. Detta eftersom staden inom en snart framtid kommer att ta emot ovanligt många katolska pilgimer då påven för ett tag sedan förkunnade 2016 till Barmhärtighetens jubileumsår. Detta innebär en förändrad trafiksituation i staden, och resultat av vårt spel och våra simuleringar hänger nu på väggen hos transportmyndigheten som deras primära handlingsplan, berättar Sebastiaan Meijer.

Han lägger till att forskarnas arbete bidrar till en plattform för nästa generations reseplanerare, bortom det som Google, Waze och Tomtom kan leverera idag.

Detta måste väl betyda att även muslimska pilgrimer kan ha nytta av forskningen? Tankarna går främst till tragedin under förra årets Hajj, vallfärden till islams heliga stad Mecka då över 700 människor blev ihjältrampade.

– Forskarkollegor vid universitet TU Delft – dit jag fortfarande delvis är knuten – jobbar faktiskt med just detta problem. Det unika med vår forskning och våra simuleringar vid KTH är att vi kan kombinera alla tänkbara typer av trafikslag, logistik och olika processer i en sammanslagen modell, vilket ger en helt annan och definitivt ökad detaljnivå, säger Sebastiaan Meijer.

Sebastiaan Meijer och de andra forskarna använder inte enbart spelmotorn Unity i sitt forskningsarbete, gamla hederliga brädspel och andra tekniker förekommer också beroende av vad forskarna vill uppnå.

 

* Källor:
Mynewsdesk, KTH, Sebastiaan Meijer

Matematik = Make it equal

Roger Lasu lämnade allt för kärleken. Sedan lämnade han civilingenjörsyrket för att bli lärare. Då såg han ett enormt behov av att förändra barnens och elevernas ingång till matematik för att fler barn och unga skulle få en positiv upplevelse av matematik. Det gjorde att han lämnade läraryrket – för att utveckla möjligheten till matematik och skapa nya ingångar till ämnet i förskola och skola. Resultatet, och målet är Make it Equal.

– 2005 var jag verksam i grundskolan och insåg brister i matematikundervisningen och förhållandet till ämnet. Det fick mig verkligen att börja fundera. Det saknades stöd i matematik, uppenbarligen. Undervisningen byggde på för ytliga kunskaper i ämnet. Kan du något på djupet kan du vissa fler spännande vägar. Ligger kunskapen på ytan blir alternativen färre och fler måste gå likartade vägar för att lösa de stora frågorna i ämnet. Då blir det en begränsning som gör att många fastnar i en negativ självbild kring ämnet.
Utifrån perspektivet som civilingenjör med ett helt annat förhållande till matematik skapade ett brinnande begär att både få bidra till fördjupade kunskaper men även att göra det komplexa tillgängligt genom att visa mångfalden i ämnet genom system. En hel del entreprenöriellt driv i själen blev bränslet i en utvecklingsprocess som tagit riktig fart de senaste åren.
– Jag tog tag i detta, där jag stod med nyvunna erfarenheter om hur matematikundervisning kunde gå till på högstadiet. Fem år senare hade jag kommit på en hel del spännande saker och en liten del av detta visade sig vara ett potentiellt spel. Nu har detta spel tagits fram som ett matematiskt Wordfeud/Sudoku/Alfapet och heter Make it Equal.
Spelet har testats lite lätt vid skolor i Uppsala och nu till hösten lanseras det med ett rejälare innehåll – man ska bl.a. kunna spela mot andra och uppnå förbättringar, dvs. power-ups som gör att spelaren vill spela mer och uppnå högre nivåer. En av de grundläggande faktorerna i spel och spelifiering. Det handlar inte om att vinna utan om att utvecklas i det du gör.
Målgruppen när det gäller förskola och skola är kommunerna.
– Tanken är att alla barn i en kommun ska få tillgång till spelet . Jag ser gärna en lyckad start i Sverige med början i Uppsala. Därefter kan vi komma att satsa internationellt. Vi ser möjligheter att inkludera spelet redan i förskoleverksamhet från 4-5 års ålder. Jag har själv erfarenhet av att följa min son som vid fem års ålder lärde sig subtraktion och multiplikation väldigt snabbt genom en enklare demo vi hade för 2 år sedan. Främsta målgrupp är nog 5-12 år men egentligen är det för alla.
Spelet går ut på att spela pussel där man placerar ut siffror och motiverar korrekta uttryck genom att använda operatorer, dvs. plus, minus, multiplikation och division. Syftet är att ge en spännande ingång till matematik och lära sig känna igen vissa mönster på ett lekfullt sätt, utan bedömningsaspekten. Ofta är det den delen som gör att många ser sig själva som dåliga på matematik. Med hjälp av fler olika inspirerande ingångar tidigare i åldrarna, kan vi sannolikt hålla kvar intresset och viljan att utforska matematikens underbar värld avrundar Roger.
Här hittar du Make it Equal

#Horizon 2020 – Innovativ upphandling av digital teknik

Halmstad kommun är en spjutspets när det handlar om att driva skolutveckling i kombination med de behov skolan faktiskt har – inifrån kärnan. Just nu är kommunen inne i en oerhört spännande fas med projektet IMAILE. Innovative Methods for Award procedures ICT Learning Europe är det första projektet i sitt slag och bygger på innovativ upphandling. Projektet ska möjliggöra forskning och utveckling av nya informations- och kommunikationsteknologiska lösningar för skolbarn från förskoleklass till nionde klass inom matematik, naturvetenskap och teknik. Det som gör det hela unikt är metoden – förkommersiell upphandling – som utgår från skolans behov där det inte ännu finns färdiga lösningar på marknaden. På så sätt skapar upphandlingsprojektet en dialog mellan skolan, informationsteknologin, forskningsvärlden och leverntörer. Det gör att lösningarna verkligen utvecklas utifrån de verkliga behov skolor, elever och lärare har – nu.

– Det är stor skillnad på att plocka in redan befintliga appar eller färdiga verktyg i klassrummet och på att som elev och lärare få vara en del i utvecklingen och påverka prototyper på vägen till ett slutgiltigt resultat utifrån en faktisk verklighet, berättar Elisabeth Hallén, samordnare, Barn- och ungdomsförvaltningen, Kvalitet- och utvecklingsavdelningen i Halmstad kommun.

Halmstad är kommun som har fått förtroende att driva detta mycket omfattande samarbetsprojekt för att hitta lösningar och för att med tydligare nytta och använda informationsteknologi i grundskolan.  Syftet är att hitta ett system som möter varje individs unika behov och för att göra det behövs flexibla verktyg eller plattformar som skapar motivation och ger det stöd lärare och elever behöver.

IMAILE drivs som ett samarbetsprojekt mellan tio partners i sju länder. Förutom Halmstads kommun medverkar Varbergs kommun, Campus Varberg, Högskolan i Halmstad samt Region Halland. Övriga deltagande länder är Finland, Tyskland, Österrike, Spanien, Portugal och Ungern. Leverantörerna som lämnar offerter i de olika projektfaserna blir utifrån projektets former ännu mer innovativa i sina lösningar.

– De behöver skaffa sig en god kännedom om olika skolsystem och olika marknader för att ta fram en lösning som fungerar oavsett system. Projektet är mycket intressant eftersom det öppnar upp helt nya möjligheter både för skolan och för leverantören. Inte minst när det handlar om en internationell samverkan menar Gabrielle Eriksson, Contract Manager IMAILE. Hennes roll är att följa de olika leverantörerna och säkerställa att de levererar enligt specifikation.

– Vi går mot slutet av fas 1, den fas där leverantörerna arbetat fram ett designkoncept för en lärmiljö. För närvarande deltar sju olika leverantörer från olika länder. När vi går in i nästa fas kommer fyra av dem att bli kvar. Under fas 2 utvecklas prototyper som bygger på de innovativa designkoncepten och i fas 3 kommer endast två att arbeta vidare. I den projektfasen är syftet att producera en mindre skala av protyperna och genomföra tester i verklig skolmiljö. Det som är så spännande att ta del av är hur olika leverantörerna adresserar de definierande utmaningarna som ligger till grund för projektet.  Jag tror att det bidrar till en högre uppfinningsrikedom i deras verksamheter då projektet utmanar branschen att skapa en användardriven innovation inom personlig lärmiljö, något som idag i efterfrågad form inte finns tillgängligt på marknaden.

Coordinator och projektägare för IMAILE är Patrik Engström, Kvalitéts-och utvecklingschef på Barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad. Vi sitter ner och pratas vid i förvaltningens helt nya fräscha lokaler, en plats som i sig är skapad för att föda innovation, utveckling och kommunikation. Målet med att ha alla olika funktioner under ett och samma tak är just en tydligare, snabbare kommunikation och mer effektiv samverkan mellan olika parter i kommunen. Patrik ser mycket positivt på utvecklingsarbetet inom IMAILE så här långt.

– Det finns så många intressanta moment i det här projektet men om vi tittar på förutsättningarna så är det ett mycket spännande sätt för företagen och skolan att närma sig ett samförstånd kring vad som behövs och vad som verkligen utvecklar skola och utbildning i sin tid. Ytterligare en dimension är ju det faktum att alla länder som är involverade driver skola i olika former inom olika system, där vissa system påminner mer om varandra och ligger närmare, medan andra är mycket olika. Detta gör att företagens arbete och resultat i form av prototyper behöver vara mycket flexibla och kunna verka utifrån helt olika system. Just detta kräver och föder en hög grad av innovation. Vi ser att olika länder kan ha väldigt olika ingångar i detta men vi står inför likartade utmaningar i samhället och kring lärande, vilket gör projektet möjligt. Projektet syftar till att kunna anta den samhällsutmaning vi nu står inför. Vi behöver tänka större för att skapa en bättre skola och ett bättre samhälle. Det känns väldigt utvecklande och fascinerande att följa effekterna som kommer till stånd ur detta.

Vidare ser Patrik att kvaliteten på utbildning och skola kommer att påverkas i positiv riktning. I praktiken betyder det att den produkt som nu växer fram kommer göra att det blir smidigare att bemöta och hantera elevers olikheter samt individuella behov. Något som gör att läraren kan frigöra tid. Tid där pedagogen kan prioritera det mellanmänskliga mötet med eleven. Det blir också möjligt för slutanvändarna, eleverna och lärarna i skolorna både här och ute i Europa, att kunna möta de kunskaper och färdigheter som präglar 21st century Learning. Något som är en viktig grundläggande aspekt i hela projektet. Vi behöver alla fokusera på en skola som utvecklar STEM-förmågor eftersom arbetsmarknaden globalt är under en så stor förändring. Detta är ett sätt att förbereda och förse eleverna med de förutsättningar de behöver för att kunna leva ett gott liv och samverka för en positiv världsutveckling.

Här hittar du mer information om EU-projektet IMAILE och status nu.

Porträtt av en nyanserad röst

Hon kommunicerar en stark passion för sitt yrke och viljan att utveckla och leda förändringsarbete går inte att ta miste på. Det är en dynamisk människa som när både mod och insikt om när det är dags att lyfta till nästa nivå.

Det är precis den här tydligheten Sverige behöver mer av och det är precis den här stafettpinnen vi ska kuta med allt vad vi kan, för att höja nivån på nuvarande skoldebatt i landet. Det är vår plikt att springa allt vad vi kan med budskap som förklarar komplexiteten i skolformandet och tillhörande uppdrag. För kan vi inte springa, ja då förtjänar vi inte en plats i laget som tar oss till nästa mål…

Det Ingela Netz så elegant förpackade i gårdagens debattlyft tål att processas utifrån människan bakom rollen som professionell deltagare på skolarenan. Redaktionen kontaktar henne och följer upp responsen som minst sagt blev enorm, artikeln har delats hundratals gånger och har lästs av tusentals människor – hur känns det?

– Ja, det är en märklig och mäktig känsla att sociala medier faktiskt ger vem som helst möjlighet att göra sin röst hörd. Jag har fått väldigt mycket positiv feedback i sociala medier, mer än jag tror att jag nånsin fått tidigare. Jag är väldigt glad över att min ambition att både peka på, och liksom omfamna skolans och samhällets komplexitet i debatten, verkar ha nått fram. Det är häftigt när det sker. Sedan vet jag ju, efter mina många år i mediebranschen, att i morgon är en ny dag med nya nyheter i fokus, och nya ”klickraketer”, men jag fick en hälsning på twitter i morse från en lärare som skrev att ”nu kör vi ännu en dag i en skola där vi utbildar unga mot en okänd framtid!” och den gjorde mig så glad för det var en lärare som kände sig stärkt i sin profession av det jag skrivit! Jag ser mig själv och min röst som en liten kugge i ett demokratiskt jättemaskineri, och det är en fin känsla. Mest glad är jag, som sagt, över att min önskan att balansera debatten, att åstadkomma ett ”debattlyft”, så tydligt uppfattas och omfamnas av andra.

Ingelas första reaktion på liberalen Malin Lernfelts debattinlägg var både ilska och frustration. Det var så mycket i texten som hon ville protestera mot, rena felaktigheter och motsägelser. Därför var det viktigt att replikera.

– När den första ilskan lagt sig och jag hade sovit på saken kände jag att jag verkligen, igen, ville ta chansen att försöka lyfta behovet av ett skolsamtal i media som blir relevant också för oss som jobbar i skolan eller med samhällsutveckling i någon form. Det ÄR svårt, tufft och komplext och det ska vi inte hymla med, men vi gör så mycket rätt också i skolan, och det vill jag att människor i allmänhet ska förstå! Ett annat enkelt svar är att jag verkligen älskar att skriva, och debatt- eller krönikeformatet passar mitt sätt att uttrycka mig.

Dessa aspekter var anledningen att Ingela valde att samarbeta med horisonten.io för ett debattlyft.

– Jag har följt Horisonten sen starten och gillar både idén och innehållet, så det var väldigt lätt att svara ”ja! Vi kör”! Det var också en galet bra tajming! Du hörde av dig med en öppen fråga apropå Expressens krönika precis när jag satt och skrev min replik!

För att debatten i det svenska skollandskapet skall lyfta och bli värdig de människor som rör sig i sfären – nämligen våra barn och alla välutbildade pedagoger, lärare och rektorer menar Ingela att det krävs röster som nyanserar debatten.

– Jag lockas också ibland i fällan att polemisera och söka enkla svar, men jag försöker verkligen att vara en röst som står för ”både-och” och som även pekar på allt det fantastiska som sker dagligen i svensk skola, och alla de otroliga möjligheter vi har. Vi är framtidsskapare tillsammans med våra elever, och det är en svindlande känsla! Det är inte farligt att låta också känslor ta plats i en verksamhet som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet; det blir bara ännu roligare och mer meningsfullt!

Att Ingela har stora visioner och skapar framgångsrika resultat och diskussioner om förbättring är ingen slump. Vid en närmare titt på hennes förflutna ambitioner och mål samt val hon gjort är det lätt att förstå hennes passion för uppdraget och skolan.

– Jag ville bli journalist och göra radio, men blev uppmanad av de som skötte intagningsintervjuerna på Dramatiska institutets radioproducentlinje att ”jobba några år och skaffa mig lite livserfarenhet”. Så jag jobbade med en massa olika saker och fick mitt första chefsjobb som 22-åring. Så småningom blev jag grafisk designer på en tidning där jag efter bara ett halvår blev marknadschef. Efter tio år i mediebranschen kände jag starkt att jag ville pröva att jobba som lärare, så när jag var drygt trettio började jag vikariera som lärare i svenska och engelska på högstadiet. Det var som att komma hem – jag älskade det från första stund! Men som den röda tråden varit i mitt liv drogs jag till ledarskapet och möjligheten att organisera, påverka och utveckla, och efter ganska kort tid fick jag vikariera som biträdande rektor på den skola där jag jobbade. Jag hade börjat plugga pedagogik parallellt med jobbet och valde då att även i studierna rikta in mig på ledarskap i skolan. Jag sökte mig aktivt till skolförvaltningen i min kommun (Södertälje) efter några år för att lära mig ”skola” ur fler perspektiv, och jobbade där, med olika lednings- och utvecklingsuppdrag, i nästan tio år, hela tiden med siktet inställt på att få möjlighet att jobba som rektor. 2014 kom chansen att starta en helt ny (kommunal) grundskola (Igelsta grundskola), vilket var ett drömjobb och ett Kamikazeuppdrag i förening; precis sånt som jag går igång på!

Hennes passion kommer ur dels en vilja att göra gott för andra och för samhället och dels ur att hon är så oerhört förtjust i att själv befinna sig i ett ständigt lärande. Med ett sådant perspektiv menar Ingela att skolan oslagbar som arbetsplats.

– Jag har även fått brottas en del med den sida av passionen som också gör mig förtvivlad och frustrerad när jag inte lyckas ”rädda alla”, men att det bor en världsförbättrare i mig är jag stolt över. Om inte jag som chef i skolan vågar tro på framtidens möjligheter, hur ska mina medarbetare och elever då våga det? Det var sannolikt bristen på framtidstro som satte igång viljan att höja debatten ur ett sjunkande träsk.

Vi kommer också att tala om vad som behövs av en rektor eller ledare för att skapa framgångsrika resultat i skolan och höja debatten till den nivå där den faktiskt blir en värdefull del i utvecklingen.

– En ensam ledare kan aldrig åstadkomma goda resultat själv, menar Ingela och betonar vikten av ett gediget ”tillsammansarbete” där flera professioner samverkar. Min uppgift som ledare blir här att peka ut och formulera riktning och syfte, och sedan, i ord och handling, vara tydlig med vilka förväntningar jag har på allas roller och insats. Jag kan naturligtvis prata massor om att jobba systematiskt med resultatuppföljning och analyser, och tydliga nyckeltal för att få kvitton på vägen att vi går åt rätt håll, men om det numera är självklarheter så tänker jag snarare att ett ledarskap som både vågar se och skapa förutsättningar för alla medarbetares fulla potential är den sorts ledarskap som får ut absolut mest ur sin organisation. Och det i sin tur handlar om att ha hög tillit och våga släppa kontroll och prestige samtidigt som man inte får backa för att ställa nyfikna och obekväma frågor som leder utvecklingen åt det håll man vill.

Samhället och tiden vi lever i är komplex på många vis, det påverkar naturligtvis skolan, rektors och lärares roller och uppdrag. Det är ju samtidigt komplexiteten som gör uppdragen inom skolan så intressanta, utmanande och lärorika. Det speglas i den enorma samhällsförändring vi genomgår just nu.

– Jag tror inte att vi (och framför allt inte de som befinner sig utanför skolan!) förstår hur annorlunda lärares och skolledares förutsättningar är nu jämfört med när vi själva gick i skolan! Jag tror att ett av de viktigaste kriterierna för att hantera uppdraget är att man förstår och, åtminstone i viss mån, kan sätta ord på den här komplexiteten. Den försvinner inte då, men den blir lättare att hantera och ”stå ut med”, och det går att, kollegialt, jobba med den som en parameter i uppdraget. All den frustration som både lärare, föräldrar och media ibland pyser över av, tror jag bottnar mycket i att man inte mäktar med att förhålla sig till komplexiteten. ”Jag vill bara undervisa i mitt ämne” tror jag ärligt talat inte längre räcker för att definiera läraruppdraget.

På måndag är det dags för Ingela Netz att anta nästa fantastiska uppdrag och med det nya spännande utmaningar.

– Å, jag börjar mitt nya jobb på måndag! Jag lämnade mitt tidigare uppdrag redan i december och har passat på att ta en liten ”paus” under ett par månader, men jag är inte så bra på att vara ledig, så nu är jag otålig och supertaggad över att komma igång! Jag längtar framför allt efter de där dagliga mötena och samtalen med elever och lärare. Det är verkligen där det riktigt och viktiga händer! Det ska också bli jättespännande att få lära känna en helt ny skolorganisation – Pysslingen – med många nya kollegor. Jag kommer också att fortsätta med mitt ”alterego” #Dinrektor, som är en Youtubeblogg där jag, i egenskap av just rektor, pratar om sådant som är relevant och viktigt för elever. Jag har ett behov av att få utlopp för min kreativitet och att hela tiden utmana mig själv, på nya arenor eller i sammanhang där jag inte varit förut. Kan jag samtidigt i det sammanhanget göra lite nytta, ge någon lite tankespjärn eller sätta ord på en känsla någon bär på, så är det ännu bättre!

Trender och utmaningar i klassrummen 2015 – 2020

Horisontens redaktion har hittills målmedvetet spårat goda exempel i skolsveriges alla hörn och har för avsikt att fortsätta göra så. Det finns verkligen så oerhört mycket bra att rapportera kring ute i verksamheterna. Och som ni vet finns vi för att ge vidare röst åt det. Självklart finns det även en mängd exempel på skolor som har mycket att lära och utveckla, men det överlåter vi åt gnällhörnan i medieträsket att behandla. Vi vet, att det vi fokuserar på växer. Därför vill vi avrunda veckan med att titta på några av de trender som tagit fart i det svenska utbildningssystemet, samt belysa utmaningarna. Det gör ju att vi har chans att förbereda oss, eller hur? För en tid sedan slog rapporten The 2015 NMC Technology Outlook fast följande nio trender i de skandinaviska skolorna:

– En ökning av digitala test/prov

– En omvärderad lärarroll

– Eleverna som konsumenter kommer att skifta till eleverna som producenter

– Spridning av digital produktion och digitaliserade strukturer samt arbetssätt

– Omdefiniera skolans funktion och innebörd

– En ökning av datadriven inlärning och bedömning

– En tillväxt av nya yrkesroller inom skolan

– Ett ökat användande av blended learning

– En möjlig återupptäcks av PC:n

Dessa nio trender omsattes även till faktiska metoder och tidsbestämdes över en femårsperiod. Under innevarande och kommande år skulle det innebära att skolorna tillåter eleverna att ta med och nyttja sina egna enheter i form av smarta mobiler, surfplattor och datorer. Molntjänster introduceras, flippade classrum, spel och gamification är inslag som tar fart i vardagen. Inom två år kommer makerspace, sociala medier och nätverk, samt open content prägla klassrumsvardagen i mycket stor utsträckning. Inom tre till fem år möter vi Internet of Things, robotteknik, talöversättningsfunktioner och bärbar teknik i skolorna, som om det aldrig funnits något annat.

Men som vi alla vet – med möjligheterna får vi snart stå öga mot öga med tillhörande utmaningar. Här har de delats in i tre kategorier:

Inte piece of cake men fullt möjliga att lösa:

– Att skapa verklighetsnära undervisning och lärmöjligheter

– Att integrera Teknologi i lärarutbildningen

– Att navigera digital kompetens

Svårt att se ljuset i tunneln kring följande:

– Blandningen av formellt och informellt lärande

– Implementeringen av kunskap och framgångsrika metoder från övriga delar i samhället

– Att integrera det individuella lärandet

Galet tufft att ta sig an:

– Att skapa en systematisk policy för- samt hitta synergier som leder till effektivt lärande

– Att hålla jämna steg med samhällsutvecklingen i övrigt samt hålla utbildningen relevant

– Skalning av tekniska innovationer för undervisning

När vi nu vet det vi vet, kan vi helt enkelt börja spåna på lösningar. Eller hur? Vad redaktionen vill förmedla med denna sammanfattning av trender, metoder och utmaningar i våra klassrum, är att det skolsverige vi möter, är på mycket god väg! Reportagen så här långt vittnar om medvetenhet, utveckling och ett enormt driv hos individer och verksamheter på sina håll. Så fortsätt ert fantastiska arbete, på så sätt kan vi tillsammans flytta svenska skolan ur gnällhörnan rakt in på framtidens spelplan! En stor applåd till alla er som delar med er av goda exempel såväl som utmaningar. Och för att ni gör det med sådant engagemang och sådan starkt tro på framtiden. Just nu bor den i våra barn.

CodeArt inspirerar elever och lärare till programmering

 

Programmering är ett hett ämne i skoldebatten. Många ställer sig frågande till om alla verkligen kan och ska jobba med kod inom en snar framtid? Alla kommer naturligtvis inte att göra det. Däremot kommer behovet av att förstå omvärlden bli ännu mer påtagligt. Ju mer komplext informationssamhället blir, desto mer ökar behovet av uttrycksformer och kommunikation. Idag är så gott som allt vi möter, som konsumenter och medborgare, uppbyggt av kod.

Det menar Afra Noubarzadeh som driver eget företag inom utbildning och lär ut hur du kommunicerar kunskaper och föreställningar genom att skapa konst med hjälp av enklare programmering. Med sig i bagaget har han entreprenörsutbildningen från Chalmers tekniska högskola. Intresset för konst och teknik har funnits där sedan tonåren och Afra har hittat ett sätt att förena de två:

– Det är en strävan efter att få två världar att mötas, teknik och kreativitet blir varandras förutsättningar för kommunikation i nutidens samhälle, menar Afra. Han ser kodkonsten som ett sätt att uttrycka sig och bidra till en gemensam skildring av ett ämne eller en värdering.

Konceptet bygger på att skapa analoga bilder och sedan översätta dem i digital form. Det är en tvärvetenskaplig process som bjuder in olika skolämnen att samverka:

– Ta till exempel ekosystemet. Här finns många moment som inkluderar olika färdigheter som återfinns i olika ämnen. Med hjälp av kod översätter eleven sin uppfattning om det givna ämnet från analog form till en bildproduktion i digital form.

Afra håller workshops i skolor för både elever och pedagoger. Du kan även ha fått en glimt av vad han gör på vetenskapsfestivalen, Universeum i Göteborg eller Tekniska muséet i Stockholm:

– I mötet med elever och lärare börjar vi alltid med att göra en skiss på papper, alla kan klippa och klistra och det gör att skapandeprocessen och användningen av kod avdramatiseras menar Afra. När vi är klara med våra bilder är det dags att titta på hur en hemsida är uppbyggd, att det är skriven kod som sedan översätts till det vi ser. Därefter går vi enkelt igenom vad som ska skrivas för att skapa en cirkel och en kvadrat på skärmen, hur vi kan flytta ett objekt med ett kommando och så vidare. Sedan är det bara att sätta igång att översätta det du klippt och klistrat på papper till ditt eget digitala verk. Det är en upplevelse för både elever och lärare att förstå den här skapandeprocessen.

Varför är då detta en metod värd att pröva i klassrummet? Jo, förutom de olika skolämnena som berörs ex matte, bild, no, so, teknik, språk och så vidare, så skapar det en erfarenhet kring den förflyttning vi gör varje dag mellan den analoga och digitala världen. Vi blir medvetna om och förstår, hur vårt digitala samhälle är uppbyggt och av vad:

– Programmering ligger bakom de allra flesta tjänster och produkter i vårt samhälle och även om inte alla kommer att arbeta som programmerare är det av oerhört stor vikt att känna till hur programmering är en del av den dagliga verklighet vi alla möter.

När Afra håller sina workshops i konstskapande med programmering som verktyg inspireras de allra flesta som deltar till att ta nästa steg och komma vidare i processen.

– Eleverna vill ofta veta mer om både tekniska verktyg och det konstnärliga skapandet. En del är mer kreativa, andra vill fördjupa sig i det tekniska. Pedagoger påtalar ibland en osäkerhet inför teknik och kodning, men när den väl släpper haglar frågorna tätt om hur de kan gå vidare, samarbeta över ämnesgränser, geografiska områden, skapa större projekt och så vidare. Begäret av nyvunna insikter, inspiration och att tillsammans med andra få uttrycka något eget är starkare än eventuella praktiska hinder eller rädslor menar Afra ödmjukt. I och med det har vi nått ett av de viktigaste målen – att förstå programmering och hur den kan användas för att utveckla kommunikation och begreppsförståelse i vardagen.

Vill du veta mer?  Klicka här