Porträtt av en nyanserad röst

Hon kommunicerar en stark passion för sitt yrke och viljan att utveckla och leda förändringsarbete går inte att ta miste på. Det är en dynamisk människa som när både mod och insikt om när det är dags att lyfta till nästa nivå.

Det är precis den här tydligheten Sverige behöver mer av och det är precis den här stafettpinnen vi ska kuta med allt vad vi kan, för att höja nivån på nuvarande skoldebatt i landet. Det är vår plikt att springa allt vad vi kan med budskap som förklarar komplexiteten i skolformandet och tillhörande uppdrag. För kan vi inte springa, ja då förtjänar vi inte en plats i laget som tar oss till nästa mål…

Det Ingela Netz så elegant förpackade i gårdagens debattlyft tål att processas utifrån människan bakom rollen som professionell deltagare på skolarenan. Redaktionen kontaktar henne och följer upp responsen som minst sagt blev enorm, artikeln har delats hundratals gånger och har lästs av tusentals människor – hur känns det?

– Ja, det är en märklig och mäktig känsla att sociala medier faktiskt ger vem som helst möjlighet att göra sin röst hörd. Jag har fått väldigt mycket positiv feedback i sociala medier, mer än jag tror att jag nånsin fått tidigare. Jag är väldigt glad över att min ambition att både peka på, och liksom omfamna skolans och samhällets komplexitet i debatten, verkar ha nått fram. Det är häftigt när det sker. Sedan vet jag ju, efter mina många år i mediebranschen, att i morgon är en ny dag med nya nyheter i fokus, och nya ”klickraketer”, men jag fick en hälsning på twitter i morse från en lärare som skrev att ”nu kör vi ännu en dag i en skola där vi utbildar unga mot en okänd framtid!” och den gjorde mig så glad för det var en lärare som kände sig stärkt i sin profession av det jag skrivit! Jag ser mig själv och min röst som en liten kugge i ett demokratiskt jättemaskineri, och det är en fin känsla. Mest glad är jag, som sagt, över att min önskan att balansera debatten, att åstadkomma ett ”debattlyft”, så tydligt uppfattas och omfamnas av andra.

Ingelas första reaktion på liberalen Malin Lernfelts debattinlägg var både ilska och frustration. Det var så mycket i texten som hon ville protestera mot, rena felaktigheter och motsägelser. Därför var det viktigt att replikera.

– När den första ilskan lagt sig och jag hade sovit på saken kände jag att jag verkligen, igen, ville ta chansen att försöka lyfta behovet av ett skolsamtal i media som blir relevant också för oss som jobbar i skolan eller med samhällsutveckling i någon form. Det ÄR svårt, tufft och komplext och det ska vi inte hymla med, men vi gör så mycket rätt också i skolan, och det vill jag att människor i allmänhet ska förstå! Ett annat enkelt svar är att jag verkligen älskar att skriva, och debatt- eller krönikeformatet passar mitt sätt att uttrycka mig.

Dessa aspekter var anledningen att Ingela valde att samarbeta med horisonten.io för ett debattlyft.

– Jag har följt Horisonten sen starten och gillar både idén och innehållet, så det var väldigt lätt att svara ”ja! Vi kör”! Det var också en galet bra tajming! Du hörde av dig med en öppen fråga apropå Expressens krönika precis när jag satt och skrev min replik!

För att debatten i det svenska skollandskapet skall lyfta och bli värdig de människor som rör sig i sfären – nämligen våra barn och alla välutbildade pedagoger, lärare och rektorer menar Ingela att det krävs röster som nyanserar debatten.

– Jag lockas också ibland i fällan att polemisera och söka enkla svar, men jag försöker verkligen att vara en röst som står för ”både-och” och som även pekar på allt det fantastiska som sker dagligen i svensk skola, och alla de otroliga möjligheter vi har. Vi är framtidsskapare tillsammans med våra elever, och det är en svindlande känsla! Det är inte farligt att låta också känslor ta plats i en verksamhet som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet; det blir bara ännu roligare och mer meningsfullt!

Att Ingela har stora visioner och skapar framgångsrika resultat och diskussioner om förbättring är ingen slump. Vid en närmare titt på hennes förflutna ambitioner och mål samt val hon gjort är det lätt att förstå hennes passion för uppdraget och skolan.

– Jag ville bli journalist och göra radio, men blev uppmanad av de som skötte intagningsintervjuerna på Dramatiska institutets radioproducentlinje att ”jobba några år och skaffa mig lite livserfarenhet”. Så jag jobbade med en massa olika saker och fick mitt första chefsjobb som 22-åring. Så småningom blev jag grafisk designer på en tidning där jag efter bara ett halvår blev marknadschef. Efter tio år i mediebranschen kände jag starkt att jag ville pröva att jobba som lärare, så när jag var drygt trettio började jag vikariera som lärare i svenska och engelska på högstadiet. Det var som att komma hem – jag älskade det från första stund! Men som den röda tråden varit i mitt liv drogs jag till ledarskapet och möjligheten att organisera, påverka och utveckla, och efter ganska kort tid fick jag vikariera som biträdande rektor på den skola där jag jobbade. Jag hade börjat plugga pedagogik parallellt med jobbet och valde då att även i studierna rikta in mig på ledarskap i skolan. Jag sökte mig aktivt till skolförvaltningen i min kommun (Södertälje) efter några år för att lära mig ”skola” ur fler perspektiv, och jobbade där, med olika lednings- och utvecklingsuppdrag, i nästan tio år, hela tiden med siktet inställt på att få möjlighet att jobba som rektor. 2014 kom chansen att starta en helt ny (kommunal) grundskola (Igelsta grundskola), vilket var ett drömjobb och ett Kamikazeuppdrag i förening; precis sånt som jag går igång på!

Hennes passion kommer ur dels en vilja att göra gott för andra och för samhället och dels ur att hon är så oerhört förtjust i att själv befinna sig i ett ständigt lärande. Med ett sådant perspektiv menar Ingela att skolan oslagbar som arbetsplats.

– Jag har även fått brottas en del med den sida av passionen som också gör mig förtvivlad och frustrerad när jag inte lyckas ”rädda alla”, men att det bor en världsförbättrare i mig är jag stolt över. Om inte jag som chef i skolan vågar tro på framtidens möjligheter, hur ska mina medarbetare och elever då våga det? Det var sannolikt bristen på framtidstro som satte igång viljan att höja debatten ur ett sjunkande träsk.

Vi kommer också att tala om vad som behövs av en rektor eller ledare för att skapa framgångsrika resultat i skolan och höja debatten till den nivå där den faktiskt blir en värdefull del i utvecklingen.

– En ensam ledare kan aldrig åstadkomma goda resultat själv, menar Ingela och betonar vikten av ett gediget ”tillsammansarbete” där flera professioner samverkar. Min uppgift som ledare blir här att peka ut och formulera riktning och syfte, och sedan, i ord och handling, vara tydlig med vilka förväntningar jag har på allas roller och insats. Jag kan naturligtvis prata massor om att jobba systematiskt med resultatuppföljning och analyser, och tydliga nyckeltal för att få kvitton på vägen att vi går åt rätt håll, men om det numera är självklarheter så tänker jag snarare att ett ledarskap som både vågar se och skapa förutsättningar för alla medarbetares fulla potential är den sorts ledarskap som får ut absolut mest ur sin organisation. Och det i sin tur handlar om att ha hög tillit och våga släppa kontroll och prestige samtidigt som man inte får backa för att ställa nyfikna och obekväma frågor som leder utvecklingen åt det håll man vill.

Samhället och tiden vi lever i är komplex på många vis, det påverkar naturligtvis skolan, rektors och lärares roller och uppdrag. Det är ju samtidigt komplexiteten som gör uppdragen inom skolan så intressanta, utmanande och lärorika. Det speglas i den enorma samhällsförändring vi genomgår just nu.

– Jag tror inte att vi (och framför allt inte de som befinner sig utanför skolan!) förstår hur annorlunda lärares och skolledares förutsättningar är nu jämfört med när vi själva gick i skolan! Jag tror att ett av de viktigaste kriterierna för att hantera uppdraget är att man förstår och, åtminstone i viss mån, kan sätta ord på den här komplexiteten. Den försvinner inte då, men den blir lättare att hantera och ”stå ut med”, och det går att, kollegialt, jobba med den som en parameter i uppdraget. All den frustration som både lärare, föräldrar och media ibland pyser över av, tror jag bottnar mycket i att man inte mäktar med att förhålla sig till komplexiteten. ”Jag vill bara undervisa i mitt ämne” tror jag ärligt talat inte längre räcker för att definiera läraruppdraget.

På måndag är det dags för Ingela Netz att anta nästa fantastiska uppdrag och med det nya spännande utmaningar.

– Å, jag börjar mitt nya jobb på måndag! Jag lämnade mitt tidigare uppdrag redan i december och har passat på att ta en liten ”paus” under ett par månader, men jag är inte så bra på att vara ledig, så nu är jag otålig och supertaggad över att komma igång! Jag längtar framför allt efter de där dagliga mötena och samtalen med elever och lärare. Det är verkligen där det riktigt och viktiga händer! Det ska också bli jättespännande att få lära känna en helt ny skolorganisation – Pysslingen – med många nya kollegor. Jag kommer också att fortsätta med mitt ”alterego” #Dinrektor, som är en Youtubeblogg där jag, i egenskap av just rektor, pratar om sådant som är relevant och viktigt för elever. Jag har ett behov av att få utlopp för min kreativitet och att hela tiden utmana mig själv, på nya arenor eller i sammanhang där jag inte varit förut. Kan jag samtidigt i det sammanhanget göra lite nytta, ge någon lite tankespjärn eller sätta ord på en känsla någon bär på, så är det ännu bättre!