Sett på Bett 2017 – trendspaning

Att makerkulturen tar plats på årets Bett är det många källor som kvittrar. Och är det någon yta som är extra välbesökt av pedagoger och lärare på den kvartersstora mässhallen är det just maker- och robotutbudet. 

Emma Johansson är en Bett-erfaren ikt-pedagog som besökt mässan ett tiotal gånger. Följ med oss på en tur inne i mässhallen och spana in trenderna på Bett 2017.

Hon konstaterar att de stora aktörerna går ifrån färdigpackade lösningar för att lämna allt större utrymme för lärare och elever att skapa.

– Möjligheten till kreativitet och interaktivitet – både analogt och digitalt gör att skolan i allt större utsträckning söker vägar till lärande i samspel med eleverna. Målet är förståelsen för processen betonar Emma. Det är en viktig utveckling och möjlighet menar Emma. Särskilt med tanke på att våra elever behöver förstå mekanismerna bakom resultaten de möter i en digital tidsera.

Vi fortsätter vår tillsynes ändlösa vandring på den enorma utställarytan. Bland tilltalande montrar, med kulturellt betingade estetiska uttryck, kan vi konstatera att stora pekskärmar är en het potatis. Och det är en häftig känsla att kunna dra handen över en skärm som i det närmaste motsvarar en mindre bioduksupplevelse.

Visst exponeras appar och lärplattformar men fångar inte uppmärksamheten i riktigt lika stor utsträckning som tidigare menar Emma.

– Även om det finns en hel del nytänkande, användbara och spännande ingångar här också konstaterar hon förtjust. Lärplattformar och appar handlar om att förvalta och generera innehåll i många fall, det börjar vi lärare känna igen nu. Samtidigt är det oerhört inspirerande att få ta del av lösningar och resultat när de presenteras av verkliga användare i sådana här fora. Det är en viktig del som jag tar med mig hem och förmedlar vidare till kollegorna.

Vidare tar vårt grannland Norge ordentlig plats på Bett och visar en rad intressanta verktyg som verkligen nått ut, inte bara i Norge utan på den internationella arenan konstaterar Emma.

– Det är också kul att se hur makerspaceytorna breder ut sig i år och hur många av de lärare jag träffar på resan verkligen kopplar möjligheten till skapande och görande med uppdragen vi har i skolan. Det är så viktigt att få in makertänket i skolan för att eleverna ska kunna utveckla förmågan att förstå både hur tekniken kan hjälpa oss att utveckla samhället men också fundera fram nya system för existens genom den samverkan makerkulturen erbjuder och fostrar. Detta medför en välkommen förflyttning från skärmdebatt till innovationskultur. Det gör kanske att vi faktiskt ser tekniken som material och hjälpmedel att arbeta med i allt större utsträckning. Med syfte att utveckla innovationskapacitet, diskussion och debatt kring digitaliseringens möjligheter och utmaningar fortsätter Emma när vi talar vidare över en kopp kaffe.

Att få ta del av det enorma utbud av tjänster, produkter och utbildningsidéer som Bett är en arena för – samtidigt som miljontals erfarenheter tar form i alla de möten som sker under dessa intensiva dagar , är ett lärande som saknar motstycke. Det ger en känsla av att komma nära kärnans mitt och det ger möjlighet till reflektion kring vad det är vi egentligen gör och vad vi kan och bör göra.

Parallellt med att vårt samhälle digitaliseras, har en hel del av skolans förhållningssätt handlat om att implementera tekniska lösningar åt alla – ofta identiska lösningar för alla i en grupp eller i en klass. Men har tillvägagångssättet egentligen svarat på frågan om behoven hos användarna?

Emma menar att det finns en viktig aspekt som inte får glömmas när vi tenderar att bli för enkelspåriga i vår syn på utveckling och digitalisering.

– Vare sig programmering, makerkultur eller digitala enheter enkom får ta överhand som enskild väg att gå. Vi behöver kunna blanda utifrån olika behov. Framförallt får inte den breda digitaliseringen som berör och omvälver hela samhället hamna i längst in i ett hörn och samla damm till förmån för en produkt eller en metod. Tekniken och metoderna i klassrummen ska ligga till grund för att skapa det innovativa klimat i skolan som behövs för att förstå digitaliseringen på djupet i ett större perspektiv. Det vi lär genom makerkulturen exempelvis handlar om interaktion med syfte att nå vidare förståelse och innovation menar Emma.

Ytterligare en produkt som fångar pedagogernas uppmärksamhet med förtjusning, är alla former av robotar. Kanske är det glädjen över att få ett dött ting att svara på instruktioner och komma till liv? Kanske är det själva konstruktionsprocessen? Eller upptäckten av att förstå och skapa en relation till det som tidigare varit förunnat några få? Som att vi vanliga dödliga plötsligt befinner oss mitt i en mystisk Science fictionfilm där vi kan bygga och styra robotar! Du och jag!

Oavsett anledningen är det kanske så att maker och programmering, har en helt nödvändig plats i vårt utbildningssystem för att vi människor inte ska bli som programmerbara robotar, i en värld som vi hittills tagit för given? Det är kanske just allmänhetens förståelse och kunnande kring processer bakom digital innovation som kommer att vara verktyget för att bevara demokratin – när den med mest pengar och kontakter kan nyttja digitaliseringen krafter för att nå personliga mål om demonterad demokrati vilken inskränker allas vår frihet?

Ett av de möten på Bett 2017 som etsar sig fast i sinnet är Sir Ken Robinson och orden om utbildning och demokrati.

-Education is the midwife of democracy.

Som lärare och ledare i skolan har du en oerhört viktig roll för att det fria, demokratiska samhället skall bestå och utvecklas. För att det ska hända måste vi förstå de processer som föder innovation och ifrågasättande hos våra barn och unga. Processer som beroende på samhällsutveckling kan anta många olika former.

Med det sagt hoppas vi få se hela skolsverige på Bett 2018!

#satsapåskolanförettbildatfolk

Montessori + Maker = SANT

Tänk dig att du går in i ett kraftfält. Energin ökar från 0-100 på en sekund och du sugs liksom med av farten. Ungefär så tar mötet med Susanne Tobiasson, på Onsala Montessoriskola, form. I steget över tröskeln och in i skaparverkstan uppstår magi och även om eleverna är på påsklov och rummen ekar tomma finns berättelsen om lekfullhet och upptäckarglädje i skapandet ständigt närvarande.

Väggar, bänkar och golv är fyllda av spännande material i alla former, trä, tyg, glas, gummi, färg, metaller och IT slåss om utrymmet med verktygen för både analogt och digitalt skapande. Rummet brinner av skaparlust och även om maskinerna står tysta och vilar idag lockar de ändå till utforskande. Det är som om möjligheterna i människans alla tekniska uppfinningar ropar och lockar till samspel. Utanför gäckar gräsbeklädda vidder, skogspartier och saltstänk från havet och förstärker frihetskänslan montessoripedagogiken för med sig.

Susanne visar ivrigt runt i skaparverkstan och berättar hur hon och en kollega leder och samverkar kring uppdrag som utgår från det eleverna har frågor om och därmed arbetar för att lösa. Den praktiska ingången och skapandet för att på sikt nå både lösningar och förståelse i projekten hon visar och delar med sig av, känns så självklart bra för lärandet. Hon pratar om lärandet och lärandeprocessen i fokus, att lösningar på en och samma utmaning kan ta väldigt olika form och att det utgör inspiration för alla, pedagoger som elever.

Plötsligt, när Susanne leder samtalet genom visuella exempel, försvinner alla yttre svårigheter och hinder som är så vanligt förekommande i skolverksamheter och kring eleverna i dem. För att vi pratar om och fokuserar på kärnan i lärandet. Nämligen varje människas intresse och grundläggande behov av att bidra till gruppen och utvecklas genom den samverkan som uppstår när något fungerar. Kärnan – när vi ser förbi de yttre hinder som ofta skapas i samband med att vi försöker trycka in människor i system och mallar – är ju lusten och glädjen att upptäcka och göra saker bättre för andra. Att bidra skapar mening för såväl individ som grupp! Det blir klart och tydligt i skaparverkstan, att när eleverna får göra just detta, inte bara får, utan förväntas göra det – växer fantastiska resultat fram. Och lärandet, det frodas som grönska i ett växthus med perfekt temperatur.

Susanne när tankar kring att utveckla en starkare digital profil för verksamheten som innefattar ett större grepp än endast programmering.

– Programmeringen i sig är ett viktig instrument för förståelse men det räcker inte, digitaliseringens funktion och de möjligheter den medför redan i detta nu är oerhört viktigt att förstå för att kunna ta del i och bidra till en samhällsutveckling som gynnar oss alla. Genom att förstå digitaliseringen på ett djupare plan i tidigare åldrar skapar vi bättre grogrund för samverkan och deltagande i skapandet av hållbara samhällsekosystem framöver.

Och visst stämmer detta väl. En av vår tids största utmaningar är ju att människor får och skapar möjlighet till delaktighet. Tar vi till oss innebörden och möjligheterna med ett digitaliserat samhälle redan tidigt har vi så mycket större utrymme att både individuellt och i grupp bidra till lösningar som förbättrar för alla. Susanne berättare vidare om en tekniktävling Onsala Montessoriskola årligen deltar i och vid varje tillfälle handlar det om att enas kring just detta – lösningar som förbättrar för alla.

Tävlingsuppgiften i senaste omgången av Tekniska samfundets tekniktävling handlade om Framtidens boende och eleverna fick helt enkelt sätta tänderna i att bygga våra framtidsbostäder. Bostäder så som de skulle kunna se ut för en hållbar utveckling där vi alla mår bra. Eleverna valde rörlig bild som redovisningsform där hela processen och alla eventuella utmaningar skulle dokumenteras. Uppgiften hade ett tydligt teknikfokus och områden som skulle lösas handlade bland annat om vattenförsörjning, kommunikation, energi, avfallshantering, transporter, design, materialval och geografiskt läge.

För att hantera och hålla koll på hela processen dokumenterade varje arbetsgrupp sitt arbete genom att föra loggbok. En husmodell konstruerades med tillhörande skisser och ritningar. Till detta arbetade varje grupp fram en teknisk rapport av enklare slag men analys av genomfört arbete, här diskuterades även förutsättningarna för hur en bostad faktiskt kommer till. Tävlingen pågick under hela hösten och en bit in på vårterminen. Intresset är lika stort för varje omgång.

– Det är ett oerhört givande sätt att arbeta eftersom det ger både eleverna och oss som pedagoger så stort utrymme att skapa, tänka fritt, prova, utvärdera, hitta nya vägar och så vidare menar Susanne. Som pedagog har vi möjlighet till kontinuerlig dialog och utvärdering av de arbetssätt och strategier eleverna väljer, vi har hela tiden ett konsekvenstänk med oss men öppenheten och kraften som finns i att våga prova är något vi betonar. Det är så viktigt att barn och ungdomar inte blir rädda för att göra fel utan att vi uppmuntrar att hitta lösningar och våga göra om när det inte gör som vi tänkt oss. Det gäller ju egentligen oss alla, ler Susanne förtroendefullt. Inte minst oss lärare. Vi behöver naturligtvis också ha det förhållningssättet, lärarrollen genomgår en stor förändring och vi behöver både se och acceptera att lärande sker parallellt med eleverna i ett utforskande. Tekniken kan aldrig ersätta detta, den hjälper oss till fler vägar att lära och kommunicera. Just den möjligheten föder en inkluderande miljö, eftersom alla kan hitta sin form för bästa möjliga lärande. Makerkulturen passar montessoriverksamhet så fantastiskt bra eftersom det centrala handlar om ett fritt skapande där alla bidrar med sin kunskap. Det är verkligen roligt att ta vara på och verka i det som händer nu avslutar Susanne entusiastiskt.

I det fria skapandet finner vi färdigheter

The Maker movement är en fusion av ny teknik och traditionellt hantverk. Det är helt enkelt två olika världar som möts. Vinsten i utbildningssammanhang kan enkelt sägas vara att makerperspektivet ger en praktisk ingång till teoretisk förståelse. Detta kan ge en enorm pedagogisk vinning när det handlar om att utveckla färdigheter, av både praktiskt och teoretiskt slag.

Rörelsen genomsyras av viljan att praktiskt förstå hur saker fungerar. Och hur man kan skapa nytt av det som redan existerar för att få det att fungera ännu bättre eller få det att fungera på ett annat sätt. Det är den mänskliga nyfikenheten som ligger till grund för skapandet eller görandet och det som satt igång rörelsen är den sociala gemenskapen som uppstår kring just skapandet. Denna gemenskap har i sin tur blåst liv i uppkomsten av digitala och fysiska platser att dela kunskap och verktyg med nyfikna och likasinnade. Platserna, kallas Makerspaces.

I snabb nästan explosionsartad takt, växer makerrörelsen – en global subkultur med rötter i Europa, stammen i USA och grenar i hela världen – sig allt starkare. Och tittar vi på vad ingenjörer, experimentella konstnärer, elektriker, mjukvaruutvecklare, tusentals barn och ungdomar världen över har gemensamt, så är det just det faktum att de i allt större utsträckning definierar sig själva som just Makers.

Henrik Blennow är konstnär med djup fascination för de pedagogiska möjligheter som finns i makerrörelsens kraft. Under 2015 jobbade han med konstprojektet The Tree inom vilket även MakerMobilen kan innefattas. Han var under året även en del av MakerFair i Göteborg, Stockholm och Helsingborg.

– Det jag fokuserat på är framför allt konstprojektet som en frivillig process – en process med viljan i centrum. Min beröringspunkt i Maker-kulturen är det som händer när vi skapar för skapandets skull utan ett förutsatt mål eller en specifik nytta eller syfte. Utifrån mitt perspektiv är Maker ett kreativt konstnärlig utövande eller utforskande i det participatoriska sammanhanget. Ur denna process tror jag att vi kan hitta kärnan i framtidens pedagogik.

Henrik ser stora möjligheter med makerrörelsens gränsöverskridande perspektiv för pedagogisk verksamhet.

– Vår tids lärande uppstår till stor del i mötet mellan olika världar, olika kulturer och göranden. Jag pendlar mellan konst, deltagande kultur, pedagogik och entreprenörskap. Det är här jag hittar min inspiration och mitt engagemang – jag värnar om den konstnärliga aspekten av Makerkulturen som process – och jag tror exempelvis att det är här i processens mitt en lärare skulle kunna vara och verka. På så sätt blir läraren en nyckel för eleven i utvecklingen från praktiskt skapande till teoretisk förståelse.

Just nu utforskar Henrik ett väldigt intressant spår som kan komma att landa i området mellan:
1. maker-kreativitet
2. kreativa hjälpmedel
3. pedagogiska verktyg
4. participatorisk kultur*

Alla punkterna är intressanta för skolan som verksamhet och påverkar dess utformande mer eller mindre beroende på styrning. Tittar vi närmare på den fjärde punkten så handlar den om att skapa en kultur där producentrollen är ledande. Vår tid och den tekniska utvecklingen ger oss möjlighet att byta fot från konsument till producent i media.

– Detta är en kultur som gör oss än mer delaktiga i skapandet av vår samtid, vi är med och påverkar vad som produceras. Det gör att vi förstår vår omvärld bättre och känner att vi vill vara med i det som händer. När vi som elever känner delaktighet i det vi skapar i skolan vill vi vara med och bidra. Det väcker vår nyfikenhet att själva vara medskapare och vi blir berikade i en kultur som välkomnar oss som producenter. Som det ser ut nu kommer framtidens medium för att förmedla och kommunicera detta domineras av video.

När vi talar om skapandeprocessen finns det hur mycket som helst att säga, ler Henrik, men i slutändan menar han att det handlar om viljan att vilja skapa generellt, att skapa den fysiska eller digitala platsen, det utrymmet i lärandeprocessen, där att-göra-listor, borden och måsten lyser med sin frånvaro.

– Om vi ser oss själva som en del i något större – en gemenskap – får skapandeprocessen en viss karaktär. Ser vi oss själva som alienerade får den en annan karaktär. Det är den förra – gemenskapen – som intresserar mig och som jag tror är mycket viktig i framtidens lärande och leverne.

När det kommer till Maker-kulturen ser Henrik den som en del i en större global kultur, den så kallade participatorisk-kultur* där makerkulturen är en konstart bland flera andra, men också den participatoriska konstart som på ett gränsöverskridande och lekfullt sätt bygger broar över bland annat generationer och utgör något som överbryggar nu uppdelade ämnesområden. Henrik berättar om ett exempel på detta som är under utveckling.

– I ett större perspektiv men i linje med Maker-kultur är jag just nu i kontakt med en finsk entreprenör som – baserat på forskning i finsk skola – utvecklar ett pedagogisk verktyg för att just frigöra elevers tänkande, där verkligheten kommer in i skolan. Plattformen byggs med underlag från 7 års finländsk forskning på framtidens skola. Det handlar om storytelling och att presentera vad man gör och kommer fram till i sin utforskandeprocess. Redan nu och än mer i framtiden kommer det göras med hjälp av videoklipp. Videoklipp är redan idag ett mycket centralt inslag i alla form av media och kommunikation och det kommer att explodera framöver. Storytelling är redan nu en metod för att skapa företagsberättelser och därmed stärka gemenskap, trovärdighet och relationer till omvärlden. Det är några av anledningarna till att en plattform som EdVisto kan komma att bli central i det dagliga arbetet i klassrummet. Det är en enkel plattform för att, i grupp ta fram, redigera och presentera det som skapats. Det centrala är att barn och ungdomar tränas i samarbete i olika roller och tränas i att plocka fram det som är viktigt i det vi skapar och gör. Information finns i överflöd. Att lära sig hur du producerar kvalitet, är det som har ett bestående värde. Plattformen fokuserar direkt på den pedagogiska aspekterna i att träna och lära framtidens färdigheter. Den pedagogiska aspekten i görandet eller skapandet är både intressant och viktig att utforska och förstå. Att hitta formen och rummet, där lärandet är lustbetonat och fokuserar på färdigheter, olikheter och samarbeten snarare än likriktad kunskap, är det som kommer att definiera framtidens skola. Barn fram till en viss ålder är väldigt kreativa och behöver ingen pedagogik. De leker sig fram till relevant kunskap. Det är i den kravlösa leken, som jag tror relevanta färdigheter och kunskaper formas. Maker bygger ju på just lekfullt och lustfyllt skapande. Det intressant med detta verktyg är att det har potential att knyta ihop alla delar i ett virtuellt sammanhang och samtidigt ta in verkligheten i skolan. Ett exempel är att i kemi helt enkelt sätta ihop en berättelse som grundar sig på ett antal genomförda experiment.

I vardagen har Henrik många järn i elden och pendlar mellan konst, deltagande kultur, pedagogik och entreprenörskap och det är i detta hans engagemang och inspiration frodas och växer. Det gör att han driver att antal parallella projekt, av olika karaktär. Huvudfokus ligger på att hitta synnergieffekter för att utveckla ett mer hållbart samhälle.

Han har bland annat deltagit i KidsHackDay med sina konstprojekt och har där samarbetat med Carl Bärstad, innovatören bakom roboten Quirkbot.

– Här har vi ännu en vinkling på makerkulturen och pedagogik där man kombinerar entreprörskap och leksaker föra att skapa leksaker och prototyper av idéer.

Konstprojektet The Tree lever vidare och just nu är materialet till Avatar-trädet med på Urban Burn – en participatorisk festival i Stockholm som började igår och som slutar på Söndag. Därefter fortsätter konstprojektet i Göteborg på Vetenskapsfestivalen och Mini Maker Faire. The Tree kommer att finnas där och materialet kring det kommer med all största säkerhet växa genom fler medskapare (välkomna att titta in!) och förhoppningsvis inspirera många fler framöver.

Entreprenörskapet i form av det finska samarbetet med utvecklingen av den pedogogiska plattformen går under namnet EdVistor.

2015 utsågs du till Maker of the Year. 

– Ja visserligen, men det jag representerar är ett nätverk av människor som skapar, avslutar Henrik.

 

* In 2006, Jenkins and co-authors Ravi Purushotma, Katie Clinton, Margaret Weigel and Alice Robison authored a white paper entitled Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. This paper describes a participatory culture as one:

– With relatively low barriers to artistic expression and civic engagement

– With strong support for creating and sharing one’s creations with others

– With some type of informal mentorship whereby what is known by the most experienced is passed along to novices

– Where members believe that their contributions matter

– Where members feel some degree of social connection with one another (at the least they care what other people think about what they have created)

Källa: Wikipedia

Skapande med IT som material – en kodknäckare till vårt digitala samhälle

Det råder härlig makerfeber i världen och inte minst i Sverige. Redaktionen tar hjälp av Carl Heath på Interactive Institute i Göteborg för att reda ut begreppen och skapa förståelse för hur maker kan komma att påverka utbildningens och skolans framtida roll. Varför ska vi arbeta makerorienterat i skolan och vad vinner vi på det? Vad behöver skolorna göra för att alla ska hänga med och inte tro att detta är en ny, övergående fluga? I det stora handlar det om att upptäcka, skapa, dela och lära för en större förståelse.

Är ni redo att lägga grunden för en mer likvärdig digital kompetens hos våra barn och unga i skolsverige? Då kör vi!

Vad är egentligen maker och hur kommer det sig att termen fått sådant genomslag på senare tid?

– Makers och Makerkultur är en förhållandevis ny etikett på gör-det-själv rörelsen i dess moderna form, där traditionella material för skapande, möts med de digitala. Det är en rörelse för skapande och kreativitet, för känslan av att inte bara konsumera analoga och digitala produkter, utan att kunna skapa, förändra, bygga vidare på och ge uttryck för idéer genom eget skapande. Intresset för Makerkultur har vuxit i takt med att material och verktyg har blivit alltmer tillgängliga. Det som för tio år sedan kostade tiotusentals kronor går idag att köpa för några tior. Det är idag fullt möjligt att skapa och utforska med IT som material långt ner i åldrarna. Som här i filmen, till exempel, när Amanda, 3 år, utforskar ett tjuvlarm som hon själv har byggt, för att förstå vad det är som händer och hur det fungerar. Ytterligare ett skäl är internet och tillgången till gemensamma globala miljöer för att dela kunskap och erfarenhet accelererar utveckling och innovation. Över plattformar som Youtube, Instructables, Thingiverse, Github med flera delas kunskap och utforskar makerkultur i alla dess former.

Varför ska vi arbeta makerorienterat i skolan?

– Det är egentligen inte något nytt sätt att arbeta på. Skolan har haft ett processorienterat förhållningssätt när det kommer till de kreativa, estetiska och praktiska ämnena länge. Det som är nytt är tillgången till nya material och verktyg för att skapa och gestalta, samt för att förstå naturvetenskap, matematik och teknik genom maker.

På vilka sätt skapar det en förståelse för det digitala samhälle vi lever i?

– I takt med samhällets digitalisering uppstår nya behov av skapande kunskaper. I skolan lär vi oss att både läsa och skriva text. Vi lär oss att uppleva musik, men också att skapa den. I samma mening behöver vi inte bara lära oss att konsumera teknologi, utan också producera den. Att kunna skapa för att förstå en del av de material som binder samman vårt digitaliserade samhälle.

Vad kan vi åstadkomma genom att arbeta ur ett makerperspektiv?

– Genom att arbeta med och inkludera programmering och skapande med IT som material i skolan skapar vi bättre förutsättningar för dagens och morgondagens elever att förstå sin samtid, en digitaliserad vardag. Vi skapar bättre förutsättningar för elever att gå vidare i tekniska och naturvetenskapligt orienterade högre utbildningar. Även för de som väljer att gå mot en humanistisk eller samhällsvetenskaplig väg, ökar förståelsen för sin samtid bättre.

Vad behöver samhällets ledare, skolan, rektorer och lärare förstå och veta om maker för att kunna sätta igång och på sikt utveckla innovativa miljöer och sammanhang?

– Det viktiga i detta sammanhang handlar inte specifikt om makerkultur, utan snarare om vikten av att ge alla elever goda förutsättningar att förstå och vara i sin samtid. Den är digitaliserad, och det innebär att kunskaper inom exempelvis programmering och skapande med IT som material är viktiga områden. Teknikutvecklingen har gjort det möjligt att utbilda inom dessa områden långt ner i åldrarna. Perspektivet Makerkultur är ett av många perspektiv att beskriva samma typ av kompetenser. Det som är kraftfullt med just detta perspektiv är att det sätter fokus på det skapande, det kreativa, det processorienterade. Och det är ett perspektiv och ett språk som beskriver området runt om på jorden idag.

Vart kommer makerkulturen föra utbildningen och skolan på sikt?

– Makerkultur, skapande med IT som material och programming skapar förutsättningar för skolan att utbilda inom områden som blir allt mer aktuella, ju mer vi digitaliserar samhället. Det är inte dessa företeelser i sig som kommer att föra skolan någonstans. De är bara nya byggstenar i en skola skapad för att möta dagens digitaliserade samhälle. Det som för utbildning framåt är utvecklingen av en politik för skolan som också den utgår ifrån vetenskaplig grund, en vilja och förmåga att kontinuerligt verksamhetsutveckla skolan hos såväl politiker, tjänstemän, skolledare, lärare och annan personal i skolan.

Vilka ”makerförebilder” kan inspirera svensk skola och det svenska samhället. Vilka är de vanligaste frågorna och funderingarna du möter när du är ute och pratar maker?

– Makerkultur är ett nytt inslag i utbildningssektorn. I projektet Makerskola hjälps skolhuvudmän, akademi, näringsliv och science centers åt att utveckla sys sätt att förstå digitaliseringen genom programmering och skapande med it som material. Projektet är ett innovationsprojekt och målbilden är att tillsammans forma och utveckla goda verksamheter, lektioner, metoder och processer. Förebilder och hjältar i detta sammanhanget är alla de lärare och skolledare som bidrar och prövar det nya, experimenterar och vågar utmana sig själv och sina verksamheter. Sådana ser vi många av i projektet, i förskolan, skolan, särskolan gymnasiet och i de övriga verksamheterna. Och för varje dag projektet pågår och fler utvecklas, skapas fler förebilder i sina respektive miljöer som kan leda och stötta kollegor och verksamhet.

Vill du komma igång? För mer inspiration och vidare diskussioner om Maker och projektet Makerskola, se filmerna på Makerskola.

I Sofia Winerdals klassrum råder makerglädje!

Makerrörelsen handlar inte om att bara skapa saker som kan röra sig, blinka och låta. Makerbegreppet handlar om att skapa betydelse, att ge det vi skapar en innebörd, definierad av oss själva, genom själva skapandet. Och det är kanske först när vi lyfter de möjligheter tekniken ger, till en filosofisk diskussion om meningsskapande, som intresset skulle ta hela pedagogvärlden med fullständig storm. Eller? Någon sade att makerrörelsen innebär en ny postindustriell renaissance, i mitt inre poppar Platons idélära upp… Det intressanta i undervisningssammanhang är ändå den möjlighet makerkulturen ger när det gäller att skapa mening, eller kanske snarare meningsfullhet i lärandet. För makerarbetet handlar ju om att ställa frågor och hitta svar.

Att läsa Sofia Winerdals blogg skapar nyfikenhet och glädje! Hon är så förväntansfull och går verkligen all in i det hon gör. Tänk att som elev få mötas av en bubblande, intresserad och lyrisk pedagog som har skyhöga förväntningar på dagen, när du som elev kommer till skolan. Visst känns det bra och visst blir du själv fylld av förväntan bara genom att läsa inledningen på Sofias blogginlägg?

”Äntligen, som jag har längtat att få sätta igång detta tema! Nu ska vi skapa, hacka, programmera, leka, räkna, mäta, bygga, rita, och skriva. Ett tema som kommer att bygga på entreprenöriellt lärande, kreativitet och konstruktion. Men temat kommer också beröra ett historiskt perspektiv där vi kommer att diskutera barns levnadsvillkor förr och nu. Vi kommer att titta på leksakers utveckling och därmed nosa på mekanismer och materialkunskap”.

Jag skulle själv vilja vara elev hos Sofia på Runborgs skola i Täby där hon arbetar och bestämmer mig därför för att fråga henne mer om det makerrelaterade arbetet och hur tekniken hjälper eleverna att skapa medvetna lärprocesser.

Hur lägger du upp ditt arbete?

– Jag arbetar i ämnesintegrerade teman där jag numera lägger in en maker- och digital slutprodukt/redovisningsform i min planering. Minimello-projektet är tex en del av ett Leksaks-tema där fokus ligger på enterprenöriellt lärande. Att skapa något eget utifrån en idé, skiss och sedan förverkliga denna i vårt makerspace. Eleverna får utlopp för kreativt skapande och vi arbetar process-inriktat från idé till färdig produkt.

Vad lär sig eleverna?

– Minimello-dockorna får led- detaljer som har placerats ut på skissen i efterhand efter noga övervägande och planering. För mig är det viktigt att eleverna får arbeta med processer, det är då lättare att se progression samt följa elevens lärande. Jag använder digital dokumentation tillsammans med elever, exempelvis digitala böcker eller portfolios där eleverna kan samla texter, filmer och bilder och själva följa sin utveckling och reflektera kring sitt lärande. Till projekt som detta är även skrivkunnigheten viktigt. Det finns mängder av sätt att träna på att skriva. Exempelvis kan eleverna få skriva och berätta om sin minimello-docka och skriva en låt eller dikt som dockan framför. De skriver även manus till film om dockan för att nämna några av de möjligheter till färdighetsträning som kommer med projektet. Låtskrivande och filmskapande kom som initiativ från barnen och det kommer vi att arbeta vidare med både under skol-och fritidstid. Att barnen får vara med och bestämma och tycka går ju helt i linje med skolans tydliga fokus på elevinflytande. Vi arbetade med ett liknande projekt i F-klass, men då var temat skräp och eleverna skapade skräpfigurer som fick liv i film och animation. Det är egentligen bara den egna fantasin som sätter gränser.

Hur utvecklar man som lärare dessa arbetsmetoder om man inte jobbat med maker eller programmering?

– Det viktigaste är att eliminera allt eventuellt motstånd som har med rädslor att göra. Det enda sättet är nog egentligen att slänga sig ut på okänd mark och testa. När vi som pedagoger ser möjligheter och inte begränsar oss eller inte fastnar i tekniken, utan snarare tänka att analogt och digitalt material kan mötas, utvecklas vi själva vidare. Börja med analog programmering, lek programmering där eleverna ”programmerar” varandra genom pilar eller dunkar i ryggen. Prata om programmerings begrepp så som algoritm, kommando och så vidare. Bygg förståelsen tillsammans med barnen och börja sedan testa enkla robotar eller programmeringsappar. Det är som att lära sig ett nytt språk och för att tala behöver vi utmana oss själva och våga prova resonerar Sofia beslutsamt. Det går inte att ta miste på både allvaret och ambitionen i hennes röst.

Varför är makermetoden ett bra verktyg i undervisningssammanhang?

– En mycket viktig aspekt för oss pedagoger men även samhället i ett större perspektiv är att maker-arbetssättet så tydligt ökar lärglädjen, vilket återspeglar sig i elevernas resultat. Hela makerkulturen är också ett led i att utveckla kompetenser för framtiden och förbereder eleverna för en framtida arbetsmarknad. Kan vi pedagoger lära oss mer om makerkulturen och förstå dess innebörd, så kommer vi hela tiden närmare framtidens behov av lärande och kunnande.

Alla ni som redan är engagerade och arbetar med maker – berätta om vad ni gör och fortsätt dela med er av erfarenheter. Det är så viktigt att sprida förståelsen för vilken enorm utveckling vi människor kan nå genom makerkulturens entré i skolvärlden. För er som inte kommit igång – vänta inte, det kommer aldrig ett perfekt tillfälle, du skapar det perfekta tillfället här och nu, genom att slänga dig ut på okänd mark och vinna nya erfarenheter, en personlig kunskapsrenaissance!

När ledarskapet når ända ut i klassrummen

Agneta Hedenström är en driven och nyfiken person med ett stort intresse för utvecklingsfrågor. Hon har lång erfarenhet av ledarskap och av att driva små och stora projekt med framgång. Agneta arbetar medvetet med starkt fokus på frågor relaterade till digitalisering i skolan samt hur ungas intresse för IT kan ökas genom datalogiskt tänkande samt skaparkultur i skolan. Hon är mycket intresserad av modern teknik inklusive programmering och införande av teknik bland unga och hon brinner för kvinnors intresse för IT. Allt detta genomsyrar hennes nuvarande ledarskap i rollen som rektor. Och det är mycket tydligt att Agnetas visioner slår igenom eftersom hon inspirerar sina medarbetare att ta nästa kliv i utvecklingen och lära nytt. Både med och av varandra i det kollegiala lärandet, men också tillsammans med eleverna. Agnetas stora intresse för IT och makerkultur har kommit till liv i skolorna där hon verkar och hon menar att det beror på hennes egen passion, både för digitalisering och programmering, men även för att hon kommunicerar och verkligen visar sina medarbetare vikten av att utveckla dessa områden.

– Jag brinner för utveckling och vill att det vi gör skall synas i verksamheten och komma eleverna till nytta. Det är en ledares uppgift att ha så stark tro på vision och medarbetare att de driver igenom arbetet i klassrummet och då måste vi som ledare visa att vi menar allvar. Det gör vi genom engagemang och att visa vägen.

Och så är det. Luleå blev nyligen utsedd till en av Sveriges tre bästa skolkommuner och i en tidigare intervju Horisonten gjorde med fyra pedagoger och tillika Agnetas medarbetare, resonerade de kring ledarskapet som en av de verkliga framgångsfaktorerna gällande digitaliseringen på skolan. De diskuterade även vikten av rektors tydliga kommunikation kring uppdraget och betydelsen av att visa vart skolan är på väg för att nå resultat och utveckling.

– Att vi har en rektor med så tydliga mål kring digitalisering och IT gör att hela kollegiet förstår vikten av att prioritera och utveckla detta. Det känns kul att vi är på väg och vågor prova nya arbetsformer, menar medarbetarna.

Strategier för att omsätta vision till faktiska uppgifter i klassrummet

– Det första vi behöver förstå som ledare är att detta är ett arbete som sker gemensamt med kollegorna. Vi behöver identifiera intresse, kunskaper, färdigheter och så vidare. Det är viktigt att uppmuntra det kollegiala lärandet och hitta former för detta, menar Agneta. Det kan handla om att gå in i varandras klasser och genomföra vissa moment. Det kan även handla om att en lärare med goda kunskaper inom programmering får tid avsatt för att genomföra en workshop med sina kollegor exempelvis. Som ledare och pedagoger behöver vi alla ta ansvar för utvecklingen och bevaka vad som pågår omkring oss för att hitta möjligheter.

– Vi sökte och fick, till vår stora glädje, projektpengar för lokal samhällsutveckling, som gjorde att skolan kunde köpa in IT-material för spännande utveckling av koncept inom programmering.

En av grundbultarna i utvecklingsarbetet är inspiration och att pedagoger få ta del av framgångsprojekt, prova och lära själva för att se vinsterna med nya metoder, arbetsmaterial och så vidare. Vi vet ju alla att lärande till stor del handlar om att utmana sig själv, system och strukturer för att nå nästa nivå av insikt och färdighet. När vi gör det infinner sig motivationen och viljan att fortsätta utvecklas.

– Det är egentligen samma sak för alla människor, oavsett om du är pedagog eller elev, alla mår bra av utveckling och stimuleras av att befinna sig i en miljö som präglas av samtiden och det som händer i övriga samhället. Jag ser det som en enorm fördel att kunna integrera samhällsutvecklingen med det som händer inom forskningen och ta med influenser in  i vårt visionsarbete som sedan omsätts av skickliga pedagoger till spännande projekt i klassrummen. Ett ledarskap och en förändring börjar alltid med oss själva.

 

 

Anders Karlsson om IKT-arbetets möjligheter och utmaningar

Debatten om svensk skolas kvalitet rasar. Media fokuserar på skräckresultat och ger en splittrad bild av skollandskapet som tillsynes verkar flyta utan tydlig riktning. Men det finns människor som har grepp om skolans framtid, alltid med elevernas bästa i sinnet. Anders Karlsson är en av dem och arbetar som skolutvecklare och IKT-samordnare i Mölndals stad. Så här ser han på IKT och de utvecklingsområden som för närvarande är i rörelse.

-Vi startade vår resa mot användande av digitala verktyg 2010 genom en pilotstudie och 2011 drog vi igång en kompetensutvecklingsprocess eftersom vi sett att om vi bara förser pedagoger och elever med ny teknik uteblir resultaten. Vi såg också att vi behövde utvärdera och analysera resultaten av dessa båda faktorer för att kunna ta nya vägar och utveckla vidare. Vi inledde då ett samarbete med forskare på GU kring ett antal områden. Varje sådan intresseområdesgrupp försågs med en forskare och en IKT-pedagog, olika metoder och tillvägagångssätt diskuterades, för att sedan gå ut i verksamheterna och prövas. Grupperna samlades på nytt utvärderade och fick nya uppdrag att ta med ut. Detta sätt skapar dynamiska utvecklingsprocesser och vi lär medan vi gör. Möjligheten att få reflektera och diskutera med personer som har ett annat perspektiv än ditt eget är mycket utvecklande.

-Vi önskade gå vidare, vi såg att det hände mycket för de personer som representerade de olika verksamheterna men det var svårt för dem att implementera sina nya erfarenheter i befintliga verksamheter bland kollegor. Vi hade inte heller tillräckligt stark förankring hos ledarna ute på enheterna och insåg därmed att vi behövde göra en mer omfattande satsning där hela enheter involverades, inte enbart ett par skolutvecklingsintresserade pedagoger från varje enhet. 10 enheter valde att delta och nu har vi arbetat ca ett år och det har varit och är en oerhört spännande resa.

Just nu arbetar Anders och hans kollegor med att hitta fram i programmerings- och makerlandskapet, vad det innebär för skolan och hur de ska förhålla sig till det hela:

-I kommunen har vi ett hundratal IKT-handledare som träffas i ett nätverk där vi diskuterar hur de vill arbeta, vad de har för önskemål och behov. Vi har inlett ett samarbete med Kungsbacka kommun för att diskutera framtidsfrågor som hur samhället kommer att utvecklas, vad som kommer att hända inom digital teknik, vilka faktorer som påverkar vår och elevernas verklighet. En mycket aktuell del i detta är programmering och makerkulturen. Vi börjar hitta fram hur vi ska närma oss. Det är olika hur pedagoger och rektorer förhåller sig till detta område – allt från ett mycket stort intresse och entusiasm till ett mer avvaktande förhållningssätt. Det är ett mycket spännande arbete att utveckla och hitta hållbara strategier för.

Vidare handlar skolutvecklingen om vad nästa steg efter detta är. Här är nätverket avgörande för att skapa rörelse framåt. Här arbetas det med allt från teknisk support till hur de digitala verktygen används i vardagen samt uppföljning och kvalitétsarbete:

-Vi har  ganska nyligen avslutat en 1-årig kompetensutvecklingsinsats tillsammans med Lin Education för våra chefer och ledare, där målet har varit att skapa en röd tråd och en idé om hur förändringsprocesser ska fungera på respektive enheter ute i verksamheten. Det är av oerhört stor vikt att ha alla med sig, en förutsättning för att vi ska ta oss vidare och kunna bedriva utveckling som gör skillnad för våra elever.

Systematiskt kvalitetsarbete handlar om att skapa rutiner som fungerar, Anders menar att han inte har en metod som ser likadan ut för alla att följa utan att enheterna och cheferna sätter sina rutiner och fattar beslut utifrån sina verksamheter. Stöd och utvecklingsenheten, där Anders uppdrag har sin bas, har en stöttande funktion när så behövs.

-För närvarande pågår ett arbete med hjälp av SKLs LIKA-verktyg där syftet är att arbeta igenom alla förskoleenheter. Här använder vi oss av LIKA som en av nycklarna eller grunderna i arbetet med ikt. Vi tittar då på programmering och skapande med hjälp av annan teknik än bara datorer och surfplattor för att ta ställning till hur det kan fungera i våra förskolor berättar Anders.

När han får frågan om vad nästa stora utvecklingsområde i skolans verksamheter blir funderar han en stund över framtidens lärande och vilka kvalifikationer kommande generation behöver få med sig:

-Hur det vi gör nu är kopplat till framtidsförmågor är något vi diskuterar ständigt. Att ställa frågan varför och ta konsekvensen av svaret är mycket väsentligt i ett utvecklingsperspektiv. Varför är det viktig att låta barn och unga få möjlighet att använda en 3D-skrivare exempelvis. Jo, menar Anders, vi har en nuvarande förståelse en begreppsvärld baserad på våra erfarenheter. Tittar vi historiskt på de händelser som påverkat mänskligheten i ny riktning och skapat en ny verklighet, började vi med grottmålningar, boktryckarkonsten, industrialiseringen, datorer, internet, smarta telefoner och nu 3D-skrivare. Barn av idag får en annan förståelse eftersom de växer upp med- och aldrig har levt utan tekniken, vi vuxna (och då pedagogerna) får vidga perspektiven genom att tillföra de nya upplevelserna i vår befintliga ryggsäck. Barn som kommer i kontakt med ex en 3D-skrivare har en möjlighet att tänka in helt nya sammanhang och förlopp än vad vi har, vi plockar in det nya i vår förståelse och det kan vara svårt och omvälvande. I början tar vi kanske därför avstånd, för barnen är det helt naturligt, ju tidigare de möter detta desto mer expanderas möjligheten att tänka och pröva nya banor och sätt att lösa utmaningar.

-Det vi gjort ur skolutvecklingsperspektiv, när vi börjar närma oss programmering, makerkultur och 3D, samtidigt som vi försöker förstå själva, är att vi tittar på vilka ingångar som kan finnas, hur ser vår skola ut idag och hur tänker och fungerar vår organisation? Om vi ska närma oss det här, hur kan vi kommunicera detta och gå över så låga trösklar som möjligt? Vad händer om vi går in och säger att nu skall alla hålla på med programmering? Hur kan vi säga det på ett sätt för att få så många som möjligt att se vad som skulle kunna tillföras i verksamheten med detta perspektiv? Hur kommunicerar vi till pedagoger att detta kan användas för att göra det som redan görs i klassrummet, för att förklara begrepp vi redan diskuterar. Och arbeta med det som står i våra styrdokument. Vi tittar hela tiden på Ingångar och kopplingar till det vi gör och ska göra, tittar också på vad vi tror kommer hända med de elever som får hålla på med det här.

-Om vi tittar på England där programmering är en del av skolvardagen i låga åldrar, och de pedagoger som i klassrummen tycker att de själva ligger långt bak i den tekniska utvecklingen, arbetar med programmering i scratch med sina åk 2:or, så pratar de inte om att alla ska bli programmerare utan om helt andra förmågor såsom samarbetsförmåga, logiskt tänkande, problemlösning, läsförmåga, sådant som vi ändå redan jobbar med. Vi behöver utveckla detta för att hänga med. Teknikundervisningen exempelvis, är fortfarande mycket traditionell i svenska skolor och här har vi en enorm utvecklingsmöjlighet genom programmering och 3D-skrivare. Teknikämnet är en helt given ingång till att arbeta med detta om det inte går att få in någon annanstans, dessutom till låga kostnader, huvudsyftet är att få våra barn att se kopplingen mellan allt som finns runtomkring oss och programmering – det mesta är programmerat och de kan själva få saker att hända och påverka sin tillvaro genom det.

Är man språklärare som har förståelse för detta tänk och för kompetenser som behövs i framtiden, nya yrken osv finns ingången att ta in kodat språk och behandla det precis som andra språk i sin undervisning. Det passar även i alla de skapande ämnen som slöjd bild detta är kreativa lärprocesser som vi kan utveckla med hjälp av ny teknik och digitala verktyg, 3D-skrivaren är ett självklart verktyg i en slöjdsal exempelvis. Det är ytterligare ett sätt att utveckla en idé och förverkliga den menar Anders.

-Så mycket är kopplat till teknik och digitalisering idag och för att det vi vill och har som mål ska få genomslag är ett av de viktigaste områdena i digitaliseringsprocessen och inom skolutveckling arbetet med att skapa förändringsvilliga och flexibla organisationer. Här är rektorer och chefer inom skolan av absolut avgörande betydelse. För att kunna införa nya strategier och arbetssätt i en verksamhet behöver den som leder gå först, vara den som andra känner sig trygga med att följa, en förebild helt enkelt resonerar Anders. Att utveckla en skolkultur där pedagoger och ledare är villiga att ta eget ansvar för sin utveckling är också ett led i detta och är viktigt eftersom den tekniska utvecklingen går så snabbt:

-Tidigare hade vi möjlighet att vänta på en utbildning inom ett ämnesområde, det har vi inte längre utan kompetensutvecklingen ligger mycket i att våga prova sig fram, både på egen hand och tillsammans med andra och att ta del av varandras erfarenheter. En nyckel i detta för pedagoger är att inte vara rädda för att göra fel och att misslyckas, det är snarare en förutsättning r att lyckas eller utveckla och följa med utvecklingen. Vikten av att skapa en förändringsbenägen kultur är utan tvekan ett uppdrag för alla oss som arbetar med IKT, skolutveckling och inte minst ledarskap.