Källkritiskt tänkande övas i samverkan mellan digital resurs, kulturinstitution och gymnasieelever

Behovet av källkritiskt tänkande har diskuterats i olika sammanhang på senare tid. Skolan har insett att kunskapsbehovet växer, både bland vuxna och unga. En förståelse som äntligen leder fram till samverkan med andra aktörer.

Utifrån unikt källmaterial i Nordiska museets arkiv och bibliotek har elever från olika delar i landet nu fått lära sig skriva för uppslagsverk och öva på digital källkritik. Den 16 mars presenteras projektet Att skriva kulturhistoria på Wikipedia, ett pilotprojekt av Nordiska museet och Wikimedia Sverige för gymnasiet under läsåret 2016/17 på Nordiska museet.

På Nordiska museet går det att lära känna svensk historia och kulturhistoria genom utställningar, arkiv, bibliotek och webbplats. Sedan 2010 arbetar museet med att öka tillgängligheten genom att också finnas på plattformar som det fria digitala uppslagsverket Wikipedia. I det arbetet har museet samarbetat med den ideella föreningen Wikimedia Sverige, som verkar för att sprida fri kunskap och har hjälpt lärare att använda Wikipedia som pedagogisk resurs.

Projektet Att skriva kulturhistoria på Wikipedia föddes ur insikten att Wikipedia kan användas som pedagogiskt verktyg för källkritik. Nordiska museet och Wikimedia Sverige såg möjligheten att på samma gång tillgängliggöra samlingar och komplettera och förbättra Wikipedia. Ämnen som mode, mat, bostadsskick och socialhistoria är välrepresenterade i Nordiska museets arkiv och samlingar medan de i uppslagsverket saknas eller har stora luckor. Av de skolor som anmälde sig till projektet valdes fem ut: Karlfeldtgymnasiet i Avesta, Kristinegymnasiet i Falun, Nacka gymnasium i Nacka, Hagagymnasiet i Norrköping och Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå.

Eleverna fick tillämpa en ny laborativ pedagogik när de arbetade på temat Från fattigsverige till folkhemmet och frågeställningen ”Hur var det att leva och arbeta i Sverige mellan 1870-tal och 1930-tal?”. Eleverna har med hjälp av originalkällor och material ur museets arkiv som frågelistor, godtemplarminnen, matsedlar och amerikabrev skrivit artiklar på Wikipedia om exempelvis kvinnlig rösträtt, folkrörelsernas framväxt och emigration.

– Eleverna läste in sig på litteraturen, sökte upp källmaterial och har sedan formulerat artiklar med källhänvisningar som kan läsas av allmänheten. De har på så sätt fått ta del av hela förloppet och lära sig hur kunskap uppstår, berättar projektledaren Aron Ambrosiani, digital producent på Nordiska museet.

Wikimedia Sverige hjälpte eleverna att analysera och redigera wikipediaartiklar. Bland annat har de lärt sig att använda museets digitaliserade fotomaterial i artiklar. Att lära sig granska Wikipediaartiklar är en värdefull färdighet med tanke på att det är en av de allra mest besökta webbplatserna i världen och att alla artiklar skrivs av användarna själva, ofta privatpersoner.

 Förutom ämneskunskap har projektet lärt mig att lägga ut artiklar på Wikipedia så att jag kan sprida kunskap även till någon som inte har privilegiet att få en utbildning, säger Jonatan från Nacka Gymnasium, som skrivit om nykterhetsrörelsen.

Projektet har resulterat i ett flertal förbättrade artiklar på svenskspråkiga Wikipedia, att Nordiska museets samlingar och kunskap använts och blivit tillgängligt för fler och att en grupp gymnasielever fått övning inför fortsatta högskolestudier och arbetsliv, inte minst i källkritik.

När eleverna arbetar med Nordiska museets samlingar och Wikipedia ser vi hur det digitala blir ett verktyg till historiskt sammanhang. Samtidigt tränar de sig i källkritik som är en av nycklarna till delaktigt medborgarskap i ett digitaliserat samhälle, säger Anna Troberg, verksamhetschef på Wikimedia Sverige.

Det känns förstås särskilt roligt att Nordiska museet bidrar till att ungdomar idag lär känna sin historia och tillgängliggör den för framtiden, säger Sanne Houby-Nielsen, styresman för Nordiska museet.

Den 16 mars presenteras pilotprojektet och elevarbetena för läsåret 2016/2017 på en avslutande träff på Nordiska museet. Att skriva kulturhistoria på Wikipedia fortsätter med en ny projektomgång under kommande läsår. Intresseanmälan öppnar i samband med museernas vårmöte i april.

Vem är vem på en digital arena?

Morgondagens samhällsmedborgare är våra barn. Dina barn, mina barn, våra barn. Vi kan inte med säkerhet fastställa hur ett framtida samhälle kommer att te sig i detalj, men vad vi kan göra är att anta. Vi kan, med säkerhet, anta att den digitala utvecklingen kommer att fortsätta i rasande takt. Teknik och digitala verktyg kommer att bli än mer självklart i vår vardag. Det är anledningen till att dagens pedagoger har ett ansvar för att barn och unga i förskola och skola ska ges möjlighet att arbeta med digitala verktyg. De utgör idag ett demokratiskt verktyg och att inte låta barn använda digitala verktyg för att utveckla sitt lärande borde vara ett brott mot barnkonventionen i vår tid? Särskilt om det beror på att pedagogen eller skolan väljer bort digitaliseringen på grund av ekonomiska hinder eller för att läraren själv saknar intresse och därmed kunskaper…

– Det borde vara en självklarhet att alla lärare och rektorer ser till att kompetensutvecklas digitalt, vi kan inte längre välja ett yrke och tro att det ska utföras på samma premisser som för 20 år sedan, vi har som pedagoger själva ett ansvar för att utveckla vår undervisning tidsenligt. Det ingår i arbetet. Inget förändras egentligen genom att vi i hysterisk takt kastar in datorer och surfplattor i klassrummen, om pedagoger upplever en motvilja utvecklingsmässigt. Då kommer utrustningen inte att användas till annat än planlöst surfande menar Thomas Björklund, förälder och entreprenör med IKT-bakgrund inom skola.

– Och vad vi ser, är egentligen något av en kulturkrock, kanske inte bara generationer emellan utan människor emellan. Det finns ju mängder med goda exempel på människor i olika åldrar som visar stort intresse för utveckling och är utvecklingsbenägna oavsett. Och så finns det människor vars personlighet inte attraheras av förändring. Alla dessa människor ryms naturligtvis inom skolans enorma system. Det är bara det att vi inte har ett val. Förändring och utveckling sker i samhället oavsett vilken personlighetstyp vi har. Och nu sker utvecklingen snabbare än någonsin och då blir skolans, rektorernas och pedagogernas förmåga till flexibilitet och anpassning, viktigare än någonsin, fortsätter Thomas med stort engagemang.

För att skapa en begriplig bild av vad som händer och vad vuxenvärlden, däribland många pedagoger, står inför är Prenskys benämning relevant, menar han. Prensky kallar dagens barn och unga ”digital natives” som möter en grupp vi kan kalla ”digital immigrants”, dit många av skolvärldens vuxna kan räknas. Vuxna som har en helt annan bakgrund, med helt andra erfarenheter av lärande. För oss digitala immigranter sker nämligen en differentiering, vi skiljer på lärandeverkligheter i termer av bra och dåligt. Vi gör detta utifrån våra erfarenheter och traditioner kring inlärning vilket gör att vi tar oss rätten att bestämma vems verklighet som är bra eller dålig, rätt eller fel. Och eftersom vi är vuxna har vi makten att bestämma detta. Detta är sannolikt en bidragande orsak till att dagens debatt om smarta telefoner och datorer i skolan ser ut som den gör, menar Thomas och hoppas på en utveckling här.

– Vi måste naturligtvis som vuxna ta ansvar för hur och till vad utrustningen används, det gäller inte minst den didaktiska aspekten. Att eleverna har god datorvana innebär inte per automatik att de vet hur datorer kommer bäst till sin rätt i undervisningssammanhang, tillägger Thomas. Det är skolledningens och lärarnas ansvar att planera och genomföra – tillsammans med eleverna. Vi behöver lägga mycket större fokus på socialt samspel, hur vi agerar ansvarsfullt gentemot varandra och naturligtvis tala mycket om och träna elevernas och vårt egna källkritiska tänkande. Vi behöver, i digitaliseringen av samhället och därmed skolan, se till att det som karaktäriserar det mänskliga, nämligen kommunikation och färdigheter i kommunikativ kompetens, inte glöms av i undervisningssammanhang. Att det framför allt inte glöms av i brukandet av internet och sociala medier. Kommunikation kräver lika stort ansvar oberoende fora. Men det finns också ytterligare aspekter skolor och huvudmän behöver tänka till kring. Det gäller helt enkelt de fysiska utrymmen där bildning och kunskap skall utvecklas och frodas. För att värna om människors, både elevers och pedagogers personliga integritet. Det gäller allt från säkerhet på internet till en sådan sak som omklädningsrummen i anslutning till idrottshallar. I och med mobilkameror, utbredd mobbning och kränkningar på nätet borde det väl rimligtvis finnas omklädningsrum, ungefär som provrum i butiker?

Det finns oerhört många goda exempel som visar att den digitala utvecklingen stimulerar socialt samspel och samarbete, att det utvecklar barns och ungas tillit vilket i sin tur stärker självkänslan, det vill säga grunden för lärande och personlig utveckling. För att fler elever i svensk skola ska få uppleva detta krävs att alla som arbetar inom skolan öppnar upp för att våga ifrågasätta och revidera sin yrkesutövning. Det är vår uppgift att släppa våra färdiga bilder av vad det innebär att vara rektor, lärare, pedagog och så vidare, för att kunna byta roller och sätta oss in i hur det är att vara ”a digital native”. Ett sätt är att spela spel med eleverna (eller dina barn) så gör du snabbt erfarenheten av att inte vara den som levererar kunnande. Det öppnar och aktiverar en medvetenhet om vad eleven faktiskt kan. Det blir också tydligt vilka pedagogiska möjligheter spelarenor som exempelvis Minecraft erbjuder för att lära och utveckla färdigheter. Att uppleva ett barns förmågor på en digital arena kan ge dig en helt ny bild av elevens kompetens. Vi talar ofta om elevperspektiv men det vore nog sannerligen nyttigt att oftare inta elevens perspektiv. Byt skor helt enkelt. Det ökar medvetenheten om varför vi tänker och tycker som vi gör.

Om källkritik och lärarens framtida roll

Den nya tidens krav på källgranskning och delningsansvar, både i skolan och utanför den, angår oss alla. Att förhålla sig kritisk i dagens informationssamhälle är viktigt. Det innebär helt enkelt att ifrågasätta innan vi tar något för givet. Ett förhållningssätt som skolan både skall och bör förmedla till eleverna. Vi pratar om nya auktoriteter, nyhetscynism och läraren som lotsen, som hjälper elever att navigera i sitt informationssökande. Det finns en oerhört viktig aspekt i att skolan bär ett stort ansvar här, en fostran i självbevarelsedrift, empati och klokskap, kanske vi kan benämna det som. Det vore naivt att tro att alla elever får med sig detta ifrån hemmet. Med den vetskapen har skolan enorma möjligheter, att genom god undervisning i källgranskning, verkligen påverka framtidens samhällsutveckling. Sven-Eric Liedman diskuterade nyligen vikten av skolans roll här:

-Inför de sociala mediernas väldiga text- och bildflod blir källkritik och textkritik oumbärliga redskap. Så är det förstås också inför tidningar, radio och tv; men där finns det i normala fall en egen kritisk instans som står som garant för vad som sänds ut. De sociala medierna – liksom för övrigt mycket på internet över huvud – vidarebefordras till världen helt på eget ansvar. Den värnlöst godtrogne löper ständigt risken att sätta tilltro till ogrundade rykten, osakligheter och rena lögner.

I fotspåren av detta uppmärksammar Horisonten  poddarna som producerats av Statens medieråd. Vi vill förmedla just detta avsnitt som berör källkritik och lärarens framtida roll – eftersom det är ett så oerhört viktigt område och finns med i flera av Skolverkets styrdokument. Följ diskussionen om möjliga vägar att gå som pedagog, tillsammans med eleverna. Jack Werner föreslår att man skulle införa en journalistutbildning redan i lågstadiet. Martina Wagner berättar mer om MIK, och om att det också handlar om att hjälpa vuxna att stärka unga som medvetna medieanvändare.

Ska du lyssna på något idag, lyssna på det här!

Podcast 2 – Statens medieråd