Digitala uttrycksformer och skapande i förskolan – Work in Progress

Karin Anderssons röst ljuder av skärpa och glöd. Hon är snabb i tanken och gör knivskarpa analyser när vi talar digitaliserat lärande och skapandeprocesser.

Med snart 20 års erfarenhet som pedagog i Härryda och Mölndal har hon skolats i två olika förhållningssätt gällande digitalisering av kommunernas förskoleverksamhet. I ena fallet gjordes satsningen på tekniken och verktygen primärt, medan implementeringen i andra fallet handlade om kompetensutveckling först, teknik och verktyg därefter.

Den som nu eftersöker rätt eller fel i något av sätten att förhålla sig kommer möjligen att känna ett sting av frustration… Karin har nämligen, genom att göra och prova båda sätten, kommit fram till att det inte finns något rätt och fel i en sådan här omvälvande process. Frågan är komplex och handlar om så många fler faktorer än turordning menar hon.

– Om vi tittar på programmering som är på väg in i läroplanen så när jag en övertygelse att kompetensutveckling är viktigt för att pedagoger både inom förskola och skola får en slags grundplåt i förhållningssätt. Här behöver vi ta ett samlat grepp och jag tror på direktiv kring detta. När det gäller det allmänna digitaliseringsflödet behöver alla som verkar som pedagoger frångå idén om att kunna behärska alla verktyg innan de ska användas tillsammans med barnen, eller för all del eleverna högre upp i åldrarna. Det enkla svaret på varför det är en framgångsfaktor att släppa kontrollen är att utvecklingen går så enormt fort. Utbudet på appar och pedagogiska, digitala verktyg växer och det går helt enkelt inte att lära sig hur allt fungerar. Skulle vi göra det är det redan nästa version eller nästa verktyg som gäller. Vi behöver helt enkelt omdefiniera uppdraget som pedagoger i det här fallet och framförallt behöver vi ha ett öppet sinne och betrakta oss själva som lärande tillsammans med barnen.

Vi stannar upp i vår livliga engagerade diskussion och reflekterar över vad detta faktiskt innebär. För min del får jag backa till början av vårt samtal. När jag frågade Karin om jag vi kunde ses för en intervju kontrade  hon omedelbart på Messenger:

– Gärna! Varför inte?! Men Annica, jag är långt ifrån att vara proffs elller ens särskilt kunnig, men tillsammans med barnen och mina ljuvliga kollegor är jag MODIG och vi får testa oss fram!! Det är så vi lär oss! Jag vet att en del är kritiska till ett sådant här förhållningssätt. Förskola och skola ska vila på beprövad erfarenhet. Det i sig är ett komplext förhållande eftersom digitaliseringen fortfarande är så färsk och rör sig så snabbt framåt utvecklingsmässigt sett…

Det är just modet, och kraften i modet som skapar energin inom Karin, slår det mig. Hon är som en vulkan, fylld av idéer som spränger fram. Istället för hinder ser hon möjligheter i det mesta.

– När vi gjorde film och testade filmproduktion med Green Screen laddade jag ner appen två dagar innan filmen var klar och publicerades. Jag köpte helt enkelt ett grönt tyg på loppis, lät barnen trycka och testa alla funktioner och observerade dem och verktygen. Vi har ingen studio utan använde en övervintrad overheadapparat som ljuskälla skrattar Karin. Du vet, fortsätter hon, nöden är uppfinningsrikedomens moder el något åt det hållet. Det är typiskt oss. Vi kan inte men vi gör det ändå berättar hon med både stolthet och glädje i rösten.

Det finns något mycket viktigt i detta. Viljan att prova, viljan att leda och styra sin vardag och skapa sin verklighet. När den är stark försvinner hindren. Eller de får i alla fall mindre utrymme. Är det något som verkligen lyser igenom hela Karins pedagogiska profil och mänskliga varande är det just den starka drivkraften att utforska. Det är den som ligger till grund för att intresset kring filmskapande och digitala uttrycksformer tog sådan fart för alla dessa år sedan.

– Den största skillnaden sedan digitaliseringen satte fart är ju att vi alla, pedagoger som barn får möjlighet att anta producentrollen i lärandeprocessen. Ett tillskott i det livsånga lärandet som förskolan i mångt och mycket lägger grunden för. Vi har ju alltid haft ett stort mått av skapande verksamhet och med Maker och digitalisering har vi utökade möjligheter att blanda in fler material och fler processer. Många när kanske åsikter om förskolan och ser den som en pysselverkstad men så ser det verkligen inte ut. Förskolan är ofta en progressiv verksamhet som går först och lägger grunden för att lära genom livet, inte bara i skolan. Vårt förhållningssätt vilar på F A I L – First Attempt In Learning, ler Karin. Det handlar inte bara om att barn ska ha vissa ämnesinriktade isolerade kunskaper utan att de ska lära sig ett förhållningssätt till livet som de kan ha med sig alltid och som gör dem till nyfikna individer som är beredda att utmana sig själva och den värld de lever i.

Karins tips till de som inte ännu kommit igång med Maker och filmskapande men där verktygen ligger och samlar damm.

– Sätt dem i händerna på barnen och be dem visa vad de brukar göra hemma i de fall de har tillgång till plattor eller datorer. Just nu arbetar jag i en kommun som verkar för transparens, vilket i sig föder en delakultur. Vi får och ger varandra massor av inspiration och idéer som vi sedan provar tillsammans med barnen. Det är en fantastisk form av kompetensutveckling. Sök efter nätverk i den egna kommunen, skulle det inte finnas – starta egna. Vi delar mycket genom olika grupper i sociala medier och det ger oerhört mycket säger Karin.

Här bryter vi vårt samtal men endast efter att vi bokat in ett nytt spännande möte. Då kommer vi att diskutera förskolans framtid och entreprenörskap i förskolan. Håll utkik på www.horisonten.io – fler spännande reportage är på G.

 

 

 

 

Ryets förskola – en miljö där erfarenhet och nytänk går hand i hand

Solens strålar värmer marken där jag går, våren slog till tidigt i morse och har redan hunnit utrusta människorna jag möter med klädsamma, varma leenden. Redan på avstånd vet jag att jag navigerat rätt, glada gurglande barnskratt och lyckliga vårtjut färdas med den lätta brisen.

Ryets förskola är belägen högst upp på Kvarnberget i Mölndal och gömmer sig i ett grönskande område längst in på en idyllisk gata kantad av radhus målade i vitt. Jag har fått möjlighet att diskutera förskola, lärandeprocesser och digitala verktyg med Bettan Thorstensson. Jag blir fullkomligt tagen av hennes energi och glädjen hon förmedlar över arbetet och lärprocesserna hon beskriver. Efter 40 år i yrket är hon fortfarande lika entusiastisk. Jag får känslan av en vild vårbäck som ivrigt spränger fram och hittar nya vägar. I det här fallet gällande lärande, utveckling och en förskola som speglar samtiden, inte endast för barnens del, utan också för Bettans egen del – hon är det livslånga lärandet personifierat.

Just nu är temat konst och estetiska lärprocesser på Ryets förskola. Det ser Bettan som en strålande möjlighet att på ett naturligt sätt integrera digitalisering och IT som material i lärandet. Förskolan är en av alla de verksamheter som ingår i Vinnovaprojektet Makerskola/MakerMölndal.

– Vi bakar helt enkelt in Maker och programmering i det vi redan gör och då går det utmärkt. Vi började med att utforska begreppet tillsammans med barnen och vi kom fram till en gemensam definition. Utifrån det planerar vi sedan arbetet och utforskar hur, under resans gång. Maker handlar ju om innovation, fortsätter Bettan. Det är idéer, skapandeprocesser som så småningom tar form i konkreta resultat, där vi tillsammans arbetar fram en slutprodukt och lär av varandra under tiden arbetet fortgår. Som pedagog hjälper jag barnen framåt i processen genom att ställa frågor som får barnen att göra olika val och fatta beslut. Det kan röra sig om vilka material de vill använda för att gestalt en produkt eller en idé om något exempelvis.

Idéerna är det ingen brist på, de fullkomligt flödar skrattar Bettan med värme.

– Ett barn ville tillverka ett tandläkarborr, det blev en mycket spännande process för alla. Tillsammans med oss pedagoger påbörjade hen ett researcharbete kring funktion och produktmaterial. Vi diskuterade en hel del och förde olika resonemang för att komma fram till en tillverkningsprocess. Vi plockar in programmering i mycket av det vi gör och använder olika material för att arbeta aktivt med vad det är och varför vi behöver ha kunskap om det. Vi har använt oss av Blue-Bots och programmerat vissa rörelsemönster efter banor. Vi har tittat på Makey Makey, vilket både barn och pedagoger tyckte var roligt och givande. Vi har även arbetat med analog programmering i form av dans och dansrörelser. Vi programmerade en dansmatta med Makey Makey och förde diskussioner tillsammans med barnen för att förstå tekniken bakom. Hur en produkt är konstruerad och att det är någon som har hittat på den. Allt vi omger oss med är ju påhittat och när barn blir medvetna om det inser de kraften i vara nästa generations påhittare. Det är så vi ser barnen, som dem som kommer att forma tiden som väntar oss alla.

Lärandet tillsammans

– Jag har lärt mig oerhört mycket inom olika områden, både gällande teknik och digitala verktyg, men också om fördjupade lärandeprocesser och Maker. Det mest intressanta är det kollektiva lärandet i grupp, när vi lär tillsammans. Det leder till ett större lärande eftersom alla ser olika saker i processen, när vi delar erfarenheterna öppnas nya världar upp. Jag kunde verkligen väldigt lite om teknik och digitala verktyg och möjligheterna som finns och följer med. Vi har i år exempelvis jobbat med Green Screen och film vilket har varit fantastiskt spännande. Vi pedagoger hade ingen egentlig erfarenhet eller kunskap på området men började leka igång detta tillsammans med barnen. Det viktigaste vi vuxna lär oss av barnen, tror jag, är att gå loss på något och verkligen våga prova tills vi hittar ett sätt säger Bettan med ett obekymrat leende. Vi låter oss inspireras av barnens glädje och nyfikenhet och lär av varandra. Hela makerspaceidén bygger ju på samlärande så det blir helt naturligt att forma verksamheten så.

Bettan reflekterar även kring den snabba samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen i förhållande till det pedagogiska uppdraget.

– Vi kan omöjligen vara utbildade och fullärda inom alla områden, när en pryl är ny för oss och tiden det tar att lära alla funktioner för oss, innan vi möter eleverna – ja, då har både version två och tre hunnit passera. Därför anser jag att det enda vi kan göra är att ändra förhållningssättet till vår roll och till utvecklingen. Ser vi att vi alla är en del av den och förstår att det finns så många olika kanaler till lärande idag, tror jag att det blir enklare att acceptera lära-tillsammans-tanken och skapa en sådan kultur inom både förskola och skola.

Att den snabba utvecklingen påverkar våra beteenden, vanor och behov vet vi och i sin roll ser Bettan  den uppväxande digitala generationen och deras intresseområden med vakna ögon.

– Barnen älskar verkligen makermiljön vilket leder till att vi gärna skulle vilja ha tillgång till mer material eller i alla fall kunna handla en del prylar till verksamheten. Det intressanta nu är att de traditionella inköpskanaler vi använder oss av inte har särskilt god kännedom om IT som skapande material. Här ser vi att den traditionella handeln och leksaksindustrin inte hunnit med i utvecklingen, det vi leker och lär kring gällande programmering och IT, finns inte ännu tillgängligt. Här tror jag att den branschen missat att hoppa på tåget. Det vi har tillgång till nu är Makerlådor, men vi ser behovet av att kunna inhandla enstaka produkter som exempelvis två Quirkbots eller en Makey Makey för att kunna testa mer i olika sammanhang.

Debatten om för mycket skärmtid är förbi!

– Att begränsa digitala verktyg som lärresurs tror jag inte alls på menar Bettan med övertygelse. Under mina 40 år som pedagog har jag aldrig hört någon säga att barnen lekt för mycket med lego, eller målat för länge! Det handlar ju om innehållet och innehållet är ju vårt ansvar som pedagoger att fylla surfplattor med relevant innehåll. För att göra det utgår vi från de behov barnen uttrycker i lärprocessen. Det är precis som med alla andra rum för lärande, det är vi pedagoger som planerar och styr innehållet. Så även i det digitala rummet. Det är alltid lärprocessen som är i fokus, oavsett vad vi gör och vad det kräver av oss. Ytterligare en mycket positiv aspekt i användandet av surfplattor är att barnen alltid samlas. De diskuterar vad som händer och samarbetar flitigt för att hitta lösningar. Något som ger goda möjligheter till träning av sociala färdigheter som samspel. Även språklig kompetens tränas och kommunikativa färdigheter utvecklas.

Synsättet på IT har förändrats genom åren

– När vi började arbeta mer aktivt med IT-stöd i lärprocesserna var vi helt inriktade på själva verktygen och tekniken. Det är en diskussion som inte längre existerar. Vi har lämnat listorna med bra appar bakom oss och fokuserar idag på att välja teknik och verktyg utifrån barngruppens och barnens behov. Vi använder även befintliga verktyg i den tekniska utrustningen i allt större utsträckning. Det vill säga kamerafunktionerna, vi filmar och fotar mer som ett led i lärandeprocesserna för att nå målen.

Sociala relationer fortfarande det viktigaste

– Ingen kan med säkerhet fastställa framtidens digitala trender och hur samhället verkligen kommer att se ut. Därför är jag övertygad om att det absolut viktigaste vi kan ge barnen är förmågan och modet att tänka utanför gängse normer, att förmedla tron på att kunna skapa och uppfinna utifrån behov men också utifrån glädje. Jag tror att det är av oerhört stor vikt att vi förmedlar ett ”möjlighetstänk” och skapar lärandekulturer som präglas av att allt är möjligt, allt har bara inte gjorts ännu. Det är därför Makerrörelsens tankar om det fria skapandet passar så bra in i vår verksamhet. Just det faktum att blanda tekniker utgör ett forum för kreativitet.

Bettan reflekterar vidare.

– Barnens emotionella intelligens står i centrum för utvecklingen av samverkan. Vi ser att samverkan blir allt viktigare för ett hållbart samhälle och för vår uppgift är att skapa goda förutsättningar genom att lägga grunden för goda sociala relationer. Digitaliseringen är ett stöd för den samverkan vi såväl behöver.

Att lita på barnen och tro på deras kompetens

– Vi som arbetar här delar en grundinställning som bygger på en stark tro om att alla kan. Vi verkar i ett slags grundläggande ordning och struktur för att kunna släppa barnen fria i sitt skapande och görande. Det vi gör handlar om att inte störa och inte förstöra utan snarare lyssna in deras behov. I detta är alla idéer välkomna både barns och medarbetares.

IT som material – måste eller möjlighet?

– I många fall kan det vara så att vi som tillhör den äldre generationen är ovana vid tekniken och dess möjligheter, men finns glädjen att lära nytt så spelar det ingen roll vad det är för material. Jag har personligen funnit en enorm glädje i att ta till mig IT som ett material att skapa med och jag ser det som ett av alla de underbara och roliga områden vi integrerar i vårt dagliga arbete runt konst och kultur. Jag skulle gärna haft ännu större tillgång till material och gärna i fler former säger Bettan entusiastiskt. Vi har en pågående diskussion med förvaltningen om hur vi tänker och vi ser gärna 3D-skrivaren som ett självklart arbetsredskap framöver meddelar hon glatt. Det är så viktigt att vi pedagoger inte stannar i att vi vet allt och har tänkt färdigt. Nytänk ingår i jobbet och är en självklarhet för Bettan och hennes kollegor.

Kommunikation ger bättre relationer

– Ja, så är det förstås. Och det stämmer även i vårt fall hävdar bestämt. Jag tänker då på hur vi med teknikens hjälp enkelt kommunicerar med föräldrar och vårdnadshavare. Det är en sak att skicka bilder per mail eller hänga upp barnens alster i hallen där hämtning och lämning på förskolan ofta sker. Då hinner föräldrarna oftast inte ta sig tid att titta och ställa frågor om sådana kommer upp. Genom de digitala kommunikationsverktygen som exempelvis bloggfunktioner kan vi dela med oss av vår dagliga verksamhet hela tiden, föräldrarna får ett pling i mobilen och kan titta och läsa när de hinner. Det underlättar definitivt vår kommunikation. Många tycker kanske att dokumentation och kommunikation innebär extra arbete och att det är krångligt att lära sig plattformar av olika slag. Det är så värt att lära sig och ta till sig verktygen. Resultatet blir så mycket bättre och relationerna blir så mycket trevligare. Vårt arbete får mycket uppskattning av föräldrarna och det blir sällan frågetecken kring vardagen på förskolan. Att visa vad vi gör och hur vi arbetar samt att barnens lärprocesser synliggörs är något vi värnar. Föräldrar ska kunna känna trygghet i att deras barn utvecklas och har givande dagar på förskolan. Dokumentationsmöjligheterna som systemen skapar säkerställer att förskolan inte uppfattas som en förvaringsplats för barn. Förskolan är ju så mycket mer!

Efter 40 år i förskolans värld är Bettan Torstensson helt övertygad om att det är ett av de bästa jobb som finns. Här är listan som berättar hennes varför:

– Flexibilitet och frihet. Tillsammans med dina kollegor planerar och genomför du arbetet i den vardagliga verksamheten. Det ger möjlighet att sätta ramarna för den egna arbetssituationen.

– Kreativitet och innovation. Som pedagoger har vi stor frihet att arbeta med olika metoder och verktyg samt temaområden. Tillsammans med barnen upptäcker vi världen på alla möjliga sätt. Lärprocesserna vi sätter igång tillsammans med barnen är oerhört spännande och berikande och gör detta till ett arbete som ändrar karaktär och känns fräscht hela tiden.

– Positiv respons. Barnen är fantastisk på att visa sin uppskattning. Vi får dagligen uppleva så många fina stunder tillsammans med barnen där vi både ger och får väldigt mycket positiv energi. En bekräftelse som fungerar åt båda håll. Responsen från föräldrarna är övervägande positiv och kommunikationen god. Det påverkar naturligtvis upplevelsen av vardagen.

– Roligt och utmanande. Vi har så fantastiskt kul tillsammans när vi planerar och genomför alla spännande projekt. Utmaningar ser vi som möjligheter att lära. Vi har helt enkelt bestämt oss för ett möjlighetsfokuserat synsätt på tillvaron. Det är så självklart att vi inte ens funderar i banor av att saker inte skulle gå. Vi tittar alltid bara på vad vi kan göra för varje barn. Att fundera över det som inte går leder ju ingen vart avslutar Bettan.

När vi avslutar samtalet ute på den vackra gården är framträder receptet för en välfungerande verksamhet tydligt. Ingredienserna är en stor portion av mod, vilja, kreativitet, kommunikation och nyfikenhet att lära nytt.

Arbetet med film och Green Screen resulterade i en minst sagt helt underbar rekryteringsfilm, vem vill inte jobba på Ryet och Svalan efter att ha sett den här?!