Näringslivet om varför Fridolins digitaliseringsstrategi är viktig

I slutet av förra veckan kom så ett efterlängtat besked om riktning för digitalisering av svensk skola. Det har väckt en mängd reaktioner. Klart är att många välkomnar att digitalisering och programmering nu officiellt finns på agendan. Men är detta tillräckligt? 

Vi har under senare tid sett ett allt mer aktivt agerande från näringslivet i form av olika evenemang och insatser som syftar till att betona vikten av att förbereda barn och unga för den tid som väntar. Förbereda för den arbetsmarknad vars skriande behov av kompetens ser att näringsliv, skola och politiska beslutsfattare behöver samverka – för att utvecklingen skall ta fart och kunna tillgodose rekryteringsbehoven. För att det är allvar nu. Många är de röster som välkomnar initiativet och många är de röster som uttrycker att det inte är tillräckligt! Att regeringen missuppfattat vad digitaliseringen egentligen handlar om.

Idag författade VD:n för ett av Sveriges mest snabbväxande IT-företag ett öppet brev till utbildningsminister Gustav Fridolin. Bolaget har sedan länge engagerat sig i frågan om att införa programmering i skolan och samma vecka som regeringen presenterade denna satsning höll bolaget en programmeringsdag på Böskolan i Göteborg, där en klass gick vidare i en kampanj bolaget sjösatte innan årsskiftet, med syftet att väcka intresse för frågan i låga åldrar.

”Kära skolminister Gustav Fridolin,

Det är med stor glädje jag tar del av nyheten att ni från regeringens sida nu tar det faktum att IT-branschen hotas av en oroväckande kompetensbrist på allvar och gör slag i saken genom er satsning för att digitalisera skolan införa programmering som en del av undervisningen redan i grundskolan. Jag är övertygad om att detta är precis vad vi behöver för att utvecklingen ska börja gå i rätt riktning, och ser mycket fram emot att se hur det förslag ni nu lagt ska ta form i svenska skolor framöver.

Consid, det IT- och managementkonsultbolag som jag själv var med och startade år 2000 och som idag är ett av Sveriges absolut snabbast växande bolag med snart 450 anställda, har sedan länge sett den bekymmersamma utvecklingen av en stor kompetensbrist i vår bransch. Därför har det varit en självklarhet för oss att ta denna fråga på allt större allvar. Det var därmed inte för intet vi innan årsskiftet sjösatte en kampanj där vi bjöd in samtliga svenska grundskolor att tävla om en programmeringsdag med oss. Böskolan i Göteborg stack ut i sin ansökan och det var med stor glädje vi förra veckan genomförde den utlovade programmeringsdagen hos dem. Att se barnens nyfikenhet när de fick prova på allt ifrån att bygga en app till att hacka en hemsida bekräftade vår övertygelse om att programmering som en del av undervisningen i skolan är en given väg att gå för att vårt land ska utvecklas i rätt riktning.

Bästa skolminister, jag är oerhört ödmjuk inför det faktum att det tar tid att införa den här typen av inslag i skolan. Men jag skulle vilja att vi diskuterar hur vi kan komma framåt så snabbt som möjligt i denna viktiga, eller låt oss säga avgörande, fråga. Det faktum att Europa beräknas sakna omkring en miljon utvecklare 2020 – om tre (!) år – är otroligt oroväckande. Vi behöver agera nu för att vi ens ska hinna börja gå i rätt riktning innan denna ovälkomna kris är ett än större faktum än den är idag. Därför vädjar jag till dig att våga lyssna till oss som driver de bolag där kompetensbristen märks av som mest. Jag vill understryka att den satsning ni från regeringens sida nu valt att göra är ett stort kliv i rätt riktning som jag som vd för ett bolag i branschen det främst berör är mycket glad över. Men jag vill också vädja till dig att ni ska ta detta på stort allvar. Jag blev mäkta förvånad när man under 2016 valde att tillsätta en minister som ska hantera både den viktiga frågan om digitalisering, och den stora bostadsfrågan, i ett och samma uppdrag. Jag hoppas att ni ser hur otroligt viktigt det är att få in programmering som en viktig del i läroplanen för våra skolor, och gör detta på riktigt.

Jag vill genom detta enkla brev bjuda in till en dialog där vi kan diskutera hur vi – för det är inte längre er som regering vi talar om, utan oss, som politiker och näringsliv som går samman för att tillsammans driva Sverige i rätt riktning – tillsammans kan se till att er satsning blir precis lika bra som den behöver bli för att vi ska se en effekt av detta i vår bransch inom en snar, snar framtid. Vi hinner inte vänta längre – det måste ske någonting nu.

Jag vill tacka skolministern för er planerade satsning. Det går inte nog understryka hur viktig den är. Jag ser mycket fram emot en dialog med dig och regeringen kring hur vi tillsammans på bästa sätt kan driva denna oerhört, oerhört viktiga fråga framåt.

Vänliga hälsningar

Peter Hellgren

Vd Consid AB

Förhoppningsvis inser och förstår ansvariga politiker att det är hög tid att just samverka. Att ett lands utveckling inte får isolerar genom att konsekvent konservera en av våra viktigaste verksamheter för just utveckling – skolan. Vi måste öppna upp och ta in expertis utifrån, lyssna av inåt och omdefiniera vad uppdraget är.  Vi befinner oss i en tid där innovation och hållbar utveckling måste gå före traditionellt revirtänkande. Då återstår samverkan där spetskompetenser från olika håll gemensamt bidrar till lösningen. Det är naivt att tro att vi löser detta genom att utbilda alla lärare till programmerare. Vi MÅSTE tänka STÖRRE än så. Och det snabbt.

Äntligen en plan för skolan – eleverna som digitala superusers

Redan 2015 formulerades ett startuopmanifest av en grupp driftiga kvinnor och profiler på området. De hade redan då kommit fram till att svenska elever måste ha möjlighet att bli digitala superusers.

Skolan måste prioritera kunskap kring digitalisering, programmering och entreprenörskap. Och, det måste börja redan i förskoleverksamheten. Det är hög tid att arbeta på nya sätt och få in nya synvinklar i skolan. Eleverna måste börja ”använda datakällor, teknik och statisik för att beskriva allt från historiska skeenden i interaktiva kartor och göra snygga grafiska statistiska modeller i samhällskunskapen, till att förstå grammatik så att de kan göra digitala textanalyser, eller bygga egna spel som underlättar inlärandet. Den nya tekniken ger också möjlighet att genom “clipped classroom” få in experter redan på tidigt stadium”. Så lät det då. Och ni som har följt utvecklingen kan väl konstatera att skolan inte ser ut så – ännu.

Så äntligen plockar regeringen upp taktpinnen. I fotspåren av Ekströms, Fridolins och Erikssons presskonferenser, vilka många branscher, tillika skolsverige väntat på länge och som vi i dagarna två fått ta del av (behöver vi nämna ketchupeffekten) kommer naturligtvis en hel del reaktioner… och frågor.

Delar av skolfolket jublar, medan många samtidigt frågar sig hur det ska gå till? Hur ska vi på bara ett år hinna utbilda Sveriges lärare så att de klarar att möta det nya uppdraget? (Grattis alla ni som jobbar med kompetensutveckling).

Startupscenen och företagen, menar att det är en liten början men att programmering måste bli ett eget ämne, av flera olika anledningar. Dels för att alla behöver ha goda kunskaper om hur allt runtomkring oss kommer att fungera, det vill säga hur vi kan förstå oss själva och vår omgivning i en tid som präglas av digitalt eller dö… ett slags programmeringens allmänbildning. Det handlar också om att ge förutsättningar för att bli riktigt bra på något. Då krävs det tid. Inom ett par års tid behöver Sverige ha 60000 nya programmera för att stå sig i den globala konkurrensen och nå målen om att hålla sig i topp vad gäller innovation och digitalisering.

– Det blir ingen digitalisering om vi inte har kompetensen i form av riktigt skickliga programmerare som lägger grunden för all digitalisering. Utan kompetens i branschen blir digitaliseringen av vårt samhälle bara en dröm, säger Hamid Samadi VD på Solid Beans.

Alla behöver förstå hur kod fungerar. Alla behöver ha förståelse för hur digitaliseringen möjliggör nya sätt att leva och driva verksamhet. Att detta äntligen rullat igång är oerhört välkommet för Sveriges ungdomar, som kommer att leva och verka i en digital miljö.

Bland nyheterna, som syftar till att öka digitaliseringen av skolan, finns också utbildning i digital källkritik. Ett av de absolut mest angelägna områden vi MÅSTE bli bättre på. Framförallt för att bevara och utveckla demokratin, öka ett reellt inflytande bland unga och andra marginaliserade grupper i vårt samhälle.

Några som förstått detta och tagit fram en innovation som svarar mot de nya riktlinjerna om digital källkritik är journalisterna Lotta Bergseth och Jenny Sköld på Mobile Stories.

–  Mobile Stories är en publiceringsapp och en medieplattform som hjälper unga att större plats i samhällsdebatten. Eleverna lotsas genom den journalistiska processen och tränar samtidigt källkritik i skarpt läge. Ämneskunskaperna fördjupas och perspektiven vidgas. Skolarbetet blir på riktigt. Samtidigt utbildas både lärare och elever i källkritik och att arbeta i digitala miljöer där de lär sig att kritiskt granska all form publiceringen Learning by doing helt enkelt.

– Vi tycker att regeringens initiativ är oerhört viktigt ur den här aspekten, det banar väg för att alla huvudmän verkligen prioriterar de riktigt viktiga områdena i skolans uppdrag. Demokratiuppdraget, källkritik och elevinflytande. Behov vi ser att Mobile Stories verkligen möter, det är oerhört roligt att arbeta fram en innovation som handlar om att göra världen bättre och mer meningsfull för unga.

 

www.digitalaverktyg.se – relevant resurs för elever och lärare

Per Klasson arbetar som verksamhetsutvecklare med inriktning mot IT på utbildningsförvaltningen i Växjö. Han började sin resa som medieproducent, fotograf och medielärare på 80-talet och har varit aktivt medskapande i den digitala världen sedan början av 90-talet då han byggde en av Sveriges första skolwebbsidor. Sedan dess har han hunnit med en hel del, både som IT-chef och IT-samordnare, men också gjort en viktig insats som IKT-pedagog.

Han har under hela tiden haft fokus på lärares och elevers samverkan, det pedagogiska arbetet och att all ny teknik och spännande utveckling som sker i omvärlden faktiskt ska vara till hjälp i lärande och undervisning både för elever och lärare. Ett sådant exempel är den nyligen uppfräschade sajten digitalaverktyg.se

– Det är en resurs med digitala tips som har funnits i ca 5-6 år, men har byggts om helt nu i sommar, så allt som finns där  är purfärskt, och vi fyller på med ett antal tips varje vecka.

Vilken är målgruppen för sidan?

​-I första hand lärare och elever vid skolorna i Växjö, men vi försöker att skriva så att det mesta ska passa alla inom skolans värld i Sverige.​

Varför startades digitalaverktyg.se?

​-I arbetet med att stötta lärare och elever kring Digitala verktyg, öser jag ofta ur mig en mängd tips, och jag ville ha en strukturerad samlingspunkt för detta ändamål. Det är bra att kunna hänvisa till en sida som uppdateras regelbundet, är kvalitetssäkrad och innehåller praktiskt användbara tips. Det är även en hjälp för lärare att jobba smartare och snabbare med digitala verktyg i undervisningen. Mer fokus på lärandet, lärprocessen och mindre tid på tekniskt strul.

Vilka behov uttrycker lärare i Växjö kommun gällande stöd och fortbildning i förhållande till digitalisering och teknik?

​-Det skiljer sig mycket mellan olika lärargrupper utifrån inriktning: förskola, grundskola, gymnasiet, yrkeslärare, teoretiska ämnen och så vidare men grunden för det stöd vi ger genom webbsidan är och ska fortsättningsvis vara:

– Enkelhet framför tusen finesser

– Tillgång till finesserna när jag själv upptäcker att jag behöver dem….

– Närhet till en människa som snabbt kan hjälpa mig – därför försöker vi hitta någon i varje arbetslag som kan stötta

– Enkla och tydliga instruktioner, med tips men också ”kom-i-gång-hjälp”​

​- Fokus på lärprocessen och lärararbetet, framför ”förvaltning” och ”kommunens behov” (Det är ofta It-avdelningar som får styra för mycket i Sveriges kommuner).

Eleverna har också tips att hämta?

-Vi jobbar även mycket med det vi kallar för Digital studieteknik och vi försöker sprida just detta via sidan. Målet är att våra elever ska klara sin skolgång/sina studier bättre med hjälp av moderna, digitala verktyg. Digital studieteknik tar upp en hel del saker som att jobba distraktionsfritt, mer focus, färre klick, bättre ordning och reda, mer struktur. Att använda digital teknik inom detta område kan hjälpa dig en hel del, men också vara till hinder om du inte tänker dig för.

Vilka behov uppfattar ni att eleverna har?

-Det är en utmaning för oss att nå ut till eleverna. Många tycker att de kan allt, men min erfarenhet är generellt (det finns självklart undantag) att eleverna kan mycket om lite eller lite om mycket och att en del av utvecklingen handlar om att arbeta med självinsikt och självskattning… Det skulle vara nyttigt menar Per och fortsätter.

-Det är vanligt att eleverna blir överraskade över smarta tips, kring enkla tilläggsprogram och annat som kan hjälpa dem. Men det finns en tröskel att ta sig över för lärare och andra vuxna, tillsammans med eleverna. När det väl är gjort har vi en god grund att stå på. Ofta kan vi olika saker och är experter inom olika områden. Det handlar om kommunikation och en vilja att förstå varandras verkligheter med ett gemensamt mål: att utveckla lärandet och se till att ta hjälp av digitaliseringens möjligheter.

Nytt för i år är en självstudiekurs: start.digitalaverktyg.se som introduceras till nya elever.

-Kursens syfte är att leda eleverna genom de digitala verktygen. Vi har ingen ”obligatorisk” datautbildning i svensk skola. Eleverna förväntas kunna allt och lärare i olika ämnen förväntas obehindrat använda digitala verktyg. Men vi har sett att det brister mycket här, i en del sammanhang för båda parter men lika ofta för eleverna. Därför försöker vi nu ett nytt grepp med sammanhållen genomgång av verktygen.

Fokus i utbildning blir:

– Kom igång med prylen (säkerhet, försäkringar, regler, inloggningar, spara dokument mm) 2. Få koll på all information, mail, kommunikation med mera

– Digital studieteknik. Klara av att plugga bättre.

– Praktisk hantering av ordbehandling, presentation och så vidare, med tonvikt på smarta knep som underlätta vardagsarbetet – samtidigt som det ska bli korrekt.

-Vi får se hur det faller ut, eftersom det är nytt för i år, och vi håller på att sammanställa de sista bitarna, så att det blir klart de närmaste 2 veckorna. Det ska bli spännande att följa nyttan och utvecklingen här. Vi ser detta som en möjlighet att tackla behov som finns hos våra olika elevgrupper.

Varför är det viktigt att fortsätta ett sådant här arbete?

​-Spridning av ”tips och råd” behövs hela tiden, både i den analoga verkliga världen och via digitala kanaler. Allt passar inte alla, men det behövs hjälp att hitta den stil som passar på smörgåsbordet av digitala möjligheter.

Hur ser den digitala agendan ut närmaste tiden?

-Förutom det ”IKT-pedagogiska” arbetet jobbar vi med att underlätta för lärare inom en mängd områden. Vi har bland annat de senaste 3 åren erbjudit eleverna att skriva Nationella prov på sina datorer, via system vi själva har tagit fram prov.digitalaverktyg.se Det har fungerat bra, och det är något vi utvecklar hela tiden. Vi ser med förväntan fram emot hur det blir nationellt, om regeringen ger skolverket i uppdrag att sjösätta digitala prov eller inte. Jag kommer att samarbeta med Skolverket inom detta, samt finnas med på Framtidens lärande och berätta mer om vårt arbete där.

Bild: Per Klasson

 

Elza Dunkels: 2006 ringde och ville ha sina nyheter tillbaka

På sin forskningsblogg Nätkulturer förmedlar Elza Dunkels reflektioner kring barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. Hennes budskap, ömsom hyllas, ömsom hatas. Oavsett, väcker de tankar så intressanta och nödvändiga, att hela skolvärlden bör stanna upp en stund från digitaliseringens vara eller icke vara, och faktiskt ifrågasätta sin syn på barn. Det är en viktigare diskussion än antalet minuter våra barn viger åt skärmar av olika slag…

Det är med stolthet Horisontens redaktion presenterar dagens gästskribent: Elza Dunkels!

Härom dagen dök det upp två supertrista nyheter som kastar oss tillbaka minst tio år i samtalet om unga och nätet. Några som kallar sig Berättarministeriet lanserade en app – Läs upp – som är tänkt att stimulera barns läslust genom att (ni anar aldrig…) tvinga dem att läsa några sidor innan de får göra nåt kul på plattan. Alltså, läsa en text på skärmen, därefter svara på några kontrollfrågor (så att de inte ska fuska och bara skrolla förbi) och därefter kan de belöna sig med nåt riktigt roligt som att spela spel. Det här är så dumt så jag knappt vet var jag ska börja. Kunde ingen i projektet ställt frågan om det är verksamt att tvinga barn att läsa? Hade de ingen referensgrupp av folk som kan nåt om barn och läsning? Hur är det tänkt att detta ska signalera läslust, när det mest talar om för barnen att läsning är nåt man gör för att sedan få en belöning. Själva läsningen är inte kul, men om du läser riktigt duktigt kan du kanske få gör nåt roligt sen. Jag förstår att de menar väl. Men det räcker inte. Man kan inte hitta på vilka tokigheter som helst och komma undan med att man i alla fall gör något. Eller att man i alla fall tänker på barnen. Man måste hålla sig uppdaterad! Och det är just därför som alla vettiga projekt håller sig med en referensgrupp. Nån som kan styra samtalet rätt och tipsa om artiklar som Give boys screentime and they’ll start to readeller Hur Minecraft lärde min 9-åriga son med Aspergers att skriva och läsa.

Sen kör Sydsvenskan en serie om den farliga skärmtiden där nån som kallar sig familjerådgivare påstår att vuxna har kapitulerat kring skärmtiden. Jag skulle ju sagt precis tvärtom; det finns väl inget som engagerar vuxna idag så mycket som skärmtid! Vi vuxna kanske har kapitulerat inför många andra saker men åsikter om skärmtid, där står vi fortfarande vid frontlinjen. Hon säger bland annat: ”Jag tror att vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet.”

Som om det finns ett antingen eller! Det är tydligt att hon inte är kunnig på ämnet barn och skärmar. Hon är säkert duktig på familjerådgivning men hon skulle behöva läsa in sig på just skärmar. Åtminstone innan hon uttalar sig om dem.

När man argumenterar på det sätt som både Läs upp och familjerådgivaren gör, bidrar man till en tradition av juvenism och teknikrädsla. Man nedvärderar barn och deras intressen och förmår inte se vilka vinster samtida teknik ger, därför att man målar upp potentiella risker istället för att lyhört studera det som händer. Det står naturligtvis var och en fritt att vara barnhatare och teknikfientlig men jag tycker att man ska man vara medveten om att det är just denna berättelse man skriver in sig i, en berättelse där barn behöver tuktas eller kanske bara luras lite och en berättelse där det nya står för fördärvet. Dessutom gäller åsiktsfriheten bara privatpersoner. Professionella, som forskare och praktiker som arbetar med barn, kan inte välja att upprätthålla populistiska förhållningssätt till unga. Alla som arbetar med unga måste ha ett uppdaterat synsätt på unga, både i etisk och juridisk mening. Teknikfientligheten är det svårt att förbjuda men jag tycker ändå att även den är viktig att fundera över innan man okritiskt köper den. För vi har ju facit i hand. Vi vet att teknikrädslan kommer ha gått över inom några år. Inte så att vi inte längre är rädda för det nya, utan så att rädslan har flyttat till nåt ännu nyare. Och då kommer vi att prata om skärmar med varm röst och säga saker som att ”när mina barn var små, då lekte de minsann så fint med sina skärmar, men dagens barn, de bara…” Nu vet vi ju inte vad som kommer att ta över vår rädsla, men vi vet att den dagen kommer. Och eftersom vi vet det, borde vi väl kunna gena lite genom den här cirkeln redan innan gen sluts? Vi borde kunna tänka kritiska tankar om våra egna tankar och inse att vi bara upprepar förbrukade argument, både om dagens ungdom och om nya företeelser.

Så här vänder du hinder till möjligheter med spelifiering!

Gamification eller spelifiering är på stark frammarsh och flera är de företag som nu sträcker ut sin hand till skolans värld för att bidra med nya sätt att lära. Microsoft kommer med en ny version av Minecraft Education och Rovio flyger in på skolans arena med sina arga fåglar. Det finns även andra aktörer som tar fram gamificationkoncept med skolan som målgrupp, läs om Botkyrka kommun här.

Detta väcker, bland pedagoger världen över, frågor kring genomförande både vad gäller hinder och möjligheter. I en internationell undersökning ombads 700 lärare att identifiera och rangordna de största hindren för att använda spel i klassrummet. Här är de 10 hinder de listade samt idéer och strategier om hur pedagoger kan övervinna var och en av dem.

1. Tidsbrist

Fyrtiofem procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att de inte har tillräckligt med tid för att genomföra spelbaserad undervisning. Men denna oro förutsätter att spelifiering skulle ta tid från undervisningen. Det är en fråga om att ändra taktik och antaganden: spel kan integreras i det dagliga kursplaner eftersom de gör det möjligt för lärare att presentera akademiska begrepp och integrera träning gällande färdigheter i en kontextualiserad upplevelse. Föreställ er spel som aktiviteter eller projekt som antingen kan förstärka befintliga mål och införa nya koncept.

2. Kostnad

Fyrtiofyra procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att kostnaderna är oöverkomliga. Det är alltför sant att lärare för ofta saknar ekonomiskt utrymme att själva fatta beslut. Att välja gamification som strategi för inlärning bör således beslutas centralt anser många lärare, särskilt för att undervisningen ska bli likvärdig för eleverna. Det finns en hel del gratisvarianter av appar och spel som kan integreras i undervisningen, men risken finns att de blir eleverna som har de mest motiverade lärarna som får utveckla färdigheter genom spelande då. Lösningen ligger i ett kollegialt lärande och i att ledningen tillsammans med huvudman fattar beslut om strategi.
3. Brist på digitala verktyg

Trettiofem procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att de saknar de tekniska resurser för att införa spelbaserade undervisningsstrategier. Detta hinder kan ha mer att göra med uppfattning än verklighet. Även om vi arbetar utifrån uppfattningen att 1:1 i klassrummen är det ultimata, är det inte nödvändigtvis fallet. Vi har belyst ett antal goda exempel där 1:1 inte varit avgörande för genomförandet.  När eleverna agerar i grupp tränar de kommunikation och samarbetsförmåga, vilka är viktiga ingredienser i gamification av undervisning. Elevgruppen/barngruppen kan ju också delas upp och få olika aktiviteter att genomföra med koppling till en digital arena, ena hälften spelar spelet medan de andra gör icke-digitala aktiviteter som att skriva om sina upplevelser av spelade.

4. Svårt att hitta spel som innefattar alla mål och speglar läroplanen

Trettiofyra procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att det är svårt att hitta spel som passar den aktuella läroplanen. Kom ihåg att det bästa sättet att använda spel är som en extra förstärkning för traditionell undervisning. Gamification syftar inte till att ersätta alla andra metoder för att nå målen i styrdokumenten. Vi kan använda spel och spelifiering för att närma oss ämnesområden ur flera perspektiv än med traditionell undervisning (och för att träna fler färdigheter parallellt).

5. Betoning på standardiserade testresultat

Tjugonio procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att en betoning på standardiserade tester (nationella prov exempelvis) gör det svårt för dem att ta in gamification som metod. Alla behöver ju inte uppfinna hjulet igen och lösningen här är att ta hjälp av de som redan tänkt! Nämligen kollegor som kommit igång, företagen som utifrån styrdokument och mål arbetar aktivt med att ta fram spel vilka innefattar de moment eleverna ska gå igenom.

6. Osäkerhet kring kvalitet

Tjugosju procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att de inte vet var man kan hitta kvalitetsspel. Här är det kollegiala lärandet oslagbart. Dialogen med kollegor och att ha en röd tråd och en strategi för brukandet. Att alltid ställa frågan varför vi gör något och ha ett vettigt svar på den är en nödvändighet. Hur gör andra? Varför? Vad kan vi göra? Vilka blir konsekvenserna? Vad kan vi lära? Vad kan vi utveckla? Hur?

7. Inte säker hur man kan integrera spel i undervisningen

Tjugotre procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att de inte är säker på hur de kan integrera spel i undervisningen. Behovet av kompetensutveckling har konstaterats av skolverket som redan till hösten erbjuder viss sådan i relation till digitala verktyg. Gällande företagen som arbetar med spelifiering, levererar de ofta en implementering av projektet som innefattar stöd och utbildning. Se exemplet Botkyrka kommun. För att genomföra spelbaserad inlärning, är det naturligtvis viktigt att förstå hela processen, allt ifrån den teoretiska och pedagogiska biten till den praktiska användningen – både för ärare och elever. Gamification kan verkligen underlätta tvärvetenskapligt lärande och eleverna lär sig tillsammans med lärare och pedagoger i en spännande process.

8. Obekant med teknik

Sjutton procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att de är obekanta med tekniken. Det är okej. Det säger egentligen bara det vi redan vet – att vi behöver göra en insats för att alla lärare och pedagoger som upplever detta kan förflytta sig själva, från att inte våga prova och använda teknik i undervisningen, till att våga. Det är en skyldighet, precis som i alla andra yrken att hålla sig uppdaterad kring senaste forskning och praktik utifrån rådande normer i ett samhälle. Digitaliseringen är här för att stanna, såvida inte elförsörjningen förvinner… Spelbaserad inlärning fokuserar på digitala medier, men sanningen är att vi inte nödvändigtvis behöver nyttja IT för att komma igång med spelifiering och programmering.  Speldesign ett sätt att tänka, ett paradigm. En stor del av detta kan vi öva redan genom brädspel och att träna på att ge instruktioner, att få någon att utföra något annat. När detta medvetandegörs är steget till tekniken sannolikt inte lika långt. Det handlar om att denna grupp av pedagoger behöver förstå bakomliggande processer och relatera det till sådant de behärskar sedan länge. När de känner sig trygga kan de därefter utmanas i att gå vidare till att använda och lära sig nya, digitala verktyg – för att åstadkomma samma resultat. Mer tidsenligt och för att eleverna ska få likvärdiga möjligheter till ett lärande speglat av vår tid.

9. Bristande administrativt stöd

Fjorton procent av de tillfrågade lärarna rapporterade att bristen på administrativt stöd när det gäller spel, appar och IT över lag. Detta är en lednings- och organisationsfråga. Det handlar delvis om resursfördelning men också om att leda pedagogerna i att VÅGA. Att medvetandegöra den egna attityden till det som skall hända. Ledare i skolan kan inte längre acceptera att vi skjuter upp ”saker” för att vi inte kan. Då händer det aldrig. Det är en skyldighet att ledare går först och visar genom att själva använda tekniken, ingen följer en parkerad bil…

10. Bristande föräldrastöd

Nio procent av de tillfrågade lärarna rapporterade en brist på föräldrastöd för gamification i klassrummet. Detta löser vi med en tydlig kommunikation kring mål och resultat. Gamification skiljer sig i alla avseenden ifrån det många av föräldrarna definierar som skola. En definition som baseras på en helt annan skola med ett helt annat uppdrag. Det intressanta är att så stor del av befolkningen har en så tydlig bild av skolans uppdrag, utan att ha någon som helst relation till skolan utöver sin egen skolgång… Därav vikten av information och kommunikation.

Det händer massor, både internationellt och nationellt gällande gamification och möjligheterna att skapa en relevant skola och skolgång för våra barn och unga finns definitivt inom räckhåll. Skolsverige! Jag ber er, våga prova, utveckla och skapa den skola som ger våra barn en fantastisk framtid att gå till mötes! Det innebär en enorm möjlighet till personlig utveckling på samma gång…