MakerDays 5-6 oktober i Göteborg

Vi lever i en tid då teknologi och digitala föremål omger oss hela tiden, från mobiltelefonen i fickan, till bilen, diskmaskinen, dörren eller lampan. Mycket av vår interaktion med vänner, arbetskamrater, myndighetskontakter och företag sker via digitala medier. Genom att själv utforska, pröva, experimentera och laborera med teknologi blir vi inte bara bättre skickade i att använda verktyg och material – vi blir också mer rustade att vara medborgare i ett digitalt samhälle.

 Makerkulturen är en samtida kulturform som stämmer ur den klassiska och digitala gör-det-själv kulturen. Nya och gamla former av material och verktyg möts, digitala verktyg, 3D-skrivare, robotar och datorprogrammering är några av ingredienserna, tillsammans med trä- och metallslöjd, textila uttryck, spel, konsthantverk och så vidare. Ett tydligt fokus inom makerkultur handlar om att lära sig praktiska färdigheter och kunskaper inom såväl analoga som digitala praktiker, för att med dessa kunna utforska,uppfinna, skapa och göra.

Makerkulturen ger uttryck för eget skapande i ett socialt sammanhang, såväl i det fysiska rummet som i digitala mötesplatser. Lärande genom informella, nätverkande, delade och görande aktiviteter skapar ofta motivation och engagemang, något som makerkultur har att erbjuda också andra miljöer för lärande, så som skolan.

De senaste åren har makerkulturen rönt mycket intresse bland skolor och lärmiljöer runt om i världen. Det deltagande och medskapande förhållningssättet, där experiment, prövande och utforskande är i förgrunden, ses som styrkor och viktiga aspekter också i formella lärmiljöer. Makerkulturen manifesteras ofta fysiskt genom Maker Spaces och i Sverige har det under de senaste åren vuxit fram ett antal, så som Stockholm Makerspace, Collaboratory, Luleå Makerspace, Knivsta Makerspace, med flera.

MakerDays har ett tydligt förhållningssätt och förhoppningen är att låta den genomsyra hela arrangemanget.

– Vi lär av varandra

– Vi delar kunskap, erfarenheter, tips och idéer

– Att inte kunna, eller att göra fel, är en möjlighet att lära

– Vi strävar efter att göra och pröva, snarare än att prata om görandet och prövandet

Du ser konferensinformationen i sin originalform HÄR Har du inte redan bokat in detta är det dags. Det är definitivt dagar som leder framåt.

Ryets förskola – en miljö där erfarenhet och nytänk går hand i hand

Solens strålar värmer marken där jag går, våren slog till tidigt i morse och har redan hunnit utrusta människorna jag möter med klädsamma, varma leenden. Redan på avstånd vet jag att jag navigerat rätt, glada gurglande barnskratt och lyckliga vårtjut färdas med den lätta brisen.

Ryets förskola är belägen högst upp på Kvarnberget i Mölndal och gömmer sig i ett grönskande område längst in på en idyllisk gata kantad av radhus målade i vitt. Jag har fått möjlighet att diskutera förskola, lärandeprocesser och digitala verktyg med Bettan Thorstensson. Jag blir fullkomligt tagen av hennes energi och glädjen hon förmedlar över arbetet och lärprocesserna hon beskriver. Efter 40 år i yrket är hon fortfarande lika entusiastisk. Jag får känslan av en vild vårbäck som ivrigt spränger fram och hittar nya vägar. I det här fallet gällande lärande, utveckling och en förskola som speglar samtiden, inte endast för barnens del, utan också för Bettans egen del – hon är det livslånga lärandet personifierat.

Just nu är temat konst och estetiska lärprocesser på Ryets förskola. Det ser Bettan som en strålande möjlighet att på ett naturligt sätt integrera digitalisering och IT som material i lärandet. Förskolan är en av alla de verksamheter som ingår i Vinnovaprojektet Makerskola/MakerMölndal.

– Vi bakar helt enkelt in Maker och programmering i det vi redan gör och då går det utmärkt. Vi började med att utforska begreppet tillsammans med barnen och vi kom fram till en gemensam definition. Utifrån det planerar vi sedan arbetet och utforskar hur, under resans gång. Maker handlar ju om innovation, fortsätter Bettan. Det är idéer, skapandeprocesser som så småningom tar form i konkreta resultat, där vi tillsammans arbetar fram en slutprodukt och lär av varandra under tiden arbetet fortgår. Som pedagog hjälper jag barnen framåt i processen genom att ställa frågor som får barnen att göra olika val och fatta beslut. Det kan röra sig om vilka material de vill använda för att gestalt en produkt eller en idé om något exempelvis.

Idéerna är det ingen brist på, de fullkomligt flödar skrattar Bettan med värme.

– Ett barn ville tillverka ett tandläkarborr, det blev en mycket spännande process för alla. Tillsammans med oss pedagoger påbörjade hen ett researcharbete kring funktion och produktmaterial. Vi diskuterade en hel del och förde olika resonemang för att komma fram till en tillverkningsprocess. Vi plockar in programmering i mycket av det vi gör och använder olika material för att arbeta aktivt med vad det är och varför vi behöver ha kunskap om det. Vi har använt oss av Blue-Bots och programmerat vissa rörelsemönster efter banor. Vi har tittat på Makey Makey, vilket både barn och pedagoger tyckte var roligt och givande. Vi har även arbetat med analog programmering i form av dans och dansrörelser. Vi programmerade en dansmatta med Makey Makey och förde diskussioner tillsammans med barnen för att förstå tekniken bakom. Hur en produkt är konstruerad och att det är någon som har hittat på den. Allt vi omger oss med är ju påhittat och när barn blir medvetna om det inser de kraften i vara nästa generations påhittare. Det är så vi ser barnen, som dem som kommer att forma tiden som väntar oss alla.

Lärandet tillsammans

– Jag har lärt mig oerhört mycket inom olika områden, både gällande teknik och digitala verktyg, men också om fördjupade lärandeprocesser och Maker. Det mest intressanta är det kollektiva lärandet i grupp, när vi lär tillsammans. Det leder till ett större lärande eftersom alla ser olika saker i processen, när vi delar erfarenheterna öppnas nya världar upp. Jag kunde verkligen väldigt lite om teknik och digitala verktyg och möjligheterna som finns och följer med. Vi har i år exempelvis jobbat med Green Screen och film vilket har varit fantastiskt spännande. Vi pedagoger hade ingen egentlig erfarenhet eller kunskap på området men började leka igång detta tillsammans med barnen. Det viktigaste vi vuxna lär oss av barnen, tror jag, är att gå loss på något och verkligen våga prova tills vi hittar ett sätt säger Bettan med ett obekymrat leende. Vi låter oss inspireras av barnens glädje och nyfikenhet och lär av varandra. Hela makerspaceidén bygger ju på samlärande så det blir helt naturligt att forma verksamheten så.

Bettan reflekterar även kring den snabba samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen i förhållande till det pedagogiska uppdraget.

– Vi kan omöjligen vara utbildade och fullärda inom alla områden, när en pryl är ny för oss och tiden det tar att lära alla funktioner för oss, innan vi möter eleverna – ja, då har både version två och tre hunnit passera. Därför anser jag att det enda vi kan göra är att ändra förhållningssättet till vår roll och till utvecklingen. Ser vi att vi alla är en del av den och förstår att det finns så många olika kanaler till lärande idag, tror jag att det blir enklare att acceptera lära-tillsammans-tanken och skapa en sådan kultur inom både förskola och skola.

Att den snabba utvecklingen påverkar våra beteenden, vanor och behov vet vi och i sin roll ser Bettan  den uppväxande digitala generationen och deras intresseområden med vakna ögon.

– Barnen älskar verkligen makermiljön vilket leder till att vi gärna skulle vilja ha tillgång till mer material eller i alla fall kunna handla en del prylar till verksamheten. Det intressanta nu är att de traditionella inköpskanaler vi använder oss av inte har särskilt god kännedom om IT som skapande material. Här ser vi att den traditionella handeln och leksaksindustrin inte hunnit med i utvecklingen, det vi leker och lär kring gällande programmering och IT, finns inte ännu tillgängligt. Här tror jag att den branschen missat att hoppa på tåget. Det vi har tillgång till nu är Makerlådor, men vi ser behovet av att kunna inhandla enstaka produkter som exempelvis två Quirkbots eller en Makey Makey för att kunna testa mer i olika sammanhang.

Debatten om för mycket skärmtid är förbi!

– Att begränsa digitala verktyg som lärresurs tror jag inte alls på menar Bettan med övertygelse. Under mina 40 år som pedagog har jag aldrig hört någon säga att barnen lekt för mycket med lego, eller målat för länge! Det handlar ju om innehållet och innehållet är ju vårt ansvar som pedagoger att fylla surfplattor med relevant innehåll. För att göra det utgår vi från de behov barnen uttrycker i lärprocessen. Det är precis som med alla andra rum för lärande, det är vi pedagoger som planerar och styr innehållet. Så även i det digitala rummet. Det är alltid lärprocessen som är i fokus, oavsett vad vi gör och vad det kräver av oss. Ytterligare en mycket positiv aspekt i användandet av surfplattor är att barnen alltid samlas. De diskuterar vad som händer och samarbetar flitigt för att hitta lösningar. Något som ger goda möjligheter till träning av sociala färdigheter som samspel. Även språklig kompetens tränas och kommunikativa färdigheter utvecklas.

Synsättet på IT har förändrats genom åren

– När vi började arbeta mer aktivt med IT-stöd i lärprocesserna var vi helt inriktade på själva verktygen och tekniken. Det är en diskussion som inte längre existerar. Vi har lämnat listorna med bra appar bakom oss och fokuserar idag på att välja teknik och verktyg utifrån barngruppens och barnens behov. Vi använder även befintliga verktyg i den tekniska utrustningen i allt större utsträckning. Det vill säga kamerafunktionerna, vi filmar och fotar mer som ett led i lärandeprocesserna för att nå målen.

Sociala relationer fortfarande det viktigaste

– Ingen kan med säkerhet fastställa framtidens digitala trender och hur samhället verkligen kommer att se ut. Därför är jag övertygad om att det absolut viktigaste vi kan ge barnen är förmågan och modet att tänka utanför gängse normer, att förmedla tron på att kunna skapa och uppfinna utifrån behov men också utifrån glädje. Jag tror att det är av oerhört stor vikt att vi förmedlar ett ”möjlighetstänk” och skapar lärandekulturer som präglas av att allt är möjligt, allt har bara inte gjorts ännu. Det är därför Makerrörelsens tankar om det fria skapandet passar så bra in i vår verksamhet. Just det faktum att blanda tekniker utgör ett forum för kreativitet.

Bettan reflekterar vidare.

– Barnens emotionella intelligens står i centrum för utvecklingen av samverkan. Vi ser att samverkan blir allt viktigare för ett hållbart samhälle och för vår uppgift är att skapa goda förutsättningar genom att lägga grunden för goda sociala relationer. Digitaliseringen är ett stöd för den samverkan vi såväl behöver.

Att lita på barnen och tro på deras kompetens

– Vi som arbetar här delar en grundinställning som bygger på en stark tro om att alla kan. Vi verkar i ett slags grundläggande ordning och struktur för att kunna släppa barnen fria i sitt skapande och görande. Det vi gör handlar om att inte störa och inte förstöra utan snarare lyssna in deras behov. I detta är alla idéer välkomna både barns och medarbetares.

IT som material – måste eller möjlighet?

– I många fall kan det vara så att vi som tillhör den äldre generationen är ovana vid tekniken och dess möjligheter, men finns glädjen att lära nytt så spelar det ingen roll vad det är för material. Jag har personligen funnit en enorm glädje i att ta till mig IT som ett material att skapa med och jag ser det som ett av alla de underbara och roliga områden vi integrerar i vårt dagliga arbete runt konst och kultur. Jag skulle gärna haft ännu större tillgång till material och gärna i fler former säger Bettan entusiastiskt. Vi har en pågående diskussion med förvaltningen om hur vi tänker och vi ser gärna 3D-skrivaren som ett självklart arbetsredskap framöver meddelar hon glatt. Det är så viktigt att vi pedagoger inte stannar i att vi vet allt och har tänkt färdigt. Nytänk ingår i jobbet och är en självklarhet för Bettan och hennes kollegor.

Kommunikation ger bättre relationer

– Ja, så är det förstås. Och det stämmer även i vårt fall hävdar bestämt. Jag tänker då på hur vi med teknikens hjälp enkelt kommunicerar med föräldrar och vårdnadshavare. Det är en sak att skicka bilder per mail eller hänga upp barnens alster i hallen där hämtning och lämning på förskolan ofta sker. Då hinner föräldrarna oftast inte ta sig tid att titta och ställa frågor om sådana kommer upp. Genom de digitala kommunikationsverktygen som exempelvis bloggfunktioner kan vi dela med oss av vår dagliga verksamhet hela tiden, föräldrarna får ett pling i mobilen och kan titta och läsa när de hinner. Det underlättar definitivt vår kommunikation. Många tycker kanske att dokumentation och kommunikation innebär extra arbete och att det är krångligt att lära sig plattformar av olika slag. Det är så värt att lära sig och ta till sig verktygen. Resultatet blir så mycket bättre och relationerna blir så mycket trevligare. Vårt arbete får mycket uppskattning av föräldrarna och det blir sällan frågetecken kring vardagen på förskolan. Att visa vad vi gör och hur vi arbetar samt att barnens lärprocesser synliggörs är något vi värnar. Föräldrar ska kunna känna trygghet i att deras barn utvecklas och har givande dagar på förskolan. Dokumentationsmöjligheterna som systemen skapar säkerställer att förskolan inte uppfattas som en förvaringsplats för barn. Förskolan är ju så mycket mer!

Efter 40 år i förskolans värld är Bettan Torstensson helt övertygad om att det är ett av de bästa jobb som finns. Här är listan som berättar hennes varför:

– Flexibilitet och frihet. Tillsammans med dina kollegor planerar och genomför du arbetet i den vardagliga verksamheten. Det ger möjlighet att sätta ramarna för den egna arbetssituationen.

– Kreativitet och innovation. Som pedagoger har vi stor frihet att arbeta med olika metoder och verktyg samt temaområden. Tillsammans med barnen upptäcker vi världen på alla möjliga sätt. Lärprocesserna vi sätter igång tillsammans med barnen är oerhört spännande och berikande och gör detta till ett arbete som ändrar karaktär och känns fräscht hela tiden.

– Positiv respons. Barnen är fantastisk på att visa sin uppskattning. Vi får dagligen uppleva så många fina stunder tillsammans med barnen där vi både ger och får väldigt mycket positiv energi. En bekräftelse som fungerar åt båda håll. Responsen från föräldrarna är övervägande positiv och kommunikationen god. Det påverkar naturligtvis upplevelsen av vardagen.

– Roligt och utmanande. Vi har så fantastiskt kul tillsammans när vi planerar och genomför alla spännande projekt. Utmaningar ser vi som möjligheter att lära. Vi har helt enkelt bestämt oss för ett möjlighetsfokuserat synsätt på tillvaron. Det är så självklart att vi inte ens funderar i banor av att saker inte skulle gå. Vi tittar alltid bara på vad vi kan göra för varje barn. Att fundera över det som inte går leder ju ingen vart avslutar Bettan.

När vi avslutar samtalet ute på den vackra gården är framträder receptet för en välfungerande verksamhet tydligt. Ingredienserna är en stor portion av mod, vilja, kreativitet, kommunikation och nyfikenhet att lära nytt.

Arbetet med film och Green Screen resulterade i en minst sagt helt underbar rekryteringsfilm, vem vill inte jobba på Ryet och Svalan efter att ha sett den här?!

 

 

 

 

Montessori + Maker = SANT

Tänk dig att du går in i ett kraftfält. Energin ökar från 0-100 på en sekund och du sugs liksom med av farten. Ungefär så tar mötet med Susanne Tobiasson, på Onsala Montessoriskola, form. I steget över tröskeln och in i skaparverkstan uppstår magi och även om eleverna är på påsklov och rummen ekar tomma finns berättelsen om lekfullhet och upptäckarglädje i skapandet ständigt närvarande.

Väggar, bänkar och golv är fyllda av spännande material i alla former, trä, tyg, glas, gummi, färg, metaller och IT slåss om utrymmet med verktygen för både analogt och digitalt skapande. Rummet brinner av skaparlust och även om maskinerna står tysta och vilar idag lockar de ändå till utforskande. Det är som om möjligheterna i människans alla tekniska uppfinningar ropar och lockar till samspel. Utanför gäckar gräsbeklädda vidder, skogspartier och saltstänk från havet och förstärker frihetskänslan montessoripedagogiken för med sig.

Susanne visar ivrigt runt i skaparverkstan och berättar hur hon och en kollega leder och samverkar kring uppdrag som utgår från det eleverna har frågor om och därmed arbetar för att lösa. Den praktiska ingången och skapandet för att på sikt nå både lösningar och förståelse i projekten hon visar och delar med sig av, känns så självklart bra för lärandet. Hon pratar om lärandet och lärandeprocessen i fokus, att lösningar på en och samma utmaning kan ta väldigt olika form och att det utgör inspiration för alla, pedagoger som elever.

Plötsligt, när Susanne leder samtalet genom visuella exempel, försvinner alla yttre svårigheter och hinder som är så vanligt förekommande i skolverksamheter och kring eleverna i dem. För att vi pratar om och fokuserar på kärnan i lärandet. Nämligen varje människas intresse och grundläggande behov av att bidra till gruppen och utvecklas genom den samverkan som uppstår när något fungerar. Kärnan – när vi ser förbi de yttre hinder som ofta skapas i samband med att vi försöker trycka in människor i system och mallar – är ju lusten och glädjen att upptäcka och göra saker bättre för andra. Att bidra skapar mening för såväl individ som grupp! Det blir klart och tydligt i skaparverkstan, att när eleverna får göra just detta, inte bara får, utan förväntas göra det – växer fantastiska resultat fram. Och lärandet, det frodas som grönska i ett växthus med perfekt temperatur.

Susanne när tankar kring att utveckla en starkare digital profil för verksamheten som innefattar ett större grepp än endast programmering.

– Programmeringen i sig är ett viktig instrument för förståelse men det räcker inte, digitaliseringens funktion och de möjligheter den medför redan i detta nu är oerhört viktigt att förstå för att kunna ta del i och bidra till en samhällsutveckling som gynnar oss alla. Genom att förstå digitaliseringen på ett djupare plan i tidigare åldrar skapar vi bättre grogrund för samverkan och deltagande i skapandet av hållbara samhällsekosystem framöver.

Och visst stämmer detta väl. En av vår tids största utmaningar är ju att människor får och skapar möjlighet till delaktighet. Tar vi till oss innebörden och möjligheterna med ett digitaliserat samhälle redan tidigt har vi så mycket större utrymme att både individuellt och i grupp bidra till lösningar som förbättrar för alla. Susanne berättare vidare om en tekniktävling Onsala Montessoriskola årligen deltar i och vid varje tillfälle handlar det om att enas kring just detta – lösningar som förbättrar för alla.

Tävlingsuppgiften i senaste omgången av Tekniska samfundets tekniktävling handlade om Framtidens boende och eleverna fick helt enkelt sätta tänderna i att bygga våra framtidsbostäder. Bostäder så som de skulle kunna se ut för en hållbar utveckling där vi alla mår bra. Eleverna valde rörlig bild som redovisningsform där hela processen och alla eventuella utmaningar skulle dokumenteras. Uppgiften hade ett tydligt teknikfokus och områden som skulle lösas handlade bland annat om vattenförsörjning, kommunikation, energi, avfallshantering, transporter, design, materialval och geografiskt läge.

För att hantera och hålla koll på hela processen dokumenterade varje arbetsgrupp sitt arbete genom att föra loggbok. En husmodell konstruerades med tillhörande skisser och ritningar. Till detta arbetade varje grupp fram en teknisk rapport av enklare slag men analys av genomfört arbete, här diskuterades även förutsättningarna för hur en bostad faktiskt kommer till. Tävlingen pågick under hela hösten och en bit in på vårterminen. Intresset är lika stort för varje omgång.

– Det är ett oerhört givande sätt att arbeta eftersom det ger både eleverna och oss som pedagoger så stort utrymme att skapa, tänka fritt, prova, utvärdera, hitta nya vägar och så vidare menar Susanne. Som pedagog har vi möjlighet till kontinuerlig dialog och utvärdering av de arbetssätt och strategier eleverna väljer, vi har hela tiden ett konsekvenstänk med oss men öppenheten och kraften som finns i att våga prova är något vi betonar. Det är så viktigt att barn och ungdomar inte blir rädda för att göra fel utan att vi uppmuntrar att hitta lösningar och våga göra om när det inte gör som vi tänkt oss. Det gäller ju egentligen oss alla, ler Susanne förtroendefullt. Inte minst oss lärare. Vi behöver naturligtvis också ha det förhållningssättet, lärarrollen genomgår en stor förändring och vi behöver både se och acceptera att lärande sker parallellt med eleverna i ett utforskande. Tekniken kan aldrig ersätta detta, den hjälper oss till fler vägar att lära och kommunicera. Just den möjligheten föder en inkluderande miljö, eftersom alla kan hitta sin form för bästa möjliga lärande. Makerkulturen passar montessoriverksamhet så fantastiskt bra eftersom det centrala handlar om ett fritt skapande där alla bidrar med sin kunskap. Det är verkligen roligt att ta vara på och verka i det som händer nu avslutar Susanne entusiastiskt.

Belief changes behaviour!

Ett av de kanske viktigaste budskapen på årets skolledarkongress skulle kunna sammanfattas just så här. Den tro eller övertygelse vi har är det som förändrar våra beteenden. Det gäller egentligen alla områden och kopplat till vår tid – digieran – landar mycket av det skolsverige har för ögonen egentligen i det här. Det går inte att börja utanför, eller utifrån utan att ha förankrat vad, varför och hur – genom ett syfte, en övertygelse eller tro.

Som ledare  behöver vi alltså arbeta med vår egen och andra människors tro. Tror vi inte kommer våra beteenden aldrig att förändras och då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker digitalisera. För vi vet ju att vi inte slänger in tekniska prylar i klassrummen för teknikens och digitaliseringen skull. Vi gör det därför att det fyller en funktion. Funktionen? Ja, ett anpassat och fördjupat lärande som föder färdigheter vi har nytta av för att leva och verka i digierans samhällen. Tekniken i sig gör ju ingen nytta. Det är ju hur, varför och till vad vi använder den som spelar roll.

I ett hav av människor som förflyttar sig mellan föreläsningssalar och mässmontrar möter jag Peter Bragner, rektor för Glömstaskolan. Han slår ner som en blixt från klar himmel i skärpa och engagemang. Vårt samtal mitt i vimlet kommer att handla om den skola han just nu, tillsammans med ett stall av vassa lärare och pedagoger, formar inför hösten. Då är det dags att flytta in verksamheten i helt nya lokaler och det märks att tänket går utanför boxen…

– Det handlar om att skapa en skola där lärandet verkligen står i centrum och det handlar mycket om flexibilitet och öppenhet. Det är egentligen grunden för all innovation säger Peter med en inlevelse och passion för det som nu händer. Vi ser en en enorm potential i allt vi gör där tekniken är en del, liksom sättet att möblera, liksom mycket annat.

Peter definierar det liv och den värld han tror att eleverna kommer att möta och befinna sig i. Hans tankar här präglar ledarskapet, vilket naturligtvis speglas i detta. Detta är tankar han utvecklar på sin blogg.

– Det troliga är att dagens växande generation inom sin livstid kommer att behöva ta ställning till och leva i en värld där man måste hantera nya etiska frågeställningar. Hur kommer vi att definiera liv och intelligent liv? Kommer åldrande att kunna bromsas? Kloning och genetiskt skapande? Redan idag kan vi ha svårt att förhålla oss känslomässigt till maskinerna. Vilken roll får religioner och gudsbegrepp om vi kan skapa liv (biologiskt och tekniskt)?

Det är tankeställare och idéer som gör att Glömstaskolan aktivt väljer att arbeta med makerspace och programmering.

– Tron om att vi är på rätt spår och tron om att detta är framtiden leder oss i det här arbetet. Varför då, det står ju inte i läroplanen. Inte än, men om vi ser oss runt i världen är det väl bara en tidsfråga. Vi vet att världen förändras och digitaliseras i allt snabbare takt. Att ta in det som en del i undervisning och lärande är viktigt. Tanken är inte att vi ska utbilda programmerare utan att vi ska förbereda eleverna för en värld där vi allt oftare kommer att behöva göra etiska och moraliska värderingar. Där tekniken kommer att vara såväl den största möjligheten och största hotet mot en hållbar utveckling. Jag tror att en hållbar framtid handlar om att utnyttja kunskapstillväxten för en fredlig och demokratisk utveckling. Alla behöver inte kunna tekniken men alla ska kunna förstå så mycket att vi tillammans kan fatta viktiga beslut och ta ut riktningen i en digitaliserad värld.

– Andra positiva vinster med att lära med hjälp av programmering och makerspace har diskuterats och framförts tidigare och jag kan bar hålla med. Men min poäng här är att om vi på riktigt vill den växande generations väl måste vi våga acceptera att skolan måste anpassa sig till en ny värld där många tidigare sanningar inte längre har bärkraft. Teknik i skolan ska inte bara förenkla och förändra lärandet. Det förändrar även kontexten för lärandet och kanske framförallt utmanar det förståelsen för kunskap och kompetens i dess djupare meningar. För att avsluta med en frågeställning. Kan vi bygga snälla robotar eller robotar som lär sig vara snälla och hur vet vi att de är det? Ligger isf godheten i handlingen eller inlärda etiska värderingar och vem äger rättan att definiera detta?

Vi skiljs åt i vimlet av Sveriges viktigaste chefer och klart står att Glömstaskolan förstår vikten av att ifrågasätta tidigare sanningar för skapa en innovativ miljö. Parallellt med detta sker ändå en enormt svartvit debatt kring digitalisering och teknik i skolan. På högsta nivå dessutom – regeringsmedlemmar som uttalar sig i termer av förbud. Har vi inte kommit längre? Vänta nu, vi var ju överens om att det är tro och övertygelse som förändrar beteenden. Då behöver vi ju arbeta med förståelse för varför – inte förbud? Eller?

Se Ingela Netz replik kring förbud och vilka konsekvenser de faktiskt får för utvecklingen. Pedagogens och elevernas digitala arbetsmognad ligger i fokus – inte tekniken i sig – det är ett av fundamenten i den undervisningen som växer fram – i digieran. Så frågan är, what´s your belief? Varför?

 

 

I det fria skapandet finner vi färdigheter

The Maker movement är en fusion av ny teknik och traditionellt hantverk. Det är helt enkelt två olika världar som möts. Vinsten i utbildningssammanhang kan enkelt sägas vara att makerperspektivet ger en praktisk ingång till teoretisk förståelse. Detta kan ge en enorm pedagogisk vinning när det handlar om att utveckla färdigheter, av både praktiskt och teoretiskt slag.

Rörelsen genomsyras av viljan att praktiskt förstå hur saker fungerar. Och hur man kan skapa nytt av det som redan existerar för att få det att fungera ännu bättre eller få det att fungera på ett annat sätt. Det är den mänskliga nyfikenheten som ligger till grund för skapandet eller görandet och det som satt igång rörelsen är den sociala gemenskapen som uppstår kring just skapandet. Denna gemenskap har i sin tur blåst liv i uppkomsten av digitala och fysiska platser att dela kunskap och verktyg med nyfikna och likasinnade. Platserna, kallas Makerspaces.

I snabb nästan explosionsartad takt, växer makerrörelsen – en global subkultur med rötter i Europa, stammen i USA och grenar i hela världen – sig allt starkare. Och tittar vi på vad ingenjörer, experimentella konstnärer, elektriker, mjukvaruutvecklare, tusentals barn och ungdomar världen över har gemensamt, så är det just det faktum att de i allt större utsträckning definierar sig själva som just Makers.

Henrik Blennow är konstnär med djup fascination för de pedagogiska möjligheter som finns i makerrörelsens kraft. Under 2015 jobbade han med konstprojektet The Tree inom vilket även MakerMobilen kan innefattas. Han var under året även en del av MakerFair i Göteborg, Stockholm och Helsingborg.

– Det jag fokuserat på är framför allt konstprojektet som en frivillig process – en process med viljan i centrum. Min beröringspunkt i Maker-kulturen är det som händer när vi skapar för skapandets skull utan ett förutsatt mål eller en specifik nytta eller syfte. Utifrån mitt perspektiv är Maker ett kreativt konstnärlig utövande eller utforskande i det participatoriska sammanhanget. Ur denna process tror jag att vi kan hitta kärnan i framtidens pedagogik.

Henrik ser stora möjligheter med makerrörelsens gränsöverskridande perspektiv för pedagogisk verksamhet.

– Vår tids lärande uppstår till stor del i mötet mellan olika världar, olika kulturer och göranden. Jag pendlar mellan konst, deltagande kultur, pedagogik och entreprenörskap. Det är här jag hittar min inspiration och mitt engagemang – jag värnar om den konstnärliga aspekten av Makerkulturen som process – och jag tror exempelvis att det är här i processens mitt en lärare skulle kunna vara och verka. På så sätt blir läraren en nyckel för eleven i utvecklingen från praktiskt skapande till teoretisk förståelse.

Just nu utforskar Henrik ett väldigt intressant spår som kan komma att landa i området mellan:
1. maker-kreativitet
2. kreativa hjälpmedel
3. pedagogiska verktyg
4. participatorisk kultur*

Alla punkterna är intressanta för skolan som verksamhet och påverkar dess utformande mer eller mindre beroende på styrning. Tittar vi närmare på den fjärde punkten så handlar den om att skapa en kultur där producentrollen är ledande. Vår tid och den tekniska utvecklingen ger oss möjlighet att byta fot från konsument till producent i media.

– Detta är en kultur som gör oss än mer delaktiga i skapandet av vår samtid, vi är med och påverkar vad som produceras. Det gör att vi förstår vår omvärld bättre och känner att vi vill vara med i det som händer. När vi som elever känner delaktighet i det vi skapar i skolan vill vi vara med och bidra. Det väcker vår nyfikenhet att själva vara medskapare och vi blir berikade i en kultur som välkomnar oss som producenter. Som det ser ut nu kommer framtidens medium för att förmedla och kommunicera detta domineras av video.

När vi talar om skapandeprocessen finns det hur mycket som helst att säga, ler Henrik, men i slutändan menar han att det handlar om viljan att vilja skapa generellt, att skapa den fysiska eller digitala platsen, det utrymmet i lärandeprocessen, där att-göra-listor, borden och måsten lyser med sin frånvaro.

– Om vi ser oss själva som en del i något större – en gemenskap – får skapandeprocessen en viss karaktär. Ser vi oss själva som alienerade får den en annan karaktär. Det är den förra – gemenskapen – som intresserar mig och som jag tror är mycket viktig i framtidens lärande och leverne.

När det kommer till Maker-kulturen ser Henrik den som en del i en större global kultur, den så kallade participatorisk-kultur* där makerkulturen är en konstart bland flera andra, men också den participatoriska konstart som på ett gränsöverskridande och lekfullt sätt bygger broar över bland annat generationer och utgör något som överbryggar nu uppdelade ämnesområden. Henrik berättar om ett exempel på detta som är under utveckling.

– I ett större perspektiv men i linje med Maker-kultur är jag just nu i kontakt med en finsk entreprenör som – baserat på forskning i finsk skola – utvecklar ett pedagogisk verktyg för att just frigöra elevers tänkande, där verkligheten kommer in i skolan. Plattformen byggs med underlag från 7 års finländsk forskning på framtidens skola. Det handlar om storytelling och att presentera vad man gör och kommer fram till i sin utforskandeprocess. Redan nu och än mer i framtiden kommer det göras med hjälp av videoklipp. Videoklipp är redan idag ett mycket centralt inslag i alla form av media och kommunikation och det kommer att explodera framöver. Storytelling är redan nu en metod för att skapa företagsberättelser och därmed stärka gemenskap, trovärdighet och relationer till omvärlden. Det är några av anledningarna till att en plattform som EdVisto kan komma att bli central i det dagliga arbetet i klassrummet. Det är en enkel plattform för att, i grupp ta fram, redigera och presentera det som skapats. Det centrala är att barn och ungdomar tränas i samarbete i olika roller och tränas i att plocka fram det som är viktigt i det vi skapar och gör. Information finns i överflöd. Att lära sig hur du producerar kvalitet, är det som har ett bestående värde. Plattformen fokuserar direkt på den pedagogiska aspekterna i att träna och lära framtidens färdigheter. Den pedagogiska aspekten i görandet eller skapandet är både intressant och viktig att utforska och förstå. Att hitta formen och rummet, där lärandet är lustbetonat och fokuserar på färdigheter, olikheter och samarbeten snarare än likriktad kunskap, är det som kommer att definiera framtidens skola. Barn fram till en viss ålder är väldigt kreativa och behöver ingen pedagogik. De leker sig fram till relevant kunskap. Det är i den kravlösa leken, som jag tror relevanta färdigheter och kunskaper formas. Maker bygger ju på just lekfullt och lustfyllt skapande. Det intressant med detta verktyg är att det har potential att knyta ihop alla delar i ett virtuellt sammanhang och samtidigt ta in verkligheten i skolan. Ett exempel är att i kemi helt enkelt sätta ihop en berättelse som grundar sig på ett antal genomförda experiment.

I vardagen har Henrik många järn i elden och pendlar mellan konst, deltagande kultur, pedagogik och entreprenörskap och det är i detta hans engagemang och inspiration frodas och växer. Det gör att han driver att antal parallella projekt, av olika karaktär. Huvudfokus ligger på att hitta synnergieffekter för att utveckla ett mer hållbart samhälle.

Han har bland annat deltagit i KidsHackDay med sina konstprojekt och har där samarbetat med Carl Bärstad, innovatören bakom roboten Quirkbot.

– Här har vi ännu en vinkling på makerkulturen och pedagogik där man kombinerar entreprörskap och leksaker föra att skapa leksaker och prototyper av idéer.

Konstprojektet The Tree lever vidare och just nu är materialet till Avatar-trädet med på Urban Burn – en participatorisk festival i Stockholm som började igår och som slutar på Söndag. Därefter fortsätter konstprojektet i Göteborg på Vetenskapsfestivalen och Mini Maker Faire. The Tree kommer att finnas där och materialet kring det kommer med all största säkerhet växa genom fler medskapare (välkomna att titta in!) och förhoppningsvis inspirera många fler framöver.

Entreprenörskapet i form av det finska samarbetet med utvecklingen av den pedogogiska plattformen går under namnet EdVistor.

2015 utsågs du till Maker of the Year. 

– Ja visserligen, men det jag representerar är ett nätverk av människor som skapar, avslutar Henrik.

 

* In 2006, Jenkins and co-authors Ravi Purushotma, Katie Clinton, Margaret Weigel and Alice Robison authored a white paper entitled Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. This paper describes a participatory culture as one:

– With relatively low barriers to artistic expression and civic engagement

– With strong support for creating and sharing one’s creations with others

– With some type of informal mentorship whereby what is known by the most experienced is passed along to novices

– Where members believe that their contributions matter

– Where members feel some degree of social connection with one another (at the least they care what other people think about what they have created)

Källa: Wikipedia

Koden till digital kompetens

Med en mycket personlig stil och röst kryddad av humor, utforskar Karin Nygårds begreppet digital kompetens, samtidigt låter hon läsaren komma hennes egen digitala utvecklingsresa in på bara huden. Koden till digital kompetens ger en grundläggande redogörelse för de begrepp vi möter i en allt mer digitaliserad tillvaro. Det kanske låter lite fyrkantigt och trist, men den är oerhört roligt skriven!

Boken tar med läsaren på en spännande resa och inspirerar den mest ointresserade att vilja börja med programmering och maker – helst nu!

Det Karin Nygårds gör så bra – är att hon lyckas hålla det så enkelt! Både gällande innehåll och stil. Styrkan i hennes berättande är främst den egna, personliga stilen och hur hennes eget förhållningssätt till det ”digitala” genomgått en fascinerande transformation.

– Om någon hade sagt till mig för fyra år sedan, att jag skulle skulle skriva en bok om programmering i skolan, hade jag skrattat högt och slagit det ifrån mig. Jag har aldrig varit intresserad av datorer och definitivt inte hur det fungerar. Jag är utbildad svensklärare för år 1-7 i grundskolan. Mina intressen har varit teater, litteratur och konst.

Och det är sannolikt detta som gör att många av landets lärare och pedagoger kommer att identifiera sig med bokens berättarjag och helt enkelt sitta lugnt i båten framöver. Karin Nygårds visar ju av egen erfarenhet, att vem som helst kan fatta intresse och lära sig behärska det som behövs för att tillsammans med eleverna skapa något nytt. Och drivkraften att lära något nytt uppstår som bekant ur ett behov.  Har du (och framförallt dina elever!) ett behov av att hänga med och ge dig i kast med digitaliseringens plats i vår tid, då är det definitivt en bok för dig och dina kollegor. Du kommer helt klart att utveckla en mer digitalt kompetent inställning och du kommer definitivt ha redskapen som behövs för att vara en del i kugghjulet, där vi tillsammans har i uppdrag att forma undervisning som genererar framtida aktiva konsumenter (och i viss mån producenter) i ett digitaliserat samhälle.

Boken besvarar frågor om datalogiskt tänkande, programmering och makerrörelsens plats i skolan diskuteras och debatteras på en nivå som väcker nyfikenhet och mod att pröva sina vingar för den som inte ännu gjort det. Det finns definitivt ett läsvärde även för den invigde, då med fokus på vad som kan vara viktigt för kollegor som inte är lika insatta. Boken lämpar sig därför mycket väl som underlag att ta avstamp i för vidare utveckling och kollegialt lärande. Skillnaderna i kunskapsnivåer gällande digital kompetens kan med bokens hjälp planas ut något, eller åtminstone skapa någon form av lägstanivå gällande förståelse och acceptans av samtidens och skolans digitala läge.

Karin Nygårds har genom sitt raka sätt att bemöta digitaliseringen av skolan och de som ska utföra den, nämligen pedagogerna (och eleverna) definitivt bidragit till att självutvecklingen och förståelsen hos pedagogerna nu kan ta fart ordentligt. På ett väldigt enkelt sätt. Öppna en bok kan vi ju alla, oavsett hur digitalt intresserade vi är, eller hur?

Skapande med IT som material – en kodknäckare till vårt digitala samhälle

Det råder härlig makerfeber i världen och inte minst i Sverige. Redaktionen tar hjälp av Carl Heath på Interactive Institute i Göteborg för att reda ut begreppen och skapa förståelse för hur maker kan komma att påverka utbildningens och skolans framtida roll. Varför ska vi arbeta makerorienterat i skolan och vad vinner vi på det? Vad behöver skolorna göra för att alla ska hänga med och inte tro att detta är en ny, övergående fluga? I det stora handlar det om att upptäcka, skapa, dela och lära för en större förståelse.

Är ni redo att lägga grunden för en mer likvärdig digital kompetens hos våra barn och unga i skolsverige? Då kör vi!

Vad är egentligen maker och hur kommer det sig att termen fått sådant genomslag på senare tid?

– Makers och Makerkultur är en förhållandevis ny etikett på gör-det-själv rörelsen i dess moderna form, där traditionella material för skapande, möts med de digitala. Det är en rörelse för skapande och kreativitet, för känslan av att inte bara konsumera analoga och digitala produkter, utan att kunna skapa, förändra, bygga vidare på och ge uttryck för idéer genom eget skapande. Intresset för Makerkultur har vuxit i takt med att material och verktyg har blivit alltmer tillgängliga. Det som för tio år sedan kostade tiotusentals kronor går idag att köpa för några tior. Det är idag fullt möjligt att skapa och utforska med IT som material långt ner i åldrarna. Som här i filmen, till exempel, när Amanda, 3 år, utforskar ett tjuvlarm som hon själv har byggt, för att förstå vad det är som händer och hur det fungerar. Ytterligare ett skäl är internet och tillgången till gemensamma globala miljöer för att dela kunskap och erfarenhet accelererar utveckling och innovation. Över plattformar som Youtube, Instructables, Thingiverse, Github med flera delas kunskap och utforskar makerkultur i alla dess former.

Varför ska vi arbeta makerorienterat i skolan?

– Det är egentligen inte något nytt sätt att arbeta på. Skolan har haft ett processorienterat förhållningssätt när det kommer till de kreativa, estetiska och praktiska ämnena länge. Det som är nytt är tillgången till nya material och verktyg för att skapa och gestalta, samt för att förstå naturvetenskap, matematik och teknik genom maker.

På vilka sätt skapar det en förståelse för det digitala samhälle vi lever i?

– I takt med samhällets digitalisering uppstår nya behov av skapande kunskaper. I skolan lär vi oss att både läsa och skriva text. Vi lär oss att uppleva musik, men också att skapa den. I samma mening behöver vi inte bara lära oss att konsumera teknologi, utan också producera den. Att kunna skapa för att förstå en del av de material som binder samman vårt digitaliserade samhälle.

Vad kan vi åstadkomma genom att arbeta ur ett makerperspektiv?

– Genom att arbeta med och inkludera programmering och skapande med IT som material i skolan skapar vi bättre förutsättningar för dagens och morgondagens elever att förstå sin samtid, en digitaliserad vardag. Vi skapar bättre förutsättningar för elever att gå vidare i tekniska och naturvetenskapligt orienterade högre utbildningar. Även för de som väljer att gå mot en humanistisk eller samhällsvetenskaplig väg, ökar förståelsen för sin samtid bättre.

Vad behöver samhällets ledare, skolan, rektorer och lärare förstå och veta om maker för att kunna sätta igång och på sikt utveckla innovativa miljöer och sammanhang?

– Det viktiga i detta sammanhang handlar inte specifikt om makerkultur, utan snarare om vikten av att ge alla elever goda förutsättningar att förstå och vara i sin samtid. Den är digitaliserad, och det innebär att kunskaper inom exempelvis programmering och skapande med IT som material är viktiga områden. Teknikutvecklingen har gjort det möjligt att utbilda inom dessa områden långt ner i åldrarna. Perspektivet Makerkultur är ett av många perspektiv att beskriva samma typ av kompetenser. Det som är kraftfullt med just detta perspektiv är att det sätter fokus på det skapande, det kreativa, det processorienterade. Och det är ett perspektiv och ett språk som beskriver området runt om på jorden idag.

Vart kommer makerkulturen föra utbildningen och skolan på sikt?

– Makerkultur, skapande med IT som material och programming skapar förutsättningar för skolan att utbilda inom områden som blir allt mer aktuella, ju mer vi digitaliserar samhället. Det är inte dessa företeelser i sig som kommer att föra skolan någonstans. De är bara nya byggstenar i en skola skapad för att möta dagens digitaliserade samhälle. Det som för utbildning framåt är utvecklingen av en politik för skolan som också den utgår ifrån vetenskaplig grund, en vilja och förmåga att kontinuerligt verksamhetsutveckla skolan hos såväl politiker, tjänstemän, skolledare, lärare och annan personal i skolan.

Vilka ”makerförebilder” kan inspirera svensk skola och det svenska samhället. Vilka är de vanligaste frågorna och funderingarna du möter när du är ute och pratar maker?

– Makerkultur är ett nytt inslag i utbildningssektorn. I projektet Makerskola hjälps skolhuvudmän, akademi, näringsliv och science centers åt att utveckla sys sätt att förstå digitaliseringen genom programmering och skapande med it som material. Projektet är ett innovationsprojekt och målbilden är att tillsammans forma och utveckla goda verksamheter, lektioner, metoder och processer. Förebilder och hjältar i detta sammanhanget är alla de lärare och skolledare som bidrar och prövar det nya, experimenterar och vågar utmana sig själv och sina verksamheter. Sådana ser vi många av i projektet, i förskolan, skolan, särskolan gymnasiet och i de övriga verksamheterna. Och för varje dag projektet pågår och fler utvecklas, skapas fler förebilder i sina respektive miljöer som kan leda och stötta kollegor och verksamhet.

Vill du komma igång? För mer inspiration och vidare diskussioner om Maker och projektet Makerskola, se filmerna på Makerskola.