Känslan av digitaliseringsdebatten om skolan är SÅ 2013…

För er som inte träffat Ann Hultman Jacobsson, eller kommit i kontakt med henne tidigare så är hon mycket förtroendeingivande och professionell i sin utstrålning. Konflikträdslan lyser (tack och lov) med sin frånvaro och hon är befriande tydlig och klar i vart hon är på väg och varför. Det gör henne intressant.

Hon leder sitt eget arbete eminent och växer av tanken och möjligheten att tycka olika om det som händer i vår tids skolor, så länge hon vet varför hon gör och tänker som hon gör. Häromdagen var det något som fick Ann att ta ställning till vad som är viktigt i lärargärningen, vilken i vissa fall hamnat i skuggan av digitaliseringen.

– Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – och vad de gör i undervisningen kopplat till syftet med densamma.

– Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda dem så att de faktiskt höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

– Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap. Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik. Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan. Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

– Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”. Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

Det är ur dessa tankar vårt samtal tar avstamp och Ann berättar om hur hennes egen digitala resa startade och vad det är som lett fram till hennes egen digitala diskurs.

– Jag fick frågan om jag ville bli IKT-pedagog utan att egentligen veta så mycket om det eller ens förstå varför. Det gav mig en fantastisk möjlighet att fylla tjänsten med innehåll den där gången, jag fick verkligen tänka till kring vad och hur eftersom det inte fanns några svar. Något som naturligtvis var både spännande och utmanande. Många pratar möjligheter med IKT och digitalisering men det är inte lika vanligt att samma personer kan konkretisera VAD det egentligen innebär. Jag tror att vi måste börja utbilda lärare och pedagoger digitalt, ur ett annat perspektiv, med utgångspunkt i vad de vill åstadkomma. Därefter kan de med bättre grunder välja metod och verktyg utifrån just syfte och mål. Det är viktigt att vi ser och förstår att det inte är massor av olika appar vi ska slänga in för digitaliseringens skull. Många gånger är det kanske enklare att börja med tekniken, ta den först, det är mer konkret än att skapa förståelsen för syfte och mål. Det är lite som 1+1 – vi vet att det blir två, men det är mer komplicerat att förklara varför det blir så. Även om just ordet varför är helt avgörande för resultatet när det handlar om digitalisering.

Att Ann har hunnit pröva sig själv i rollen och vara en del av både reformer och åtgärder av olika slag har gjort att hon naturligtvis funderat en hel del kring sitt uppdrag.

– Jag skulle gärna se en omorganisation av skolan som institution. Där varje skola på lokal nivå har så kallade utvecklingsteam bestående av både ämnesexperter och någon med bredare, mer allmängiltig kompetens. Teamet skulle kunna ledas av vad jag gärna ser att vi kallar en utvecklingspedagog som finns där för att utveckla och handleda kollegor i ett föränderligt samhälle där internet of things präglar vår vardag i allt större utsträckning. Det handlar inte bara om IKT utan snarare en större samhällsutveckling där digitaliseringen är ett självklart verktyg för att bedriva utveckling och innovation. Eftersom allt detta händer nu, behöver en sådan grupp basera sitt utvecklingsarbete på ett forskande och prövande förhållningssätt. Så tror jag att vi skulle trygga likvärdig utbildning. Vilket i sig inte innebär att alla gör på samma sätt – våra styrdokument tillhandahåller ett tolkningsutrymme och vi behöver egentligen bara upprätta skalbara processer på riksnivå till lokalnvå för att skapa välfungerande lärande organisationer. Urban Ibbing sammanfattar skolans pedagogiska ansvar på ett målande vis: Vi har en producent med många fabriker som ska göra nyttiga köttbullar. Producentens uppgift är att veta hur man gör de nyttigaste köttbullarna och förmedla detta på ett bra sätt till tillverkarna. Skapa förutsättningar och ha koll på sina fabriker. Köttbullarna kommer att smaka lite olika men det gör inget så länge de är nyttiga?

Ann Hultman Jacobsson arbetar som förstelärare på Glömstaskolan i Huddinge och undervisar i årskurs 1-7.

Koden till digital kompetens

Med en mycket personlig stil och röst kryddad av humor, utforskar Karin Nygårds begreppet digital kompetens, samtidigt låter hon läsaren komma hennes egen digitala utvecklingsresa in på bara huden. Koden till digital kompetens ger en grundläggande redogörelse för de begrepp vi möter i en allt mer digitaliserad tillvaro. Det kanske låter lite fyrkantigt och trist, men den är oerhört roligt skriven!

Boken tar med läsaren på en spännande resa och inspirerar den mest ointresserade att vilja börja med programmering och maker – helst nu!

Det Karin Nygårds gör så bra – är att hon lyckas hålla det så enkelt! Både gällande innehåll och stil. Styrkan i hennes berättande är främst den egna, personliga stilen och hur hennes eget förhållningssätt till det ”digitala” genomgått en fascinerande transformation.

– Om någon hade sagt till mig för fyra år sedan, att jag skulle skulle skriva en bok om programmering i skolan, hade jag skrattat högt och slagit det ifrån mig. Jag har aldrig varit intresserad av datorer och definitivt inte hur det fungerar. Jag är utbildad svensklärare för år 1-7 i grundskolan. Mina intressen har varit teater, litteratur och konst.

Och det är sannolikt detta som gör att många av landets lärare och pedagoger kommer att identifiera sig med bokens berättarjag och helt enkelt sitta lugnt i båten framöver. Karin Nygårds visar ju av egen erfarenhet, att vem som helst kan fatta intresse och lära sig behärska det som behövs för att tillsammans med eleverna skapa något nytt. Och drivkraften att lära något nytt uppstår som bekant ur ett behov.  Har du (och framförallt dina elever!) ett behov av att hänga med och ge dig i kast med digitaliseringens plats i vår tid, då är det definitivt en bok för dig och dina kollegor. Du kommer helt klart att utveckla en mer digitalt kompetent inställning och du kommer definitivt ha redskapen som behövs för att vara en del i kugghjulet, där vi tillsammans har i uppdrag att forma undervisning som genererar framtida aktiva konsumenter (och i viss mån producenter) i ett digitaliserat samhälle.

Boken besvarar frågor om datalogiskt tänkande, programmering och makerrörelsens plats i skolan diskuteras och debatteras på en nivå som väcker nyfikenhet och mod att pröva sina vingar för den som inte ännu gjort det. Det finns definitivt ett läsvärde även för den invigde, då med fokus på vad som kan vara viktigt för kollegor som inte är lika insatta. Boken lämpar sig därför mycket väl som underlag att ta avstamp i för vidare utveckling och kollegialt lärande. Skillnaderna i kunskapsnivåer gällande digital kompetens kan med bokens hjälp planas ut något, eller åtminstone skapa någon form av lägstanivå gällande förståelse och acceptans av samtidens och skolans digitala läge.

Karin Nygårds har genom sitt raka sätt att bemöta digitaliseringen av skolan och de som ska utföra den, nämligen pedagogerna (och eleverna) definitivt bidragit till att självutvecklingen och förståelsen hos pedagogerna nu kan ta fart ordentligt. På ett väldigt enkelt sätt. Öppna en bok kan vi ju alla, oavsett hur digitalt intresserade vi är, eller hur?