Sociala medier för innovativ inkluderande internkommunikation?

Att vi människor är flockdjur och överlever på grund av att vi  interagerar i grupp är ingen världsnyhet precis. Det intressanta i detta, är hur våra mönster, vanor och instinkter bildar tydliga spår och lämnar förtydligade avtryck, allt eftersom våra beteenden flyttas över till de digitala arenor där vi till stor del idag socialiserar.

De senaste decenniernas digitala utveckling med fokus på sociala medier visar starkare än någonsin hur vi flockas i olika grupper där vi känner samhörighet och många gånger finner likasinnade. Vi har också möjlighet att söka upp de som inte alls tycker som vi själva gör och skapa debatt, visa alternativa synsätt och argumentera för vårt eget ställningstagande. Risken finns ju annars att världen krymper…

Hursomhelst leder dessa beteenden till mycket intressanta möjligheter som redan praktiseras på många håll – i företagsvärlden. Med tanke på aktiviteten i alla de sociala medier vi har tillgång till – vad skulle hända om vi flyttar internkommunikationen för våra kommuners verksamheter in i de sociala medierna? Det finns de som provar. Och resultatet är spännande, både när det gäller effektivitet och människors motivation.

Fördelarna skulle ju kunna vara att de flesta redan är väl bekanta med hur social media fungerar, de kan miljön, alltså inga större hinder för att starta. Ökad insyn och transparens följer med eftersom ingen kan sitta på sin kammare och skicka hemliga mail till varandra (om nu någon skulle göra det). Falsk ryktesspridning skulle minska drastiskt i den mån det är en utmaning, eftersom alla har sin digitala identitet och får ta konsekvensen av vad de säger (läs skriver).

Redan för ett par år sedan genomförde internet i fokus en undersökning gällande brukandet och följande noterades: istället för att vara åskådare så hade deltagarna börjat bli aktiva kreatörer i det sociala nätverket. Det största värdet som organisationerna själva såg var bl.a. att engagemanget ökade i organisationerna tack vare en bättre informations- och kunskapsspridning, där den samlade kunskapen gav mer exakta svar på de frågor man hade. Det blev lättare att kontakta varandra. Den ökade kunskapen om andras verksamhet underlättade samarbeten och kommunikation mellan olika avdelningar och utan hierarkiska eller geografiska hinder. Och innovationskapaciteten ökade genom att man därmed jobbade snabbare. När man tittade på faktorer som bidrog till att de sociala medierna togs emot och började användas i organisationerna lyfte man bl.a. fram egennyttan som användaren hade av det sociala intranätet, skapandet av dialog och sociala kontakter, gästbloggare som lockade in fler medarbetare till aktivt deltagande, effektiva sökmotorer av den ökade informationen, samt att man lärde sig skapa länkar istället för e-post.

Om vi sätter detta i relation till den delakultur och det utvidgade kollegiet som för skolans och förskolans pedagoger faktiskt i mångt och mycket uppstått genom sociala medier bör kommuner och huvudmän överlag kanske faktisk se över möjligheterna till internkommunikation. Möjligen skulle spridningen av goda och väl förankrade metoder samt innovation öka i större grad – för alla. Inte endast de som redan gör.

Att kommunerna i sin externa kommunikation via sociala medier skapat makalösa resultat bara under de sista två, tre åren är fantastiskt. Medborgardialogen ökar, interaktionen med kommuninvånare ökar och engagemanget växer. Det borde rimligtvis gå att uppnå liknande effekter gällande internkommunikation?

Tänk om vi alla blir vinnare? Att inkludera alla i vad som händer skapar motivation, det förflyttar den passive till att bli aktiv. Arbetar du i en kommun som använder sociala medier för internkommunikation – hör av dig och berätta hur det påverkar samarbete, relationer och utveckling i verksamheterna.