Tillsammans kan vi göra mer

Horisonten presenterar, stolt, dagnes gästskribent: Linda Mannila! Linda beskriver sig själv på följande sätt.

Jag disputerade i datavetenskap (inriktning på utbildning) år 2009 vid Åbo Akademi, och har jobbat som utbildare, forskare och företagare inom utbildningssektorn med fokus på digitalisering och skolutveckling sedan 2010. Under åren har jag också haft förmånen att ha flera spännande expertuppdrag relaterade till mina intresseområden, däribland följande:

  • Medlem i Stockholms stads programmeringskommission (2016 –)
  • Styrelsemedlem för Resurscentret för matematik, naturvetenskap och teknik (skolresurs.fi, 2015 –)
  • Medlem i referensgrupp vid framtagningen av förslag på reviderade läroplaner i Sverige (Skolverket)
  • Inkallad medlem för att diskutera programmering i finländska läroplanen (Utbildningsstyrelsen)

Du hittar Lindas hemsida här!

I april publicerade den svenska regeringen en ändringsföreskrift gällande läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (SKOLFS 2017/11), där bland annat skolans uppdrag utvidgats till att inkludera digital kompetens. Detta är något vi ser hända runt om i världen som ett resultat av att digitaliseringen i samhället ökar – för att förstå vår samtid och vår framtid behöver det digitala finnas med som en del av allmänbildningen.

I de reviderade skrivningarna hittar vi inslag kopplade till digital kompetens i flertalet ämnen, allt från frågor kring etik, integritet och säkerhet inom religion och samhällskunskap till simuleringar i de naturorienterade ämnena och programmering i matematik och teknik. Sammantaget är målsättningen att alla elever ska ges möjlighet att ”utveckla förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling, lära sig förstå och använda digitala system och tjänster, utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik samt lära sig lösa problem och omsätta idéer i handling med digital teknik”. Liknande förändringar gjordes också i den finska läroplanen som trädde i kraft i augusti 2016. Medan läroplanerna ger en viss ledning gällande vilket innehåll som ska tas upp och när, saknas detaljerna för hur detta ska förverkligas i praktiken. Hur ska vi nå de målsättningar som finns?

De nya skrivningarna öppnar för spännande möjligheter inom och mellan olika ämnen, men ger därmed också upphov till nya frågor. En fråga som ofta dyker upp gäller progressionen. Var ska vi börja? Vart ska vi sen? Vad borde vi hinna med under lågstadiet, var borde vi ta vid på högstadiet? Hur ska vi säkerställa att alla har samma förkunskaper? Hur ska vi hantera elever som ligger före? Många relevanta frågor som tyvärr är svåra att besvara med säkerhet i dagens läge då de allra flesta sitter i samma båt. Vi kan i dag inte hoppa direkt på det planerade innehållet för årskurs 7 utan att först täcka upp det som eleverna borde ha hunnit gå igenom under de första sex åren. Samtidigt ger det också dem som jobbar i de senare klasserna en buffert för att hinna lära och förbereda sig själv.

De som kommit längst är kanske England, där man införde ämnet Computing hösten 2014, men inte heller där har en hel årskull hunnit gå igenom skolan enligt den nya läroplanen. Frågorna kring progression är därför något som kommer få ett allt tydligare svar under de kommande åren i takt med att vi hittar sätt att arbeta in det digitala i olika ämnen – både lokalt och internationellt. Samtidigt kan det hända att vi inser att progressionen i andra ämnen också ändras på köpet. Kanske blir det till exempel relevant att ta upp koordinatsystem i ett tidigare skede än förut då barnen börjar programmera i Scratch?

En annan fråga gäller det kompetensutvecklingsbehov som skrivningarna föranleder. Det nya innehållet är nytt för de allra flesta lärare och inget man kan förvänta sig att de ska ta till sig på egen hand. Digitalisering och särskilt programmering upplevs – förståeligt nog – av många som något främmande, obekant och tekniskt. Hur kan vi få alla lärare engagerade? Hur kan vi garantera en likvärdig situation för alla elever? 

Under de senaste åren har jag hållit en stor del kompetensutveckling av olika omfattning – från korta workshops till fortbildningar som sträckt sig över flera dagar och veckor på teman som digital samhällskunskap, programmering och ”making”, eller skapande med IT som material. Denna erfarenhet har visat på fem nyckelaspekter som jag försöker ha som utgångspunkt då jag planerar utbildningsinsatser och utvecklingsprojekt: 1) avdramatisera, 2) konkretisera, 3) relatera till något lärarna redan kan, 4) visa på nyttan och möjligheterna för den enskilda läraren (”what’s in it for me”) och 5) uppmuntra till kollegialt lärande . Digitaliseringen är inget skutt (som vi ibland talar om i Finland) utan mer av en process eller en resa, där vi kan vinna mycket på att lära med och av varandra. Här kan man tänka så litet eller så stort som man vill, men eftersom jag jobbar både i Finland och Sverige ser jag enorma möjligheter till att hjälpas åt över landsgränsen. Varför uppfinna hjulet på nytt flera gånger om?

Att digital kompetens skrivs in i läroplanen leder till olika reaktioner – en del jublar och tycker att det verkligen är på tiden att skolan tar in detta innehåll, medan andra upplever att det absolut inte hör till skolans uppdrag. Frågan kring digitaliseringens vara eller icke vara i skolan har debatterats flitigt på Twitter och i media, och jag är säker på att samma debatt kommer att fortsätta även framöver. Visst är det bra med diskussion och kritiskt ifrågasättande, men å andra sidan har regeringen nu fattat ett beslut. Oberoende av vad man tycker om situationen har elever i grundskolan rätt att senast från och med hösten 2018 få utveckla sin digitala kompetens. För mig känns det då mer produktivt att fundera på hur vi kan göra något bra av det hela i stället för att fokusera krafterna på att hitta fel och brister.

Tillsammans kan vi göra mer.

Reflektioner från SETT

Idel kända twitternamn till höger och vänster, framför och bakom mig. Leenden och kramar bland montrar, robotar och Bolibompadraken. Erfarna mässbesökare beblandade med nyfikna och entusiastiska förstagångare. 

Det är glada delar av Sveriges skolfolk som i dagarna tre träffas på Kistamässan när det är dags för SETT. SETT står för ”Scandinavian Educational Techonology Transformation” och är Skandinaviens största mässa och konferens inom det moderna och innovativa lärandet. Enligt arrangörerna själva är det en mötesplats som handlar om inspiration, ökad nyfikenhet och kunskap kring hur vi kan utnyttja nya sätt att arbeta mot högre måluppfyllelse i skolans alla nivåer.

Jag åkte till SETT med flera frågor varav en var om mässan lyckades leva upp till sin egen målbild. De svaren jag åkte därifrån med var mycket positiva, en känsla och bedömning jag bygger på de möten jag hade med pedagoger och skolledare. Skolfolk oavsett erfarenheter från tidigare mässor som kunde berätta om intressanta och inspirerande föreläsningar, om möten och samtal i montrar med utställare eller andra besökare. Så vad var det besökarna egentligen fick vara med om? En av mina spaningar var även en av mina frågor inför SETT, Hur hett skulle programmering vara? Rent statistiskt handlade en av var sjätte föreläsning på det allmänna spåret om programmering på något sätt. Innehållen skiftade tacksamt nog från hur man arbetar med programmering utan digitala verktyg via användbara hemsidor och appar till forskningsbaserade resultat samt information från skolverkets undervisningsråd. Hur det såg ut på styrnings- och ledningsspåret? Tragiskt nog noll och ingenting!

Personligen anser jag att förändringar i våra styrdokument är en stor grej och borde få större genomslag i vad som beskrivs som Skandinaviens största mötesplats för skolfolk. Måhända att förändringarna är så pass färska att arrangörerna inte hann med att göra förändringar i schemat men det kan knappast komma som en överraskning att programmering var på ingång, frågan har väl egentligen bara handlat om hur det skulle föras in. Jag är dessutom tämligen säker på att programmeringens intåg kommer innebära en del klurigheter för landets skolledare när de ska lösa fortbildningen för deras pedagoger. SETT hade varit en utmärkt mötesplats för de samtalen mellan skolledare nu när programmering inte längre kan överlåtas åt nyfikna och engagerade IKT-pedagoger som fått köpa in lite robotar.

Och apropå robotar… Programmering var faktiskt ännu hetare ute i mässans montrar än i föreläsningssalarna och kanske främst representerat av robotar av alla dess slag. Roligt, spännande och engagerade! Jag slås av att robotar verka tilltala många pedagoger mer än programmering som sker via datorer eller lärplattor. Anledningarna varierar säkert men jag tänker att det främst beror på två faktorer varav den första är det konkreta. En robot som rör sig över ett golv blir tydligare än en figur som rör sig på en skärm, man kan dessutom arbeta med roboten när man exempelvis förbereder eleverna inför ett studiebesök på bondgården. För det andra går det inte att komma ifrån att det finns en stor fascination för robotar som säkert grundas i alltifrån R2-D2 till det faktum att det blinkar och lyser. Dock anser jag att programmering bör ske i så många olika former som möjligt för att våra elever på riktigt ska få arbeta enligt de nya krav som de reviderade styrdokumenten anger.

Vad jag förväntar mig på nästa års SETT-mässa?

  • En mässa helt uppbyggd utifrån det nya innehållet i de reviderade styrdokumenten, förändringarna ska ju faktiskt vara i bruk senast 1 juli 2018.
  • Att arbetet med att få med alla ämnen fortsätter. SETT har enligt mig fortfarande en väldigt stark Matematik- och NO-prägel.
  • Sir Ken Robinson. Jag kände av en saknad bland besökarna efter den där Föreläsningen som man inte får missa, Sir Ken Robinson skulle tveklöst bli just den.

Fyra punkter för lärarutbildningen att ta till sig

I veckan har Horisonten haft fokus på lärarutbildningarna och digitaliseringen. Därför har redaktionen knåpat ihop en lista, som lärarutbildningarna bör följa.

Adekvat digital kompetens

Lärarna på Lärarutbildningarna ska vara vana digitala användare. Eftersom de nya kursplanerna gäller från juli 2018, borde det vara ett krav. Det räcker inte längre att ha ”studiecirklar” som sitt forskningsområde, alla lärare/forskare bör ha digital adekvat kompetens. Här finns det utbildningsinsatser att göra! Om eleverna förväntas ha adekvat digital kompetens, så borde vi förvänta oss detsamma av lärarutbildarna.

Digitalt berättande

Alla studenter bör/ska läsa kursen ”digitalt berättande”. Den här kursen känns som grundfundamentet i en digitaliserad skola. Denna kurs kan läsas oavsett vilka huvudämnen den studerande har valt.

Kreativitet och stöttningsfunktioner

Alla studenter ska få utbildning i de kreativa stöttningsfunktionerna digitala verktyg erbjuder.
Antingen via sina lärare (se rubrik ””Adekvat digital kompetens)) eller via externa utbildare. Att ha kännedom om de stöttningsfunktionerna digitala verktyg kan erbjuda är en förutsättning för ett individualiserat lärande. Stöttningsfunktioner kan, till exempel, vara diktering och uppläsningsfunktion.

Kurslitteratur

Det finns flera böcker som innehåller matnyttiga tips på hur man kan arbeta med digitala verktyg.
Gör en av dessa böcker till obligatorisk kurslitteratur. Extra roligt vore det om boken kunde läsas digitalt.

Lärarutbildningens svarta hål

Horisonten presenterar stolt dagens gästskribent. Max Enström är 24 år ung och tar i juni sin examen från Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm.

 

Runt om i landet utbildar sig unga vuxna till lärare och de ska rusta våra barn och unga för framtiden. Men hur ser framtiden ut? Digitala verktyg blir en större del i pedagogernas yrke. Men dagens lärarstudenter får inte den utbildning som krävs för att kunna arbeta med dessa verktyg. 

Frånvaron av digitala verktyg är, tyvärr, extra synligt på den skolan jag just nu gör min sista termin på, Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm (GIH). Under mina snart 5 år på GIH har vi oroväckande få tillfällen arbetat med digitala verktyg i ämnet Idrott och hälsa.

Friluftsliv

När det kommer till friluftsliv som är en stor del av kursplanerna har GIH utbildat oss två gånger i hur man kan använda digitala verktyg, där bägge tillfällena var GEO-caching. GEO-caching är en modern variant av att ”gömma nyckeln”. Vi arbetade med en app där målet var att hitta gömda skatter. Med hjälp av appen och GPS skulle vi ta oss från plats A till plats B, och lösa ett antal uppgifter på vägen. Vår promenad sträckte sig utanför skolans uppkopplingsområde. Vi kunde alltså inte använda oss av wifi. Ett antal frågor dök direkt upp:

Skulle detta arbetssätt fungera på skolorna? 

Ska alla elever ha med sig en egen mobil?

Min erfarenhet är att skolorna inte har investerat i digitala verktyg som fungerar utan wifi.

Skolan kan inte begära att elever i grundskolan har en mobil, som de ska använda i skolan. Verktygen måste skolorna stå för.

Gymnastik

Gymnastiken är den delen av utbildningen där vi har fått lära oss mest inom digitala verktyg. Vi har fått filma oss själva, så vi kan se vår teknik i olika moment såsom volter, handstående, flick och annat. Men detta filmas genom en fastsatt kamera som jag inte sett en enda skola ha hittills. Vi har alltså fått lära oss att arbeta med ett digitalt verktyg vi troligtvis inte kommer ha tillgång till! Vi har också arbetat med Sportsplanner. Med hjälp av Sportsplanner kan du skapa en bild av gymnastikgolvet, där du kan placera ut redskap och   på så sätt kan eleverna hjälpa till med att plocka fram materialet till lektionen. Eleverna kan också planera sina egna lektioner med hjälp av det här digitala verktyget. Detta är ett enkelt verktyg som kan och borde användas oftare.

Friidrott, dans och bollspel

Både inom Friidrotten och bollspel har vi fått filma oss själva, arbeta med vår teknik i de olika grenarna. Detta via antingen appar på mobilen eller bara med kameran. Vi har även fått tagit del av hälsoappar som kan användas som ett träningsverktyg genom att skapa sin egen cirkelträning eller ta del av en som redan finns på appen.

Som ni märker är kameran det verktyg som har använts mest frekvent på utbildningen. Det jag saknar är digitala verktyg för att att kommentera elevernas framgångar och utvecklingspunkter. Kameran är ett viktigt verktyg. Jag skriver under på det. Men hur bedömer jag eleverna formativt med hjälp av digitala verktyg och hur kommunicerar jag med eleverna? De appar och sidor jag har erfarenhet av, har jag lärt mig på egen hand, och inte på GIH.

Under de ”kamera-täta” momenten önskar man att lärarna skulle ta upp/berätta om de stora fördelarna med Flipped Classroom. Att spela in sig själv när man, till exempel, dansar och lägga filmen på Youtube, gör att eleverna har möjlighet att förbereda sig inför det aktuella momenten. Men icke! Inte ett ljud om det.

VFU

Under utbildningen har vi studenter varit på VFU (Verksamhetsförlagd utbildning), och även här lyser de digitala verktygen med sin frånvaro. Det är oftast närvarorapporteringen som är digital, för övrigt är det likadant som på 70-talet när mina föräldrar gick i skolan. Vi har alltså inte fått särskilt mycket utbildning av GIH, eller på vår VFU, i hur man kan använda digitala verktyg i undervisningen.

Teoretiska moment i utbildningen

Idrottslärarutbildningen innehåller både praktiska och teoretiska moment. Som alltid på universitet/högskola är uppsatser och rapporter en stor del av utbildningen. När vi ska lämna in dessa uppsatser och rapporter kan personalen på GIH endast ta emot Word-filer. Visst, det går att skriva i ett annat ordredigeringsprogram, men när filen skickas fram och tillbaka mellan student och lärare, uppdateras inte ändringarna om filen inte öppnas på en dator som har Word. Mänskligheten flög till månen för snart 50 år sedan, men GIH kan inte öppna andra filer än Word-filer. Att det finns högskoleutbildningar utan en fungerande molntjänst känns inte 2000-tal. Tänk vad enkelt det hade varit om vi hade haft Google eller någon annan molntjänst där vi hade arbetat med delade dokument. Då hade lärarna kunnat ge oss feedback utan att behöva skicka dokumentet fram och tillbaka. Dessutom hade vi tränat på att utveckla vår digitala adekvata kompetens, som vi hade haft nytta av efter avslutad utbildning.

För att summera har GIH, och lärarutbildningar överlag, inte utbildat studenter i hur de ska använda sig av digitala verktyg. Hur ska vi som blivande lärare kunna arbeta med digitala verktyg och lära våra elever  användningen av digitala verktyg när det troligtvis blir så att eleverna kan mer än oss och vi inte har några idéer eller planer alls på hur detta ska gå till? Tur för mig att jag redan har min anställning klar från hösten, på en skola som arbetar med ett kollegialt lärande i en digital kontext.

//Max Enström

Lärarutbildningen har flugit under radarn

Med de nya styrdokumenten, som involverar en hel del digital kompetens, är jag nyfiken på hur lärarutbildningen kommer att lösa den digitala utbildningen för lärarstudenter. 2016 släppte Berättarministeriet en rapport som heter ”Lärarutbildning och digitalisering – en undersökning bland Sveriges lärarstudenter”. Resultatet i den undersökningen är ingen smickrande läsning för för lärarutbildningarna. 

De nya styrdokumenten kan sammanfattas i fem punkter:

  • att stärka elevernas källkritiska förmåga
  • att eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik
  • att arbeta med digitala texter, medier och verktyg
  • att använda och förstå digitala system och tjänster
  • att utveckla en förståelse för digitaliseringens påverkan på individ och samhälle

Förändringarna i styrdokumenten ska vara i bruk senast 1 juli 2018.

Rapporten

Trots att den här rapporten släpptes hösten 2016, är min känsla att det inte har hänt särskilt mycket på lärarutbildningarna sen dess. Rapporten kom fram till att studenterna upplevde att de fick arbeta för lite med digitala hjälpmedel och att nästan hälften av studenterna anser att förberedelserna för att bedriva en digitaliserad undervisning är dåliga. Det är av största vikt att vi förser våra lärarstuderande med grundläggande digital kompetens under åren som de går på lärarutbildningen. Vi vill ju inte att studenterna ska komma till sina arbetsplatser och vara helt novis när det gäller arbetet med digitala hjälpmedel. Vidare kan man läsa att 60% efterlyser en ökad digitalisering på skolan. Det positiva är att lärarstudenterna har upptäckt att det krävs digitala kunskaper för att kunna arbeta som lärare, det negativa är att 60% tycker att det saknas digitalisering på lärarutbildningen. Bara för att studenterna har identifierat problemet, så innebär ju inte det per automatik att förändringar sker levitra generique.

Har lärarutbildningen hängt med?

Känslan är att lärarutbildningarna inte har hängt med i digitaliseringsprocessen. Det kan vara en av anledningarna till att digitaliseringen i skolan går så långsamt. Studenterna som tar examen 2017 har marginellt mer digitalkunskap än de som tog examen 1995. Detta medför att stora delar av kollegiet på en skola inte har de grundläggande kunskaperna som krävs för att undervisa i en digitaliserad värld. Nu drivs skolornas digitaliseringsprocess av enstaka personer, som vill att skolan ska utvecklas och ta nästa steg. Men det kommer inte att räcka. Studenterna som lämnar lärarutbildningarna måste få adekvat digital kompetens (för att låna ett läroplansuttryck) innan de kommer ut till skolorna och ska undervisa eleverna. Man kan tycka att orden ”adekvat digital kompetens” andas byråkrati och stelhet, men de digitala kunskaperna kommer att behövas uppdateras ofta, eftersom teknikutvecklingen går så ofantligt fort. Med tanke på att kursplanerna ändras för flera ämnen är detta inget som är isolerat till ett, eller två, ämnen. Ingen kan längre svära sig fri genom att säga ”det ingår inte i mitt ämne”. För det ingår i, näst intill, alla ämnen. Lärarutbildningen har flugit under radarn. Alldeles för länge.

För att få en inblick i hur det ser ut på en lärarutbildning kommer Horisonten att publicera en text, som är skriven av en lärarstudent.

 

Apropå att svika arbetarklassen

Att surfa in på Twitter och läsa tråden om katederundervisningen och att läsa Isak Skogstads gästkrönika i GP är som att backa tiden tio år. Det är alltså tio år sedan Björklund propagerade för mer disciplin och mer katederundervisning. Om du vill lära dig skriva tweets som stödjer katederundervisning i raka bänkrader följer här en Twitterskola i två steg. Förhoppningen är att du ska få 60 – 70 retweets och 30 – 35 hjärtmarkeringar per tweet.

Steg/tweet 1:

  • Se till att du har med ordet katederundervisning (OBS! I positiva ordalag).
  • Skriv något om att arbetarklassen vinner på katederundervisning.
  • Avsluta med ordet ”disciplin”.
  • Grädda i Twitter-ugnen.
  • VIPS! Du cashar in en massa retweets och hjärtan.

Steg/tweet 2: 

  • Forskningsrapport som stöder dina tankar/åsikter.
  • Mobilförbud och ett uttalat förakt mot digitaliseringen.
  • Lärarcentrerad undervisning (OBS! i positiva ordalag).
  • Elevcentrerad undervisning (OBS! i negativa ordalag).

Den här disciplinära falangen är övertygad om att tystnad, disciplin, eget arbete och raka bänkrader är medicinen som botar cancersvulsten ”dåliga PISA-resultat”. Att dessutom slänga in ett förbud mot mobiler och kepsar, ses som ett vägvinnande koncept. Eleverna ska vara passiva mottagare. Mina egna minnen av katederundervisning är att läraren satt vid sin kateder, under tiden vi arbetade med uppgifter och rättade med facit. Fokus låg på att man, som elev, skulle vara lite rädd för läraren, eftersom han satt inne med alla svaren. Och som Thåström sjöng 1979: ”Och käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt, men konstigt nog mår jag dåligt idag precis som jag gjorde igår”. Att gå tillbaka till den förlegade inställningen till elever/ungdomar/människor är, för mig, uteslutet.

Enligt NE: Katederundervisning, även kallad klassundervisning, den traditionella undervisningsformen i skolan som styrs av läraren genom föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt.

Teorier istället för rapporter

När det gäller att hänvisa till forskningsrapporter, så går det att hitta olika forskningsrapporter som stödjer olika företeelser och tankar. Istället borde vi titta på undervisning och lärande utifrån olika teorier. Vygotskys teorier om ett sociokulturellt lärande och hur viktigt språket är, går stick i stäv med lärarcentrerad undervisning. För det är i interaktion med andra människor vi lär oss, inte i interaktion med enbart vår allsmäktige lärare. Susan Wheelan skriver i sin evidensbaserade ”Effektiva team” att

”Allt fler uppgifter utförs av grupper i stället för av individer därför att samarbete är det enda sättet att utföra komplexa uppgifter. Det krävs alltför stor kunskap och alltför många färdigheter för att en enskild individ ska kunna utföra dem på ett lyckat sätt”

Hjässpedagogiken

Om ”katederundervisningsgänget” vill ta sin pedagogik ytterligare ett steg vill jag gärna slå ett slag för ”Hjässpedagogiken”. Eleverna får i den här väl utprovade metoden en strikt katederinstruktion där de instrueras i att öppna boken på en specifik sida. De ska sedan placera boken på hjässan, sitta blickstilla i tre minuter och vänta på att kunskapen ska överföras från boken till huvudet. Efter det blir det självklart prov, och klarar inte eleven provet är det omprov två dagar senare. För med disciplin lär sig eleverna. Och inga kepsar på. Det är förbjudet.

Rolig undervisning, varför då?

Det mest skrämmande är avsaknaden av feeling. Eftersom världen inte ser ut som den gjorde för 10-20 år sedan, krävs det att skolan uppfattas som intressant av de som arbetar där, nämligen eleverna. Och när uppfattar vi något som intressant? Jo, när vi kan påverka, samverka och undersöka. Då kan till och med genetik och prepositioner bli roligt. Och då blir tweets som ”Huruvida eleverna tycker att undervisningen är rolig eller ej är irrelevant. De är i skolan för att lära sig. Därför katederundervisning”, väldigt svåra att förstå.

Det är skolans plikt att göra undervisningen intresseväckande. Skolan ska stå för en undervisning som gör eleverna nyfikna. Då är enbart katederundervisning inte rätt väg att vandra. En varierad undervisning är det viktigaste. Hur skapar man då en varierad undervisning? Jo, man blandar genomgångar/föreläsningar med kreativa uppgifter och olika typer av samarbetsuppgifter. Rolig undervisning innebär inte en dag på Gröna Lund, rolig undervisning är när eleverna känner delaktighet och variation. Och att eleverna känner att de utvecklas, lär sig något nytt.

Digitaliseringsföraktet

Föraktet mot digitaliseringen kan avläsas i tweets som:

”Så passande att Skolverket nu ska tvinga alla skolor att köpa in en pryl till varje elev. Lär ju verkligen göra underverk!” Det är alltså samma falang, som älskar katedern, som kastar ur sig sitt förakt mot digitala verktyg, och det känns inte direkt som nytänkande. Istället är den här gruppen beredd att svika delar av Sveriges elever, med konstiga krav på att alla ska anteckna för hand, med papper och penna. Är det en skola för alla?

De digitala verktygen ger alla elever en röst, oavsett om du är duktig på att skriva eller ej. De ger alla elever ytterligare uttrycksformer, som papper och penna är oförmögna att ge. Att några av Sveriges största internationella exporter (Skype och Spotify) har använt digitala verktyg för att nå ut, har uppenbarligen svischat över falangens huvud.

Att inte använda digitala verktyg i skolan är verkligen ett svek mot arbetarklassen. Det är en grupp som kanske inte har råd att köpa en dator/iPad, och då hamnar de på efterkälken jämfört med elever från andra samhällsklasser.

Eleverna som sitter i våra klassrum idag kommer att ha yrken som inte existerar ännu, och då är vi skyldiga att se till att vi gör skolan mer demokratisk och tillgänglig för alla. Och det gör vi med en kreativ undervisning, som innefattar digitala verktyg i en kollaborativ kontext.

Programmeringssamtal med elever

Horisonten presenterar STOLT veckans andra gästskribent: Jacob Möllstam!

Ett av de första samtalen jag hade idag var med min bror. (Han är datorspelsprogrammerare vilket hör till den här historien.) Via facebook messenger diskuterade vi en hemsida som jag har och som han har hjälpt mig med eftersom någon mupp på Internet har hackat den och vid upprepade tillfällen har använt den för att sprida spam på andra sidan Internet. (Det har varit på hindi, japanska och ett par språk som jag inte lyckats spåra.)

Hur som helst har jag suttit fast i en spiral av att gång efter gång lyckas halvbra med att fixa till den tills dess att de tagit sig in igen efter några veckor/månader. När min bror klev in och hjälpte mig så tog det någon timma innan en permanent lösning var på gång. Efter typ en dag så var allting fixat. Dessutom hade han hittat bakdörren de använt för att komma in, fixat den, höjt säkerheten på sajten och hittat en brist i designtemat som på sikt kunde bli ett potentiellt säkerhetsproblem. Det var just det säkerhetsproblemet vi diskuterade på facebook messenger.

Han ondgjorde sig över vilket klåparaktigt företag de var och jag var böjd att hålla med.

Han berättade att det tagit tre rader av kod för att fixa hålet och jag var tagen av beundran över hans kunskaper.

Han bad om namnet på företaget för att ta ett snack med dem och jag var än mer tagen över hans genuina engagemang för ett bättre Internet. Hela morgonen och förmiddagen funderade jag över hur sjukt obildade och utlämnad jag är som inte kan programmera tillräckligt bra. Det är som om jag är Farfar i Barnen i Bullerbyn (Han är egentligen bara Brittas och Annas farfar, men kallas fö farfar av alla barnen) som måste be sina barnbarn läsa tidningen eftersom han ser för dåligt för att kunna läsa. Så är det lite för mig och min bror när det kommer till programmering. Jag är Farfar och han är Britta och Anna och alla de andra barnen samtidigt. Det är något jag bara får acceptera. I alla fall tills dess att jag lärt mig (läs förstå) programmering bättre.

Vi snabbspolar fram till ett av dagens sista samtal. Eller ja, okej. Ett av arbetsdagens sista samtal i alla fall. På väg från klassrummet mötte jag en elev som jag i vanliga fall pratar med varje dag men som jag knappt hunnit träffa på över en vecka. Hon stod med mobilen i hand i korridoren och umgicks med sina vänner. Som de gör nästan jämt när de har ledig tid. Jag var på väg därifrån när hon stoppade mig.

Hon: ​Jacob!

Jag (stannade upp): Euhm , ja…. Hej förresten!

Hon (distraherat): Hej….

Jag: Hur är läget?

Hon: Alltså Musical.ly-appen för Samsung är sämst! Den är bara helt SÄMST!

Jag: Jaha, vadå då? Hur menar du att den är dålig?

Hon: Men, alltså de har programmerat den asdåligt. Det är som om de har programmerat den för iPhone och sedan funkar det inte likadant på Samsung men antingen så har de inte fattat att det är olika mobiler eller så bryr de sig bara inte. Det är sämst!

Jag (som plötsligt ser en yngre version av min bror i den här eleven): Intressant! Vad får dig att tro att det är så?

Hon (lånar sin kompis iPhone för att visa mig): Jo, men så här. Förut så fanns bara några nya och viktiga funktioner i appen för de som hade iPhone. Det tog jättelång tid innan de släppte samma saker för Samsung. Sedan är det ofta så att musiken kommer lite fördröjt om man spelar in ett klipp på en Samsung-mobil och då måste man göra om allt. Det händer ALDRIG med en iPhone. Därför tror jag att koden är bättre på iPhone än på Samsung. De borde verkligen fixa sånt. Det kan inte vara SÅÅÅÅÅÅÅ svårt. Jag borde mejla dem eller något…

Jag höll med, vi sa hej då och jag gick därifrån för att gå till parkeringen. I bilen på vägen hem funderade jag vidare på de båda samtalen. Förmodligen ska man nog inte dra för stora slutsatser om lärande och kunnande utifrån en elvaårings användning av Musical.ly-appen men jag kan ändå inte låta bli att tänka att när vardagslivets digitalisering blivit så fullständig som det är i många barns liv så verkar också programmering bli någon typ av allmängods. Oavsett vilka programmeringsskills just den här eleven besitter så har hon uppenbarligen en metareflektion kring programmeringen av prylar och tjänster i sin vardag. Det är ingen dålig start på vägen mot att bli läskunnig inom programmering. Exakt hur den här eleven ska utvecklas inom det området är på sätt och vis en osäker historia eftersom det inte riktigt kan räknas som kunskap som faller inom skolväsendets domän. I alla fall inte tidigare. Men när regeringen förra veckan antog förslagen till reviderad läroplan som lades fram i samband med de nationella it-strategierna så tog skolsverige ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nu har vi på pappret en plan för hur elever som den här elvaårigen ska få hjälp att ta nästa och näst-nästa steg. Det känns ändå på tiden. Vi är skyldiga henne och alla de andra 1,9 miljoner barnen och eleverna i vårt skolsystem det. Minst.

 

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds Skola och utvecklingsledare vid Partille Makerspace. Han har tilldelats flera lärarpriser och har blivit utsedd till årets skolpunkare.  ​Jacob har varit delaktig i utvecklingen av de nationella it-strategierna och de kommande revideringarna av läroplanerna.

Programmering – äntligen!

Så länge jag kan minnas har matematiken haft en alldeles speciell plats i både hjärna och hjärta hos mig. Tidigt i skolan tyckte jag det var både roligt och spännande att arbeta med och tänka på matematik samt att förklara för andra så att även de skulle förstå och inse det vackra i ämnet. Idag är jag inte helt otippat matematiklärare på Wisbygymnasiet och Campus Gotland (Uppsala Universitet). Utöver det är jag IKT-pedagog på min skola. IT-intresset vaknade tidigt och jag skaffade min första Macintosh Classic II 1990, och på den vägen är det?

Som en sann Geek både inom matematik och IT, är det fullständigt naturligt för mig att göra kopplingen matematik⟺programmering. Det vi verkligen behöver hjälpa våra ungdomar med idag, är att se och förstå den sanna matematiken. Jag tänker inte så mycket på beräkningslära och grundläggande taluppfattning – även om dessa delar givetvis också är viktiga. Jag tänker istället på det logiska tänkandet, hur vi strukturerar vår omvärld och skapar ny kunskap. Här är matematiken central och programmeringen ger oss ett fantastiskt verktyg att träna just denna struktur och logik.

Det har diskuterats att vi redan har en fullspäckad läroplan i matematik, att vi inte kan stoppa in mer utan att ta bort något. Här håller jag inte alls med. Istället ser jag programmeringen som ett gyllene tillfälle att äntligen kunna skapa intresseväckande laborationer i matematik, att kunna skola våra ungdomar i logik på ett sätt som dessutom ger dem inblick i det område på arbetsmarknaden som just nu växer lavinartat – programmering!

Den senaste tiden har utbudet av material för att lära sig programmering fullständigt exploderat. Exempel på detta är; code.org, www.koda.nu, Apples ”Alla kan koda”, etc. Jag skulle kunna fylla den här artikeln med flera sidor av tips, men jag kommer fokusera på det  senaste exemplet i listan ovan.

Med sin satsning Alla kan koda (Everyone Can Code) har Apple gjort det många av oss programmeringsintresserade länge funderat på hur man skulle lyckas med. Nämligen att få unga människor att förstå – inte bara den logiska grundtanken med programmering – utan också hur man på ett lättillgängligt sätt lär sig textbaserad programmering. Det är ändå hit man måste komma om man skall kunna skapa något seriöst med kod. Man har lanserat en lärmiljö – Swift Playgrounds – på iPad som på ett lekfullt sätt börjar i en typ av blockprogrammering, men ändå hela tiden har textbilden av koden synlig (se bild ovan). Stegvis lär man sig, tillsammans med en liten 3D-kamrat vid namn Byte, alltifrån de grundläggande strukturerna med funktioner, villkor och loopar ända fram till grunderna i seriös objektbaserad programmering. När jag själv gick igenom materialet för första gången, blev jag helt överväldigad. Processen att lära sig grunderna i objektbaserad programmering, som i vanliga fall brukar ta en 100-timmarskurs, lektes här in på några få timmar.

Materialet består av 3 delar

Detta är som sagt avsett för iPad, men vi som pedagoger kan även utveckla eget material – egna Playgrounds – på en Mac. Här krävs lite mer av dig som pedagog, men har man bara lite programmeringsintresse öppnar sig fantastiska möjligheter att skapa eget material med integrerade förklaringar i form av text, bild och film.

Dessutom finns idag en uppsjö av nya Playgrounds som ger möjlighet att styra alla möjliga externa enheter:

För de som arbetar på Mac finns också ett material som består av två digitala böcker.

Detta material är inte så pedagogiskt och saknar större delen av den grafiska direkta återkopplingen som gör iPad-materialet så bra. Här vet jag dock att Apple arbetar på att erbjuda mer material med stöd av pedagoger. Jag har personligen börjat utveckla en del material med fokus på matematik. Jag kommer att arbeta vidare och hoppas kunna publicera ett antal Playgrounds inom kort. En liten början är den spellista jag publicerat på Youtube – ”Xcode & Swift – basic syntax”.

Avslutningsvis måste jag säga att det är min fasta övertygelse att programmering i skolan har kommit för att stanna – nu gäller det bara att få med oss pedagoger på tåget också. Här vill jag slå ett slag för det kollegiala lärandet. Se er omkring på er egen skola. Det finns säkert någon i din omgivning som redan kommit igång med programmering på något sätt. Om inte så kan man alltid kontakta andra via t ex Facebook-grupper (t ex Swift Teachers). Här finns massor av drivna pedagoger som redan kommit en bra bit på väg. Givetvis är du varmt välkommen att höra av dig till mig så skall jag försöka hjälpa dig och din skola så gott jag kan.

Keep on Codin’

//Anders Randler, matematikprofet och Swift-nerd

5 saker att testa innan sommaren

5) Läs Dylan Williams tankar om formativ bedömning.

Det går superbra att läsa en sammanfattning, om man inte vill läsa hans fantastiska bok ”Handbok i formativ bedömning”

4) Bli medlem på code.org

Använd din mailadress och logga in = superenkelt! Testa sedan att bygga ett spel som heter ”Flappy Bird”. Grymt kul och nästan beroendeframkallande (på ett bra sätt).

3) Sammanfatta lektionen genom musik

Låt eleverna sammanfatta lektionen genom att välja låt från Youtube/Spotify och motivera varför de valde just den låten.

2) Fråga eleverna om du får bli vän/följa dem på sociala medier

Att följa eleverna på sociala medier är ett utmärkt sätt att lära känna dem. På riktigt! Men acceptera ett nej.

1) Delta i det utökade kollegiet

Häng med på en pedagogisk pub, dela en planering på Facebook, eller gå med i en Facebookgrupp där lärare samtalar om lärande och inspirerar varandra.

Skapa relationer med HJÄLP av digitalaverktyg

Med hjälp av digitaliseringen har lärarnas väg till att skapa goda relationer med sina elever avsevärt förkortats. Inte nog med att det är lättare att lämna bra och framåtsyftande feedback, det har också blivit lättare att snabbt kontakta eleverna via mail, sms, mms och sociala medier som finns tillgängliga. 

Man kan skapa en privat Facebook-grupp, en grupp på Snapchat eller varför inte skapa en gemensam hashtag på Twitter. Min klass har skapat en hastag på Twitter som är #nätkärlek på Twitter, men vi har också skapat exittickets på Twitter. Det är superenkelt för mig att läsa igenom elevernas tankar om lektionen, och de retweetar varandra för att sprida goda exempel. Ett enkelt sätt att lära känna eleverna. På alla sociala medier kan man ha två profiler, en privat- och en skolprofil, på så sätt kan man enklare dela upp sitt privat- och yrkesliv.

Att skapa goda relationer till sina elever är oerhört viktigt. Men ändå är det förvånansvärt få lärare som gör det. När jag hör att lärare kommer till klassrummet, låser upp, har genomgång, delar ut läxa, skickar ut eleverna från klassrummet och låser dörren blir jag ledsen. Ett relationsbyggande arbete tar tid, och som lärare måste man vara lyhörd utan att vara påträngande. Bli vän med eleverna, både på sociala medier och det verkliga livet. Visa att du bryr dig på riktigt. Fråga hur det gick på matchen i helgen, hur syrran/brorsan mår eller bara ger en high five och bekräfta att du har sett eleven. Att skapa relationer kräver arbete. För många elever är skolan den enda fasta punkten i tillvaron, och då krävs det att vi skapar ett klimat som säkerställer inlärning, kreativitet och goda, professionella relationer. De tre delarna hänger tätt ihop med varandra, den ena fungerar inte utan den andra.

Ett icke relationsbyggande utvecklingssamtal

November 2016. Utvecklingssamtalsvecka på ett gymnasium i Stockholmsområdet. Två elever har tiderna efter varandra. De går i samma klass på naturvetenskaplig linje. När de lämnade årskurs 9 hade de betyg på de övre delen av betygsskalan i alla ämnen. Första delen av höstterminen på gymnasiet har bägge upplevt som en härlig, men jobbig, nystart. Det är högre tempo och eleverna förväntas vara självgående i högre utsträckning än på grundskolan. Vilket är helt rätt. Ju äldre man blir, desto mer ansvar ska man ta. Till saken hör att de här två eleverna tar ett stort ansvar för sina studier, och sina liv i allmänhet.

Utvecklingssamtal ska vara framåtsyftande och ska behandla de förmågor eleven bör fokusera på under resten av terminen/läsåret. Eleven bör också få sätta ord på sina egna utvecklingspunkter, för att synliggöra sin lärandeprocess. Men på den här skolan får eleverna ett dokument med kryss i antingen “Uppfyller målen” eller “Uppfyller inte målen”. De kommentarer som finns att läsa på dokumentet är “bra att du har lämnat in uppgifterna i tid” eller “du behöver lämna in den här uppgiften”. Det är för mycket fokus på uppgifterna och för lite fokus på förmågorna. Det här är alltså förutsättningarna när eleverna kliver in till sina samtal. På samtalen får första eleven höra att lärarna på gymnasiet har pratat, i kollegiet, om att hon har fått sina betyg i grundskolan på grund av att hon har varit skötsam, tystlåten och trevlig. Den andra eleven får höra att de höga betygen från grundskolan, har hon fått på grund av sitt utseende. Den här typen av kommentarer bygger inga bra relationer. Tänk er ett utvecklingssamtal mellan två vuxna på en arbetsplats där chefen säger att “din löneökning du fick förra året, beror på ditt utseende”.

Herregud, vilket liv det hade blivit. Men att säga så till ungdomar går uppenbarligen alldeles utmärkt.

Jag har känslan av att gymnasiet har flugit under radarn i digitaliseringsarbetet, och många av lärarna gör fortfarande som de gjorde för tio, femton år sen. Men utbildningslandskapet har förändrats och eleverna har förändrats. Och det är vår skyldighet att vara en del av de sociala nätverken, där eleverna spenderar en stor del av sina liv. Om lärarna istället skulle skapa ett lärande som innefattar de sociala nätverken, skulle en stor del av problemet vara  ur världen. Då kanske vi skulle slippa diskussionen om mobilförbud i skolan. Och på köpet skapa goda relationer till våra elever.

Formativt arbetssätt, Topp 5

På redaktionen älskar vi listor. I sann Dylan Williams-anda sammanfattar Horisonten fem bra aktiviteter för ett formativt arbetssätt. Tänk om ett nationellt prov innehöll någon av dessa punkter. Vilken punkt testar du i din klass under nästa vecka?

 

5) Klargöra lärande målen för eleverna:

– Läsa, och titta på, tidigare elevers arbeten. Diskutera styrkor och svagheter.

4) Få belägg för elevers prestationer och lärande:

– Använd exit tickets. Ställ en, två eller tre frågor som är baserade på lektioner innehåll. En exit ticket kan göras digitalt och via post-it lappar.

3) Omformulera frågorna:

Istället för att ställa den ”vanliga” typen av frågor (som tyvärr är vanliga i skolan), så försök omformulera frågorna.

En vanlig fråga är: ”Är fotosyntesen en kemisk reaktion ”?

Om jag nu skulle omformulera frågan så skulle den se ut så här: ”Varför är fotosyntesen en kemisk reaktion”?

Vilken fråga tror du bidrar till störst inlärning?

2) Feedback som för lärandet framåt:

Feedback är bra. Om det används på rätt sätt. Att bara dela ut feedback och anta att eleverna läser den och gör som det står i feedbacken tror jag inte på. Istället behöver eleverna få tänka och arbeta med feedbacken.

– Para ihop rätt feedback med rätt arbete. Eleverna samlas i grupper om fyra. De har sitt arbete med sig (kan vara en vilket arbete som helst, i vilket ämne som helst). De får åtta feedback-kommentarer av läraren. Nu blir elevernas uppgift att para ihop två kommentarer till varje arbete.

1) Aktivera eleverna som lärarresurser för varandra:

Den här punkten handlar inte om att ta bort lärarens arbete i klassrummet, utan den handlar om att eleverna kan lära av varandra.

– Vad har vi (vid bordet) lärt oss?

Eleverna måste nu samtala med varandra om vad de har lärt sig. Ofta har de lärt sig olika saker under lektionen, och kan nu lära av varandra.

Mobile Stories – social innovation möjliggör ungas delaktighet

Det är tidig morgon och mörkret ligger utbrett över staden som ett tjockt täcke. Ljuset från de miljontals lampor som ger någon form av liv åt den moderna människans vardagsstruktur, blinkar. Det är fortfarande relativt tyst. Men vakna och på väg till en mötesplats för sociala entreprenörer i Malmö, är två av vår tids största innovatörer för en demokratisk samhällsutveckling.

Journalisterna Lotta Bergseth och Jenny Sköld står bakom Mobile Stories – verktyget, där elever på ett enkelt sätt skapar egen journalistik med mobilen,  i Ipaden eller datorn, samtidigt som de tränar sitt källkritiska tänkande. Men det stannar inte där. Rätt använt öppnar det upp en helt ny värld för barn och unga. Lika mycket som det är ett verktyg för innehållsskapande, bygger det också broar till nya relationer. Både med människor de aldrig annars skulle möta, men även till beslutsfattare och politiker i det offentliga rummet. Mobile Stories generar den delaktighet och det samhällsengagemang bland unga, som vi vuxna sorgligt nog, många gånger förutsätter inte finns.

– Vi ser journalistiken som ett sätt, en anledning att mötas. Den får oss helt enkelt att vara nyfikna på varandra och vilja ta reda på mer. En enorm möjlighet att få igång ett samarbete mellan elever som befinner sig i ganska olika världar. I många skolor idag finns inga naturliga mötesplatser över gränserna, bland exempelvis nyanlända på språkintroduktion och elever med ursprung i Sverige. Trots att alla är i skolan för att lära. Här blev Mobile Stories en fantastisk möjlighet att lära om varandra och med varandra. Jenny Sköld berättar vidare om ungdomarna på Mediegymnasiet i Nacka som fick i uppdrag att göra Hemma hos-reportage.

– Resultatet mynnade ut i så häftiga möten och gav de nyanlända möjlighet att öva svenska i skarpt läge och ställa frågor i massor. De svenska ungdomarna fick verkligen möjlighet att utmana sina tankar och fördomar om andra kulturer, människor och länder. Plötsligt fanns inga barriärer längre, de spelade pingis tillsammans, fikade, berättade om sina liv för varandra och skapade minnen och relationer för livet.

– En annan spännande vinkel på detta är hur lösningsorienterade de blev när det gällde att skapa förståelse. Här var den digitala tekniken utan tvekan en tillgång, med hjälp av google translate och översättningsappar kommunicerade ungdomarna hjälpligt trots att de inte delade ett gemensamt språk. På språkintroduktionsprogrammen finns tillgång till tolk, vilket gör att den lärande faktiskt kan använda sitt hemspråk parallellt i produktionen av olika medier, påpekar Lotta Bergseth.

Sociala innovationer utvecklar skolan åt rätt håll

Precis som brittiska framtidsforskaren Keri Facer ser Lotta Bergseth och Jenny Sköld att lärande i större utsträckning behöver ske i samspel med omgivningen utanför skolan. Vi kan inte längre isolera och dela upp kunskapen enligt gamla system.

– Menar vi allvar med att barn och unga är vår framtid måste vi visa det i handling säger Jenny Sköld vidare. Det gör vi när vi skapar samverkan mellan skola och övriga samhället. Det handlar om att våga mötas över gränser, skapa samtal och ta reda på hur samverkan kan ske. Vi ser att det finns stora utmaningar här, på olika sätt. Dels behöver kommunerna gå före och visa vägen. De olika förvaltningar behöver börja kommunicera med varandra i större utsträckning så att möjligheter för integration kring system och människor skapas. Just nu verkar varje förvaltning fungera som en isolerad ö. Det skapar förvirring när en förändrad verklighet utifrån trycker på, där allt är mer mobilt och rör sig över gränser. Sociala innovationer och produkter kan, som i vårt fall, handla både om att vara ett redskap för demokratiutveckling, ett läromedel, en mötesplats och ett nätverk. I detta finns ett enormt lärande som på sätt och vis går skola och offentlig förvaltning förbi. Eftersom systemen de verkar inom är skapta för en annan tid, då den här gränsförskjutningen inte var aktuell. Mobile Stories verkar inom flera fält och är rörligt, ett verktyg som connectar människor oavsett tid, rum, kön, etnicitet, utbildning, ålder, titlar och annat. Det skapar delaktighet, det inkluderar och ger förutsättningar för entreprenöriellt lärande, vilket ju är några av skolans ständiga utvecklingsområden.

– OECD hade nyligen en konferens i i Helsingfors där förslag om Global Competence som en del av PISA-testet 2018. Det skulle innebära att andra värden än de traditionella mäts, relationell kompetens,  kunskaper inom kommunikation och demokrati med mera berättar Lotta Bergseth.

Frustrationen som drivkraft i skapandet av plattformen

– Vi ser att det finns en frustration i mediebranschen och till viss mån i vuxenvärlden över att traditionella medier har svårt att nå unga. Det gjorde att vi verkligen började fundera på hur vi kunde göra för att förändra läget, berättar Jenny Sköld med engagemang i rösten. Vi tog helt enkelt ett steg tillbaka och reflekterade kring vad journalistik egentligen är och vad unga vill, vika frågor de engagerar sig i och varför. Det blev utgångspunkten för Mobile Stories, fyller Lotta Bergseth i. Som journalister brinner vi för att ge röst åt de grupper i samhället som vanligtvis inte får så stort utrymme i det offentliga rummet för samhällsdebatt. Det händer ofantligt mycket i barn och ungas liv, engagemanget i den här gruppen finns definitivt men det saknas en kanal för samverkan med vuxenvärlden. Intresset finns hos politiker och beslutsfattare men hittills ser vi att det har varit svår att skapa fungerande kommunikationsvägar, präglade av ett mer jämlikt förhållande. Sociala medier bidrar naturligtvis i sig som en plattform att ge uttryck för identitet, ställningstaganden och åsikter. I en sådan möjlighet finns också behovet av redskap för att kunna urskilja och tänka kritiskt. Besitter unga dessa verktyg förstärks förutsättningarna för gott samspel med omvärlden i sociala medier, där ett professionellt granskande av nyhetsflöde inte sker.

Mobile Stories – vägen till upprätthållande och utveckling av demokrati

Tänk dig att du skulle byta flöde med tio olika personer i sociala medier. Hur skulle din bild av samhället och omvärlden då påverkas? Vilka ”nyheter” skulle du ta del av och vilka är de som förser dig med just de nyheterna? Med detta i sinnet öppnar sig en svindlande tanke på hur världen för oss, samtidigt som den öppnas upp, också krymper. En paradox vars enda lösning kanske är just källkritiskt tänkande. Regeringar världen över arbetar med frågor som just berör kommunikation med medborgarna. En knäckfråga just nu är hur de når ut till medborgarna när informationsflödet många gånger färgas av de som tycker likadant. Samtidigt som den traditionella nyhetsförmedlingen där professionellt utbildade sysslar med bedömning av vad som har ett allmänintresse, faktiskt inte längre fungerar.

– Nu är vi alla publicister och det är bra, men skolans uppgift att sätta detta i perspektiv blir allt viktigare och behövs verkligen, menar Jenny och Lotta. För den unga generationen är traditionell media inget naturligt inslag i vardagen. I stället får de nyheter i sina sociala medier-flöden, där det redaktionella filtret ersätts av vännerna på Facebook, Instagram eller Snapchat. Fakta byts ibland ut mot åsikter, konsekvensen blir att spänningar mellan olika grupper i vårt samhälle växer. Det som bäst råder bot på detta scenario är just verktyg för källkritiskt tänkande och kanaler som leder till samverkan. Därigenom får vi en relation till det okända. Som journalister är det självklart för oss att ifrågasätta, granska information, tolka texter och budskap. Det är här vi ser Mobile Stories som en förlängd journalistisk arm för den enskilde ut i samhället, men framförallt som ett redskap för elever och lärare att arbeta professionellt med källkritik och publicering. Vi vill skapa en plattform som leder till samverkan, vi vill skapa en källa som ger kunskap om hur världen hänger ihop, vi vill skapa förutsättningar för en fortsatt demokrati. Här måste barn och unga tidigt få chansen att lära sig hur och där ser vi lärarna och skolorna som den absolut bästa resursen. För att göra jobbet här behöver de stöd och verktyg, där de tillsammans med eleverna kan utforska omvärlden med journalistiska glasögon.

Verktyget och plattformen Mobile Stories är färdigutvecklat i november men redan nu visar många skolor stort intresse och börjat jobba i förtid, innan de har möjlighet att publicera. Forskaren Sylvi Vigmo kommer att följa projektet och titta på vad som händer med lärande, språkutveckling och elevernas upplevelse av att kunna påverka lokalt.

– Det är oerhört spännande att Mobile Stories beforskas från starten, det gör att vi kommer kunna mäta nyttan och dokumentera beprövad erfarenhet för att kvalitetssäkra vårt arbete, avslutar Lotta Bergseth och Jenny Sköld på väg in till Social Innovation Summit 2016 i Malmö.

Mobile Stories är dessutom ett av 14 projekt som tagit sig vidare i Reach for Change vilka arbetar för att hjälpa fram lösningar som verkligen förändrar ungas liv och gör det bättre för barn i hela världen. Har du sett filmen här så är det klart att Mobile Stories verkligen kan göra skillnad för unga människor idag. Vill du veta mer om hur du kan rusta dina elever i det nya medieklimatet? Kontakta Mobile Stories direkt.

Följ horisontens redaktion i kommande möte med elevjournalister som har sin bas i Mobile Stories. I ett reportage, snart på horisonten nära dig.

 

Fotograf: Håkan Röjder

Plötsligt händer det! Möjligheterna när innovationer får helt nya användningsområden…

Då och då händer det. Innovationer och uppfinningar får helt nya användningsområden lång bortom det ursprungligt tänkta. Som spelmotorn Unity, plattformen bakom många succéspel.

En inte alltför vild gissning är att du kommit i kontakt med mobilspel som Angry Birds, Bad Piggies och Temple Run. Det har forskare vid KTH också, men istället för att sprätta iväg fåglar och grisar använder de tekniken bakom spelen till något helt annat. I ett pressmedelande förklarar forskare vid KTH hur tekniken bakom spelen kan möjliggöra hållbara lösningar i komplexa samhällsutmaningar.

Som att förbättra den besvärliga trafiksituationen i storstäder och se till att sjukhus kan erbjuda bättre och mer kvalitativ vård. KTH-forskarna använder Unity för att simulera alla möjliga tänkbara förlopp ute i samhället. Ett av dem är sjukhus där en mängd logistiska flöden måste fungera för att inte flaskhalsar ska uppstå.

Visst bör vi kunna flytta över detta tänk till skolans verksamhet också? Var finns forskarna med pedagogiken som slagfält att utforska liknande användningsområden? Komplexiteten ligger naturligtvis i att skola handlar om människor och relationer – inte effektiva system. Men drivkraften i spelifiering? Den motivationshöjande faktorn spel innebär? Den grad av problemlösning och kreativitet som får utrymme? Detta kan flyttas över och komma väl till användning i skolan för att nya innovativa krafter skall ta fart och utvecklas.

Läs också: #Gamification – hear, hear!

Forskarna på KTH visar och motiverar möjligheterna till nya användningsområden genom att beskriva målet med simuleringarna. Oavsett om det gäller rusningstrafik eller sjukhus, handlar det om att ta fram effektiva system. System är något både gator och vårdinrättningar kan betraktas som, och i det specifika situationen med sjukvården handlar det om att öka vårdkvaliteten och minska kostnaderna.

Ett fall från verkligheten som forskaren Sebastiaan Meijer jobbar med är Nya Karolinska Solna, NKS. Han är professor i ämnet vårdlogistik vid KTH och arbetar tillsammans med en forskargrupp om tolv personer.

NKS ska vara ett universitetssjukhus som ger en bra patientupplevelse med vårdtagaren i centrum. En av utmaningarna består i att hantera att det är dyrt att låta patienter ligga på högspecialiserade sjukhus samtidigt som det är brist på kapacitet inom hemvården. Ett annat problem är att det nya sjukhusets så kallade produktionsmodell kommer att innebära fler transporter, men att dessa ambulanstransporter sker på ett icke-centralt okoordinerat sätt vilket kan orsaka redan omskrivna flaskhalsar.

– Det finns många forskare som jobbar med simuleringar, men oftast handlar dessa endast om de tekniska aspekterna av ett system alternativt människors beteende. Detta räcker inte om du vill förbättra system där människor har kontroll över teknik och fattar beslut som baseras på stort kunnande och expertkompetens. NKS innebär också stora förändringar, exempelvis när det gäller balansen mellan sjukhuset, hemvården, äldreboenden och andra intressenter. Logistik är inte bara flödet av patienter, det kan också handla om pengaflöden och information. Alla flöden behöver vara ihopkopplade för att ge bra vård och omsorg, säger Sebastiaan Meijer.

Det behövs alltså en helhet där alla faktorer och parametrar tas med i simuleringarna. Det trafiken i storstäder, sjukhus och liknande har gemensamt är att det är svårt att exakt avgöra vad optimalt nyttjande innebär. I fallet med sjukhus; är det bäst att erbjuda snabb, bra och billig med standardiserad sjukvård eller ska vården vara flexibel och anpassad till varje vårdtagare? Ska ambulanser koordineras centralt eller ska varje vårdavdelning ta hand om sin del för snabbare vård?

– Det är den här typen av frågeställningar som tydligt visar hur ett system består av både en organisation, människorna som jobbar i den och de tekniska frågeställningarna. Allt detta är svårt att få plats med i en simpel modell. Våra spel och simuleringar är därför en kombination av databaserade modeller och interaktiva, deltagande valmöjligheter, precis som när du spelar ett spel. Det som kan simuleras av en dator hanteras så, och läggs i simuleringarna ihop med de komplexa beslut som människor fattar, säger Sebastiaan Meijer.

Han och de andra forskarna har redan varit framgångsrika med sin spelmotor och simuleringar. Forskargruppen började sitt arbete inom transportsektorn och smarta städer och jobbar parallellt med utmaningar där. Som i PETRA, ett forskningsprojekt inom EU:s sjunde ramprogram.

– Vi har nyligen utfört simuleringar åt transportmyndigheten i Rom. Detta eftersom staden inom en snart framtid kommer att ta emot ovanligt många katolska pilgimer då påven för ett tag sedan förkunnade 2016 till Barmhärtighetens jubileumsår. Detta innebär en förändrad trafiksituation i staden, och resultat av vårt spel och våra simuleringar hänger nu på väggen hos transportmyndigheten som deras primära handlingsplan, berättar Sebastiaan Meijer.

Han lägger till att forskarnas arbete bidrar till en plattform för nästa generations reseplanerare, bortom det som Google, Waze och Tomtom kan leverera idag.

Detta måste väl betyda att även muslimska pilgrimer kan ha nytta av forskningen? Tankarna går främst till tragedin under förra årets Hajj, vallfärden till islams heliga stad Mecka då över 700 människor blev ihjältrampade.

– Forskarkollegor vid universitet TU Delft – dit jag fortfarande delvis är knuten – jobbar faktiskt med just detta problem. Det unika med vår forskning och våra simuleringar vid KTH är att vi kan kombinera alla tänkbara typer av trafikslag, logistik och olika processer i en sammanslagen modell, vilket ger en helt annan och definitivt ökad detaljnivå, säger Sebastiaan Meijer.

Sebastiaan Meijer och de andra forskarna använder inte enbart spelmotorn Unity i sitt forskningsarbete, gamla hederliga brädspel och andra tekniker förekommer också beroende av vad forskarna vill uppnå.

 

* Källor:
Mynewsdesk, KTH, Sebastiaan Meijer

Smart drag som speglar utvecklingen i samhället

Äntligen! Vi har påfallande lärarbrist i landet samtidigt som vi under senare tid sett ett stort antal utbildade lärare flytta in i och med vågen av människor på flykt undan krig. Det som vanligtvis har tagit år att åstadkomma på grund av rådande samhällsstrukturer möjliggörs nu genom att regeringen beslutat om ett snabbspår för nyanlända lärare och förskolelärare på sex av landets lärosäten.

Det är av största vikt att både ta tillvara de resurser som nu strömmar in, både i syfte att stärka skolan men också för att en snabbare etablering för den inflyttade bidrar till en ofantligt mycket bättre situation. Parallellt med den 26 veckor långa utbildningen bestående av teori och praktik, varvas naturligtvis också språkstudier. Baserat på språkbakgrund kommer även delar av utbildningen ges på arabiska. Universiteten planerar två till tre starter per år på varje av de sex lärosäten som har i uppdrag att göra satsningen.

En av kurserna som kommer att ingå i utbildningsprogrammet har fokus på hur svensk skola styrs och organiseras, samt hur didaktik och lärande formas utifrån våra centrala dokument. Under utbildningen görs en individuell bedömning av kompetens utifrån tidigare utbildning och erfarenhet. Det innebär att vägen till svensk lärarlegitimation kan se olika ut från fall till fall gällande eventuell komplettering.

På en skola i södra Sverige har eleverna själva önskat att kunna välja Arabiska som elevens val för att öka möjligheten till snabbare kommunikation med nya vänner, och varför inte blivande lärare? Det pågår en samhällsförändring som även påverkar bilden av relevanta ämnen för våra elever. I och med migration, politiskt världsläge och digitaliseringens effekter på samhällets utformning bör vi fundera på hur vi kan göra skolan mer flexibel kring de behov som uppstår. Finns intresset av nya språk för att det finns en faktisk nytta, borde vi väl kunna införa både persiska, arabiska och andra språk som både önskas och är aktuella i en föränderlig tid?

– Jag tycker att språk är jättekul och vill lära mig finska, tyska och persiska. Persiska är ett fint språk som är mer spännande än svenska, menar Neo, 9år. Jag talar mycket engelska med många vänner på olika servrar när jag spelar Minecraft. Sedan tycker jag om att läsa finska på olika paket och etiketter, jag kan inte vad orden betyder men jag läser i alla fall, för det låter så härligt. När vi barn spelar med varandra online, bygger vi upp våra egna samhällen och det är kul, jag har byggt en skola precis som jag vill att den ska vara! Där får alla vara med och det gör inget vilket språk som talas, alla kan i alla fall bygga och hjälpas åt. Vi brukar byta roller och vara både lärare och elever. Nu ska jag vara lärare i historia till exempel. Neo fortsätter, det skulle vara bra om den riktiga skolan också fungerade så och att vi fick spela där, vi barn kan massor som vuxna inte tror att vi kan. Och vi är intresserade av politik, det kanske ni inte tror men så är det. Neo återvänder till chatten i Minecraft med en spelkompis i england, samtidigt frågar han mig, vad heter fiskespö på engelska förresten, jag ska fråga om min nya kompis  Jonathan vill ha ett…

Talia är en av de lärare som flyttade till Sverige under hösten. När vi talas vid är hon mycket glad över möjligheten att komplettera sin utbildningsbakgrund redan nu i augusti.

– Jag trodde att det skulle ta mycket lång tid, men nu hoppas jag kunna börja jobba i Sverige med det jag älskar, kanske redan inom ett år! Det är så viktigt att våra barn får se att vi vuxna lyckas och kan arbeta för att bidra till ett bättre samhälle, säger hon med glädje i rösten. Jag hoppas kunna börja i augusti, jag älskar att få utvecklas tillsammans med eleverna och det ska bli så spännande att få ge kunskap och glädje till andra människor igen. Även om vi lämnat allt, har vi ändå våra erfarenheter och liv i behåll. Av det kan vi ge till andra. Jag är så glad!

Och tänk så mycket vi har att lära, som vi inte vet om i svenska skolor… Nya möten innebär nya kunskaper och nya erfarenheter. Så Sverige, kan vi snabba upp processerna och strukturerna så att våra nya kompisar får möjlighet att bidra till vår utveckling?! Vi vill lära av varandra! Lyssna till våra barn – de förstår integration, nämligen att båda parter lär av varandra. Inför fler valmöjligheter gällande språkstudier i skolorna. Och för allt i världen, arbeta för samverkan, och fortsätt att öppna upp stela system!!

Björklund vill att staten styr upp!

Så har första dagen på kvalitetsmässan gått av stapeln och vi är inne på dag två. Många välkända talare kliver på och av scenerna, där ledarskap, skola och samhällsutveckling är centrala teman. Det har blivit dags för Jan Björklund att tala om det Sverige han vill ha framledes. Björklund koncentrerar sina många yviga och ibland provocerande tankar till ett fåtal huvudspår. Han talar engagerat om flyktingsituationen. Han talar om de många öden som går en arbetsmarknad till mötes, vilken närmast liknas vid en övergiven kyrkogård, under rådande politiskt ledarskap…

Härefter svänger Björklund in på nästa gata, även där är det uppförsbacke och han konstaterar att det byggs alldeles för lite i Sverige. Några konkreta lösningar, förutom möjligen att det måste byggas mer, hinns inte med i detta fartfyllda tal. Det är lite som att Björklund står högst uppe i pulkabacken och skriker:

– Akta er i backen, annars får ni hål i nacken!

Väl nere, är det skolans tur. Björklund konstaterar med självklarhet, att hade han fått ta ansvar för sin egen inlärning när han gick i skolan, då hade han aldrig stått på den här scenen idag. Vad skolan behöver är tydliga, professionella lärare (har vi inte det idag?) som pekar med hela handen. För övrigt förmedlade Björklund bestämt att Sveriges ca 290 kommuner inte på egen hand klarar att axla svensk skola, decentraliseringen var fel. Nu är det dags för Sverige att centralisera skolan igen. Målet? Att ta sig in som 10-i-topp i PISA-undersökningarna.

När de stora frågorna behandlas som ett 100-meters sprinterlopp, blir trovärdigheten urvattnad. Att göra skillnad handlar inte om att fokusera på det som är fel och vem som bär ansvaret för det, att göra skillnad handlar om att se det, men framförallt om hur vi skapar och använder verktyg för att nå hållbara och långsiktiga strategier. Att göra skillnad handlar om att ställa öppna frågor, inte formulera färdiga sanningar. Hade Björklund fått lära sig att ta ansvar för sin egen inlärning den där gången hade han kanske beskyllt den politiska motståndarsidan mindre, och själv agerat mer och förhoppningsvis klokare…

Vad tycker du? Ska skolan centraliseras igen för att komma på rätt köl?

View Results

Loading ... Loading ...