Samsyn skapar förutsättningar för framgång

För att nyanländas etablering i Sverige ska bli så smidig som möjligt behöver många aktörer jobba tillsammans. När Johanna Millner började jobba som samordnare på Hermods Grundläggande Moduler och Meritportföljen i Vänersborg 2015, märkte hon att det saknades en samsyn i etableringsprocessen, trots att beröringspunkterna mellan olika aktörer är många.

Hon tog därför kontakt med Arbetsförmedlingen, och tillsammans sådde de ett frö till det pilotprojekt som idag kallas för Vänersborgsmodellen.

– Det som kännetecknar modellen är att det är fokus på den nyanlände, inte på oss aktörer. Tidigare kunde en nyanländ skickas runt mellan olika aktörer i etableringen utan att riktigt veta vem som gjorde vad eller vilket nästa steg var. Det skapade förvirring. Nu är det vi som kommer till den nyanlände istället och det är ett viktigt perspektivskifte, berättar hon.

– Nu slipper man som nyanländ få samma frågor hos flera olika aktörer. Problemet var nämligen att vi inte pratade med varandra tidigare. Genom bättre samordning, med större individfokus, skapar vi en tryggare process för deltagare, och när man är trygg är det lättare att fokusera på att lära sig saker, säger Johanna Millner.

Tanken med Vänersborgsmodellen är att öka tydligheten för de nyanlända och minska de glapp som tidigare kunde uppstå mellan olika faser i etableringen. Att komma in i systemet från dag ett är en av nycklarna.

– När vi utvecklade modellen så beslutade vi och Arbetsförmedlingen i Vänersborg att alla nyanlända skulle skrivas in hos Coachning & Utveckling, som ingår i Hermods, redan den första dagen. Där sker den första kartläggningen, valideringen och yrkesbedömningen, och Hermods blir sedan, på ett eller annat sätt, deltagarens hemvist och plattform under hela etableringen, säger Johanna Millner.

Spridit sig till Trollhättan

Den primära målgruppen inom Grundläggande Moduler är nyanlända med en kortare skolgång än sex år, och de nio moduler som ingår kan anpassas efter individens behov. Modulerna utgörs bland annat av SFI, studie- och yrkesvägledning och arbetsmarknadskunskap.

Idag har Vänersborgsmodellen fått fäste även i Trollhättan. Där är en dryg handfull aktörer involverade i samarbetet, de träffas regelbundet på en etableringskonferens.

– Vi diskuterar frågor som rör våra verksamheter samt enskilda individärenden. En deltagare i etableringen kanske inte kan studera hemma på kvällarna av någon anledning, då gäller det att vi alla känner till det och anpassar oss. Allt handlar om att deltagarna ska få en smidig väg genom etableringen och där måste vi som finns med i processen jobba tillsammans och inte se varandra som konkurrenter, även om vi i vissa fall är det på pappret, säger Johanna Millner.

Hermods är navet

Förutom Hermods och Arbetsförmedlingen finns aktörer som Folkhögskolan, kommunal vuxenutbildning, Integrationscentrum, Migrationsverket, Skatteverket och näringslivet med i samarbetet. Arbetsförmedlingen är formell ägare av processen, men Hermods är navet.

– Vi har inte gjort någon formell utvärdering av arbetssättet, men vi upplever en ökad smidighet, vi kommer runt hinder på ett helt annat sätt. När vi sitter runt samma bord vet vi vad den andra handen gör och vi kan vara mer flexibla när vi lägger etablerings-pusslet tillsammans, säger hon.

Att de aktörer som jobbar med den nyanländes etableringsprocess jobbar tillsammans kan tyckas självklart, men Johanna Millner säger att det är stor skillnad på att samverka och att faktiskt jobba tillsammans på riktigt.

– Det handlar om vad som är bäst för individen och det är inte raketforskning vi håller på med. Till exempel att svenska språket ska komma in i etableringen redan dag ett, att inga glapp ska uppstå i processen och att deltagarna äger sin egen process genom att vi jobbar med ett starkt individfokus. Med hjärta, ny forskning och sunt förnuft kommer man långt.

Allt fler kommuner sneglar nu på Trollhättan och Vänersborg. Johanna Millner tror att fler, och större kommuner, kan jobba på samma sätt.

– Det handlar bara om att skala upp, aktörerna är ju desamma och målet likaså – att etableringen ska bli så bra och smidig som möjligt för alla deltagare. Individen ska äga sin egen process, då stiger motivationen och viljan att lära. Alla deltagare ska känna att de gör detta för sin egen skull och att de har god överblick, då blir det lättare att ta de olika stegen, säger Johanna Millner.

Hermods AB grundades 1898 och är ett av Sveriges äldsta utbildningsföretag. Våra yrkeshögskolor, gymnasieskolor, vuxenutbildningar och SFI hjälper varje år 60 000 studerande och deltagare med utbildning, coachning och jobbmatchning. Vår vision är att vara ledande inom sysselsättning, integration och utbildning. Hermods ingår i AcadeMedia, Sveriges största utbildningsföretag, som vill skapa en bättre framtid genom utbildning med hög kvalitet, goda resultat och nytänkande.

 

*Källa, Hermods, Academedia

Keri Facer – forskaren som bygger broar där skolan är navet

Creative Morning på NAV i Nacka är till ända och de förunnande människor som fått möjligheten att lyssna till professor Keri Facer är som träffade av blixten. Hennes föredrag startar i samma stund som hon slutar, en mekanism, en rörelse som som slår rot på djupet.

Plötsligt ser vi skolans roll och den enorma kraft som utbildning, eller snarare lärande, rymmer. Facer översätter teori till praktik inom sitt forskningsområde och hon har begåvningen att göra det teoretiska begripligt för världen utanför akademin. En sällsynt och värdefull gåva.

Vi lämnar Dieselverkstadens vackra, rymliga lokaler, tar klivet ut i regnet och börjar vår gemensamma resa mot Stockholms city. Facers egen skolgång var för det mesta av det goda slaget men det fanns tillfällen då informella system gjorde att hon ville bryta sig loss. Vid den tiden i livet var det, precis som många barn och unga idag upplever, omöjligt att påtala brister i strukturer och faktiskt påverka utvecklingen. Alternativet var då som nu, att byta skola för att få en förändring.

Idag är hon Professor of Educational and Social Futures in the Graduate School of Education, vid University of Bristol. Facer arbetar med att ompröva relationen mellan formella utbildningsinstitutioner och samhället i stort. Hon är särskilt intresserad av kunskapsformer som behövs för att ta itu med samtidens miljömässiga, ekonomiska, sociala och tekniska utmaningar med syfte att belysa samt hitta nya vägar för hållbart lärande, hållbar utveckling och hållbart leverne.

Keri Facer är optimistisk och talar om just optimismen som valbart redskap för att utveckla samhället i den riktning behoven pekar på. Här ser hon skolas roll som helt avgörande. Skolan behöver vara samhällets nav för utveckling. Facer ser skolan som en plats där nya idéer tar form, där nya rörelser i samhället har sitt ursprung och växer fram. Skolan är en perfekt plats att spegla samhällsutvecklingen i, där den förra är en förutsättning för den senare. För att utveckla lärandet i den här riktningen behövs alltså en mycket tydligare och mer självklar samverkan mellan alla aktörer, privata initiativ likväl som offentliga och civila i vårt samhälle. Det finns oerhört mycket att vinna genom att börja stärka den lokala samverkan. Identifiera vilka möjligheter till samverkan för lärande och utveckling som finns lokalt och starta direkt så har utvecklingen gentemot hållbara lösningar för framtiden startat. Det föder ett enormt engagemang hos alla involverade eftersom det kommer att ge direkta resultat i den egna communityn och påverka människorna där. Släpp skolans och elevernas kraft fri och det kommer att förändra världen. Det vet vi. De allra flesta av de utmaningar vi står inför har vi själva lösningar på och vi ser enorma behov av alternativa lösningar till de system vi skapat idag. Lösningar som kommer genom att den unga generationen (och alla andra) får möjlighet att ifrågasätta och ompröva de sanningar vi fått till oss under lång tid. Det kan ske i ännu större grad genom att ifrågasätta den utbildning vi bedriver idag och inte minst genom att ompröva vår nuvarande syn på skolan.

– Vi behöver skolor (och samhällen) som förstår och tar sig an framtida utmaningar, säger Facer entusiastiskt när vi färdas genom Stockholms regnbeklädda gator. Vi behöver skolor som undersöker och ifrågasätter relationen med närmiljön och det lokala samhället i den egna stadsdelen. Tekniken och digitaliseringen är i sig ingen lösning på de utmaningar skolan, samhället och världen globalt idag står inför – den är en möjlighet och behöver förvaltas för bästa möjliga utveckling diskuterar facer vidare. Hon sammanfattar samhällets behov av skolans funktion och poängterar därmed skolans behov:

– att förstå sin samtid

– att arbeta med föreställningar och bilder av alternativa sätt att utbilda, att ifrågasätta sin egen verksamhet, sitt varför.

– att vara en aktör som bygger broar och skapar möten för gemensamma större lösningar på verkliga problem

– att ta sig själv på allvar och inse sin kraft som resurs för förändring

Detta sker menar Facer när skolan förstår sin egen kraft och makt som samhällsinstitution, när vi tar vara på elevernas resurser det vill säga undersöker vad varje individ kan bidra med (inte sätter dem i en fålla där alla ska genomgå samma behandling för att nå kunskap). För att kunna göra det behöver vi utmana vår egen syn på och föreställning om barn och unga… Skolan blir en plats för rethinking om vi ägnar oss åt just det. Att ifrågasätta färdiga föreställningar om världen är sannolikt vår största möjlighet att tänka annorlunda och hitta alternativa lösningar på sikt. Då kan vi, menar Facer, bygga (de nya) broar som krävs för en bättre samverkan och därmed hållbar livsstil.

Utmaningar framtida utbildning står inför

– Det kommer till stor del att handla om att skapa en meningsfull skola och meningsfulla utbildningar för att vi skall kunna skapa meningsfulla sätt att leva och arbeta. En människa måste redan nu vara mångkompetent. Vi byter generellt karriär flera gånger under en livstid och förväntas redan relativt obehindrat hoppa in i de roller som arbetsplatsen kräver i tider av snabb och kontinuerlig förändring. Det gör att vi inte kan eller ska utbilda för en roll eller ett begränsat område utan behöver ifrågasätta eller omformulera kompetenser viktiga för en agil tillvaro. Misstaget med industrialiseringen (som fortfarande färgar vår syn på skola och hur vi bedriver skola) var just att alla skulle ha en tydlig roll, fylla en funktion och vara människa på ett sätt med kvantitet i fokus. Den här tydliga rollen blev din identitet genom hela livet och det var mycket viktigt att upprätthålla den. Idag leder utvecklingen i motsatt håll, en livstid rymmer flera yrkesområden och flera livsstilar, vilket möjliggör just olika sätt att vara människa.

Hur kan vi skapa utbildningssystem, eller omvärdera befintliga system för att främja detta och möjliggöra en sådan flexibilitet? Hur skapar vi en ekonomi som tillåter oss att ge uttryck för vad det innebär att vara människa i all dess komplexitet i den här tiden och framöver? Våra föreställningar om framtiden påverkar dock våra nuvarande beteenden och ger oss möjlighet att tänka i nya banor. Vi har en tendens att fokusera på EN möjlig framtidsutveckling vilket inte är särskilt konstruktivt. Utmaningen ligger egentligen inte i att förutsäga framtiden för att lösa den, utmaningen ligger i att lära och leva kreativt och hållbart här och nu och lära oss ifrågasätta våra allmänna sanningar om förhållanden och skeenden i världen. Vi har ett ansvar att kritiskt granska den information som sköljer över oss och det är en viktig aspekt i hur vi utformar nuet och framtiden.

Den högre utbildningen i form av universitet och högskola har många möjliga ansikten på sikt

– Universiteten står inför en mycket spännande utveckling och vilken roll de kommer att ha är en oerhört intressant fråga säger hon och resonerar vidare kring olika alternativ. En möjlig väg är ett komplett sönderfall av värde och syfte. Den tekniska utvecklingen driver fram en bana som kort sagt erbjuder ett intyg för varje avklarad och genomgången kurs. Det innebär enorm flexibilitet för individen men det bygger inte de broar vi behöver för driva samhällsdebatten vidare. Där tycker jag att vi möter stora utmaningar eftersom det betyder att vi i praktiken förlorar ett offentligt utrymme för tänkande, analys, debatt och utveckling. Ur mitt perspektiv är universitets främsta syfte att utgöra just en allmän plats för diskussioner och debatt om samhällets utveckling och möjliga framtider. Det betyder att vi behöver säkra dem i någon form för att fortsättningsvis bevara men samtidigt utveckla utrymmet för samhällsdialog och debatt så att fler människor ser nyttan med universiteten som samhällsutvecklingsarena. Parallellt med detta har vi den tekniska utvecklingen och vi har kommersiella krafter som utövar påtryckning och konstruerar idén om att allt går att köpa. Det bidrar inte bara till att kvaliteten på den offentliga diskussionen och debatten sänks. Det skapar även en enorm osäkerhet kring universitetens och högskolornas framtid och roll. Om 15-20 år har de sannolikt helt ändrat skepnad och form. Precis som vi för en diskussion kring hur vi utbildar barn och unga i dagens samhälle, bör vi redan nu fundera på vilken typ av utbildning de behöver framöver. Det räcker inte att endast fundera på hur vi tar dem till nästa nivå genom nuvarande system för att nå högre studier, ta examen och få ett välbetalt jobb. Det är redan ett faktum att en universitetsexamen, inte ens från de bästa universiteten längre garanterar trygghet, välmående och en livslång inkomst. Vi behöver helt andra verktyg för hur vi bygger om modeller som genererar livslång säkerhet och trygghet för människor. Utöver att se över vårt utbildningssystem behöver vi här som sagt se över våra ekonomiska system och då ta med konsekvenserna av klimatförändringarnas påverkan framöver. Detta är något som behöver hända här och nu och det är frågor som skulle behöva få mycket större utrymme. Vi är alla lärande och bör fundera på vad det innebär i sammanhanget…

Det har blivit dags för professor Keri Facer att förbereda nästa samtal som äger rum på Interactive Institute i Kista där Pernilla Glaser håller i trådarna. Arenor för den här sortens samtal och nätverkande där broar byggs och möten sker skulle behövas i mycket större utsträckning. Det väcker tankar och föder helt nya riktningar i det samhälle vi alla är med och skapar. Just den reflektionen, vad är det jag bidrar till att skapa idag, är en fråga vi alla ska ta och svara på dagligen framöver tycker jag.

Ett stort tack till Daniel Lundqvist på NAV som skapar och konkretiserar precis den typ av mötesplats Keri Facer talar om. En önskan är att skolorna själva skulle börja arbeta mer så här. Att bjuda in och samskapa den verklighet vi vill ha och så väl behöver. Vad skulle då hända med närmiljön där skolan växer?

Fotograf: Lotta Bergseth, Mobile Stories