Belief changes behaviour!

Ett av de kanske viktigaste budskapen på årets skolledarkongress skulle kunna sammanfattas just så här. Den tro eller övertygelse vi har är det som förändrar våra beteenden. Det gäller egentligen alla områden och kopplat till vår tid – digieran – landar mycket av det skolsverige har för ögonen egentligen i det här. Det går inte att börja utanför, eller utifrån utan att ha förankrat vad, varför och hur – genom ett syfte, en övertygelse eller tro.

Som ledare  behöver vi alltså arbeta med vår egen och andra människors tro. Tror vi inte kommer våra beteenden aldrig att förändras och då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker digitalisera. För vi vet ju att vi inte slänger in tekniska prylar i klassrummen för teknikens och digitaliseringen skull. Vi gör det därför att det fyller en funktion. Funktionen? Ja, ett anpassat och fördjupat lärande som föder färdigheter vi har nytta av för att leva och verka i digierans samhällen. Tekniken i sig gör ju ingen nytta. Det är ju hur, varför och till vad vi använder den som spelar roll.

I ett hav av människor som förflyttar sig mellan föreläsningssalar och mässmontrar möter jag Peter Bragner, rektor för Glömstaskolan. Han slår ner som en blixt från klar himmel i skärpa och engagemang. Vårt samtal mitt i vimlet kommer att handla om den skola han just nu, tillsammans med ett stall av vassa lärare och pedagoger, formar inför hösten. Då är det dags att flytta in verksamheten i helt nya lokaler och det märks att tänket går utanför boxen…

– Det handlar om att skapa en skola där lärandet verkligen står i centrum och det handlar mycket om flexibilitet och öppenhet. Det är egentligen grunden för all innovation säger Peter med en inlevelse och passion för det som nu händer. Vi ser en en enorm potential i allt vi gör där tekniken är en del, liksom sättet att möblera, liksom mycket annat.

Peter definierar det liv och den värld han tror att eleverna kommer att möta och befinna sig i. Hans tankar här präglar ledarskapet, vilket naturligtvis speglas i detta. Detta är tankar han utvecklar på sin blogg.

– Det troliga är att dagens växande generation inom sin livstid kommer att behöva ta ställning till och leva i en värld där man måste hantera nya etiska frågeställningar. Hur kommer vi att definiera liv och intelligent liv? Kommer åldrande att kunna bromsas? Kloning och genetiskt skapande? Redan idag kan vi ha svårt att förhålla oss känslomässigt till maskinerna. Vilken roll får religioner och gudsbegrepp om vi kan skapa liv (biologiskt och tekniskt)?

Det är tankeställare och idéer som gör att Glömstaskolan aktivt väljer att arbeta med makerspace och programmering.

– Tron om att vi är på rätt spår och tron om att detta är framtiden leder oss i det här arbetet. Varför då, det står ju inte i läroplanen. Inte än, men om vi ser oss runt i världen är det väl bara en tidsfråga. Vi vet att världen förändras och digitaliseras i allt snabbare takt. Att ta in det som en del i undervisning och lärande är viktigt. Tanken är inte att vi ska utbilda programmerare utan att vi ska förbereda eleverna för en värld där vi allt oftare kommer att behöva göra etiska och moraliska värderingar. Där tekniken kommer att vara såväl den största möjligheten och största hotet mot en hållbar utveckling. Jag tror att en hållbar framtid handlar om att utnyttja kunskapstillväxten för en fredlig och demokratisk utveckling. Alla behöver inte kunna tekniken men alla ska kunna förstå så mycket att vi tillammans kan fatta viktiga beslut och ta ut riktningen i en digitaliserad värld.

– Andra positiva vinster med att lära med hjälp av programmering och makerspace har diskuterats och framförts tidigare och jag kan bar hålla med. Men min poäng här är att om vi på riktigt vill den växande generations väl måste vi våga acceptera att skolan måste anpassa sig till en ny värld där många tidigare sanningar inte längre har bärkraft. Teknik i skolan ska inte bara förenkla och förändra lärandet. Det förändrar även kontexten för lärandet och kanske framförallt utmanar det förståelsen för kunskap och kompetens i dess djupare meningar. För att avsluta med en frågeställning. Kan vi bygga snälla robotar eller robotar som lär sig vara snälla och hur vet vi att de är det? Ligger isf godheten i handlingen eller inlärda etiska värderingar och vem äger rättan att definiera detta?

Vi skiljs åt i vimlet av Sveriges viktigaste chefer och klart står att Glömstaskolan förstår vikten av att ifrågasätta tidigare sanningar för skapa en innovativ miljö. Parallellt med detta sker ändå en enormt svartvit debatt kring digitalisering och teknik i skolan. På högsta nivå dessutom – regeringsmedlemmar som uttalar sig i termer av förbud. Har vi inte kommit längre? Vänta nu, vi var ju överens om att det är tro och övertygelse som förändrar beteenden. Då behöver vi ju arbeta med förståelse för varför – inte förbud? Eller?

Se Ingela Netz replik kring förbud och vilka konsekvenser de faktiskt får för utvecklingen. Pedagogens och elevernas digitala arbetsmognad ligger i fokus – inte tekniken i sig – det är ett av fundamenten i den undervisningen som växer fram – i digieran. Så frågan är, what´s your belief? Varför?

 

 

Porträtt av en nyanserad röst

Hon kommunicerar en stark passion för sitt yrke och viljan att utveckla och leda förändringsarbete går inte att ta miste på. Det är en dynamisk människa som när både mod och insikt om när det är dags att lyfta till nästa nivå.

Det är precis den här tydligheten Sverige behöver mer av och det är precis den här stafettpinnen vi ska kuta med allt vad vi kan, för att höja nivån på nuvarande skoldebatt i landet. Det är vår plikt att springa allt vad vi kan med budskap som förklarar komplexiteten i skolformandet och tillhörande uppdrag. För kan vi inte springa, ja då förtjänar vi inte en plats i laget som tar oss till nästa mål…

Det Ingela Netz så elegant förpackade i gårdagens debattlyft tål att processas utifrån människan bakom rollen som professionell deltagare på skolarenan. Redaktionen kontaktar henne och följer upp responsen som minst sagt blev enorm, artikeln har delats hundratals gånger och har lästs av tusentals människor – hur känns det?

– Ja, det är en märklig och mäktig känsla att sociala medier faktiskt ger vem som helst möjlighet att göra sin röst hörd. Jag har fått väldigt mycket positiv feedback i sociala medier, mer än jag tror att jag nånsin fått tidigare. Jag är väldigt glad över att min ambition att både peka på, och liksom omfamna skolans och samhällets komplexitet i debatten, verkar ha nått fram. Det är häftigt när det sker. Sedan vet jag ju, efter mina många år i mediebranschen, att i morgon är en ny dag med nya nyheter i fokus, och nya ”klickraketer”, men jag fick en hälsning på twitter i morse från en lärare som skrev att ”nu kör vi ännu en dag i en skola där vi utbildar unga mot en okänd framtid!” och den gjorde mig så glad för det var en lärare som kände sig stärkt i sin profession av det jag skrivit! Jag ser mig själv och min röst som en liten kugge i ett demokratiskt jättemaskineri, och det är en fin känsla. Mest glad är jag, som sagt, över att min önskan att balansera debatten, att åstadkomma ett ”debattlyft”, så tydligt uppfattas och omfamnas av andra.

Ingelas första reaktion på liberalen Malin Lernfelts debattinlägg var både ilska och frustration. Det var så mycket i texten som hon ville protestera mot, rena felaktigheter och motsägelser. Därför var det viktigt att replikera.

– När den första ilskan lagt sig och jag hade sovit på saken kände jag att jag verkligen, igen, ville ta chansen att försöka lyfta behovet av ett skolsamtal i media som blir relevant också för oss som jobbar i skolan eller med samhällsutveckling i någon form. Det ÄR svårt, tufft och komplext och det ska vi inte hymla med, men vi gör så mycket rätt också i skolan, och det vill jag att människor i allmänhet ska förstå! Ett annat enkelt svar är att jag verkligen älskar att skriva, och debatt- eller krönikeformatet passar mitt sätt att uttrycka mig.

Dessa aspekter var anledningen att Ingela valde att samarbeta med horisonten.io för ett debattlyft.

– Jag har följt Horisonten sen starten och gillar både idén och innehållet, så det var väldigt lätt att svara ”ja! Vi kör”! Det var också en galet bra tajming! Du hörde av dig med en öppen fråga apropå Expressens krönika precis när jag satt och skrev min replik!

För att debatten i det svenska skollandskapet skall lyfta och bli värdig de människor som rör sig i sfären – nämligen våra barn och alla välutbildade pedagoger, lärare och rektorer menar Ingela att det krävs röster som nyanserar debatten.

– Jag lockas också ibland i fällan att polemisera och söka enkla svar, men jag försöker verkligen att vara en röst som står för ”både-och” och som även pekar på allt det fantastiska som sker dagligen i svensk skola, och alla de otroliga möjligheter vi har. Vi är framtidsskapare tillsammans med våra elever, och det är en svindlande känsla! Det är inte farligt att låta också känslor ta plats i en verksamhet som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet; det blir bara ännu roligare och mer meningsfullt!

Att Ingela har stora visioner och skapar framgångsrika resultat och diskussioner om förbättring är ingen slump. Vid en närmare titt på hennes förflutna ambitioner och mål samt val hon gjort är det lätt att förstå hennes passion för uppdraget och skolan.

– Jag ville bli journalist och göra radio, men blev uppmanad av de som skötte intagningsintervjuerna på Dramatiska institutets radioproducentlinje att ”jobba några år och skaffa mig lite livserfarenhet”. Så jag jobbade med en massa olika saker och fick mitt första chefsjobb som 22-åring. Så småningom blev jag grafisk designer på en tidning där jag efter bara ett halvår blev marknadschef. Efter tio år i mediebranschen kände jag starkt att jag ville pröva att jobba som lärare, så när jag var drygt trettio började jag vikariera som lärare i svenska och engelska på högstadiet. Det var som att komma hem – jag älskade det från första stund! Men som den röda tråden varit i mitt liv drogs jag till ledarskapet och möjligheten att organisera, påverka och utveckla, och efter ganska kort tid fick jag vikariera som biträdande rektor på den skola där jag jobbade. Jag hade börjat plugga pedagogik parallellt med jobbet och valde då att även i studierna rikta in mig på ledarskap i skolan. Jag sökte mig aktivt till skolförvaltningen i min kommun (Södertälje) efter några år för att lära mig ”skola” ur fler perspektiv, och jobbade där, med olika lednings- och utvecklingsuppdrag, i nästan tio år, hela tiden med siktet inställt på att få möjlighet att jobba som rektor. 2014 kom chansen att starta en helt ny (kommunal) grundskola (Igelsta grundskola), vilket var ett drömjobb och ett Kamikazeuppdrag i förening; precis sånt som jag går igång på!

Hennes passion kommer ur dels en vilja att göra gott för andra och för samhället och dels ur att hon är så oerhört förtjust i att själv befinna sig i ett ständigt lärande. Med ett sådant perspektiv menar Ingela att skolan oslagbar som arbetsplats.

– Jag har även fått brottas en del med den sida av passionen som också gör mig förtvivlad och frustrerad när jag inte lyckas ”rädda alla”, men att det bor en världsförbättrare i mig är jag stolt över. Om inte jag som chef i skolan vågar tro på framtidens möjligheter, hur ska mina medarbetare och elever då våga det? Det var sannolikt bristen på framtidstro som satte igång viljan att höja debatten ur ett sjunkande träsk.

Vi kommer också att tala om vad som behövs av en rektor eller ledare för att skapa framgångsrika resultat i skolan och höja debatten till den nivå där den faktiskt blir en värdefull del i utvecklingen.

– En ensam ledare kan aldrig åstadkomma goda resultat själv, menar Ingela och betonar vikten av ett gediget ”tillsammansarbete” där flera professioner samverkar. Min uppgift som ledare blir här att peka ut och formulera riktning och syfte, och sedan, i ord och handling, vara tydlig med vilka förväntningar jag har på allas roller och insats. Jag kan naturligtvis prata massor om att jobba systematiskt med resultatuppföljning och analyser, och tydliga nyckeltal för att få kvitton på vägen att vi går åt rätt håll, men om det numera är självklarheter så tänker jag snarare att ett ledarskap som både vågar se och skapa förutsättningar för alla medarbetares fulla potential är den sorts ledarskap som får ut absolut mest ur sin organisation. Och det i sin tur handlar om att ha hög tillit och våga släppa kontroll och prestige samtidigt som man inte får backa för att ställa nyfikna och obekväma frågor som leder utvecklingen åt det håll man vill.

Samhället och tiden vi lever i är komplex på många vis, det påverkar naturligtvis skolan, rektors och lärares roller och uppdrag. Det är ju samtidigt komplexiteten som gör uppdragen inom skolan så intressanta, utmanande och lärorika. Det speglas i den enorma samhällsförändring vi genomgår just nu.

– Jag tror inte att vi (och framför allt inte de som befinner sig utanför skolan!) förstår hur annorlunda lärares och skolledares förutsättningar är nu jämfört med när vi själva gick i skolan! Jag tror att ett av de viktigaste kriterierna för att hantera uppdraget är att man förstår och, åtminstone i viss mån, kan sätta ord på den här komplexiteten. Den försvinner inte då, men den blir lättare att hantera och ”stå ut med”, och det går att, kollegialt, jobba med den som en parameter i uppdraget. All den frustration som både lärare, föräldrar och media ibland pyser över av, tror jag bottnar mycket i att man inte mäktar med att förhålla sig till komplexiteten. ”Jag vill bara undervisa i mitt ämne” tror jag ärligt talat inte längre räcker för att definiera läraruppdraget.

På måndag är det dags för Ingela Netz att anta nästa fantastiska uppdrag och med det nya spännande utmaningar.

– Å, jag börjar mitt nya jobb på måndag! Jag lämnade mitt tidigare uppdrag redan i december och har passat på att ta en liten ”paus” under ett par månader, men jag är inte så bra på att vara ledig, så nu är jag otålig och supertaggad över att komma igång! Jag längtar framför allt efter de där dagliga mötena och samtalen med elever och lärare. Det är verkligen där det riktigt och viktiga händer! Det ska också bli jättespännande att få lära känna en helt ny skolorganisation – Pysslingen – med många nya kollegor. Jag kommer också att fortsätta med mitt ”alterego” #Dinrektor, som är en Youtubeblogg där jag, i egenskap av just rektor, pratar om sådant som är relevant och viktigt för elever. Jag har ett behov av att få utlopp för min kreativitet och att hela tiden utmana mig själv, på nya arenor eller i sammanhang där jag inte varit förut. Kan jag samtidigt i det sammanhanget göra lite nytta, ge någon lite tankespjärn eller sätta ord på en känsla någon bär på, så är det ännu bättre!

Ingela Netz lyfter debatten om svensk skola till en nivå där den bör ligga

Ingela Netz är en av vår samtids vassaste ledare inom skolan och utvecklingen av densamma. Genom att röra sig inom skolans olika nivåer har hon på bredden och djupet lärt sig ”skola” så som den ser ut idag, så som vår samhällsstruktur skapar den. Med en genomtänkt och välgrundad syn på skola, lärande och organisation blir ledarskapets väg tydlig. Skolans uppdrag är lärande, utifrån forskning och beprövad erfarenhet men också utifrån den samtid vi idag lever i. Hennes mål är att kratta i manegen, utmana, stimulera, dokumentera och ibland provocera till lärande – i en komplex tillvaro. Därför lyfter hon debatten och ger i dagens artikel ett adekvat svar på Liberalen Malin Lernfelts tyckande om svensk skola.

Läs Malin Lernfelts text ”Vi gör våra barn till försökskaniner” publicerad i Expressen den 2/3.

Malin Lernfelt, liberal debattör, levererar i Expressen en dräpande salva över svensk skolas ”rolighetsvurm” och en hel radda andra brister i ganska osorterad ordning. Som alltid genererar denna typ av klickraketer tämligen intressanta diskussioner bland skolfolk i sociala medier, så för detta vill jag tacka dig, Malin.

Men ungefär där fastnar tacket i halsen. Din text rymmer ärligt talat så många obegripliga ”sanningar” att jag blir, i nämd ordning, stum – arg – ledsen- frustrerad – stridslysten – konstruktiv. Det konstruktiva för mig består i att försöka bemöta det du säger.

Det finns många som, betydligt bättre än jag, skulle kunna smula sönder din argumentation utifrån att du skjuter dig själv i foten när du hävdar att ”alla som diskuterar skolfrågor bör känna till att allt som sker i skolan skall vara vetenskapligt förankrat” och sedan, gång på gång, presenterar bergfasta ”sanningar” som springer mer ur dina personliga åsikter och övertygelser än ur vetenskap och beprövad erfarenhet. Kanske kommer det också ett sådant svar. Jag hoppas det.

Jag vill istället försöka möta dig med det som jag faktiskt tycker är en av mina skyldigheter som skolledare; att peka på, förhålla mig till och navigera i det komplexa sammanhang som skolan (och samhället) befinner sig i.

Högst sannolikt får jag betydligt färre klick än du. Det är liksom inte på modet att hävda att en fråga är ”både-och” istället för ”antingen-eller”. Det är ointressant och svårt och jobbigt för väldigt många (vuxna) att ta sig an mer djuplodande texter. Man skulle kunna säga att ”bildning” är rätt ute i vårt snabba-belöningar-tidevarv, och det är så intressant att du i din debattartikel ilsket ropar efter traditionella bildningsideal och vetenskaplighet samtidigt som du representerar den högröstade grupp åsiktsmaskiner som i sin retorik uttrycker precis det motsatta. Svart eller vitt. Ja eller nej. Rätt eller fel. Bra eller dåligt.

Om jag läser texten med mina snällaste ögon hittar jag, kanske, spår av en grundsyn på lärande som en sociokulturell företeelse; att det krävs (minst) två personer som i ett samspel (lärarledd undervisning) åstadkommer just lärande. Där är vi helt överens! Jag tycker inte heller, och driver inte som skolledare den linjen (om nu någon faktiskt trodde det) att elever ska facebooka eller planlöst och utan vuxenansvar skutta runt i sociala medier under skoltid. Men om ”förbjud mobiltelefoner” ligger i ena änden av en skala, och ”facebooka fritt och rulla runt i navelludd” i den andra, så tror jag att även du, Malin Lernfelt, är medveten om att det finns ett antal skalsteg däremellan. Så istället för att dras med och låta dig placera mig som din motpol på skalan vill jag med en dåres envishet hävda att det är utifrån skalans komplexitet vi måste föra diskussionen om skolan!  

 Låt mig ta ett exempel från din text. Att du som liberal debattör totaldissar entreprenörskap i skolan är oerhört intressant och visar med all önskvärd tydlighet att du kanske inte riktigt har koll på hur svensk skola styrs. Skolverket ”lanserar” inte saker på eget initiativ. Skolverket är ett statligt verk som jobbar utifrån riksdags- och regeringsdirektiv. Minns du måhända vilka som hade makten 2009 när entreprenöriellt lärande infördes i skolans styrdokument? (För dig som inte minns; japp, det var alliansregeringen med liberalen Jan Björklund vid skolrodret). Och att du sedan, igen i sann antingen-eller-anda, ställer ett entreprenöriellt förhållningssätt i skolan mot traditionella ämneskunskaper och gedigna baskunskaper som att läsa, skriva och räkna är faktiskt så dumt att skolklockorna stannar.

Självklart behöver svenska skolelever undervisas om och få grundläggande kunskaper och insikter om hur vårt samhälle är uppbyggt och om historiska skeenden” som du säger! Med samma självklarhet behöver svenska skolelever också få träning i att använda dessa kunskaper i sin nutid – och i sin framtid! (Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss, ska Ellen Key ha sagt). Att därför, som en integrerad del av undervisningen, jobba i projekt eller arbetsområden som kopplar ihop den vardag eleverna befinner sig i med befintliga fakta och lärdomar och nyproducerad kunskap utifrån samhällsutveckling och kreativitet, är för mig att leva upp till det ansvar som ställs på skolan i skollag och läroplan. Och att använda de (digitala) verktyg som är en helt integrerad del av vårt samhälle är också det en självklarhet. Att du kallar det för elevstyrd undervisning, rolighetsvurm och ogenomtänkt användning av sociala medier och vrider det till att syftet skulle vara självförverkligande och publicering istället för lärande är ännu ett bevis på den förenklingsbakterie som snabbt sprider sig i samhällsdebatten, och en totaldiss av lärarkårens profession som smakar illa.

Den antingen-eller-kultur som du representerar i din text är förödande för skoldebatten och för den ambition som alla, oavsett politisk färg, säger sig stå bakom; att höja lärarnas status.

Eftersom du vill att jag ska kalla dig bakåtsträvare tänker jag inte göra det. Inget vatten på den kvarnen. Jag tror snarare att du, liksom många andra väldigt skol-arga människor, är förvirrad och osäker eftersom det paradigmskifte samhället (och skolan) nu genomgår är just förvirrande och oroande för oss alla. Det vore ju så enkelt om det fanns ett rätt och ett fel! Om bara någon hade ett enkelt svar på allt som är svårt och komplext och måste mötas ur flera perspektiv! Jag skulle kunna dra ”Trump-kortet” här. Carl Johan von Seth skriver i dagens DN om längtan efter auktoritärt ledarskap och enkla svar, bl a när det gäller synen på uppfostran, när världen omkring svajar. Jag ser parallellerna. Kanske gör du det också.

”Om vi liksom bara kunde bromsa farten och stanna i det vi känner igen.” Det. Går. Inte.

Framtiden är osäker och oviss men tillhör de unga! Och jag är ledsen, det hade varit mycket enklare för alla om det inte varit så, men om vi utbildar de unga till att, lydigt och utan egna drivkrafter reproducera tidigare generationers sätt att lära, våra val och vårt levnadssätt, så lär det inte finnas så mycket värld kvar att testamentera till dem….

Det är svårt. Det är komplext och krångligt och kräver hårt arbete i kombination med både beprövad och nytänkande vetenskap. Vi har ju aldrig varit här förut – världen förändras och enbart gamla erfarenheter är inte en fungerande karta i dagens terräng. Vi som jobbar för och med svensk skola tycker också att det är svårt, men otroligt motiverande. Vi är fullt ut beredda att göra vår del av jobbet, men vi behöver en offentlig debatt som tillsammans med oss tar steget in i detta komplexa nystan av sammanhang, mönster, strukturer och kopplingar.

Med sorglig briljans gör du dig, Malin Lernfelt, med ditt resonemang istället till rolemodel för dessa uppmärksamhetstörstande individer med bristande uthållighet och oförmåga att ta till sig all form av information som inte direkt relaterar till deras egen vardag. Dem som du hävdar att dagens skola producerar.

Rimligtvis borde skoldebatten vara en fristad från just den sortens trams.

Ingela Netz

Rektor