Ombytta roller på samtidens digitala skolarena

Morgondagens samhällsmedborgare är våra barn. Dina barn, mina barn, våra barn. Vi kan inte med säkerhet fastställa hur ett framtida samhälle kommer att te sig i detalj, men vad vi kan göra är att anta. Vi kan, med säkerhet, anta att den digitala utvecklingen kommer att fortsätta i rasande takt. Teknik och digitala verktyg kommer att bli än mer självklart i vår vardag. Det är anledningen till att dagens pedagoger har ett ansvar för att barn och unga i förskola och skola ska ges möjlighet att arbeta med digitala verktyg. De utgör idag ett demokratiskt verktyg och att inte låta barn använda digitala verktyg för att utveckla sitt lärande borde vara ett brott mot barnkonventionen i vår tid? Särskilt om det beror på att pedagogen eller skolan väljer bort digitaliseringen på grund av ekonomiska hinder eller för att läraren själv saknar intresse och därmed kunskaper…

– Det borde vara en självklarhet att alla lärare och rektorer ser till att kompetensutvecklas digitalt, vi kan inte längre välja ett yrke och tro att det ska utföras på samma premisser som för 20 år sedan, vi har som pedagoger själva ett ansvar för att utveckla vår undervisning tidsenligt. Det ingår i arbetet. Inget förändras egentligen genom att vi i hysterisk takt kastar in datorer och surfplattor i klassrummen, om pedagoger upplever en motvilja utvecklingsmässigt. Då kommer utrustningen inte att användas till annat än planlöst surfande menar Thomas Björklund, förälder och entreprenör med IKT-bakgrund inom skola.

Och vad vi ser, är egentligen något av en kulturkrock, kanske inte bara generationer emellan utan människor emellan. Det finns ju mängder med goda exempel på människor i olika åldrar som visar stort intresse för utveckling och är utvecklingsbenägna oavsett. Och så finns det människor vars personlighet inte attraheras av förändring. Alla dessa människor ryms naturligtvis inom skolans enorma system. Det är bara det att vi inte har ett val. Förändring och utveckling sker i samhället oavsett vilken personlighetstyp vi har. Och nu sker utvecklingen snabbare än någonsin och då blir skolans, rektorernas och pedagogernas förmåga till flexibilitet och anpassning, viktigare än någonsin.

För att skapa en begriplig bild av vad som händer och vad vuxenvärlden, däribland många pedagoger, står inför är Prenskys benämning relevant. Prensky kallar dagens barn och unga ”digital natives” som möter en grupp vi kan kalla ”digital immigrants”, dit många av skolvärldens vuxna kan räknas. Vuxna som har en helt annan bakgrund, med helt andra erfarenheter av lärande. För oss digitala immigranter sker nämligen en differentiering, vi skiljer på lärandeverkligeheter i termer av bra och dåligt. Vi gör detta utifrån våra erfarenheter och traditioner kring inlärning vilket gör att vi tar oss rätten att bestämma vems verklighet som är bra eller dålig, rätt eller fel. Och eftersom vi är vuxna har vi makten att bestämma detta. Detta är sannolikt en bidragande orsak till att dagens debatt om smarta telefoner och datorer i skolan ser ut som den gör.

Vi måste naturligtvis som vuxna ta ansvar för hur och till vad utrustningen används, det gäller inte minst den didaktiska aspekten. Att eleverna har god datorvana innebär inte per automatik att de vet hur datorer kommer bäst till sin rätt i undervisningssammanhang. Det är skolledningens och lärarnas ansvar att planera och genomföra – tillsammans med eleverna. Vi behöver lägga mycket större fokus på socialt samspel, hur vi agerar ansvarsfullt gentemot varandra och naturligtvis tala mycket om och träna elevernas och vårt egna källkritiska tänkande. Vi behöver, i digitaliseringen av samhället och därmed skolan, se till att det som karaktäriserar det mänskliga, nämligen kommunikation och färdigheter i kommunikativ kompetens, inte glöms av i undervisningssammanhang. Att det framför allt inte glöms av i brukandet av internet och sociala medier. Kommunikation kräver lika stort ansvar oberoende fora. Men det finns också ytterligare aspekter skolor och huvudmän behöver tänka till kring. Det gäller helt enkelt de fysiska utrymmen där bildning och kunskap skall utvecklas och frodas. För att värna om människors, både elevers och pedagogers personliga integritet. Det gäller allt från säkerhet på internet till en sådan sak som omklädningsrummen i anslutning till idrottshallar. I och med mobilkameror, utbredd mobbning och kränkningar på nätet borde det väl rimligtvis finnas omklädningsrum, ungefär som provrum i butiker?

Det finns oerhört många goda exempel som visar att den digitala utvecklingen stimulerar socialt samspel och samarbete, att det utvecklar barns och ungas tillit vilket i sin tur stärker självkänslan, det vill säga grunden för lärande och personlig utveckling. För att fler elever i svensk skola ska få uppleva detta krävs att alla som arbetar inom skolan öppnar upp för att våga ifrågasätta och revidera sin yrkesutövning. Det är vår uppgift att släppa våra färdiga bilder av vad det innebär att vara rektor, lärare, pedagog och så vidare, för att kunna byta roller och sätta oss in i hur det är att vara ”a digital native”. Ett sätt är att spela spel med eleverna (eller dina barn) så gör du snabbt erfarenheten av att inte vara den som levererar kunnande. Det öppnar och aktiverar en medvetenhet om vad eleven faktiskt kan. Det blir också tydligt vilka pedagogiska möjligheter spelarenor som exempelvis Minecraft erbjuder för att lära och utveckla färdigheter. Att uppleva ett barns förmågor på en digital arena kan ge dig en helt ny bild av elevens kompetens. Vi talar ofta om elevperspektiv men det vore nog sannerligen nyttigt att oftare inta elevens perspektiv. Byt skor helt enkelt. Det ökar medvetenheten om varför vi tänker och tycker som vi gör.

Drömmen om en skola där kunskapen är det centrala

Eddy Nehls har en brokig bakgrund, berättar han när vi möts. En skolgång kantad av flitigt umgänge med vänner och egentligen alldeles för lite fokus på lärande, enligt honom själv. Han ville lära, men ju mer lärarna pratade desto fler och rikare dagdrömmar uppstod. Det resulterade i mediokra betyg från grundskolan och efter en praktiskt inriktad gymnasieutbildning kom Eddy Nehls att inleda sitt yrkesliv som bagare. Dagdrömmarna segrade så småningom över ett klent självförtroende vilket låg väl förpackat långt ner i den mentala ryggsäcken från skoltiden. Efter ett par år på Komvux öppnade universitetsstudierna en ny värld, först som student och därefter som doktorand.

– Sedan disputationen 2003 har jag arbetat på Högskolan Väst, som lektor i kulturvetenskap på institutionen för Ekonomi och IT. Kunskap har kommit att bli mitt liv och kampen för kvalitet känns idag viktigare än allt annat.

Och så är det verkligen. Vårt kunskapsfilosofiska samtal skulle kunna pågå i timmar och tar sitt ursprung i tankar om (kultur)vetenskapens roll i samhället, och reflektioner över vardagen utifrån såväl kulturella som kunskapsteoretiska perspektiv. Tankar och reflektioner som Eddy Nehls ger uttryck för på Flyktlinjer – en vetenskaplig blogg där han undersöker kunskapsproduktionens villkor och söker skapa förståelse för kulturens komplexitet – blir fundamentet i vårt samtal. Han använder skrivandet som ett verktyg för reflektion i vardagen och han låter tankarna flöda fritt. Hans enda krav är att kunskapen ska stå i centrum. Flyktlinjer är helt fristående från hans anställning som lektor.

När drömmar får luft

– Det dröms alldeles för lite i skolan idag, och planeras och kontrolleras alldeles för mycket. Och i takt med att planeringen och kontrollen blir viktigare dras allt fler andra aktörer än lärare in i organisationen, vilket påverkar lärandet och kunskapsutvecklingen. Konsekvensen blir att kunskapen och lärarna allt mer förpassas ut i periferin. Dagens skola styrs lite för mycket av realism, och lite för lite av idealism. Vi har för stort fokus på budgetdisciplin och mätbarhet. Sökandet efter kunskap är en jakt på insikt om det vi inte vet. Utbildning är skapande verksamhet, inte reproduktion av information diskuterar han vidare.- För att kunna lyfta sig över det givna och förutsättningarna du har krävs att det finns utrymme för storslagna drömmar, och det är avgörande att det handlar om visioner och inte mål. För mål MÅSTE nås och målsäkring kräver resurser, ju mer resurser desto mer ambitiösa mål. Visioner kan vara hur storslagna som helst, och så länge vi håller dem vid liv och strävar efter dem, är det bra. Lärande kan och bör inte vara ett allt för detaljerat mål. Därför drömmer jag om en skola vars ambition är att utgöra ett slags golv för eleverna att stå på, och en högre utbildning som fungerar som en trampolin för studenterna kan ta spjärn mot i sin strävan upp och ut. Ingen kan ändå garantera någon annans kunskaper. Därför är dagens fokus på betyg alldeles galet, utifrån ett kunskapsperspektiv. Kunskap vill jag se som ett samtal, ett slags improvisation eller som en dans. Det förstår alla, att det kräver samspel och (minst) två aktörer som strävar mot och vill åt samma håll. Som skolan och den högre utbildningen utvecklats likar det allt mer en (läraren) som drar, och en (eleven/studenten) som åker med, mot målet: BETYGET.

Arbetet som lärare har sakta och i små, ofta välmenande steg, förändrats.

– I begynnelsen var lärarens makt oinskränkt och friheten att utforma verksamheten total. Den som ville lära fick finna sig i att vara underordnad, tills hen skaffat sig tillräckliga kunskaper och erfarenheter att utmana läraren eller professorn. Det arbetet utfördes helt och hållet av eleven och studenten. Och läraren ägnade sig åt egna studier, forskning och kunskapsutveckling. Då stod kunskapen i centrum. Dock var den där oinskränkta makten som helt låg hos läraren inte oproblematisk, eftersom kunskap kunde också låsas in och lärande kunde hindras. Det var inte bra och att det lätt kan bli så måste man vara vaksam på och utarbeta metoder för att förhindra. Jag drömmer som sagt omsamspel, så allt var inte bättre förr.

Så hur ser då drömtillvaron ut?

– Att lärare får vara lärare på riktigt, det vill säga syssla med kunskap och lärande, dels tid för eftertanke och reflektion. Människan är ett lärande djur, men om lärandet inte riktas och om eleverna allt för tidigt lämnas vind för våg av en besjälad människa som tycker allt är lika bra, är det långt ifrån säkert att det man lär sig är det man behöver för att leva ett långt och lyckligt liv och för att bygga ett hållbart samhälle. Tyvärr finns idag inte tiden och förmågan till reflektion som behövs för att hantera komplexitet. Lärande är inte alltid lustfyllt, inte hela tiden. Lärande är som konditionsövningar, det gör ont och är jobbigt att kämpa sig fram, men när målet är nått inser man att det var mödan värt. För egen del använder jag min fritid för eftertanke och reflektion, det är också en återhämtning, för att jag skall klara av att skapa och ge detta till studenterna under ett helt läsår.

En skola där ekonomin är ett instrument för klok förvaltning och ingen budget styr.

– En skola som får en summa pengar att förvalta på bästa sätt i enlighet med visionen: En kunskapsskola värd namnet! Ekonomi ska handla om att förvalta pengarna klokt, inte vara ett instrument för att styra verksamheten mot ett mål som (detalj)formuleras av någon annan än lärarna. Skolan jag drömmer om bygger på tillit och ansvar, och den har kunskapen i fokus. Kontroll och styrning äter resurser på ett oroväckande och bedrägligt sätt. Den införs av omsorg och med goda intentioner, men tenderar förr eller senare att bli sitt eget mål. Hur stor andel av pengarna som läggs på skolan idag går åt till kontroll av verksamheten? Hälften, mer, eller mindre? Oavsett är det alldeles för mycket, för kunskap går inte att kontrollera, inte på det sätt som det görs idag, och i alla fall inte utan att det drar resurser från kärnverksamheten. Kontrollen över kostnaderna uppnås genom att hålla isär olika slag av kostnader. Lärarnas löner, lokalhyra, läromedel, kontorsmaterial och administration klumpas inte ihop i en och samma budget för att där kämpa om utrymmet. Därigenom blir det lättare att parera olika behov, utan att ställa dem mot varandra. Totalkostnaden kontrolleras genom att det inte är verksamheten som bestämmer vad det får kosta, det gör politikerna, som anslår medlen som skolledningen har att förvalta efter bästa förmåga och med kunskapen i fokus. Transparens och en stående inbjudan till media och andra att granska hur medlen används är den enda kontroll som behövs, och om tveksamheter identifieras startas en dialog för att förstå hur man kan arbeta bättre. Hela tiden med kunskapen i fokus.

Blir det inte kaos om kontrollfunktioner försvinner?

– Det är inte kontrollen i sig jag är kritisk till, det är aningslösheten om dess negativa konsekvenser och dess förmåga att flytta fokus från kunskapen till mätresultaten.Det är en plats där kunskapen flödar, och gör den inte det modifieras verksamheten så att utvecklingen rör sig i den riktningen. Kontrollen finns inbyggd i verksamheten genom att ingen släpps igenom utan att man uppfyller på förhand, gemensamt framförhandlade kriterier. Kontrollen handlar om att ansvaret för kunskapskvaliteten ligger på den som ska lära. Först när hen kan visa att hen når upp till kraven släpps hen vidare i systemet. Och man får försöka tills man lyckas. Hjälp finns att få i den utsträckning vi gemensamt anser vara skäligt.

Alla kan alltid bli bättre och ingen blir någonsin fullärd.

– Kvaliteten i verksamheten garanteras av att den tanken genomsyrar allt. Alla är ständigt på väg. Att vara bäst är inget bra mål, för den som är bäst kan fortfarande vara dålig, i förhållande till idealet. Att hela tiden bli bättre är inget mål, utan en vision. Skola och utbildning är inget man ska bli färdig med, det är en ständig kamp upp, ut, vidare. Högre, längre, djupare och ju fler nivåer desto mer komplext blir det. Ju fler som engagerar sig i processen desto bättre. Skolan är allas angelägenhet, inte några få experters. Bara så kan en kunskapsnation byggas. Ska hotet som just nu riktas mot öppenheten, intellektet och kunskapen kunna mötas krävs en skola värd namnet. Demokrati är svårt, oerhört svårt. Därför behövs kunskapsskolan, men den kan lika lite som fred och förståelse kan tvingas fram med våld. Kunskap kan bara lockas fram med kärlek, tålamod och förståelse för komplexitet och det faktum att det aldrig finns några garantier för framgång.

Hur ser du på digitaliseringen och dess påverkan på kunskap?

– Jag tänker kring detta som jag tänker kring ekonomi i förhållande till skolan och kunskapsbildningen. Digitaliseringen är ett fenomen som präglar vår samtid och bör utgöra ett instrument för att hjälpa och stötta verksamheten mot ett mål som formuleras av lärarna. Användningen av digitala verktyg ska bygga på ansvar, både från lärares och elevers utgångspunkt. Och med kunskapen i fokus. Personligen har jag haft stor nytta av IT i min egen kunskapsutveckling och framförallt när det handlar om skrivandet. Det är så ytterst livsviktigt för mig att förmedla mina tankar i ord, reda ut dem och frottera dem för att jag ska utvecklas och kunna söka nya vägar. Som dyslektiker underlättar tekniken vardagen som skribent och lärare enormt. Datorn utgör ju ett hjälpmedel som gör att jag kan koncentrera mig på kunskapsutveckling medan datorn tar hand om läsbarheten i de tankar jag förmedlar, ler Eddy. Det är ju bara en aspekt, men ack så viktig för alla med dyslexi, elever i skolan såväl som senare i vuxenlivet.