Maria Wiman om vägen till värdeskapande lärande – en vinst för alla

När vi människor upplever det vi gör som meningsfullt skapar det ett driv, en motivation att göra mer och utveckla vidare. När vi som lärare skapar mening och verkligen gör skillnad för våra elever är det en obeskrivlig belöning, en paycheck of the heart, som infinner sig. Känslan och glädjen över att se barn och unga utvecklas till unga vuxna som bidrar till samhällets bästa är många lärares drivkraft och det som väger upp allt det andra, ibland tunga, i skolvardagen.

Hur vore det om vi alla i hela skolsverige skulle ta detta på största allvar och skapa samma möjlighet för eleverna att uppleva sin vardag i skolan lika meningsfull och lika motiverande? Det är sannolikt och logiskt att resultaten i våra skolor skulle förbättras avsevärt om elevernas motivation höjs, eller hur? Vi har ett stort antal elever som slutat gå till skolan och som i många fall inte finner skolan meningsfull. Det går naturligtvis att förändra, men vi kan inte förvänta oss en förändring om vi fortsätter att göra som vi alltid gjort. En möjlig väg som verkligen förändrat upplevelsen av uppdrag skola, både ur elev- och lärarperspektiv är värdeskapande lärande.

Redaktionen möter Maria Wiman i Huddinge som tillsammans med sina elever utvecklar lärande i direkt samspel med världen, både lokalt och globalt.

Vad var det som gjorde att du förändrade ditt och elevernas sätt att arbeta med lärande?

– Det fanns en tid för inte alls speciellt längesedan då jag allt som oftast fick tömma pappersinsamlingen i klassrummet på elevarbeten som ingen ville ta med sig hem. Där låg affischer som eleverna hade lagt ner massa tid på, texter som hade rättats och lämnats tillbaka, kortreflektioner över saker vi hade diskuterat. Det kändes så slösaktigt. Att kasta så många timmars arbete rätt ner i pappersinsamlingen. Flera gånger varje vecka dessutom. Det kändes så himla frustrerande att dessa arbeten, denna nedlagda tid, betydde så lite för eleven att de inte ens var värda mödan att bära hem och visa upp för familjen.

Men sedan knäckte jag koden! Bara sådär dessutom. Som genom en slump, en bananskalshalkning, ramlade jag och mina elever in i ett projekt som skulle komma att vända upp och ner på hela mitt sätt att se på pedagogik. Jag föll för elevernas entusiasm och motivation när de plötsligt fick veta att deras favoritprogram, UR-serien Geografens testamente, skulle läggas ner. Vi startade en kamp som blev kringelikrokig och spännande och oförutsägbar, en kamp som resulterade i mängder av insändare, debattartiklar, brev till politiker, interaktion med andra skolor, debatter med UR-chefer, tv-framträdanden och mycket mer. För eleverna blev detta en vansinnigt spännande resa och ett lärande som resulterade i att de faktiskt fick tillbaka sitt favoritprogram. För mig blev resultatet ett slags pedagogiskt uppvaknande, ett halleluja moment om man så vill. Skillnaden mellan att behöva tömma pappersinsamlingen på elevarbeten som eleven inte ville kännas vid och att slippa tömma pappersinsamlingen eftersom eleverna är så sabla stolta över vad de har åstadkommit stavas värdeskapande lärande.

Hur går det till?

– Det är inte så komplicerat som det låter. Det är undervisning med en knorr, som Caroline Lorentzon (lärare i Sundsvall) säger. Det handlar helt enkelt om att man riktar undervisningen utåt. Den kunskap som eleven tar in ska ha en verklig mottagare, den ska betyda något för någon annan. Denna lilla knorr gör att undervisningen blir viktig på riktigt och den gör att skolan känns betydelsefull här och nu i denna sekund. Det måste inte handla om stora ämnesövergripande projekt. Det kan räcka med att faktiskt skicka in insändaren till en riktig tidning, att maila recensionen till författaren som skrev boken, att diskutera medetiden med en riktig historiker eller att läsa sagor för barnen på förskolan. Det viktiga är att eleven får skapa värde för någon annan, att de får känna att deras skolarbete är betydelsefullt idag och att kunskaperna behövs här och nu.

Hur förändras praktiken?

– Att undervisa med en knorr kräver dock lite mod. Som lärare har man inte alltid riktig kontroll över vad som händer när undervisningen och elevernas arbete letar sig utanför skolans väggar. Ibland blir mottagandet inte vad man hade hoppats på eller reaktionerna vad man hade förväntat sig. Men det är också viktigt. Det är ju faktiskt så livet ser ut och jag tror att skolan har ett viktigt uppdrag i att lära eleverna att det är viktigt att misslyckas, att man måste få prova och helst prova om igen. Så gör alla som når framgång.

På samma sätt kan det hända alldeles underbara saker just för att man som lärare inte riktigt har full kontroll över vad som ska hända utanför klassrummets väggar. I den bästa av världar får sådana här projekt ringar på vattnet. Min erfarenhet är faktiskt att dessa projekt allt som oftast får ringar på vattnet och det bästa av allt är att denna snöbollseffekt står alltid eleverna själva för. Värdeskapande projekt, där det finns utrymme för att misslyckas och där eleven själv får vara med och äga processen, kan ta de mest otippade vändningar under vägens gång.

Vad har ni jobbat med och vad behövs för att det ska bli bra?

– För ett tag sedan skrev min dåvarande klass en tidning om barnsoldater. Denna tidning skulle säljas på riktigt och alla pengar skulle skänkas till Röda korset. Motivationen i klassrummet var enorm. Det här var viktigt på riktigt i allra högsta grad. Vi sålde tidningen lite överallt, vi åkte runt och marknadsförde och så plötsligt knäckte en elev tanken på att vi borde bli sponsrade så att vi kunde samla in ännu mer pengar. Två dagar senare hade vi 94 kilo godis i vårt klassrum! Ytterligare en dag senare hade vi över 350 påsar Ahlgrens bilar liggandes i klassrummets gamla geografiskåp. Det händer något med elever som vet att deras arbete gör skillnad för andra människor! Det händer något med elever som får vara kreativa, uppfinningsrika och prova sina vingar! För sakens skull vill jag också poängtera att under arbetet med att samla in pengar till Röda korset tömde jag inte en enda gång pappersinsamlingen på elevarbeten.

Det handlar med andra ord om att hitta en yttre mottagare där elevens kunskaper och färdigheter skapar värde. Det gäller också att våga ge eleverna utrymme att äga sin egen process, att ha inställningen att det är okej att misslyckas och att göra eleven till aktör. Och det bästa av allt – detta ger fördjupade ämneskunskaper och det ger eleverna träning i de entreprenöriella kompetenser som de kommer att behöva i framtiden. De kommer att få ökat självförtroende, uthållighet, ökad social förmåga och de kommer att bli modigare. Det är viktigt att komma ihåg att även om det värdeskapande arbetet är medlet så är det ju naturligtvis lärandet som är målet.

Hur kan lärare motivera ett värdeskapande arbetssätt för omvärlden?

– Vi lärare måste vara trygga i att vi kan de styrdokument som vi måste förhålla oss till. Vi måste luta oss tillbaka i det faktum att vi är bevandrade i läroplanen och det centrala innehållet som våra lektioner måste täcka. Men vägen dit kan ju ibland ta intressanta svängar, så som det kan bli om ett värdeskapande projekt får ringar på vattnet. Då gäller det att anpassa läroplanen efter just den svängen som projektet har tagit. När vi hade 94 kilo godis och 350 påsar bilar i klassrummet fick eleverna helt enkelt skriva övertygande reklamtexter för att det passade sig just då. Det fina med det är att då behöver man själv inte jaga läroplanen för då är det plötsligt läroplanen som jagar dig.

Jag är så orubbligt övertygad om att både lärare och elever har allt att vinna om de bara vågar ge sig utanför klassrummets väggar och rikta sina kunskaper mot en yttre mottagare. Kanske uttryckte en av mina elever det absolut bäst under en intervju: ”Om du får en rush av att hjälpa andra personer att må bättre, då mår du bättre och dom mår bättre och det finns ingen dålig grej med det.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Vilka fördomar finns och hur kan de bemötas? 

Att det här är flumpedagogik och att det inte finns något för läraren att bedöma i värdeskapande projekt. Men detta är ju inte sant! Det produceras massor under projektets gång. Bara för att man kanske inte har ett prov så betyder det inte att läraren inte har något konkret att ta på. Under projektets gång kommer eleven att arbeta och producera massor, olika förstås beroende på projektets uppbyggnad. Jag har exempelvis alltid haft reflekterande texter, argumentation, faktatexter och så vidare, att utgå ifrån efter våra projekt. De utgör utmärkt underlag för bedömning.

Så här kommer du igång:

1. VÅGA!! Att jobba värdeskapande är inte lika tryggt som att ”läsa i boken och svara på frågor”, men man vinner så mycket och får så mycket tillbaka.

2. Läs in dig på LGR11 så att du har absolut stenkoll. Då kan du plocka in det centrala innehållet och kunskapskraven under resans gång om projektet tar fart och det blir ringar på vattnet.

3. Ta hjälp av eleverna! De har oftast den bästa fantasin och de bästa idéerna.

Nästa vecka träffar redaktionen Maria och hennes elever in action – följ oss på vår FB-sida Horisonten och på twitter #horisontenio samt reportagen här. Tillsammans inspirerar vi hela skolsverige att arbeta för en skolmiljö som skapar värde för alla – i skolan och utanför!