Reflektioner från SETT

Idel kända twitternamn till höger och vänster, framför och bakom mig. Leenden och kramar bland montrar, robotar och Bolibompadraken. Erfarna mässbesökare beblandade med nyfikna och entusiastiska förstagångare. 

Det är glada delar av Sveriges skolfolk som i dagarna tre träffas på Kistamässan när det är dags för SETT. SETT står för ”Scandinavian Educational Techonology Transformation” och är Skandinaviens största mässa och konferens inom det moderna och innovativa lärandet. Enligt arrangörerna själva är det en mötesplats som handlar om inspiration, ökad nyfikenhet och kunskap kring hur vi kan utnyttja nya sätt att arbeta mot högre måluppfyllelse i skolans alla nivåer.

Jag åkte till SETT med flera frågor varav en var om mässan lyckades leva upp till sin egen målbild. De svaren jag åkte därifrån med var mycket positiva, en känsla och bedömning jag bygger på de möten jag hade med pedagoger och skolledare. Skolfolk oavsett erfarenheter från tidigare mässor som kunde berätta om intressanta och inspirerande föreläsningar, om möten och samtal i montrar med utställare eller andra besökare. Så vad var det besökarna egentligen fick vara med om? En av mina spaningar var även en av mina frågor inför SETT, Hur hett skulle programmering vara? Rent statistiskt handlade en av var sjätte föreläsning på det allmänna spåret om programmering på något sätt. Innehållen skiftade tacksamt nog från hur man arbetar med programmering utan digitala verktyg via användbara hemsidor och appar till forskningsbaserade resultat samt information från skolverkets undervisningsråd. Hur det såg ut på styrnings- och ledningsspåret? Tragiskt nog noll och ingenting!

Personligen anser jag att förändringar i våra styrdokument är en stor grej och borde få större genomslag i vad som beskrivs som Skandinaviens största mötesplats för skolfolk. Måhända att förändringarna är så pass färska att arrangörerna inte hann med att göra förändringar i schemat men det kan knappast komma som en överraskning att programmering var på ingång, frågan har väl egentligen bara handlat om hur det skulle föras in. Jag är dessutom tämligen säker på att programmeringens intåg kommer innebära en del klurigheter för landets skolledare när de ska lösa fortbildningen för deras pedagoger. SETT hade varit en utmärkt mötesplats för de samtalen mellan skolledare nu när programmering inte längre kan överlåtas åt nyfikna och engagerade IKT-pedagoger som fått köpa in lite robotar.

Och apropå robotar… Programmering var faktiskt ännu hetare ute i mässans montrar än i föreläsningssalarna och kanske främst representerat av robotar av alla dess slag. Roligt, spännande och engagerade! Jag slås av att robotar verka tilltala många pedagoger mer än programmering som sker via datorer eller lärplattor. Anledningarna varierar säkert men jag tänker att det främst beror på två faktorer varav den första är det konkreta. En robot som rör sig över ett golv blir tydligare än en figur som rör sig på en skärm, man kan dessutom arbeta med roboten när man exempelvis förbereder eleverna inför ett studiebesök på bondgården. För det andra går det inte att komma ifrån att det finns en stor fascination för robotar som säkert grundas i alltifrån R2-D2 till det faktum att det blinkar och lyser. Dock anser jag att programmering bör ske i så många olika former som möjligt för att våra elever på riktigt ska få arbeta enligt de nya krav som de reviderade styrdokumenten anger.

Vad jag förväntar mig på nästa års SETT-mässa?

  • En mässa helt uppbyggd utifrån det nya innehållet i de reviderade styrdokumenten, förändringarna ska ju faktiskt vara i bruk senast 1 juli 2018.
  • Att arbetet med att få med alla ämnen fortsätter. SETT har enligt mig fortfarande en väldigt stark Matematik- och NO-prägel.
  • Sir Ken Robinson. Jag kände av en saknad bland besökarna efter den där Föreläsningen som man inte får missa, Sir Ken Robinson skulle tveklöst bli just den.

Värdeskapande projekt i praktiken

Horisonten är stolta över att presentera dagens gästskribent;  Maria Wiman.

Maria är en av fem nominerade till det prestigefyllda Trevor Dolan-priset. Prisutdelning sker på SETT-mässan!

Torsdag eftermiddag i januari och tung blötsnö faller från himlen. Tidigare i veckan har musikläraren Elin kläckt idén att skolan borde uppmärksamma Alla hjärtans dag. Det triggade igång något i mitt huvud, någonting ligger därinne och pyr. Men jag stoppar mina tankar och idéer innan de riktigt kläcks. Jag väntar medvetet för jag vill spåna tillsammans med mina medhjälpare, ja alltså mina elever. Efter lunch står jag så i klassrummet och säger följande: ”Snart är det alla hjärtans dag och vi borde göra någonting speciellt denna dag.” 

Fem sekunders tystnad. Sedan kommer idéerna. Haglande. Utifrån ser det ut som ett klassrum i kaos. Kanske är det till och med kaos. Men det är ett kreativt kaos och jag älskar det. Ingen idé är dum, ingenting är omöjligt.

Tio minuter senare är vi igång på riktigt. Vi prövar våra vingar. Vilka idéer är gångbara, vad kan vi praktiskt göra redan nu? Därefter sätter vi igång. Återigen kan det se ut som kaos utifrån men vi vet precis vad vi håller på med. Alla har en uppgift och alla (jag menar varenda en) jobbar för samma mål och för samma sak. Vi har inte råd att störa varandra eller att inte hjälpa varandra. Allas kompetenser blir viktiga.

Några arrangerar en dikttävling. Regler ska bestämmas, information ska ut och praktiska detaljer måste styras upp. Vi får en anledning att ägna tid åt poesi för om man ska arrangera en dikttävling för hela skolan är det ju sjujäkla bra om man faktiskt vet vad en dikt är.  Elever tar mod till sig, knackar klassrumsdörr och gör reklam för vår tävling.

Några ringer runt och ordnar sponsring till dikttävlingens priser. Vi får en mycket god anledning att träna oss i hur man genomför muntliga redogörelser med anpassning till syfte och mottagare.

Några strukturerar och arrangerar en ”komplimanglåda” med färdigskrivna komplimangkort där man enkelt kan stoppa ner handen och få sig en fin slumpartad komplimang på alla hjärtans dag. Vi tränar oss på hur en komplimang ser ut och hur vi uttrycker oss mot varandra. Viktiga värdegrundsfrågor stöts och blöts.

Några dokumenterar vårt arbete i form av en vlogg. Ett måste för att göra detta bra är att ha kunskap om hur man kombinerar ord, bild och ljud. Vloggen hamnar såklart på klassbloggen i samma sekund som den är klar.

14 februari kan vi sålunda göra slag i saken och genomföra vårt alla hjärtans dag-projekt i skolans bibliotek. Firandet går som en röd tråd genom hela skolan och vi är stolta över vår del. Vi började från noll, med en liten idé från skolans musiklärare, och nu står vi här med hjärtballonger i taket (några elever fixade brakpris – tio ballonger för en krona), fina priser i dikttävlingen (tack Hemköp och Matrix), en komplimanglåda fylld av beröm och en dikttävling som många lärare också hakar på och som lockar elever att skriva poesi, läsa poesi och inte minst tala om poesi.

Det ligger så mycket lärande i det här. Alla gör inte samma sak och alla sitter inte i samma rum men alla jobbar för samma sak med ett gemensamt mål i sikte. Under dessa lektioner bedömer jag konstant och hela tiden. Jag tjuvlyssnar när de ringer, lusläser deras texter, deltar i deras resonemang runt värdegrunden, betraktar samarbetet, imponeras av idérikedomen, mönstrar processens varenda del – hela tiden med kunskapskraven i bakhuvudet. Det finns mycket jag kan bedöma.

När arbetet är slut utvärderar vi kort i klassen. En elev skriver då: ”Jag såg med egna ögon att det vi gjorde på alla hjärtans dag gjorde skillnad. Många var så glada. Jag mår sjukt bra när jag tänker på det.”

Jag skriver under på det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.