Digitala uttrycksformer och skapande i förskolan – Work in Progress

Karin Anderssons röst ljuder av skärpa och glöd. Hon är snabb i tanken och gör knivskarpa analyser när vi talar digitaliserat lärande och skapandeprocesser.

Med snart 20 års erfarenhet som pedagog i Härryda och Mölndal har hon skolats i två olika förhållningssätt gällande digitalisering av kommunernas förskoleverksamhet. I ena fallet gjordes satsningen på tekniken och verktygen primärt, medan implementeringen i andra fallet handlade om kompetensutveckling först, teknik och verktyg därefter.

Den som nu eftersöker rätt eller fel i något av sätten att förhålla sig kommer möjligen att känna ett sting av frustration… Karin har nämligen, genom att göra och prova båda sätten, kommit fram till att det inte finns något rätt och fel i en sådan här omvälvande process. Frågan är komplex och handlar om så många fler faktorer än turordning menar hon.

– Om vi tittar på programmering som är på väg in i läroplanen så när jag en övertygelse att kompetensutveckling är viktigt för att pedagoger både inom förskola och skola får en slags grundplåt i förhållningssätt. Här behöver vi ta ett samlat grepp och jag tror på direktiv kring detta. När det gäller det allmänna digitaliseringsflödet behöver alla som verkar som pedagoger frångå idén om att kunna behärska alla verktyg innan de ska användas tillsammans med barnen, eller för all del eleverna högre upp i åldrarna. Det enkla svaret på varför det är en framgångsfaktor att släppa kontrollen är att utvecklingen går så enormt fort. Utbudet på appar och pedagogiska, digitala verktyg växer och det går helt enkelt inte att lära sig hur allt fungerar. Skulle vi göra det är det redan nästa version eller nästa verktyg som gäller. Vi behöver helt enkelt omdefiniera uppdraget som pedagoger i det här fallet och framförallt behöver vi ha ett öppet sinne och betrakta oss själva som lärande tillsammans med barnen.

Vi stannar upp i vår livliga engagerade diskussion och reflekterar över vad detta faktiskt innebär. För min del får jag backa till början av vårt samtal. När jag frågade Karin om jag vi kunde ses för en intervju kontrade  hon omedelbart på Messenger:

– Gärna! Varför inte?! Men Annica, jag är långt ifrån att vara proffs elller ens särskilt kunnig, men tillsammans med barnen och mina ljuvliga kollegor är jag MODIG och vi får testa oss fram!! Det är så vi lär oss! Jag vet att en del är kritiska till ett sådant här förhållningssätt. Förskola och skola ska vila på beprövad erfarenhet. Det i sig är ett komplext förhållande eftersom digitaliseringen fortfarande är så färsk och rör sig så snabbt framåt utvecklingsmässigt sett…

Det är just modet, och kraften i modet som skapar energin inom Karin, slår det mig. Hon är som en vulkan, fylld av idéer som spränger fram. Istället för hinder ser hon möjligheter i det mesta.

– När vi gjorde film och testade filmproduktion med Green Screen laddade jag ner appen två dagar innan filmen var klar och publicerades. Jag köpte helt enkelt ett grönt tyg på loppis, lät barnen trycka och testa alla funktioner och observerade dem och verktygen. Vi har ingen studio utan använde en övervintrad overheadapparat som ljuskälla skrattar Karin. Du vet, fortsätter hon, nöden är uppfinningsrikedomens moder el något åt det hållet. Det är typiskt oss. Vi kan inte men vi gör det ändå berättar hon med både stolthet och glädje i rösten.

Det finns något mycket viktigt i detta. Viljan att prova, viljan att leda och styra sin vardag och skapa sin verklighet. När den är stark försvinner hindren. Eller de får i alla fall mindre utrymme. Är det något som verkligen lyser igenom hela Karins pedagogiska profil och mänskliga varande är det just den starka drivkraften att utforska. Det är den som ligger till grund för att intresset kring filmskapande och digitala uttrycksformer tog sådan fart för alla dessa år sedan.

– Den största skillnaden sedan digitaliseringen satte fart är ju att vi alla, pedagoger som barn får möjlighet att anta producentrollen i lärandeprocessen. Ett tillskott i det livsånga lärandet som förskolan i mångt och mycket lägger grunden för. Vi har ju alltid haft ett stort mått av skapande verksamhet och med Maker och digitalisering har vi utökade möjligheter att blanda in fler material och fler processer. Många när kanske åsikter om förskolan och ser den som en pysselverkstad men så ser det verkligen inte ut. Förskolan är ofta en progressiv verksamhet som går först och lägger grunden för att lära genom livet, inte bara i skolan. Vårt förhållningssätt vilar på F A I L – First Attempt In Learning, ler Karin. Det handlar inte bara om att barn ska ha vissa ämnesinriktade isolerade kunskaper utan att de ska lära sig ett förhållningssätt till livet som de kan ha med sig alltid och som gör dem till nyfikna individer som är beredda att utmana sig själva och den värld de lever i.

Karins tips till de som inte ännu kommit igång med Maker och filmskapande men där verktygen ligger och samlar damm.

– Sätt dem i händerna på barnen och be dem visa vad de brukar göra hemma i de fall de har tillgång till plattor eller datorer. Just nu arbetar jag i en kommun som verkar för transparens, vilket i sig föder en delakultur. Vi får och ger varandra massor av inspiration och idéer som vi sedan provar tillsammans med barnen. Det är en fantastisk form av kompetensutveckling. Sök efter nätverk i den egna kommunen, skulle det inte finnas – starta egna. Vi delar mycket genom olika grupper i sociala medier och det ger oerhört mycket säger Karin.

Här bryter vi vårt samtal men endast efter att vi bokat in ett nytt spännande möte. Då kommer vi att diskutera förskolans framtid och entreprenörskap i förskolan. Håll utkik på www.horisonten.io – fler spännande reportage är på G.

 

 

 

 

Ryets förskola – en miljö där erfarenhet och nytänk går hand i hand

Solens strålar värmer marken där jag går, våren slog till tidigt i morse och har redan hunnit utrusta människorna jag möter med klädsamma, varma leenden. Redan på avstånd vet jag att jag navigerat rätt, glada gurglande barnskratt och lyckliga vårtjut färdas med den lätta brisen.

Ryets förskola är belägen högst upp på Kvarnberget i Mölndal och gömmer sig i ett grönskande område längst in på en idyllisk gata kantad av radhus målade i vitt. Jag har fått möjlighet att diskutera förskola, lärandeprocesser och digitala verktyg med Bettan Thorstensson. Jag blir fullkomligt tagen av hennes energi och glädjen hon förmedlar över arbetet och lärprocesserna hon beskriver. Efter 40 år i yrket är hon fortfarande lika entusiastisk. Jag får känslan av en vild vårbäck som ivrigt spränger fram och hittar nya vägar. I det här fallet gällande lärande, utveckling och en förskola som speglar samtiden, inte endast för barnens del, utan också för Bettans egen del – hon är det livslånga lärandet personifierat.

Just nu är temat konst och estetiska lärprocesser på Ryets förskola. Det ser Bettan som en strålande möjlighet att på ett naturligt sätt integrera digitalisering och IT som material i lärandet. Förskolan är en av alla de verksamheter som ingår i Vinnovaprojektet Makerskola/MakerMölndal.

– Vi bakar helt enkelt in Maker och programmering i det vi redan gör och då går det utmärkt. Vi började med att utforska begreppet tillsammans med barnen och vi kom fram till en gemensam definition. Utifrån det planerar vi sedan arbetet och utforskar hur, under resans gång. Maker handlar ju om innovation, fortsätter Bettan. Det är idéer, skapandeprocesser som så småningom tar form i konkreta resultat, där vi tillsammans arbetar fram en slutprodukt och lär av varandra under tiden arbetet fortgår. Som pedagog hjälper jag barnen framåt i processen genom att ställa frågor som får barnen att göra olika val och fatta beslut. Det kan röra sig om vilka material de vill använda för att gestalt en produkt eller en idé om något exempelvis.

Idéerna är det ingen brist på, de fullkomligt flödar skrattar Bettan med värme.

– Ett barn ville tillverka ett tandläkarborr, det blev en mycket spännande process för alla. Tillsammans med oss pedagoger påbörjade hen ett researcharbete kring funktion och produktmaterial. Vi diskuterade en hel del och förde olika resonemang för att komma fram till en tillverkningsprocess. Vi plockar in programmering i mycket av det vi gör och använder olika material för att arbeta aktivt med vad det är och varför vi behöver ha kunskap om det. Vi har använt oss av Blue-Bots och programmerat vissa rörelsemönster efter banor. Vi har tittat på Makey Makey, vilket både barn och pedagoger tyckte var roligt och givande. Vi har även arbetat med analog programmering i form av dans och dansrörelser. Vi programmerade en dansmatta med Makey Makey och förde diskussioner tillsammans med barnen för att förstå tekniken bakom. Hur en produkt är konstruerad och att det är någon som har hittat på den. Allt vi omger oss med är ju påhittat och när barn blir medvetna om det inser de kraften i vara nästa generations påhittare. Det är så vi ser barnen, som dem som kommer att forma tiden som väntar oss alla.

Lärandet tillsammans

– Jag har lärt mig oerhört mycket inom olika områden, både gällande teknik och digitala verktyg, men också om fördjupade lärandeprocesser och Maker. Det mest intressanta är det kollektiva lärandet i grupp, när vi lär tillsammans. Det leder till ett större lärande eftersom alla ser olika saker i processen, när vi delar erfarenheterna öppnas nya världar upp. Jag kunde verkligen väldigt lite om teknik och digitala verktyg och möjligheterna som finns och följer med. Vi har i år exempelvis jobbat med Green Screen och film vilket har varit fantastiskt spännande. Vi pedagoger hade ingen egentlig erfarenhet eller kunskap på området men började leka igång detta tillsammans med barnen. Det viktigaste vi vuxna lär oss av barnen, tror jag, är att gå loss på något och verkligen våga prova tills vi hittar ett sätt säger Bettan med ett obekymrat leende. Vi låter oss inspireras av barnens glädje och nyfikenhet och lär av varandra. Hela makerspaceidén bygger ju på samlärande så det blir helt naturligt att forma verksamheten så.

Bettan reflekterar även kring den snabba samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen i förhållande till det pedagogiska uppdraget.

– Vi kan omöjligen vara utbildade och fullärda inom alla områden, när en pryl är ny för oss och tiden det tar att lära alla funktioner för oss, innan vi möter eleverna – ja, då har både version två och tre hunnit passera. Därför anser jag att det enda vi kan göra är att ändra förhållningssättet till vår roll och till utvecklingen. Ser vi att vi alla är en del av den och förstår att det finns så många olika kanaler till lärande idag, tror jag att det blir enklare att acceptera lära-tillsammans-tanken och skapa en sådan kultur inom både förskola och skola.

Att den snabba utvecklingen påverkar våra beteenden, vanor och behov vet vi och i sin roll ser Bettan  den uppväxande digitala generationen och deras intresseområden med vakna ögon.

– Barnen älskar verkligen makermiljön vilket leder till att vi gärna skulle vilja ha tillgång till mer material eller i alla fall kunna handla en del prylar till verksamheten. Det intressanta nu är att de traditionella inköpskanaler vi använder oss av inte har särskilt god kännedom om IT som skapande material. Här ser vi att den traditionella handeln och leksaksindustrin inte hunnit med i utvecklingen, det vi leker och lär kring gällande programmering och IT, finns inte ännu tillgängligt. Här tror jag att den branschen missat att hoppa på tåget. Det vi har tillgång till nu är Makerlådor, men vi ser behovet av att kunna inhandla enstaka produkter som exempelvis två Quirkbots eller en Makey Makey för att kunna testa mer i olika sammanhang.

Debatten om för mycket skärmtid är förbi!

– Att begränsa digitala verktyg som lärresurs tror jag inte alls på menar Bettan med övertygelse. Under mina 40 år som pedagog har jag aldrig hört någon säga att barnen lekt för mycket med lego, eller målat för länge! Det handlar ju om innehållet och innehållet är ju vårt ansvar som pedagoger att fylla surfplattor med relevant innehåll. För att göra det utgår vi från de behov barnen uttrycker i lärprocessen. Det är precis som med alla andra rum för lärande, det är vi pedagoger som planerar och styr innehållet. Så även i det digitala rummet. Det är alltid lärprocessen som är i fokus, oavsett vad vi gör och vad det kräver av oss. Ytterligare en mycket positiv aspekt i användandet av surfplattor är att barnen alltid samlas. De diskuterar vad som händer och samarbetar flitigt för att hitta lösningar. Något som ger goda möjligheter till träning av sociala färdigheter som samspel. Även språklig kompetens tränas och kommunikativa färdigheter utvecklas.

Synsättet på IT har förändrats genom åren

– När vi började arbeta mer aktivt med IT-stöd i lärprocesserna var vi helt inriktade på själva verktygen och tekniken. Det är en diskussion som inte längre existerar. Vi har lämnat listorna med bra appar bakom oss och fokuserar idag på att välja teknik och verktyg utifrån barngruppens och barnens behov. Vi använder även befintliga verktyg i den tekniska utrustningen i allt större utsträckning. Det vill säga kamerafunktionerna, vi filmar och fotar mer som ett led i lärandeprocesserna för att nå målen.

Sociala relationer fortfarande det viktigaste

– Ingen kan med säkerhet fastställa framtidens digitala trender och hur samhället verkligen kommer att se ut. Därför är jag övertygad om att det absolut viktigaste vi kan ge barnen är förmågan och modet att tänka utanför gängse normer, att förmedla tron på att kunna skapa och uppfinna utifrån behov men också utifrån glädje. Jag tror att det är av oerhört stor vikt att vi förmedlar ett ”möjlighetstänk” och skapar lärandekulturer som präglas av att allt är möjligt, allt har bara inte gjorts ännu. Det är därför Makerrörelsens tankar om det fria skapandet passar så bra in i vår verksamhet. Just det faktum att blanda tekniker utgör ett forum för kreativitet.

Bettan reflekterar vidare.

– Barnens emotionella intelligens står i centrum för utvecklingen av samverkan. Vi ser att samverkan blir allt viktigare för ett hållbart samhälle och för vår uppgift är att skapa goda förutsättningar genom att lägga grunden för goda sociala relationer. Digitaliseringen är ett stöd för den samverkan vi såväl behöver.

Att lita på barnen och tro på deras kompetens

– Vi som arbetar här delar en grundinställning som bygger på en stark tro om att alla kan. Vi verkar i ett slags grundläggande ordning och struktur för att kunna släppa barnen fria i sitt skapande och görande. Det vi gör handlar om att inte störa och inte förstöra utan snarare lyssna in deras behov. I detta är alla idéer välkomna både barns och medarbetares.

IT som material – måste eller möjlighet?

– I många fall kan det vara så att vi som tillhör den äldre generationen är ovana vid tekniken och dess möjligheter, men finns glädjen att lära nytt så spelar det ingen roll vad det är för material. Jag har personligen funnit en enorm glädje i att ta till mig IT som ett material att skapa med och jag ser det som ett av alla de underbara och roliga områden vi integrerar i vårt dagliga arbete runt konst och kultur. Jag skulle gärna haft ännu större tillgång till material och gärna i fler former säger Bettan entusiastiskt. Vi har en pågående diskussion med förvaltningen om hur vi tänker och vi ser gärna 3D-skrivaren som ett självklart arbetsredskap framöver meddelar hon glatt. Det är så viktigt att vi pedagoger inte stannar i att vi vet allt och har tänkt färdigt. Nytänk ingår i jobbet och är en självklarhet för Bettan och hennes kollegor.

Kommunikation ger bättre relationer

– Ja, så är det förstås. Och det stämmer även i vårt fall hävdar bestämt. Jag tänker då på hur vi med teknikens hjälp enkelt kommunicerar med föräldrar och vårdnadshavare. Det är en sak att skicka bilder per mail eller hänga upp barnens alster i hallen där hämtning och lämning på förskolan ofta sker. Då hinner föräldrarna oftast inte ta sig tid att titta och ställa frågor om sådana kommer upp. Genom de digitala kommunikationsverktygen som exempelvis bloggfunktioner kan vi dela med oss av vår dagliga verksamhet hela tiden, föräldrarna får ett pling i mobilen och kan titta och läsa när de hinner. Det underlättar definitivt vår kommunikation. Många tycker kanske att dokumentation och kommunikation innebär extra arbete och att det är krångligt att lära sig plattformar av olika slag. Det är så värt att lära sig och ta till sig verktygen. Resultatet blir så mycket bättre och relationerna blir så mycket trevligare. Vårt arbete får mycket uppskattning av föräldrarna och det blir sällan frågetecken kring vardagen på förskolan. Att visa vad vi gör och hur vi arbetar samt att barnens lärprocesser synliggörs är något vi värnar. Föräldrar ska kunna känna trygghet i att deras barn utvecklas och har givande dagar på förskolan. Dokumentationsmöjligheterna som systemen skapar säkerställer att förskolan inte uppfattas som en förvaringsplats för barn. Förskolan är ju så mycket mer!

Efter 40 år i förskolans värld är Bettan Torstensson helt övertygad om att det är ett av de bästa jobb som finns. Här är listan som berättar hennes varför:

– Flexibilitet och frihet. Tillsammans med dina kollegor planerar och genomför du arbetet i den vardagliga verksamheten. Det ger möjlighet att sätta ramarna för den egna arbetssituationen.

– Kreativitet och innovation. Som pedagoger har vi stor frihet att arbeta med olika metoder och verktyg samt temaområden. Tillsammans med barnen upptäcker vi världen på alla möjliga sätt. Lärprocesserna vi sätter igång tillsammans med barnen är oerhört spännande och berikande och gör detta till ett arbete som ändrar karaktär och känns fräscht hela tiden.

– Positiv respons. Barnen är fantastisk på att visa sin uppskattning. Vi får dagligen uppleva så många fina stunder tillsammans med barnen där vi både ger och får väldigt mycket positiv energi. En bekräftelse som fungerar åt båda håll. Responsen från föräldrarna är övervägande positiv och kommunikationen god. Det påverkar naturligtvis upplevelsen av vardagen.

– Roligt och utmanande. Vi har så fantastiskt kul tillsammans när vi planerar och genomför alla spännande projekt. Utmaningar ser vi som möjligheter att lära. Vi har helt enkelt bestämt oss för ett möjlighetsfokuserat synsätt på tillvaron. Det är så självklart att vi inte ens funderar i banor av att saker inte skulle gå. Vi tittar alltid bara på vad vi kan göra för varje barn. Att fundera över det som inte går leder ju ingen vart avslutar Bettan.

När vi avslutar samtalet ute på den vackra gården är framträder receptet för en välfungerande verksamhet tydligt. Ingredienserna är en stor portion av mod, vilja, kreativitet, kommunikation och nyfikenhet att lära nytt.

Arbetet med film och Green Screen resulterade i en minst sagt helt underbar rekryteringsfilm, vem vill inte jobba på Ryet och Svalan efter att ha sett den här?!

 

 

 

 

Sverige behöver 50 000 ingenjörer 2030

Redan förra året meddelade Teknikföretagen att Sverige kommer behöva 50 000 ingenjörer år 2030. Året innan visade EU siffror om att det kommer behövas hela 1 miljon programmerare till 2019. Ett behov som inte ser ut att minska inför 2030. Med dessa siffror som plattform är det uppenbart att hela samhället behöver hjälpas åt för att vi ska kunna möte de behov vi själva lägger grunden till.

Parallellt med skriande behov inom ingenjörskonsten sker mängder av olika goda initiativ för att öka intresset och förståelsen för programmeringens och teknikens plats och roll i samhället. Skolan har en avgörande roll här, inte för att se till att alla blir programmerare men för att väcka intresset och förståelsen för hur det kommer oss till nytta och hur vi som medborgare kan bidra till ett bättre samhälle.

Next up – en motiverande tävlingsform för framtida arbetskraft

I Next Up tävlar åttondeklassare med andra skolor i regionen om vem som tar fram de bästa förslagen till lösningar på verklighetskopplade praktikfall, så kallade case. Det är  helt enkelt ett fantastiskt sätt att fånga upp unga människors idéer om hur vi löser problem och utmaningar vi står inför. Arbetet utförs av eleverna under terminen som en del av ordinarie undervisning, med stöd av lagledare från DataTjej. Det här är de case eleverna i Väst arbetat med i år:

Hur kan IT hjälpa nyanlända ungdomar med deras skolgång? (Cybercom Group)

Förutsättningar
Bland alla flyktingar som anländer till Sverige så är en stor andel skolungdomar. De har inte bara flytt från sina hem utan har även förlorat möjligheten till att gå i skolan. Att snabbt kunna återuppta skolgången är viktigt för att kunna fortsätta utvecklas.

Uppdraget
Ni skall ta fram ett lösningsförslag på hur man kan integrera en nyanländ skolungdom i den Svenska skolundervisningen med hjälp av IT. Man kan förutsätta att hen inte kan Svenska eller Engelska och att asylprocessen gör att hen kan behöva flytta runt geografiskt flera gånger på kort tid

Hur ser morgondagens digitala klassrum ut där alla är ivriga att ta till sig ny kunskap? (Ericsson)

Förutsättningar
2015 gick Teknikföretagen ut med att man kommer att sakna 50 000 ingenjörer i Sverige år 2030. 2014 sa EU att man kommer att sakna
1 miljon programmerare till 2019 och behovet ser inte ut att minska inför 2030.

Uppdraget
Det digitala klassrummet skall byggas upp som ett förslag, på ”Framtidsskolan” i Göteborg med omnejd till hur undervisning och skola kan se ut 2030. Ni är ett team från Ericsson som fått uppdraget att bygga detta klassrum. Ni skall använda teknik som finns idag, som ni tror kan komma imorgon och belysa områden som tex.

Hur kan Framtidens boende vara en plats för lärande? (Framtiden)

Förutsättningar
Ditt hem, oavsett om det är ett hus eller en lägenhet, är en plats för kunskap och lärande. Vi lär oss ständigt genom hela livet och många gånger är platsen där du lär dig ditt hem.

Uppdraget
Året är 2025 och ni jobbar på Framtiden och ska bygga ett nytt bostadshus i Göteborg med den senaste tekniken. Ni vill att alla lägenheter i huset ska underlätta vardagen för både barnen som går i skolan och de vuxna som arbetar. Lägenheterna ska vara utrustade med teknik som skapar goda förutsättningar för t.ex. skolarbete, samvaro och trygghet. Det är inte bara genom att läsa som vi lär oss, samvaro med vår familj och andra medmänniskor är också en källa för lärande och då blir hemmet extra viktigt.

Programmering i undervisningen (Hogia)

Förutsättningar
Vi vet att IT-branschen behöver fler personer som kan programmera och vi på Hogia som har ett långsiktigt åtagande till våra kunder vill verkligen inte stå utan arbetskraft om 5-10 år.

Uppdraget
Skapa ett utbildningskoncept där elever får lära sig programmera. För att få detta koncept att bli levande på skolorna så ska ni även skapa en lärarhandledning. Vi har sett att det kan råda brist på kunskap bland lärare och att det har varit ett hinder för att ta in programmering i undervisningen.

Gör matematik attraktivt för framtidens elever (IBM)

Förutsättningar
Matematik är viktigare än någonsin. Hur gör vi matematik till något som alla vill lära sig och bli bra på?

Uppdraget
Ni skall ta fram förslag på lösningar och metoder för att göra matematik till ett populärt och framgångsrikt ämne, så att alla som går ut skolan lär sig matematisk problemlösning och har kunskap nog att gå vidare till högre studier.

How can we extend education outside of the physical classroom? (Volvo)

Förutsättningar
Everyday we travel… from home to school, into town, to sports practice or a friend’s house and back to home. We don’t live our lives in a single destination and our experiences and life lessons that shape who we are also without borders.

Uppdraget
How can we extend education outside of the physical classroom?

Finalen för Next Up Väst gick av stapeln under gårdagen och bjöd på innovativa idéer, väl genomförda presentationer och IT-snack i mängder. Almåsskolan i Mölndal gick segrande ur tävlingen. Så stort grattis till er!

Almåsskolans lag har jobbat med Ericssons case, som handlar om morgondagens digitala klassrum. Hur kan undervisningen bedrivas år 2030? Laget fick i uppdrag att bygga ett förslag på ett sådant digitalt klassrum, där både dagens och framtidens teknik används för att engagera och motivera barn och ungdomar. Tesen blev att göra det svåra enkelt och att elevens lärande står i centrum.

Dessa ämnesområden är naturligtvis högaktuella och det gör dem extra spännande att lyfta in i klassrummet. Det finns en hel del icke mätbara aspekter som skolan borde lägga större vikt vid i den här typen av arbete och det handlar naturligtvis om de mjuka värdena. Att samarbeta och samverka för att hitta hållbara, goda lösningar som inkluderar individen i något större. Att projektarbetsformen är den arbetsform många elever kommer att möta i yrkeslivet, där kunskap delas för att nå bättre resultat och där gruppens arbete är viktigare än individens… och så vidare.

Detta är naturligtvis bara ett av alla samverkansprojekt som involverar skola, företag och kulturinstitutioner. Hela makerkulturen påverkar och öppnar naturligtvis också upp och väcker både intresse och kreativitet till liv. Något som förhoppningsvis kommer att få fler människor att se möjligheterna med ingenjörskonsten.

*Next Up som projekt vill bidra till att lösa IT-branschens kompetensförsörjning. Projektet är intitierat av IT&Telekomföretagen och bygger på samverkan mellan skolor och företag. Universeum är partner och arena för den regionala deltävlingen Next Up Väst.

 

 

 

Lärandepodden: Om flerspråkighet som kompetens. Del 2.

Varmt välkomna att lyssna till veckans Tanja och Hanna! Förra veckan fick vi ta del av organisationen bakom deras arbete med pedagogisk utveckling. Idag lyssnar vi till deras inspirerande arbetssätt kring att implementera framgångsrika strukturer och verktyg i verksamheten. Fokus: det kollegiala lärandet – när pedagogerna verkligen ser möjligheter i det kollegiala och implementerar nya influenser i sin dagliga verksamhet. Då sker utvecklingen och förståelsen för helheten infinner sig.

Anders Karlsson om IKT-arbetets möjligheter och utmaningar

Debatten om svensk skolas kvalitet rasar. Media fokuserar på skräckresultat och ger en splittrad bild av skollandskapet som tillsynes verkar flyta utan tydlig riktning. Men det finns människor som har grepp om skolans framtid, alltid med elevernas bästa i sinnet. Anders Karlsson är en av dem och arbetar som skolutvecklare och IKT-samordnare i Mölndals stad. Så här ser han på IKT och de utvecklingsområden som för närvarande är i rörelse.

-Vi startade vår resa mot användande av digitala verktyg 2010 genom en pilotstudie och 2011 drog vi igång en kompetensutvecklingsprocess eftersom vi sett att om vi bara förser pedagoger och elever med ny teknik uteblir resultaten. Vi såg också att vi behövde utvärdera och analysera resultaten av dessa båda faktorer för att kunna ta nya vägar och utveckla vidare. Vi inledde då ett samarbete med forskare på GU kring ett antal områden. Varje sådan intresseområdesgrupp försågs med en forskare och en IKT-pedagog, olika metoder och tillvägagångssätt diskuterades, för att sedan gå ut i verksamheterna och prövas. Grupperna samlades på nytt utvärderade och fick nya uppdrag att ta med ut. Detta sätt skapar dynamiska utvecklingsprocesser och vi lär medan vi gör. Möjligheten att få reflektera och diskutera med personer som har ett annat perspektiv än ditt eget är mycket utvecklande.

-Vi önskade gå vidare, vi såg att det hände mycket för de personer som representerade de olika verksamheterna men det var svårt för dem att implementera sina nya erfarenheter i befintliga verksamheter bland kollegor. Vi hade inte heller tillräckligt stark förankring hos ledarna ute på enheterna och insåg därmed att vi behövde göra en mer omfattande satsning där hela enheter involverades, inte enbart ett par skolutvecklingsintresserade pedagoger från varje enhet. 10 enheter valde att delta och nu har vi arbetat ca ett år och det har varit och är en oerhört spännande resa.

Just nu arbetar Anders och hans kollegor med att hitta fram i programmerings- och makerlandskapet, vad det innebär för skolan och hur de ska förhålla sig till det hela:

-I kommunen har vi ett hundratal IKT-handledare som träffas i ett nätverk där vi diskuterar hur de vill arbeta, vad de har för önskemål och behov. Vi har inlett ett samarbete med Kungsbacka kommun för att diskutera framtidsfrågor som hur samhället kommer att utvecklas, vad som kommer att hända inom digital teknik, vilka faktorer som påverkar vår och elevernas verklighet. En mycket aktuell del i detta är programmering och makerkulturen. Vi börjar hitta fram hur vi ska närma oss. Det är olika hur pedagoger och rektorer förhåller sig till detta område – allt från ett mycket stort intresse och entusiasm till ett mer avvaktande förhållningssätt. Det är ett mycket spännande arbete att utveckla och hitta hållbara strategier för.

Vidare handlar skolutvecklingen om vad nästa steg efter detta är. Här är nätverket avgörande för att skapa rörelse framåt. Här arbetas det med allt från teknisk support till hur de digitala verktygen används i vardagen samt uppföljning och kvalitétsarbete:

-Vi har  ganska nyligen avslutat en 1-årig kompetensutvecklingsinsats tillsammans med Lin Education för våra chefer och ledare, där målet har varit att skapa en röd tråd och en idé om hur förändringsprocesser ska fungera på respektive enheter ute i verksamheten. Det är av oerhört stor vikt att ha alla med sig, en förutsättning för att vi ska ta oss vidare och kunna bedriva utveckling som gör skillnad för våra elever.

Systematiskt kvalitetsarbete handlar om att skapa rutiner som fungerar, Anders menar att han inte har en metod som ser likadan ut för alla att följa utan att enheterna och cheferna sätter sina rutiner och fattar beslut utifrån sina verksamheter. Stöd och utvecklingsenheten, där Anders uppdrag har sin bas, har en stöttande funktion när så behövs.

-För närvarande pågår ett arbete med hjälp av SKLs LIKA-verktyg där syftet är att arbeta igenom alla förskoleenheter. Här använder vi oss av LIKA som en av nycklarna eller grunderna i arbetet med ikt. Vi tittar då på programmering och skapande med hjälp av annan teknik än bara datorer och surfplattor för att ta ställning till hur det kan fungera i våra förskolor berättar Anders.

När han får frågan om vad nästa stora utvecklingsområde i skolans verksamheter blir funderar han en stund över framtidens lärande och vilka kvalifikationer kommande generation behöver få med sig:

-Hur det vi gör nu är kopplat till framtidsförmågor är något vi diskuterar ständigt. Att ställa frågan varför och ta konsekvensen av svaret är mycket väsentligt i ett utvecklingsperspektiv. Varför är det viktig att låta barn och unga få möjlighet att använda en 3D-skrivare exempelvis. Jo, menar Anders, vi har en nuvarande förståelse en begreppsvärld baserad på våra erfarenheter. Tittar vi historiskt på de händelser som påverkat mänskligheten i ny riktning och skapat en ny verklighet, började vi med grottmålningar, boktryckarkonsten, industrialiseringen, datorer, internet, smarta telefoner och nu 3D-skrivare. Barn av idag får en annan förståelse eftersom de växer upp med- och aldrig har levt utan tekniken, vi vuxna (och då pedagogerna) får vidga perspektiven genom att tillföra de nya upplevelserna i vår befintliga ryggsäck. Barn som kommer i kontakt med ex en 3D-skrivare har en möjlighet att tänka in helt nya sammanhang och förlopp än vad vi har, vi plockar in det nya i vår förståelse och det kan vara svårt och omvälvande. I början tar vi kanske därför avstånd, för barnen är det helt naturligt, ju tidigare de möter detta desto mer expanderas möjligheten att tänka och pröva nya banor och sätt att lösa utmaningar.

-Det vi gjort ur skolutvecklingsperspektiv, när vi börjar närma oss programmering, makerkultur och 3D, samtidigt som vi försöker förstå själva, är att vi tittar på vilka ingångar som kan finnas, hur ser vår skola ut idag och hur tänker och fungerar vår organisation? Om vi ska närma oss det här, hur kan vi kommunicera detta och gå över så låga trösklar som möjligt? Vad händer om vi går in och säger att nu skall alla hålla på med programmering? Hur kan vi säga det på ett sätt för att få så många som möjligt att se vad som skulle kunna tillföras i verksamheten med detta perspektiv? Hur kommunicerar vi till pedagoger att detta kan användas för att göra det som redan görs i klassrummet, för att förklara begrepp vi redan diskuterar. Och arbeta med det som står i våra styrdokument. Vi tittar hela tiden på Ingångar och kopplingar till det vi gör och ska göra, tittar också på vad vi tror kommer hända med de elever som får hålla på med det här.

-Om vi tittar på England där programmering är en del av skolvardagen i låga åldrar, och de pedagoger som i klassrummen tycker att de själva ligger långt bak i den tekniska utvecklingen, arbetar med programmering i scratch med sina åk 2:or, så pratar de inte om att alla ska bli programmerare utan om helt andra förmågor såsom samarbetsförmåga, logiskt tänkande, problemlösning, läsförmåga, sådant som vi ändå redan jobbar med. Vi behöver utveckla detta för att hänga med. Teknikundervisningen exempelvis, är fortfarande mycket traditionell i svenska skolor och här har vi en enorm utvecklingsmöjlighet genom programmering och 3D-skrivare. Teknikämnet är en helt given ingång till att arbeta med detta om det inte går att få in någon annanstans, dessutom till låga kostnader, huvudsyftet är att få våra barn att se kopplingen mellan allt som finns runtomkring oss och programmering – det mesta är programmerat och de kan själva få saker att hända och påverka sin tillvaro genom det.

Är man språklärare som har förståelse för detta tänk och för kompetenser som behövs i framtiden, nya yrken osv finns ingången att ta in kodat språk och behandla det precis som andra språk i sin undervisning. Det passar även i alla de skapande ämnen som slöjd bild detta är kreativa lärprocesser som vi kan utveckla med hjälp av ny teknik och digitala verktyg, 3D-skrivaren är ett självklart verktyg i en slöjdsal exempelvis. Det är ytterligare ett sätt att utveckla en idé och förverkliga den menar Anders.

-Så mycket är kopplat till teknik och digitalisering idag och för att det vi vill och har som mål ska få genomslag är ett av de viktigaste områdena i digitaliseringsprocessen och inom skolutveckling arbetet med att skapa förändringsvilliga och flexibla organisationer. Här är rektorer och chefer inom skolan av absolut avgörande betydelse. För att kunna införa nya strategier och arbetssätt i en verksamhet behöver den som leder gå först, vara den som andra känner sig trygga med att följa, en förebild helt enkelt resonerar Anders. Att utveckla en skolkultur där pedagoger och ledare är villiga att ta eget ansvar för sin utveckling är också ett led i detta och är viktigt eftersom den tekniska utvecklingen går så snabbt:

-Tidigare hade vi möjlighet att vänta på en utbildning inom ett ämnesområde, det har vi inte längre utan kompetensutvecklingen ligger mycket i att våga prova sig fram, både på egen hand och tillsammans med andra och att ta del av varandras erfarenheter. En nyckel i detta för pedagoger är att inte vara rädda för att göra fel och att misslyckas, det är snarare en förutsättning r att lyckas eller utveckla och följa med utvecklingen. Vikten av att skapa en förändringsbenägen kultur är utan tvekan ett uppdrag för alla oss som arbetar med IKT, skolutveckling och inte minst ledarskap.