Sven-Eric Liedman om skolans och lärarens uppdrag

För några år sedan skrev Sven-Eric Liedman ”Hets! En bok om skolan”. Den kom att omnämnas som årets viktigaste debattbok i DN. Ett omdöme med fog för sig, det Liedman diskuterar är nämligen inga vardagliga trivialiteter, utan en av samhällets viktigaste institutioner. Skolan.

Regnet öser ner och det lilla caféet bjuder in till att sitta förtroligt i varsin fåtölj med sikte på ett samtal av fördjupad karaktär. Liedman tar mig med på en resa. En resa genom skolan och förutsättningarna för hela dess väldiga organism. Han talar med sådan insikt som bara han kan.

I vårt samtal blir det tydligt för mig att den öppna fria frågan som form, är det som genererar utforskande och föder glädje att lära. Kunskap som blir kvar och formar oss till de människor vi är.

Vad är viktigt att lärare ägnar sin tid åt, och varför?

-Lärare måste ägna sin tid åt så oerhört mycket omkring själva undervisningen, åt byråkrati i form av stora mängder material som ska redovisas. En byråkrati som hotar att sluka alldeles för stor del av tiden, inleder Liedman.

Det är ju själva undervisningen som utgör fundamentet för det allra mest väsentliga i skolgången, nämligen den levande kontakten, den fördjupade relationen människor emellan. I förhållande till detta talar han bestört om tanken på att elever ska betraktas som kunder.

-Vi kan alla vara kunder men det betyder inte att vi har en personlig relation i ett affärssammanhang. Vi beställer, betalar och förväntar oss leverans. I skolan däremot, baseras förhållandet på andra grunder, en djupt personlig relation. Vi talar många gånger om skolan som en förberedelse för livet men den är också en del av livet. Det är väsentligt att vi förstår vilken oerhört viktig del av en ung människas uppväxt skolan verkligen är. Den generation som idag växer upp ägnar så stor del av sitt liv i skolan och relationen till läraren är då helt avgörande för hur vi formas. Naturligtvis påverkar även relationen till vänner och förhållandet till den stora gruppen, klassen, tillvaron. Det är en viktig del av skolans funktion, en övning i social kompetens och acceptans för sådant vi inte alltid skulle välja själva.

Liedman menar att det är i huvudsak två områden en lärare ska intressera sig för, det ena är sina ämnen, att ha goda kunskaper i dem. Det andra är eleverna. Det sistnämnda området är en ibland svår och mycket utmanande uppgift, konstaterar Liedman.

-Det händer naturligtvis att vi möter elever som vi inte omedelbart uppfattar som sympatiska. Detta till trots består vår profession av att som lärare knyta an ändå. I de lägre åldrarna förutsätts dessutom en omedelbar anknytning. Eftersom vi är människor och därmed slår på reptilhjärnan i första mötet med andra, plockar vi fram våra fördomar och kategoriserar direkt. Att lära känna en människa är i själva verket en lång process och handlar om att intressera sig för den individen genom att utforska intressen och förutsättningar.

Eftersom Liedman lägger stor vikt vid lärarens dubbla kompetens, dels människointresset och dels intresset för det som ska läras ut, är han skeptisk till den enorma kontrollapparat som vuxit fram kring skolan.

-Ju mer splittrat ett skolsystem blir, desto större behov av kontrollfunktioner. Det är naturligtvis en rättviseaspekt, reflekterar Liedman. Han är ingen vän av det stora fokus skolan lägger på nationella prov exempelvis. I fotspåren av detta beskriver han utvecklingen i USA, där man konstaterat att den blinda inriktningen på prov i de ämnen man anser vara centrala, har gjort att den breda floden av andra berikande ämnen har torkat ut.

-Ur detta har ett destruktivt system tagit form: Teaching for the test, dvs att läraren koncentrerar sin undervisning till att eleverna ska klara proven. Liedman konstaterar med erfarenhet i ryggen, att ett prov säger väldigt lite om den mycket invecklade process som inlärning egentligen innebär.

Hur kan då skolan se till att lärare får ägna tid åt kunskaps- och relationsbygge?

Jo, artikulerar Liedman, vi måste fråga oss om alla dessa prov verkligen behövs i så stor utsträckning. I utforskandet av detta följer sannolikt en minskad administrativ börda för läraren. Då kan utbildningens mer människodanande, djupare funktion, återupptas. I och med New public management, med rötterna i nyliberalism och taylorism, har denna funktion nästan helt byråkratiserats bort till förmån för effektivitet och lönsamhetstänkande. Detta är en internationell trend, som omvandlar lärandeprocessen till mätbara siffror, ett slags kvantifieringshysteri. Liedman skakar uppgivet på huvudet och fortsätter.

-I detta finns också en misstro mot det mänskliga omdömet. Det mänskliga omdömet är alltid säkrare. I en biorecension exempelvis, står alltid en siffra som uttrycker ett värde, men vill vi ha ett mer kvalificerat omdöme läser vi recensionen. Det mänskliga omdömet tar tid och är ibland komplicerat att förmedla. Vi måste försöka återupprätta det i utbildningssammanhang eftersom det utgör en grundsten i vår mänskliga kommunikation. Utan det mänskliga omdömet kan vi aldrig nå fördjupade insikter och komma vidare från våra ytligaste föreställningar om oss själva, världen och varandra.

Vad är då skolans uppdrag egentligen?

Liedman tänker vidare kring vikten av att skolan är en plats där utbildning och bildning måste förenas för att uppnå en meningsfull inlärning, en djupgående sådan. Han definierar bildning som kunskap vilken påverkar oss och får ett värde i våra liv, präglar oss och vår identitet över tid. Utbildning däremot, som en process vilken omfattar vissa villkor. Sätter den inga spår, har den endast ett värde i form av ett instrument för att ta oss dit vi vill.

-Återigen bör vi ställa oss frågan vad skolans uppdrag egentligen bör vara. Särskilt som politiker med några få penseldrag kan förändra och reformera system som påverkar flera generationer framöver. På gott och ont är skolan en trögrörlig organism, menar Liedman. Det ligger i institutionernas natur. Önskan om att revolutionera och förändra har vuxit sig stark hos politikerna i takt med att skolan blivit mer av ett populistiskt valrörelsefenomen. Men människan är ett vanedjur och förändringar i en så etablerad institution som skolan, tar tid.

Liedman faller tillbaka till den karaktärsdanande och sociala institution skolan trots allt är när han diskuterar sig fram till dess tre huvuduppdrag:

  • Skolan ska förbereda människan för yrkeslivet
  • Skolan ska förbereda människan för livet i ett demokratiskt samhälle
  • Skolan ska förbereda människan för ett rikt liv

Detta ställer stora krav menar Liedman eftersom skolan också ska ta konsekvenserna av förberedelserna. Här har digitaliseringen ett mycket stort inflytande över skolan. I dagens samhälle innebär det bland annat att skolan är en del i barns och ungas identitetsskapande på nätet. Att förbereda och ge verktyg att hantera denna parallella existens, samt förebygga ett gott socialt samspel i den digitala världen är både en mycket stor utmaning och ett stort ansvar.

Liedman har inte alla svar (det hade gjort vårt samtal ointressant) och det slår mig än en gång att hans tankegångar finner näring, inte i att hitta svaren, utan i att söka frågorna. Frågorna som öppnar upp för det vida tänkandet. Och det livslånga lärandet.

När vi skiljs åt i regnet, är det med en insikt om vikten av att våga ställa frågor vi inte alltid själva har svaren på. Om vi provar det, vad händer då i våra klassrum?