Känslan av digitaliseringsdebatten om skolan är SÅ 2013…

För er som inte träffat Ann Hultman Jacobsson, eller kommit i kontakt med henne tidigare så är hon mycket förtroendeingivande och professionell i sin utstrålning. Konflikträdslan lyser (tack och lov) med sin frånvaro och hon är befriande tydlig och klar i vart hon är på väg och varför. Det gör henne intressant.

Hon leder sitt eget arbete eminent och växer av tanken och möjligheten att tycka olika om det som händer i vår tids skolor, så länge hon vet varför hon gör och tänker som hon gör. Häromdagen var det något som fick Ann att ta ställning till vad som är viktigt i lärargärningen, vilken i vissa fall hamnat i skuggan av digitaliseringen.

– Det kan inte vara bara jag som känner mig så otroligt less på allt snack om digitaliseringen av skolan. Som ruttnat på snack om mobiltelefoner eller inte, för lite verktyg och utbildning för vi har inte råd kontra alldeles för många verktyg och för mycket utbildning som bara bidrar till att företag gör sig hackor på skolan. Snacket om flippat klassrum, lärplattformar, appar, GAFE, iTunes U och beebots. Det är inte det här det handlar om.

Det handlar om lärarna – och vad de gör i undervisningen kopplat till syftet med densamma.

– Att vi varit bra på att kasta ut digitala verktyg i svensk skola, men betydligt sämre på att använda dem så att de faktiskt höjer resultaten, har stått klart länge nu. Vi vet att det vi egentligen talar om är de pedagogiska möjligheter som skapas med den digitala tekniken; kommunikation bortom tid och rum, fler varianter för interaktion och direktrespons i undervisningen, möjligheter till riktade insatser utifrån individuella behov och göra skolan mer inkluderande, med mycket mera. Ändå fortsätter diskursen om den svenska skolans digitalisering att utgå ifrån, ja just det, digitaliseringen. När den bör utgå ifrån behoven och det självklara i att använda rätt verktyg för att lösa utmaningarna vi har.

Det är också viktigt att prata om digitaliseringen, men det är en bifråga som med sin greppbara enkelhet får stå som kraftfält runt de mer svårkommunicerade faktorerna. Vi gör det lätt för oss. Det är bekvämt. Men det är också kontraproduktivt.

– Spisen är viktig för att eleverna ska kunna ha hemkunskap. Gitarren och mikrofonen är en förutsättning för att nå kunskapskraven i musik. Fotbollar och stafflier är andra verktyg vi inte för långdragna allmänna debatter om, men som är viktiga verktyg för att eleverna ska lyckas i skolan. Vi pratar inte om spisen, gitarren, mikrofonen, fotbollarna eller stafflierna i den breda debatten. Vi pratar om förmågan att hantera och lösa praktiska situationer i hemmet, om förmågan att spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer och om förmågan att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Där är verktygen viktiga, precis som papper, pennor, linjaler, klädhängare, kopiatorer, läromedel, borrmaskinen, lärplattor och datorer. Men det är bara intressant att prata om med utgångspunkt i det faktiska lärandet vi vill ska ske.

– Nästa gång jag ska gå på en föreläsning hoppas jag att den heter ”Så får du mer tid till autentiska frågor i undervisningen” istället för ”Så flippar du ditt klassrum”. Jag hoppas att föreläsningen snarare heter ”Så höjde vi resultaten” än ”Så digitaliserade vi skolan”. Jag hoppas att IKT-pedagoger byts ut mot utvecklingspedagoger och att ”Digital strategi” döps om till ”Strategi för framgång”. Lite #VarförDigitalisering helt enkelt.

Det är ur dessa tankar vårt samtal tar avstamp och Ann berättar om hur hennes egen digitala resa startade och vad det är som lett fram till hennes egen digitala diskurs.

– Jag fick frågan om jag ville bli IKT-pedagog utan att egentligen veta så mycket om det eller ens förstå varför. Det gav mig en fantastisk möjlighet att fylla tjänsten med innehåll den där gången, jag fick verkligen tänka till kring vad och hur eftersom det inte fanns några svar. Något som naturligtvis var både spännande och utmanande. Många pratar möjligheter med IKT och digitalisering men det är inte lika vanligt att samma personer kan konkretisera VAD det egentligen innebär. Jag tror att vi måste börja utbilda lärare och pedagoger digitalt, ur ett annat perspektiv, med utgångspunkt i vad de vill åstadkomma. Därefter kan de med bättre grunder välja metod och verktyg utifrån just syfte och mål. Det är viktigt att vi ser och förstår att det inte är massor av olika appar vi ska slänga in för digitaliseringens skull. Många gånger är det kanske enklare att börja med tekniken, ta den först, det är mer konkret än att skapa förståelsen för syfte och mål. Det är lite som 1+1 – vi vet att det blir två, men det är mer komplicerat att förklara varför det blir så. Även om just ordet varför är helt avgörande för resultatet när det handlar om digitalisering.

Att Ann har hunnit pröva sig själv i rollen och vara en del av både reformer och åtgärder av olika slag har gjort att hon naturligtvis funderat en hel del kring sitt uppdrag.

– Jag skulle gärna se en omorganisation av skolan som institution. Där varje skola på lokal nivå har så kallade utvecklingsteam bestående av både ämnesexperter och någon med bredare, mer allmängiltig kompetens. Teamet skulle kunna ledas av vad jag gärna ser att vi kallar en utvecklingspedagog som finns där för att utveckla och handleda kollegor i ett föränderligt samhälle där internet of things präglar vår vardag i allt större utsträckning. Det handlar inte bara om IKT utan snarare en större samhällsutveckling där digitaliseringen är ett självklart verktyg för att bedriva utveckling och innovation. Eftersom allt detta händer nu, behöver en sådan grupp basera sitt utvecklingsarbete på ett forskande och prövande förhållningssätt. Så tror jag att vi skulle trygga likvärdig utbildning. Vilket i sig inte innebär att alla gör på samma sätt – våra styrdokument tillhandahåller ett tolkningsutrymme och vi behöver egentligen bara upprätta skalbara processer på riksnivå till lokalnvå för att skapa välfungerande lärande organisationer. Urban Ibbing sammanfattar skolans pedagogiska ansvar på ett målande vis: Vi har en producent med många fabriker som ska göra nyttiga köttbullar. Producentens uppgift är att veta hur man gör de nyttigaste köttbullarna och förmedla detta på ett bra sätt till tillverkarna. Skapa förutsättningar och ha koll på sina fabriker. Köttbullarna kommer att smaka lite olika men det gör inget så länge de är nyttiga?

Ann Hultman Jacobsson arbetar som förstelärare på Glömstaskolan i Huddinge och undervisar i årskurs 1-7.

Anders Karlsson om IKT-arbetets möjligheter och utmaningar

Debatten om svensk skolas kvalitet rasar. Media fokuserar på skräckresultat och ger en splittrad bild av skollandskapet som tillsynes verkar flyta utan tydlig riktning. Men det finns människor som har grepp om skolans framtid, alltid med elevernas bästa i sinnet. Anders Karlsson är en av dem och arbetar som skolutvecklare och IKT-samordnare i Mölndals stad. Så här ser han på IKT och de utvecklingsområden som för närvarande är i rörelse.

-Vi startade vår resa mot användande av digitala verktyg 2010 genom en pilotstudie och 2011 drog vi igång en kompetensutvecklingsprocess eftersom vi sett att om vi bara förser pedagoger och elever med ny teknik uteblir resultaten. Vi såg också att vi behövde utvärdera och analysera resultaten av dessa båda faktorer för att kunna ta nya vägar och utveckla vidare. Vi inledde då ett samarbete med forskare på GU kring ett antal områden. Varje sådan intresseområdesgrupp försågs med en forskare och en IKT-pedagog, olika metoder och tillvägagångssätt diskuterades, för att sedan gå ut i verksamheterna och prövas. Grupperna samlades på nytt utvärderade och fick nya uppdrag att ta med ut. Detta sätt skapar dynamiska utvecklingsprocesser och vi lär medan vi gör. Möjligheten att få reflektera och diskutera med personer som har ett annat perspektiv än ditt eget är mycket utvecklande.

-Vi önskade gå vidare, vi såg att det hände mycket för de personer som representerade de olika verksamheterna men det var svårt för dem att implementera sina nya erfarenheter i befintliga verksamheter bland kollegor. Vi hade inte heller tillräckligt stark förankring hos ledarna ute på enheterna och insåg därmed att vi behövde göra en mer omfattande satsning där hela enheter involverades, inte enbart ett par skolutvecklingsintresserade pedagoger från varje enhet. 10 enheter valde att delta och nu har vi arbetat ca ett år och det har varit och är en oerhört spännande resa.

Just nu arbetar Anders och hans kollegor med att hitta fram i programmerings- och makerlandskapet, vad det innebär för skolan och hur de ska förhålla sig till det hela:

-I kommunen har vi ett hundratal IKT-handledare som träffas i ett nätverk där vi diskuterar hur de vill arbeta, vad de har för önskemål och behov. Vi har inlett ett samarbete med Kungsbacka kommun för att diskutera framtidsfrågor som hur samhället kommer att utvecklas, vad som kommer att hända inom digital teknik, vilka faktorer som påverkar vår och elevernas verklighet. En mycket aktuell del i detta är programmering och makerkulturen. Vi börjar hitta fram hur vi ska närma oss. Det är olika hur pedagoger och rektorer förhåller sig till detta område – allt från ett mycket stort intresse och entusiasm till ett mer avvaktande förhållningssätt. Det är ett mycket spännande arbete att utveckla och hitta hållbara strategier för.

Vidare handlar skolutvecklingen om vad nästa steg efter detta är. Här är nätverket avgörande för att skapa rörelse framåt. Här arbetas det med allt från teknisk support till hur de digitala verktygen används i vardagen samt uppföljning och kvalitétsarbete:

-Vi har  ganska nyligen avslutat en 1-årig kompetensutvecklingsinsats tillsammans med Lin Education för våra chefer och ledare, där målet har varit att skapa en röd tråd och en idé om hur förändringsprocesser ska fungera på respektive enheter ute i verksamheten. Det är av oerhört stor vikt att ha alla med sig, en förutsättning för att vi ska ta oss vidare och kunna bedriva utveckling som gör skillnad för våra elever.

Systematiskt kvalitetsarbete handlar om att skapa rutiner som fungerar, Anders menar att han inte har en metod som ser likadan ut för alla att följa utan att enheterna och cheferna sätter sina rutiner och fattar beslut utifrån sina verksamheter. Stöd och utvecklingsenheten, där Anders uppdrag har sin bas, har en stöttande funktion när så behövs.

-För närvarande pågår ett arbete med hjälp av SKLs LIKA-verktyg där syftet är att arbeta igenom alla förskoleenheter. Här använder vi oss av LIKA som en av nycklarna eller grunderna i arbetet med ikt. Vi tittar då på programmering och skapande med hjälp av annan teknik än bara datorer och surfplattor för att ta ställning till hur det kan fungera i våra förskolor berättar Anders.

När han får frågan om vad nästa stora utvecklingsområde i skolans verksamheter blir funderar han en stund över framtidens lärande och vilka kvalifikationer kommande generation behöver få med sig:

-Hur det vi gör nu är kopplat till framtidsförmågor är något vi diskuterar ständigt. Att ställa frågan varför och ta konsekvensen av svaret är mycket väsentligt i ett utvecklingsperspektiv. Varför är det viktig att låta barn och unga få möjlighet att använda en 3D-skrivare exempelvis. Jo, menar Anders, vi har en nuvarande förståelse en begreppsvärld baserad på våra erfarenheter. Tittar vi historiskt på de händelser som påverkat mänskligheten i ny riktning och skapat en ny verklighet, började vi med grottmålningar, boktryckarkonsten, industrialiseringen, datorer, internet, smarta telefoner och nu 3D-skrivare. Barn av idag får en annan förståelse eftersom de växer upp med- och aldrig har levt utan tekniken, vi vuxna (och då pedagogerna) får vidga perspektiven genom att tillföra de nya upplevelserna i vår befintliga ryggsäck. Barn som kommer i kontakt med ex en 3D-skrivare har en möjlighet att tänka in helt nya sammanhang och förlopp än vad vi har, vi plockar in det nya i vår förståelse och det kan vara svårt och omvälvande. I början tar vi kanske därför avstånd, för barnen är det helt naturligt, ju tidigare de möter detta desto mer expanderas möjligheten att tänka och pröva nya banor och sätt att lösa utmaningar.

-Det vi gjort ur skolutvecklingsperspektiv, när vi börjar närma oss programmering, makerkultur och 3D, samtidigt som vi försöker förstå själva, är att vi tittar på vilka ingångar som kan finnas, hur ser vår skola ut idag och hur tänker och fungerar vår organisation? Om vi ska närma oss det här, hur kan vi kommunicera detta och gå över så låga trösklar som möjligt? Vad händer om vi går in och säger att nu skall alla hålla på med programmering? Hur kan vi säga det på ett sätt för att få så många som möjligt att se vad som skulle kunna tillföras i verksamheten med detta perspektiv? Hur kommunicerar vi till pedagoger att detta kan användas för att göra det som redan görs i klassrummet, för att förklara begrepp vi redan diskuterar. Och arbeta med det som står i våra styrdokument. Vi tittar hela tiden på Ingångar och kopplingar till det vi gör och ska göra, tittar också på vad vi tror kommer hända med de elever som får hålla på med det här.

-Om vi tittar på England där programmering är en del av skolvardagen i låga åldrar, och de pedagoger som i klassrummen tycker att de själva ligger långt bak i den tekniska utvecklingen, arbetar med programmering i scratch med sina åk 2:or, så pratar de inte om att alla ska bli programmerare utan om helt andra förmågor såsom samarbetsförmåga, logiskt tänkande, problemlösning, läsförmåga, sådant som vi ändå redan jobbar med. Vi behöver utveckla detta för att hänga med. Teknikundervisningen exempelvis, är fortfarande mycket traditionell i svenska skolor och här har vi en enorm utvecklingsmöjlighet genom programmering och 3D-skrivare. Teknikämnet är en helt given ingång till att arbeta med detta om det inte går att få in någon annanstans, dessutom till låga kostnader, huvudsyftet är att få våra barn att se kopplingen mellan allt som finns runtomkring oss och programmering – det mesta är programmerat och de kan själva få saker att hända och påverka sin tillvaro genom det.

Är man språklärare som har förståelse för detta tänk och för kompetenser som behövs i framtiden, nya yrken osv finns ingången att ta in kodat språk och behandla det precis som andra språk i sin undervisning. Det passar även i alla de skapande ämnen som slöjd bild detta är kreativa lärprocesser som vi kan utveckla med hjälp av ny teknik och digitala verktyg, 3D-skrivaren är ett självklart verktyg i en slöjdsal exempelvis. Det är ytterligare ett sätt att utveckla en idé och förverkliga den menar Anders.

-Så mycket är kopplat till teknik och digitalisering idag och för att det vi vill och har som mål ska få genomslag är ett av de viktigaste områdena i digitaliseringsprocessen och inom skolutveckling arbetet med att skapa förändringsvilliga och flexibla organisationer. Här är rektorer och chefer inom skolan av absolut avgörande betydelse. För att kunna införa nya strategier och arbetssätt i en verksamhet behöver den som leder gå först, vara den som andra känner sig trygga med att följa, en förebild helt enkelt resonerar Anders. Att utveckla en skolkultur där pedagoger och ledare är villiga att ta eget ansvar för sin utveckling är också ett led i detta och är viktigt eftersom den tekniska utvecklingen går så snabbt:

-Tidigare hade vi möjlighet att vänta på en utbildning inom ett ämnesområde, det har vi inte längre utan kompetensutvecklingen ligger mycket i att våga prova sig fram, både på egen hand och tillsammans med andra och att ta del av varandras erfarenheter. En nyckel i detta för pedagoger är att inte vara rädda för att göra fel och att misslyckas, det är snarare en förutsättning r att lyckas eller utveckla och följa med utvecklingen. Vikten av att skapa en förändringsbenägen kultur är utan tvekan ett uppdrag för alla oss som arbetar med IKT, skolutveckling och inte minst ledarskap.