Att bevara barnets nyfikenhet del 1

Visste du att ett barn ställer ungefär 40.000 frågor mellan två och fem års ålder? Föreställ dig den enorma process av lärande som pågår. Varje liten fråga leder till nästa pusselbit som kan vara just den information eller erfarenhet som behövs för att integrera en ny kunskap eller färdighet. Under dessa tre år är lärandet kanske det mest intensiva under hela vår livstid. För när annars utgör frågan, fritt formad, utifrån omedelbara behov, en sådan resurs och glädje i våra liv?

I just den process där ett barn möter något nytt och lär sig lite om det, blir nyfiken och därför fortsätter skaffa sig vidare information och erfarenhet för att kunna ta nästa kliv, är precis där nyfikenheten exploderar – i brytpunkten mellan att lära sig något och samtidigt utsättas för något nytt, nästa steg. Verktyget barnet använder för att utforska sin värld är frågan, ju fler frågor desto fler svar som kanske leder till erfarenheter och väcker nyfikenheten till liv igen. Och så går det runt, under de första levnadsåren…

Här är föräldrar och pedagoger enormt viktiga och till och med avgörande källor att spegla sin nyfikenhet i. Kanske världens viktigaste faktiskt. Svaren är så lätta att hitta idag, vi kan ju googla på allt och redan våra två-åringar har god internetvana. Men förmågan att bemöta och skapa en miljö där frågor välkomnas och betraktas som ett viktigt sätt att lära sig, är av oerhört stor vikt för – engagemang! Och förmågan att ställa frågor för lärande är unikt för oss människor.

Tillhör du den skara av pedagoger som hellre vill ha svar av eleverna utifrån det du planerat att gå igenom för dagen? Då är det dags att fråga dig själv för vems skull du är där? Byt fokus och lyft barnen, elevernas, kollegornas och föräldrarnas frågor, då får du själv en helt ny relation till din yrkesvardag. Det går ju nämligen aldrig att styra en annan människas nyfikenhet och motivation utifrån våra egna, däremot kan vi vara delaktiga i (och har skyldighet att vara) att berika den med vår egen entusiasm över frågorna som ställs! I värsta fall har vår attityd en så negativ inverkan att barn slutar vara nyfikna och ställa frågor, då är det hög tid att byta yrke!

Varje gång ett barn lyckas lösa något som väckt deras nyfikenhet slår lyckobarometern i taket och endorfinerna går bananas i sinnet och kroppen. Och just förmågan att ställa intressanta frågor som ger spännande resultat är det som föregår en sådan reaktion och väcker nyfikenheten. En förmåga, högt eftertraktad inom innovativa företag och branscher… Där eftersöks människor med förmågan att formulera fördjupade frågor som ett led i att lösa utmaningar och problem med produkter, tjänster och inte minst upplevelsen för konsumenterna. Allt med syfte att ta fram lönsamma lösningar för verksamheten.

Paradoxalt nog, är det just när barnen börjar skolan som de faktiskt slutar ställa många av sina nyfikna frågor. Skälen till varför är många. Enligt forskaren och författaren Warren Berger är tiden ett av skälen.

”I klassrummet finns ofta inte tiden att låta barnen ställa sina frågor. Och riktigt bra, djupa frågor tar ofta mycket tid att reda ut . Mer tid, än en pressad lärare som har fullt upp med att täcka alla de moment läroplanen innehåller, upplever att hen har. Människor skapar tid för saker som de värdesätter. Uppenbarligen är det inte alltid så att vi prioriterar det som egentligen är den viktiga kärnan här – nämligen att ta tid till reflektion kring autentiska frågor. Sedan är det också så att allteftersom vi lär oss mer eller känner att vi kan mer, blir vi mindre benägna att ifrågasätta hur saker och ting hänger ihop. Allt handlar om hur pedagogen ser på lärande, betraktas lärandet som livslångt och inte något statiskt, får den utforskande frågan mer utrymme. Det finns naturligtvis också barriärer rent socialt för elever, under perioder av skolgången anses det inte särskilt coolt att ställa frågor och vara engagerad i sin kunskapsutveckling. Det finns också en annan viktig aspekt vi inte får förringa, många människor känner sig mycket sårbara i en situation där de skulle behöva erkänna att de inte har kunskaper inom ett visst område som kanske andra tycker är självklart. Då är det tryggare att vara tyst och stanna kvar i sig själv än att upptäcka omvärlden genom frågor av riskartad karaktär”.

Berger menar att det finns många sätt att komma runt detta och det handlar helt enkelt om hur vi själva ställer frågor till våra barn (surprise). Istället för att fråga:

– Vad har du lärt dig idag i skolan?

Så bör vi omformulera och därmed nå ett annat resultat.

– Vilken spännande fråga har du ställt idag i skolan?

Och får vi frågor som tar tid att reda ut svaren kring, är ett sätt att helt enkelt fråga barnet:

– Om du skulle börja besvara den frågan, vad skulle du starta med då?

För visst vill vi väl alla, både som pedagoger och i egenskap av föräldrar, att barnens frågor skall vara stora och expansiva istället för att bli försvinnande små? En filosofi som bör få gälla i alla sammanhang, livet igenom.

I morgondagens artikel del två läser du om hur du faktiskt kan hjälpa människor att utveckla sina frågor och ställa bättre frågor som generar mer intressanta och relevanta svar. Så länge kan du inspireras av den vackra frågans resa genom livet i kortfilmen inledningsvis.

 

 

 

 

 

 

Carl Heath funderar kring uppmärksamhet och motivation

Förra veckan lyssnade vi till Carl Heath där han definierade skolutveckling som begrepp och hur utveckling kommer till liv i en så komplex organisation som skolan är. Idag får vi ta del av hans tankar gällande elevers uppmärksamhet och motivation inför skolan och de uppdrag som väntar där. Texten är baserad på ett blogginlägg som nyligen gjordes av Carl Heath.

Jag skulle vilja koppla samman frågan om uppmärksamhet och motivation med konceptet upplevelse. För att någonting ska pocka på vår uppmärksamhet, och motivera oss till engagemang, har vi ofta ett behov av att uppleva att detta någonting är meningsfullt. De senaste decennierna har inneburit en enorm utveckling av olika former av upplevelsedesign. Från att det fanns tillgång till ett förhållandevis begränsat antal upplevelseformat knutna till lärande, så som boken, skapandet av text och bild, föreläsningen, filmen, teatern och studiebesöket  – finns idag en uppsjö av olika format, sprungna ur ett allt mer digitaliserat och specialiserat samhälle. Vi växer upp i en miljö i vilken vi tar del av och lär oss uppleva genom webb, film, spel, sociala medier och så vidare. I konkurrensen om konsumentens upplevelse har de format på upplevelser som designats blivit allt mer specialiserade, avgränsade och korta. Kultursektorn har känt sig tvungen att anpassa sig för att locka en publik van vid nya former av upplevelser.

Skolan känner samma press. I tider av press och stress hos en lärarkår i epicentrum av ett växande administrationssamhälle, där tid ofta saknas för utveckling och fördjupning, är det lätt att förkorta, förenkla och sammanfatta. Jag kan föreställa mig att det är lätt hänt att ta till samma tankegods som den funnen bland kulturens aktörer, att göra saker kortare, enklare, mer tillgängliga. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, och jag tror det över tid blir till men för samhället. Ur mitt perspektiv står inte lösningen att finna i att göra saker enklare, kortare och snabbare. Det får framförallt till följd att mängden förmedlad kunskap och potentiellt lärande minskar. Jag är däremot övertygad om att det inte heller går att fortsätta som tidigare, och fullständigt ignorera den utveckling som pågår i samhället och låtsas som om skolan kan utvecklas till en isolerad atoll, bortanför vår samtid.

Idén bakom vår skola handlar om att ge och erbjuda alla elever en likvärdig utbildning, i syfte att ge såväl dem som samhället bättre förutsättningar att utvecklas, bildas och växa. De primära verktygen för att åstadkomma detta är de fysiska och kognitiva verktyg som yrkesskickliga lärare besitter för att gestalta och förmedla sina berättelser, som innehåller den kunskap, de tankar, koncept och upplevelser som ska undervisas kring. I den skola jag själv gick i bestod de verktygen i allt ifrån muntlig framställan och sagoberättande, till böcker, ljudband, lärande genom skapande i estetiska och praktiska ämnen och så vidare. Dessa verktyg nyttjades i en miljö som var särskilt designad för att understödja användningen av dessa verktyg. Skolan som byggnad innehöll klassrum av olika slag, från kemisalen med dess olika spännande material, till biblioteket, hem- och konsumentkunskapssal, slöjdsalen och idrottshallen. Alla dessa medvetet designade miljöer för att skapa ett visst berättande, med vissa specifika verktyg.

Utvecklingen av ett digitalt samhälle innebär stor förändring för alla. Helt plötsligt översköljs vi av en stor flora nya både kognitiva och digitala verktyg, många av dem med tydligt potential att förbättra och utveckla lärandet. Emedan andra visar sig vara riktigt, riktigt dåliga grejer. Att sålla agnarna från vetet – att ha förtrogenhet att se och bedöma dessa nya verktyg, är en färdighet i sig själv och som alla lärare borde erövra över tid. Att veta om, när och i vilket sammanhang rätt verktyg ska användas, och i vilken miljö, är en nyckel till ett framgångsrikt utbildningslandskap. Likaså behöver vi med vår nya kunskap blicka åter till de tidigare verktyg och miljöer vi har förtrogenhet inom, och omvärdera dem. För med tillkomsten av nya verktyg och ny kunskap, förändras också förutsättningarna för hur vi använder våra tidigare verktyg, och nyttjar våra miljöer. Ett rum för lärande behöver vara funktionellt och anpassat för att kunna användas utifrån dagens förutsättningar.

Min bild är alltså inte att göra saker enklare, kortare och mera tillgängliga för att underlätta för eleven. Lärande är och kommer troligtvis också att bestå av en viss mängd friktion. Men vad vi däremot behöver fundera över är hur lärande kan få mening idag, och om och hur användning av såväl analoga som digitala material för lärande kan förstärka elevernas känsla av mening i sitt lärande.

Vilka funderingar väcks till liv när du tar del av Carls reflektioner? Maila gärna era tankar och till redaktionen: annica.anderson@horisonten.io eller diskutera på horisontens FB-sida.

 

 

 

Maria Johns skapar lust att lära genom det verklighetsnära

En alltmer digitaliserad undervisning skapar verklighetsnära upplevelser hos eleverna. Uppgifter som omsätts till produktioner i form av bloggar, podcasts och filmer väcker engagemang och motivation. Genom interaktiva digitala miljöer skapar eleverna inte bara ett resultat för läraren att bedöma och examinera, utan även för signifikanta andra i omgivningen, nämligen klasskamrater vänner och föräldrar.

– Detta gör att du anstränger dig lite extra, eftersom du har som mål att en större publik ska interagera med det du bloggar om. Det gör att själva uppgiften, nämligen att läsa en roman, uppfattas som lätt och roligt. Det menar Maria Johns, gymnasielärare i språk sedan 15 år. Horisonten har träffat henne och fått en inblick i hur hon arbetar för att väcka motivation och engagemang hos sina elever. Och resultatet är inspirerande!

Under senare år har Marias elever i svenska och svenska som andraspråk fått ta sig an romanläsning och språkhistoria genom att skapa bloggar och podcasts: – Vi har exempelvis arbetat med veckans romanfråga, där eleverna bloggar utifrån aktuell frågeställning, både ger och får kommentarer på blogginläggen vilket sätter igång ett samtal och ett engagemang hos de allra flesta. Maria ser också en positiv utveckling för de elever som på lektionerna är av det tystare och kanske blyga slaget. Plötsligt tar de sin plats, vågar uttrycka sig och delger sina reflektioner utan rädsla för att tala inför en grupp. Framförallt har intresset för att blogga också väckt läslusten till liv. Det är en stor vinst för de som är ovana vid att läsa, fortsätter Maria hängivet.

Ett annat exempel vi får ta del av är podcasts om språkhistoria som verkligen engagerat. Hon menar att många elever är trötta på traditionella prov och inlämningsuppgifter. – När de får leva sig in i andra roller som programledare, ämnesexperter, forskare, journalister etc. vaknar engagemanget och motivationen för att lära sig mer om ett ämne som annars får de flesta tonåringar att drömma sig bort, ler Maria. Slutprodukterna blir riktigt bra och som lärare får jag möjlighet att följa hela produktionsprocessen, allt från research och källor till färdig produkt. Elevens inlärningsprocess dokumenteras tydligare med hjälp av de digitala verktygen där allt finns bevarat, både för eleven och mig att återvända till. Detta leder till en bättre och mer säker formativ bedömning menar Maria. – Vi ser också utvecklingen över tid hos varje individ.

Så vilka är då utmaningarna med att jobba mer digitalt? Marias erfarenhet visar att tillgången till teknik och fungerande nätverk på skolorna ibland brister och även om Sverige är ett land där många har tillgång till datorer och internet hemma kan vi inte förutsätta att det är så för varje elev. – De som har egna datorer tar med dem till lektionerna och vi drar stor nytta av dagens smarta telefoner. Det är nyttan med dem som verktyg ska vi fokusera på i skolan, menar Maria. Självklart finns aspekten av att eleverna genom sina mobiler har ständig tillgång till sociala medier, vilket kan stjäla uppmärksamhet, men det är något vi får lära oss att leva med. Vi fattar gemensamma beslut i klasserna om hur de ska användas, när det är ok och inte. Totalt förbud inskränker ju möjligheterna med verktygen en smart telefon erbjuder så det är inte en väg vi ska gå. De flesta av oss har kalendern i mobilen, miniräknare och internet. Det är ju funktioner vi behöver och har stor användning av i skolan. Hur gör vi vuxna på våra arbetsplatser? Vi skulle aldrig acceptera ett totalt förbud eller hur?

Ett framgångsrecept Maria tror på när du som lärare vill arbeta digitalt är att hålla det hela enkelt, att se eleverna som en tillgång i kunskapsprocessen och att lösa saker tillsammans:

-För mig handlar formen för undervisning mycket om att relatera till ungdomars vardag, att förstärka sådant de är bra på och belysa det. Exempelvis datorer, teknik, sociala medier och bloggande. De flesta av dem jag möter under gymnasieåren kan de här miljöerna och verktygen utan och innan, jag utgår helt enkelt från deras vardagliga användning av digitala medier för att planera undervisningen. Resultatet visar att det är klokt eftersom det skapar entusiasm för uppgifterna. Jag är känner ingen rädsla att visa eventuella brister i kunskap gällande teknik och digitala verktyg. Tvärtom är jag öppen för att lära mig av eleverna och tillsammans löser vi det som behövs. Många gånger tror jag att detta är ett scenario som skrämmer en del kollegor i kåren. Mitt tips är att släppa rädslan och öppna upp för att lära – det skapar verkligen ett engagemang hos eleverna, att få visa vad de kan och bidra till en konstruktiv, användbar lärmiljö för alla, elev som lärare. Jag är trygg i mina ämneskunskaper och tar själv ansvar för att hålla mig uppdaterad vad gäller relevant forskning, både ämnes- och metodmässigt. Här hämtar Maria inspiration från forskare som Gibbons, Meestringa och Hajer med syfte att utveckla språkinlärningen hos eleverna – en viktig faktor är genreträning och det gemensamma skapandet av texter, något som gynnas av de digitala medier Maria och hennes elever använder eftersom de sporrar till interaktivitet.

På frågan om hur den digitala undervisningen ska utvecklas vidare svarar Maria självklart och entusiastiskt att hon kommer ta fasta på bloggkonceptet för hela kurser, inte endast delkurser:

– Det kommer även att underlätta administrativt eftersom allt material för en hel kurs finns på ett och samma ställe och vi slipper borttappade lösblad och inlämningsuppgifter som kommit på avvägar ler Maria. I det digitala rummet bygger vi nuet men också framtiden som vi ännu inte ser, det är en oerhört spännande resa mot nya vidder med en annan generation än den egna.

Följ med Horisonten till Marias klassrum i höst och möt hennes elever, där tar vi del av deras arbete med nya intressanta digitala produktioner. När vårt samtal är över känner jag mig hoppfull över alla er engagerade lärare därute som verkligen brinner för att möta elever där de befinner sig och som ser möjligheter med att utvecklas vidare tillsammans!