IFOUS tar grepp om PISA-resultatet när det landat i skolsverige…

Kunskapsmätningarna TIMSS och PISA visar att den nedåtgående trenden är bruten när det gäller elevers kunskapsresultat i matematik. Detta är mycket glädjande. Samtidigt är det viktigt att fortsätta och fördjupa utvecklingen av undervisningens kvalitet. Tillsammans med sina fem partner Stockholms stad, AcadeMedia, Nacka kommun, Helsingborgs stad och Kunskapsskolan genomför Ifous nu en matematikdidaktisk analys av uppgifter som svenska elever har svårt respektive lätt för när de börjar gymnasiet. Uppgifterna har hämtats ur resultatet av ett diagnostiskt matematikprov som under de senaste sex åren gjorts av 30.000 elever under sina första dagar på gymnasiet. Syftet är att genom analys av insamlade data få kunskap som kan bidra till en fortsatt positiv utveckling av undervisningen i matematik.

Den 7 februari 2017 presenterar vi analysen som vi hoppas kan stimulera till fortsatta didaktiska diskussioner mellan lärare och ge underlag för rektorers och skolchefers arbete kring samverkan mellan skolformer, säger Anette Jahnke, projektledare för Ifous fokuserar på matematik, i ett pressmeddelande. I analysen kommer vi att relatera funna slutsatser till TIMSS och PISA samt till erfarenheter av Matematiklyftet. Rapporten kan också komma att ligga till grund för kommande FoU-program kring att utveckla matematikundervisningen.

Ifous fokuserar är en analysfunktion som ska leverera konkret, saklig och användbar information om kunskapsläget inom ett visst område med relevans för skolans utveckling.

Redaktionen reflekterar 

Det i sig är viktigt eftersom det föds en mängd tankar och åsikter i farvattnet av PISA-undersökningen. Reaktionerna har varit många och inte minst blandade. Politiker som tar åt sig äran för sina beslut som nu äntligen fått genomslag i praktiken, till forskare som anser att PISA har för stort inflytande och att vi behöver nationella mätningar, sprungna ur vår skolkultur. Samtidigt behöver vi värna uppdraget om bildning och livslångt lärande, vilket rimmar illa med tillfälliga insatser som att just enbart förbereda eleverna för prov. Lärare och rektorer känner stolthet över ett kvittot på golvjobbet, en glädje väl värd en i traditionell media, ofta smutskastad yrkeskår. Kanske är det lyften som påverkat? Kanske är det digitaliseringen? Kanske är det något helt annat? Eller alltihop…

Christer Holger, grundare av Skapaskolan meddelar via sociala medier följande viktiga reflektion.

– Härligt att vi går upp i PISA-undersökningen så att vi kan arbeta på med konstruktiv skolutveckling istället för blamegame. Självklart är det bra att vi går uppåt men vi behöver också en annan mer radikal dialog om hur skolan ska utvecklas för att fler unga ska må bra, utveckla självkänsla, självkännedom och självförtroende och lägga grund för livslångt lärande och andra förmågor som är viktigast för framtiden. Och där tror jag inte att Pisa idag är rätt kompass även om de också rör sig i den riktningen i utformandet av sina framtida mätkriterier. Detta är något som även rektor för Glömstaskolan, Peter Bragner instämmer med.

En av de kanske viktigaste samtida tänkarna som ger oss möjlighet att fundera ytterligare ett varv är Troed Troedson.

– Så länge skillnaderna är så små som de är tror jag att testsituationen (hur viktigt är det, hur förberedde vi eleverna, hur är testet utformat) överskuggar de eventuella skillnader det påstår sig mäta. Men mer bekymmersamt är att ambitionen att vinna testplaceringar helt överskuggar viktigare diskussioner om skolans form och innehåll. Testet är i sig en likriktare för hela världens skoldiskurs. Slutligen är sambandet mellan åtgärder och testresultat så svagt och illa belagt att vem som helst kan använda resultaten för att argumentera för precis vad som helst. De som nu säger att lärare och skolledare jobbat hårt måste ju förklara varför de i så fall inte gjorde det förut?

Det skapar perspektiv på tillvaron… Vad kan vi gemensamt lära oss? Möjligen att fokusera mindre på PISA-businessen eller i alla fall förstå komplexiteten kring kulturell kontext och vad som testas. Vi behöver också bära i sinnet hur fantastiskt få elever det är som gör testet… En annan tanke är att resultatet bör sättas i förhållande till tidigare omgångar – vi är nu på den nivå där vi var 2009… Vad innebär det? Var vi nöjda med 2009 års resultat? Och inte minst bör vi dyka ner i frågan om varför vi gör det vi gör? Varför är mätningen så viktig? Är vi rädda för att göra fel? Vad är då vi har gjort fram till den här omgången? Kan vi göra mer av det?

Det är viktigt att både som kår och individ känna stolthet över arbetet. Av alla de hundratals besök horisontens redaktion gjort i svenska skolor under året som gått, är det ingen tvekan om att det görs oerhört mycket bra, att utvecklingen är progressiv och lärandet utmanande. Men det som då möjligen skaver och som PISA faktiskt ger oss möjlighet att diskutera är det kompensatoriska uppdraget och att upplevelsen av lärandet för eleverna fortfarande är så starkt kopplat till vem de råkar få som lärare, och då inte minst dennes personliga driv… och hur familjens möjlighet att hjälpa barnet ser ut…

Skolan behöver få en ny roll. Från att vara slagpåse på den politiska arenan där the blamegame aldrig någonsin kommer att förändra något, till att bli en innovativ samlingsplats där ledare och aktörer samspelar för en absolut topputveckling. Där vi tillsammans bygger en miljö utifrån den tid våra barn och unga existerar i nu och framöver. För det krävs kompetent personal. Med rättigheter kommer också skyldigheter. Vi måste våga leda och ställa krav på att ha en riktigt kompetent lärar- och ledarstab i svensk skola. Skola och utbildning kan aldrig någonsin handla om att vi nöjer oss med det näst bästa eller whatever we can get… då blir resultatet därefter. Därför måste vi fortsätta fokusera på det som görs bra och göra det ännu bättre, ännu mer. Kan vi genom PISA eller andra exempel hitta framgångsfaktorer att ta fasta på ska vi se till att ALLA får ta del av dem.

Annica Anderson
Chefredaktör

 

 

* Ifous är ett fristående forskningsinstitut som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) inom skolområdet i samarbete med skolhuvudmän och lärosäten. Verksamheten utgår från medlemmarnas behov och syftar till bidra till skolutveckling på vetenskaplig grund. I dagsläget har Ifous drygt 140 medlemmar, både kommunala och fristående skolhuvudmän.

Belief changes behaviour!

Ett av de kanske viktigaste budskapen på årets skolledarkongress skulle kunna sammanfattas just så här. Den tro eller övertygelse vi har är det som förändrar våra beteenden. Det gäller egentligen alla områden och kopplat till vår tid – digieran – landar mycket av det skolsverige har för ögonen egentligen i det här. Det går inte att börja utanför, eller utifrån utan att ha förankrat vad, varför och hur – genom ett syfte, en övertygelse eller tro.

Som ledare  behöver vi alltså arbeta med vår egen och andra människors tro. Tror vi inte kommer våra beteenden aldrig att förändras och då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker digitalisera. För vi vet ju att vi inte slänger in tekniska prylar i klassrummen för teknikens och digitaliseringen skull. Vi gör det därför att det fyller en funktion. Funktionen? Ja, ett anpassat och fördjupat lärande som föder färdigheter vi har nytta av för att leva och verka i digierans samhällen. Tekniken i sig gör ju ingen nytta. Det är ju hur, varför och till vad vi använder den som spelar roll.

I ett hav av människor som förflyttar sig mellan föreläsningssalar och mässmontrar möter jag Peter Bragner, rektor för Glömstaskolan. Han slår ner som en blixt från klar himmel i skärpa och engagemang. Vårt samtal mitt i vimlet kommer att handla om den skola han just nu, tillsammans med ett stall av vassa lärare och pedagoger, formar inför hösten. Då är det dags att flytta in verksamheten i helt nya lokaler och det märks att tänket går utanför boxen…

– Det handlar om att skapa en skola där lärandet verkligen står i centrum och det handlar mycket om flexibilitet och öppenhet. Det är egentligen grunden för all innovation säger Peter med en inlevelse och passion för det som nu händer. Vi ser en en enorm potential i allt vi gör där tekniken är en del, liksom sättet att möblera, liksom mycket annat.

Peter definierar det liv och den värld han tror att eleverna kommer att möta och befinna sig i. Hans tankar här präglar ledarskapet, vilket naturligtvis speglas i detta. Detta är tankar han utvecklar på sin blogg.

– Det troliga är att dagens växande generation inom sin livstid kommer att behöva ta ställning till och leva i en värld där man måste hantera nya etiska frågeställningar. Hur kommer vi att definiera liv och intelligent liv? Kommer åldrande att kunna bromsas? Kloning och genetiskt skapande? Redan idag kan vi ha svårt att förhålla oss känslomässigt till maskinerna. Vilken roll får religioner och gudsbegrepp om vi kan skapa liv (biologiskt och tekniskt)?

Det är tankeställare och idéer som gör att Glömstaskolan aktivt väljer att arbeta med makerspace och programmering.

– Tron om att vi är på rätt spår och tron om att detta är framtiden leder oss i det här arbetet. Varför då, det står ju inte i läroplanen. Inte än, men om vi ser oss runt i världen är det väl bara en tidsfråga. Vi vet att världen förändras och digitaliseras i allt snabbare takt. Att ta in det som en del i undervisning och lärande är viktigt. Tanken är inte att vi ska utbilda programmerare utan att vi ska förbereda eleverna för en värld där vi allt oftare kommer att behöva göra etiska och moraliska värderingar. Där tekniken kommer att vara såväl den största möjligheten och största hotet mot en hållbar utveckling. Jag tror att en hållbar framtid handlar om att utnyttja kunskapstillväxten för en fredlig och demokratisk utveckling. Alla behöver inte kunna tekniken men alla ska kunna förstå så mycket att vi tillammans kan fatta viktiga beslut och ta ut riktningen i en digitaliserad värld.

– Andra positiva vinster med att lära med hjälp av programmering och makerspace har diskuterats och framförts tidigare och jag kan bar hålla med. Men min poäng här är att om vi på riktigt vill den växande generations väl måste vi våga acceptera att skolan måste anpassa sig till en ny värld där många tidigare sanningar inte längre har bärkraft. Teknik i skolan ska inte bara förenkla och förändra lärandet. Det förändrar även kontexten för lärandet och kanske framförallt utmanar det förståelsen för kunskap och kompetens i dess djupare meningar. För att avsluta med en frågeställning. Kan vi bygga snälla robotar eller robotar som lär sig vara snälla och hur vet vi att de är det? Ligger isf godheten i handlingen eller inlärda etiska värderingar och vem äger rättan att definiera detta?

Vi skiljs åt i vimlet av Sveriges viktigaste chefer och klart står att Glömstaskolan förstår vikten av att ifrågasätta tidigare sanningar för skapa en innovativ miljö. Parallellt med detta sker ändå en enormt svartvit debatt kring digitalisering och teknik i skolan. På högsta nivå dessutom – regeringsmedlemmar som uttalar sig i termer av förbud. Har vi inte kommit längre? Vänta nu, vi var ju överens om att det är tro och övertygelse som förändrar beteenden. Då behöver vi ju arbeta med förståelse för varför – inte förbud? Eller?

Se Ingela Netz replik kring förbud och vilka konsekvenser de faktiskt får för utvecklingen. Pedagogens och elevernas digitala arbetsmognad ligger i fokus – inte tekniken i sig – det är ett av fundamenten i den undervisningen som växer fram – i digieran. Så frågan är, what´s your belief? Varför?