Belief changes behaviour!

Ett av de kanske viktigaste budskapen på årets skolledarkongress skulle kunna sammanfattas just så här. Den tro eller övertygelse vi har är det som förändrar våra beteenden. Det gäller egentligen alla områden och kopplat till vår tid – digieran – landar mycket av det skolsverige har för ögonen egentligen i det här. Det går inte att börja utanför, eller utifrån utan att ha förankrat vad, varför och hur – genom ett syfte, en övertygelse eller tro.

Som ledare  behöver vi alltså arbeta med vår egen och andra människors tro. Tror vi inte kommer våra beteenden aldrig att förändras och då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker digitalisera. För vi vet ju att vi inte slänger in tekniska prylar i klassrummen för teknikens och digitaliseringen skull. Vi gör det därför att det fyller en funktion. Funktionen? Ja, ett anpassat och fördjupat lärande som föder färdigheter vi har nytta av för att leva och verka i digierans samhällen. Tekniken i sig gör ju ingen nytta. Det är ju hur, varför och till vad vi använder den som spelar roll.

I ett hav av människor som förflyttar sig mellan föreläsningssalar och mässmontrar möter jag Peter Bragner, rektor för Glömstaskolan. Han slår ner som en blixt från klar himmel i skärpa och engagemang. Vårt samtal mitt i vimlet kommer att handla om den skola han just nu, tillsammans med ett stall av vassa lärare och pedagoger, formar inför hösten. Då är det dags att flytta in verksamheten i helt nya lokaler och det märks att tänket går utanför boxen…

– Det handlar om att skapa en skola där lärandet verkligen står i centrum och det handlar mycket om flexibilitet och öppenhet. Det är egentligen grunden för all innovation säger Peter med en inlevelse och passion för det som nu händer. Vi ser en en enorm potential i allt vi gör där tekniken är en del, liksom sättet att möblera, liksom mycket annat.

Peter definierar det liv och den värld han tror att eleverna kommer att möta och befinna sig i. Hans tankar här präglar ledarskapet, vilket naturligtvis speglas i detta. Detta är tankar han utvecklar på sin blogg.

– Det troliga är att dagens växande generation inom sin livstid kommer att behöva ta ställning till och leva i en värld där man måste hantera nya etiska frågeställningar. Hur kommer vi att definiera liv och intelligent liv? Kommer åldrande att kunna bromsas? Kloning och genetiskt skapande? Redan idag kan vi ha svårt att förhålla oss känslomässigt till maskinerna. Vilken roll får religioner och gudsbegrepp om vi kan skapa liv (biologiskt och tekniskt)?

Det är tankeställare och idéer som gör att Glömstaskolan aktivt väljer att arbeta med makerspace och programmering.

– Tron om att vi är på rätt spår och tron om att detta är framtiden leder oss i det här arbetet. Varför då, det står ju inte i läroplanen. Inte än, men om vi ser oss runt i världen är det väl bara en tidsfråga. Vi vet att världen förändras och digitaliseras i allt snabbare takt. Att ta in det som en del i undervisning och lärande är viktigt. Tanken är inte att vi ska utbilda programmerare utan att vi ska förbereda eleverna för en värld där vi allt oftare kommer att behöva göra etiska och moraliska värderingar. Där tekniken kommer att vara såväl den största möjligheten och största hotet mot en hållbar utveckling. Jag tror att en hållbar framtid handlar om att utnyttja kunskapstillväxten för en fredlig och demokratisk utveckling. Alla behöver inte kunna tekniken men alla ska kunna förstå så mycket att vi tillammans kan fatta viktiga beslut och ta ut riktningen i en digitaliserad värld.

– Andra positiva vinster med att lära med hjälp av programmering och makerspace har diskuterats och framförts tidigare och jag kan bar hålla med. Men min poäng här är att om vi på riktigt vill den växande generations väl måste vi våga acceptera att skolan måste anpassa sig till en ny värld där många tidigare sanningar inte längre har bärkraft. Teknik i skolan ska inte bara förenkla och förändra lärandet. Det förändrar även kontexten för lärandet och kanske framförallt utmanar det förståelsen för kunskap och kompetens i dess djupare meningar. För att avsluta med en frågeställning. Kan vi bygga snälla robotar eller robotar som lär sig vara snälla och hur vet vi att de är det? Ligger isf godheten i handlingen eller inlärda etiska värderingar och vem äger rättan att definiera detta?

Vi skiljs åt i vimlet av Sveriges viktigaste chefer och klart står att Glömstaskolan förstår vikten av att ifrågasätta tidigare sanningar för skapa en innovativ miljö. Parallellt med detta sker ändå en enormt svartvit debatt kring digitalisering och teknik i skolan. På högsta nivå dessutom – regeringsmedlemmar som uttalar sig i termer av förbud. Har vi inte kommit längre? Vänta nu, vi var ju överens om att det är tro och övertygelse som förändrar beteenden. Då behöver vi ju arbeta med förståelse för varför – inte förbud? Eller?

Se Ingela Netz replik kring förbud och vilka konsekvenser de faktiskt får för utvecklingen. Pedagogens och elevernas digitala arbetsmognad ligger i fokus – inte tekniken i sig – det är ett av fundamenten i den undervisningen som växer fram – i digieran. Så frågan är, what´s your belief? Varför?

 

 

Elevperspektiv som skapar succée

Året som gått har varit minst sagt omvälvande och utvecklande för klass 6A och 6B på Edboskolan i Huddinge. Den största upplevelsen för både elever och lärare är kanske att ha hittat en verklig drivkraft till lärandet. I ett entreprenöriellt förhållningssätt till styrdokument, verklighet och skolvardag har eleverna tillsammans med sin lärare Maria Wiman startat en magiskt häftig lärprocess. Samtidigt skapar de ett värde för andra människor. Denna unika samverkan, där vuxenvärlden, gestaltad av Maria Wiman verkligen tar sina elevers idéer om förbättring på allvar, har gett fantastiska resultat. Det har gett alla involverade gnistan och tron på att förändring är möjlig!

För att förstå vad som hänt och hur det här har gått till börjar vi med att ta del av svenska- och SO-läraren Maria Wimans berättelse, baserad på ett av de projekt klassen drivit.

-En grå novemberdag förra året inleddes ett skolprojekt alldeles oväntat och högst spontant. Det var då mina elever på Edboskolan i Huddinge fick veta att det inte skulle bli en till säsong av deras favoritprogram, UR:s serie Geografens testamente. Det var också då jag, som lärare, fattade mod och vågade ta steget ut i ett kontrollerat kaos som skulle bli det hittills roligaste som jag har upplevt i mitt yrkesliv. Jag smittades av elevernas engagemang och gnista vilket ledde till att jag också vågade lägga min strukturerade undervisning åt sidan. Eleverna var helt enkelt svinförbannade över att UR inte skulle göra en säsong tre av deras favoritprogram. Det, och inte LGR 11, blev utgångspunkten för vårt kommande projekt – Att rädda Geografens testamente. Vi började med att göra en stor tankekarta tillsammans. Vad kunde vi göra? Hur gör man när man påverkar? Vilka rättigheter har man i en demokrati? Därefter förkovrade jag mig i läroplanen och började bena ut vilket centralt innehåll jag kunde väva in i elevernas idéer.

Efter det var allt satt i rullning.

-Vi gjorde en fysisk tankekarta, med papper och sax, på klassrummets vägg. I bubblorna stod bland annat rubriker som sociala medier, massmedia, andra skolor och kändisar. Sedan skred vi till verket. Totalt 48 elever blev ett team med ett gemensamt mål där olikheter premierades och där alla blev experter på olika områden. Klassens konstnärer började skriva slagord, skissa på flygblad och göra affischer. De tekniskt kunniga satte igång att skapa facebook-sidor, twitter-konton och instagramkonton. Vissa bekantade sig med skolans uråldriga telefon (med sladd!) och började ringa runt till olika tidningar och till tv för att sprida budskapet. Flera elever började göra filmer som vi kunde sprida på sociala medier, andra skrev personliga texter som vi la upp på internet eller som vi skickade till tidningar. Ett helt gäng barn skrev brev och skickade till kändisar, politiker och till andra skolor. Vi jobbade alla för ett gemensamt mål, men vi gjorde det på olika sätt. Alla fick göra det som just de var bra på och allas kompetenser blev viktiga.

Maria fick en ny roll som lärare.

– Jag fick bli projektledare och spindel i nätet. Och allt eftersom projektet växte kunde jag plocka in fler och fler punkter ur läroplanen. När vi i slutet av maj fick till en debatt med UR:s programchef Ami Malmros kunde jag till min glädje drilla eleverna i retorik. Motivationen och engagemanget kommer alldeles gratis och det kommer explosionsartat när eleverna vet att arbetet är viktigt på riktigt! Så här i efterhand, ett drygt år senare kan jag konstatera att detta projekt har täckt stora delar av läroplanen, vad gäller både svenska och samhällskunskap. Eleverna har tagit med mig på en lång resa och fått mig att omvärdera hela min syn på pedagogik. Rent konkret har vi varit med i ett tiotal tidningar, vi har varit med på tv otaliga gånger, vi har fått insändare publicerade, vi har skrivit flera debattartiklar i bland annat Aftonbladet, vi har fått med oss en rad kändisar (däribland Stefan Löfvén och Blondin-Bella) i kampen, vi har debatterat mot Filip och Fredrik i direktsänd tv och vi har träffat UR:s chefer i tung debatt i tv-huset. 17 november blev vi inbjudna till Gomorron Sverige och fick i direktsändning veta att kampen lyckades och att det blir en till säsong av programmet! Vi har också vunnit Huddinge demokratipris på 25 000 kronor. Men framförallt har eleverna insett att de kan påverka. De har arbetat oerhört kreativt enligt devisen att ingenting är omöjligt och de har fått öva på förmågor som de kommer att ha stor nytta av i framtiden. Jag som pedagog har förstått den stora vinsten i att utgå från elevernas gnista och att i möjligaste mån anpassa läroplanen efter undervisningen och inte tvärtom!

Eleverna

Ingemar Sandén är en av de elever vars text om entreprenöriellt lärande publicerades på skolbloggen 365.com. Hans reflektioner är mycket intressanta och visar ett oerhört starkt engagemang, både gällande innehåll och metod. Det mest spännande med detta utdrag ur hans text är att det så väl speglas i en oerhört lyckad samverkan mellan eleven, pedagogen och styrdokumentens mål.

”Nästan alla av er som läser är lärare så nu ska jag berätta vad du som lärare kan göra för att ditt klassrum ska bli mer entreprenöriellt. Du kanske tänker att jobba entreprenöriellt bara är en ursäkt för elever att jobba på ett oortodoxt sätt för att det är “roligare”. Men det är faktiskt lärolikt och det är bra att lära sig om man vill öppna en affär och har pr‐problem eller om du vill starta ett eget företag. Nästan alla nutida jobb behöver i alla fall lite kunskap om att jobba entreprenöriellt.  Entreprenöriellt lärande tränar också din kreativitet, din kommunikationsförmåga och ditt initiativtagande.

Det känns som om att jag säljer entreprenöriellt lärande som en vara men tro på mig när jag säger att jag informerar er om den nya eran i skolans historia som vi försöker uppnå. Vi och några andra är pionjärer och jag kommer med ett budskap. Vi har tidigare samlat in 12 000kr till barnen som flyr från Syrien och nu så håller vi på att samla in pengar till barnsoldater i Afrika som drogas och tvingas att döda sina föräldrar och att gå ut i krig. Just nu har vi snart 17 000 kr men när detta publiceras så har vi säkert mycket mer.

Vissa folk som vi har stött på har frågat vad vi får i gengäld för det som vi gör. Det finns en känsla så stark när man hjälper någon annan människa. Jag känner till den, det gör ni alla, den kallas glädje och det känns som om jag inte behöver ge något mer exempel på varför vi gör det. Som vuxen kommer jag att komma ihåg hur vi jobbade entreprenöriellt. Jag kommer inte att komma ihåg vad vår so-bok hette i sexan, utstående minnen är minnen som står ut, eller hur? Jag brukar ha en kliande känsla i skolan när jag lär mig saker och inte förstår varför jag ska lära mig just det. Det stör mig att jag lär mig om saker som inte behövs och det får mig att inte ge det mitt allt. Varför? För att jag inte kommer tänka tillbaka på när jag gav mitt allt på till exempel ett prov när jag är 30 år och hur tacksam jag är att jag pluggade dag och natt för att få ett A. Den energin kan användas till att rädda döende barn och att lära mig mer samtidigt. Jag vet vad som är viktigt för mig att kunna i framtiden och jag är ledsen, men Picassos födelsedatum är inte min prioritering”.

Visst är det fantastiska tankar att ta del av! Som lärare och pedagog är ju detta den ultimata bekräftelsen på att samarbetet med eleverna i lärandesituationen fungerar och har burit frukt! Det är ju självklart att vilja dela detta med resten av skolsverige för att bidra till att andra också får verktyg och idéer som leder till att skapa meningsfullt lärande för fler elever.

Och det är nu det blir riktigt intressant. För plötsligt får Maria och hennes elever en möjlighet de inte hade räknat med… Den positiva responsen på projekten, arbetsmetoderna och resultaten fullkomligt haglade in. Något som möjliggjordes genom spridningen på sociala medier. Så plötsligt smög sig misstron in på twitterarenan. Lärarkollegor och rektorer(!) bytte skrud till nättroll och fällde nedsättande kommentarer och påståenden om att Maria ”själv skrivit ihop elevernas reflektioner”, att ”en 12-åring aldrig skulle kunna skriva så här” och ”att tro det, är inget annat än ren och skär dumhet”.

– Det gav oss en dimension till menar Maria. Vi fick möjlighet att uppleva det vi pratat om så oerhört mycket, både hur vi behandlar varandra på nätet men också vad som händer i våra digitala fotspår när vi publicerar något på nätet. Att texten plötsligt fick eget liv och att vi på sätt och vis förlorade kontrollen över den. Hur ryktesspridning kan starta och hur det får fart. Allt detta har gett oss möjlighet att diskutera hur vi kan förhålla oss till det som händer när vi delar något på nätet, vilka konsekvenserna kan bli och så vidare.

Vad var elevernas reaktioner när du berättade om helgens twitterdrev?

– Först blev de ledsna för min skull men det som är mest intressant är naturligtvis konsekvensen av vuxna skolmänniskors agerande. Det födde en enorm förvåning över vuxenvärlden och den bestörtning över att barns röster inte räknas, inte tas på allvar, blev det vi talade om mest. Syftet med elevernas texter var att de ville bidra med ett elevperspektiv för att göra skolan bättre. Vi har fått oerhört mycket positiv feedback, vilket har gjort oss stolta och glada så vi rider på en framgångsvåg, skrattar Maria. Den här andra effekten som uppstod hade vi inte riktigt räknat med men vi är tacksamma över att vi fick möjlighet att diskutera den mottagarreaktionen också.

Vad har ni fått för positiv feedback?

– Det är många skolor, lärare och elever som hejar på oss och talar om att vi inspirerar dem till att tänka nytt och våga. Att det verkar så roligt och spännande att utgå från elevernas idéer. Ja, överlag är reaktionerna oerhört positiva. Det jag gör är att uppmuntra, pusha, ge feedback och anpassa det eleverna vill till läroplanen. Alla innovativa, kreativa initiativ är elevernas, så är det verkligen. Det enda jag behöver ha är modet att våga tillsammans med dem. Vi har så fantastiskt kul tillsammans. De ställer öppna frågor, är långt gånga i sitt resonemang och vi får deala med det som händer när det händer.

Vad var det som gjorde att du valde att berätta om twitterdrevet och vuxna branschkollegors misstro för dina elever?

– För det första för att jag vågar det och för att jag tyckte att de skulle få upprättelse, de förtjänar rätten till det de faktisk skapat. För det andra för att vi kunde dra lärdom av detta inför framtida projekt och situationer. De har gnistan att förändra! Kunskapen att göra något åt saken, de utvecklar eget ansvar, de vet verkligen att det går att förändra. De har en fantastisk inställning och har i olika medier gått ut med en inbjudan till dem som tvivlar på deras kompetens. De vill gärna visa upp sitt arbetssätt och bjuder på fika, det är bara att ringa eller maila. Alla är välkomna.

Jag ringer upp klassen och få prata med Matilda Solstrand och Elsa Holmlund i 6B.

– Först blev vi lite chockade över att det finns vuxna och som i det här fallet andra lärare och rektorer, som inte tror på oss. Vårt arbetssätt är väldigt entreprenöriellt och vi gör det vi tycker vi är bra på för att skapa värde för andra. Det är väl klart att vi har snappat upp orden. Maria använder de orden som finns i läroplanen för att de beskriver vad vi gör och när vi berättar om det använder vi samma ord. Vad är det för konstigt med det?

Har ni diskuterat twitterdrevet med era föräldrar?

– Ja, absolut! Våra föräldrars reaktion var att de tyckte det var ett väldigt tråkigt sätt att bemöta barn. De var konfunderade över vad reaktionen egentligen bottnar i.

Hur ser ni på lärarna och rektorerna som gav er möjlighet att uppleva ett drev i sociala medier?

– Det är ju en självklarhet att vuxna ska vara förebilder, och lära oss att argumentera på ett moget sätt. Nu blev det tvärtom. Någon måste ta ansvar och i det här fallet så blev det vi. Och det är ju tydligt att ålder inte spelar ingen roll… Vi tycker att falskheten är det värsta, de har nog pratat inför sina elever om hur man ska bete sig på nätet och att man inte får kränka någon och sedan tänker de inte på konsekvensen av sitt eget uppträdande. Vi har också funderat på hur låga förväntningar de måste ha på sina egna elever. Det känns hemskt! Vi vill gärna att de kommer och besöker oss och pratar med oss, innan de påstår saker om vad vi kan och inte. Det hade varit bättre om de tog reda på vad som gäller genom att gå till källan för information. Helt enkelt kontakta oss.

Det Ingemar, Ida, Matilda och Elsa med klasskollegor ger uttryck för är en konkret form av skolförbättring. Något som föder en enorm motivation och vittnar om en meningsskapande skolgång. Många gånger finns de bästa skolutvecklarna mitt framför ögonen på oss, där i klassrummet. Det är vuxenvärldens och skolans ansvar att se det och skapa möjligheter av det. Finns det någon lärare eller pedagog i vårt land som inte skulle vilja uppleva ett liknande scenario fyllt av mening och mål varje dag tillsammans med sina elever? Skulle svaret mot förmodan vara ja? Då är det hög tid att byta jobb… OMEDELBART.