Adam Palmquist: Så ökar vi engagemang och arbetsglädje i skolan för alla!

Adam Palmquist är en mångfacetterad lärare med elevernas bästa för ögonen i precis allt han gör. Som föreläsare delar han med sig av inspirerande tankar om design av lärande. Det är ingen slump att han blivit Guldäpplet-nominerad. Sedan några år tillbaka arbetar han på Magelungen Utveckling – en skolkoncern för elever med särskilda behov. 

Det är möten med människor av olika slag som berikar och bjuder in till kreativitet. Och det var i mötet med elever som Adams intresse för spel i ungdomsåren åter aktualiserades och visade sig vara en enorm tillgång. Lägg därtill en dos nyfikenhet, så håller du i handtaget till den nya värld som skulle komma att öppnas för Adam och eleverna han arbetar med.

– Egentligen handlar det inte alls om spel berättar Adam med sådan självklar övertygelse att jag förvånat spärrar upp ögonen. Inte? Men vad handlar det om då?

Det handlar inte om spel. I traditionell mening, berättar Adam vidare. Känner du till Runkeeper? Appen som får oss att vilja springa mer?

– Spelifiering fungerar på samma vis som Runkeeper gör dig motiverad att springa. Det är dessa faktorer jag bygger undervisningen kring. Att se sina framgångar, statistik, följa sig själv mot målet. Det föder motivation. Alla vill må bra och prestera väl men varför gör inte alla det då? Jo, för att motivationen ibland tryter även om vi vet att vi borde göra vissa saker för att må bra och nå våra mål. Det är därför vi behöver verktyg, för att hålla oss på banan, hjälp att förändra våra beteenden och hålla fokus. Att utforma spelifierad undervisning skapar en lärandesituation som fungerar för alla och är till extra hjälp för de barn och unga med NPF – neuropsykiatriska funktionshinder. Det meningslösa virrvarret får en struktur och och blir begripligt och engagerande.

Forskning visar att spelifiering höjer motivationen och arbetskapaciteten med 20 %. Och att arbetsglädjen förhöjs med hela 60 % eftersom eleven upplever en meningsfullhet i det som görs. För elever med NPF är de här resultaten significant högre. Det handlar framförallt om ett ökat engagemang, vilket leder till större uthållighet.

– Eleverna orkar mer och är mer fokuserade under längre tid med en uppgift, det är en enorm skillnad menar Adam med allvar i rösten.

Vad är det då som gör skillnad?

Många har kanske bilden av spelifiering, baserad på yttre motivationsfaktorer klar för sig. Det vill säga de strukturer där vi får poäng, och tar oss vidare i olika tävlingsmoment. Men det finns också den spelifiering som skapar en inre motivation – av att det du uträttar görs i ett sammanhang. Du känner ett ägandeskap och förstår varför du gör något. Det gör att spelifiering som metod blir väldigt kraftfull.

– Spelifieringen i sig är inte ett verktyg endast för de barn och unga med NPF, det är något som skapar tydlighet och inre motivation hos alla. Betraktar vi något som en metod endast för elever med NPF, blir det inte inkluderande. Vårt uppdrag handlar egentligen om att skapa förutsättningar att få med alla elever. Att skapa en lärandesituation där den inre motivationen förstärks och glädjen över att lära, växer, inte bara för några få, utan för alla.

Hur spelifieras undervisningen då?

Det finns olika sätt att göra detta menar Adam. Dels det kollaborativa – där klassen, gruppen ska lösa uppgiften tillsammans och dels det komparativa – där eleverna tävlar mot varandra.

– Den förstnämnda skapar inre motivation vilket jag på sätt och vis föredrar. Lyft ut mekanik, dynamik och design från spel och sätt in dem i en lärandekontext, så specificeras uppgiften. Det är alltså inte ett spelande av spel vi ägnar oss åt. Det är spelens funktion som blir verktyget och förlöser den inre motivationen och drivkraften. Spelifiering av undervisning går hand i hand med formativ bedömning, det vill säga att vi arbetar med tydlig framåtsyftande återkoppling samt elevens ägandeskap av process och resultat. En annan gemensam faktor som spelifiering och formativ bedömning delar, är interaktivitet i grupp. Många av de mest framgångsrika spelen någonsin är onlinespel där spelarna tillsammans skapar ett resultat. Därför fungerar det så bra att arbeta i grupp i en spelifierad undervisningssituation.

Så här går det till…

Ett arbetsmoment eller lokalpedagogisk planering kan struktureras så att eleverna får se en karta över hela arbetsmomentet. Där är alla delarna i innehållet utskrivna samt hur lång tid de har på sig för att genomföra.

– Eleverna kan ta sig an kartan på olika sätt och med viss valfrihet. Vi har en gemensam introduktion, som följs av två val kopplade till förmågor och centralt innehåll. Valfriheten är viktig eftersom inga spel eller leker någonsin utgår från tvång.

Eleverna skulle exempelvis kunna jämföra två texter. En om franska revolutionen och en om amerikanska frihetskriget och lyfta likheter och skillnader.

– Då prövas elevens analytiska förmåga. Ett annat sätt är att utgå från texterna och sedan intervjua exempelvis en lärare på ämnet om skillnaderna och jämföra svaren från de båda källorna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det spelifierade momentet är just valmöjligheten till lösning. Det ger den som väljer ett ägandeskap i situationen. Parallellt tränar eleven källkritik och analytisk förmåga utifrån styrdokument.  Svårare än så är det egentligen inte, förtydligar Adam.

Varje lektion eller varje moment som följer enligt kartan ställs eleven inför två valmöjligheter. Detta gör att eleven själv är med och designar sin kunskapsbank. Under resans gång kan eleverna få möjlighet att ta med sina individuella lösningar, sin nyvunna kunskap, in i en grupp för att samarbeta kring något större.

– Då uppstår ett lärande genom erfarenhetsutbyte, kring allas olika lösningar och metoder. Varje nytt kunskapsområde att erövra på kartan ska bygga på tidigare moment. De kunskaper du fått med dig där, utgör då en trappa, en progressionsloop där du går uppför ett steg i taget, hela tiden. Det skapar sammanhang och konkret förståelse för vad du faktiskt lärt dig. Spel med olika levels är bygger på att du knäckt koden på tidigare stadium och kan använda den kunskapen, bygga på den på nästa nivå, för att lösa uppgifter där och ta sig vidare om och om igen…

Upptäckten av spelifiering och förändringen

– Jag har själv spelat mycket, och har alltid haft ett spelintresse. När jag började jobba som lärare träffade jag många spelintresserad elever och jag träffade även flera som inte var särskilt intresserade av att gå på lektioner. Vi fann varandra lite grann genom just spelintresset och vi hade tur! Vi skulle precis starta upp historiekursen och av en slump fick jag reda på att de spelade ett historiespel som jag kände till. Det avsnitt vi valde baserades på just den aktuella tidsepoken. Deras ingång fick helt enkelt bli att spela spelet hemma, gå igenom läroboken tillsammans med mig i skolan och jämföra narratologin i spelet med fakta från historieforskning. Då blev det plötsligt både intressant och relevant att gå på lektionerna. Eleverana hade kunskap och erfarenhet att bidra med som de kunde sätta i relation till kursens mål genom att undersöka olika historiska källor. Det blev en katalysator, de gjorde upptäckten att kunna lära sig mer om spelet genom att faktiskt känna till fakta. Jag började gräva vidare och landade i just begreppet spelifiering. Det som intresserade mig var att användarperspektivet betonades, att det skulle finnas strukturerade ramverk. Att släppa allt fritt skapar kaos för de flesta människor, spelen beskriver strukturer för vad det är som tar oss vidare. På samma sätt behöver vi ramar för vår kunskapsinhämtning. Som lärare tror jag att vi behöver stötta eleverna i att upptäcka vad det är som gör att de kommer vidare i sitt lärande.

Analogt vs digitalt

– Jag jobbar nästan bara analogt med spelstruktur. Förutom G-suite Classroom, där feed forward och kommunikation sker, fokuserar vi inte i så stor utsträckning på digitala teknik. Men feedbacksystem fungerar ju fantastiskt bra i appar exempelvis. Det finns ju inte riktigt i skolans värld på ett önskvärt sätt. Jag har bättre möjlighet att ge och få feedback inför och efter ett tandläkarbesök, eller när jag lämnar bilen på verkstad, än vad jag har som elev i skolan. Där kan jag inte ställa in påminnelser eller tala om önskemål på samma sätt, vilket ju egentligen borde underlätta enormt för alla involverade. Tänk om skolan skulle ge den möjligheten, det borde vara självklart och ett krav.

Vad väljer du om digitalt?

– Pokemon go är ett exempel på lärande ute i samhället, många pokéstops finns vid historiska platser och det är absolut ett spel jag skulle kunna tänka mig att integrera i undervisningen av just den här anledningen. Det passar ju som handen i handsken för den som undervisar i SO-ämnen, ler Adam.

Spelifiering ett laddat begrepp i skolan?

– Spelifiering är egentligen bara ett annat ord för motivationsdesign eller användarvänlighet. För att ringa in vad det innebär skulle vi kunna säga att undervisning/lärandesituationer som designas utifrån följande kontext är spelifierad:

Feedback
Tidsavgränsning
Struktur
Överblick
Berättande/narrativet
Verklighetsnära sammanhang – se nytta
Meningsfullhet
Problemlösning
Valmöjlighet

– Vid spelprogrammering eller spelkonstruktion tas dessa aspekter alltid med, men i skolan – när pedagogiken flyttades ut ur psykologin och in i samhällskunskapen – blev den mätbar. Det vill säga när kvantitet blev norm för hur skolan skulle struktureras och utvecklas. Då tog diskussionen plötsligt fasta på antal elever i en klass, hur lång en lektion skulle vara. Vi började diskutera rutiner istället för passion och motivationshöjande aspekter, vad som skapar mening med och i lärandet. Vi slutade besvara frågor om vad som driver oss, och vad vi vill bidra med i den här världen. Jag skulle gärna se att pedagogik och psykologi närmar sig varandra igen och samverkar med sociologi och kognitionsvetenskap. Det skulle föda en ny, mer relevant form av pedagogik. Vi tar till exempel alldeles för lite hänsyn till hjärnans utveckling. Och det beror på skolans industriella utformning. Spelifieringen gör att du utvecklas i din egen takt. Lärandet individualiseras utifrån den väg du väljer att ta. Du har förutsättningarna och ramarna, utifrån det väljer du lösning och lär dig vad som behövs för att ta dig vidare till nästa nivå – i ditt lärande.

Vinsterna är flera ser Adam. Eleverna lär sig att bemästra kunskapsområden, de tar tid för reflektion och får möjlighet till kreativitet. Genom valmöjligheter kan de påverka sin situation och utgången av lärandet. Det skapar autonomi och tränar dem i flexibilitet, något som ibland kan vara en utmaning. Eftersom eleverna äger sitt eget kunskapsområde och kan utveckla det blir resultatet ett lustfyllt lärande.

Kanske är det kopplat till vår lärandekultur och en föreställning om att vi inte får ha kul eller roligt – för då lär vi oss inget. Bildning måste vara seriöst annars är det inte seriöst… Ur mitt perspektiv är det just spelifieringen som skapar det lugn och den ordning eleverna behöver för seriös kunskapsinhämtning och därmed bildning.

Här tar du del av en av Adams prezis på några spelelement.

*Adam Palmquist föreläser om gamification och NPF med ett inkluderingsperspektiv. För mer information om vad som händer och när klicka här. Han är under året aktuell med bok om spelifiering på Studentlitteratur och vill du höra honom berätta mer har du möjlighet att se och höra honom på bland annat SETT, Centrum för Skolutveckling och GR-utbildnings pedagogiska Café i vår. Under våren arbetar Adam även som pedagogisk rådgivare för serious games projektet Cloud Islands – ett spel som är utvecklat för att motivera elever i skolan. Adam och Magelungen är också närvarande i förstudien  Spel som etableringsverktyg – ett forskningsprojekt vid Skövde Högskola som undersöker hur hemmasittare kan bryta sin avskildhet via spel.

https://www.his.se/Forskning/informationsteknologi/Media-Technology-and-Culture/Spel-som-etableringsverktyg/

 

Forskare: Skolans måste ta en tydligare roll i ungas engagemang för demokratiutveckling!

Sociala medier på internet är sociala, men inte så som vi från början trodde – i alla fall inte när det gäller att locka fler unga personer till politiskt engagemang och demokratiutveckling. Det är ett av resultaten som ett unikt forskarsamarbete vid Örebro universitet kommit fram till.

Hur ser unga människors politiska utveckling ut? Hur påverkas deras intresse och engagemang? Vilken inverkan har internet?
Det var några av de grundfrågor som Erik Amnå, professor i statskunskap, Håkan Stattin, professor i psykologi, och Mats Ekström, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, utgick från när de startade sitt unika samarbete. Mellan år 2010 och 2015 följde femton forskare från de tre olika ämnena en grupp unga personer för att hitta svar på sina frågor. Totalt ingick 4 000 individer mellan 13 och 30 år i panelstudien. Även deras bästa kompisar och deras föräldrar har intervjuats. I dag finns materialet samlat i en databas redo att användas i framtida forskning. Det ska även kunna användas av elever, studenter, lärare och journalister.

Idag redogör de för sin forskning i ett Stockholmsbaserat seminarium och släpper samtidigt en populärvetenskaplig bok baserad på arbetet.

Erik Amnå är speciellt förvånad över några forskningsresultat. Ett är att ungdomar driver sin egen utveckling i mycket högre utsträckning än vad man tidigare trott och gör politiska val oberoende av den styrning som vuxenvärlden försöker ge. Ett annat är att enbart sex procent av dagens ungdomar är politiskt aktiva.

– Det är naturligtvis en tankeställare att så få är aktiva och så många till synes är passiva. Det ställer mycket vi tidigare ansett på ända, säger Erik Amnå i ett pressmedelande.

Den lilla gruppen aktiva ska ställas mot att nästan 50 procent av ungdomarna är intresserade, men inte formellt engagerade. De följer nyhetsflödet och är välinformerade. De litar på de politiska institutionerna och står beredda att gripa in, men inte just nu. De står så att säga standby.

En annan sak som slagit forskarna är att ungdomar tar med sig sina vanor in på nätet. Nätet utvecklar kulturer som finns i samhället i stort, men det överbryggar inte klyftor mellan aktiva och passiva. Trots att nätet inte gör fler ungdomar politiskt aktiva saknar det inte inverkan och betydelse på det området.

– Fastän nätet erbjuder många alternativ vad gäller politiskt engagemang ser vi att förhoppningen att alla internets möjligheter skulle göra fler politiskt intresserade inte infrias. Det kommer inte in fler den vägen, utan nätet lockar enbart de som redan är aktiva offline.

Medievetarnas studier visar att många ungdomar i allt väsentligt håller sig utanför politiken även om de är mycket aktiva i sociala medier i övrigt. I studien såg de att en stor grupp ungdomar använder sociala medier huvudsakligen för att hålla kontakt med kompisar, berätta om sig själva och sitt vardagsliv – sådant som har med livsstil och privatliv att göra.

Många plattformar är utformade för och inriktade mot just sådana aktiviteter. Forskningen visade att hög användning av sociala medier bidrog till att stärka fokuseringen på sig själv, och innebar samtidigt en negativ påverka vad gällde utvecklingen av humanistiska och demokratiska värderingar. Medborgarnormer som handlar om plikter, dygder och traditionella offline-former för engagemang förstärktes inte heller.

– Det är inte bara vi som gör något på nätet, nätet gör också något med oss. Det är gastkramande att se hur dagens algoritmer styr in människor i olika åsiktskorridorer. Det är viktigt att vi möts över dessa, att vi ser till att möta människor som vi annars inte skulle träffa. Det kan ske både på nätet och i verkliga livet. Där menar vi att skolan har en stor uppgift, säger Erik Amnå.

– Utvecklingspsykologerna kunde också se att fram till 16 års ålder formades det politiska intresset liksom ointresset, men sedan ändrade man sig i liten utsträckning. Att det sker så tidigt är något som politiker, skola och lärare borde fundera över vad det innebär.

Nu pågår flera nya forskningsprojekt baserade på insamlad data. Bland annat studerar man hur tolerans skapas i olika miljöer, vad olika samtal offline och online betyder för politiskt engagemang och varför intresset inte automatiskt omvandlas till deltagande. Man ska även undersöka medborgare som tar till illegala metoder i politiskt syfte.

– Vi behöver påminna varandra om att tillvaron inte är ödesbestämd utan att vi har handlingsfrihet. Jag önskar att forskningsresultaten kan bli underlag för fortsatta diskussioner inför firandet av den svenska demokratins 100-årsjubileum år 2021, säger Erik Amnå.

 

*Källa: Pressmeddelande Mynewsdesk

Maria Johns skapar lust att lära genom det verklighetsnära

En alltmer digitaliserad undervisning skapar verklighetsnära upplevelser hos eleverna. Uppgifter som omsätts till produktioner i form av bloggar, podcasts och filmer väcker engagemang och motivation. Genom interaktiva digitala miljöer skapar eleverna inte bara ett resultat för läraren att bedöma och examinera, utan även för signifikanta andra i omgivningen, nämligen klasskamrater vänner och föräldrar.

– Detta gör att du anstränger dig lite extra, eftersom du har som mål att en större publik ska interagera med det du bloggar om. Det gör att själva uppgiften, nämligen att läsa en roman, uppfattas som lätt och roligt. Det menar Maria Johns, gymnasielärare i språk sedan 15 år. Horisonten har träffat henne och fått en inblick i hur hon arbetar för att väcka motivation och engagemang hos sina elever. Och resultatet är inspirerande!

Under senare år har Marias elever i svenska och svenska som andraspråk fått ta sig an romanläsning och språkhistoria genom att skapa bloggar och podcasts: – Vi har exempelvis arbetat med veckans romanfråga, där eleverna bloggar utifrån aktuell frågeställning, både ger och får kommentarer på blogginläggen vilket sätter igång ett samtal och ett engagemang hos de allra flesta. Maria ser också en positiv utveckling för de elever som på lektionerna är av det tystare och kanske blyga slaget. Plötsligt tar de sin plats, vågar uttrycka sig och delger sina reflektioner utan rädsla för att tala inför en grupp. Framförallt har intresset för att blogga också väckt läslusten till liv. Det är en stor vinst för de som är ovana vid att läsa, fortsätter Maria hängivet.

Ett annat exempel vi får ta del av är podcasts om språkhistoria som verkligen engagerat. Hon menar att många elever är trötta på traditionella prov och inlämningsuppgifter. – När de får leva sig in i andra roller som programledare, ämnesexperter, forskare, journalister etc. vaknar engagemanget och motivationen för att lära sig mer om ett ämne som annars får de flesta tonåringar att drömma sig bort, ler Maria. Slutprodukterna blir riktigt bra och som lärare får jag möjlighet att följa hela produktionsprocessen, allt från research och källor till färdig produkt. Elevens inlärningsprocess dokumenteras tydligare med hjälp av de digitala verktygen där allt finns bevarat, både för eleven och mig att återvända till. Detta leder till en bättre och mer säker formativ bedömning menar Maria. – Vi ser också utvecklingen över tid hos varje individ.

Så vilka är då utmaningarna med att jobba mer digitalt? Marias erfarenhet visar att tillgången till teknik och fungerande nätverk på skolorna ibland brister och även om Sverige är ett land där många har tillgång till datorer och internet hemma kan vi inte förutsätta att det är så för varje elev. – De som har egna datorer tar med dem till lektionerna och vi drar stor nytta av dagens smarta telefoner. Det är nyttan med dem som verktyg ska vi fokusera på i skolan, menar Maria. Självklart finns aspekten av att eleverna genom sina mobiler har ständig tillgång till sociala medier, vilket kan stjäla uppmärksamhet, men det är något vi får lära oss att leva med. Vi fattar gemensamma beslut i klasserna om hur de ska användas, när det är ok och inte. Totalt förbud inskränker ju möjligheterna med verktygen en smart telefon erbjuder så det är inte en väg vi ska gå. De flesta av oss har kalendern i mobilen, miniräknare och internet. Det är ju funktioner vi behöver och har stor användning av i skolan. Hur gör vi vuxna på våra arbetsplatser? Vi skulle aldrig acceptera ett totalt förbud eller hur?

Ett framgångsrecept Maria tror på när du som lärare vill arbeta digitalt är att hålla det hela enkelt, att se eleverna som en tillgång i kunskapsprocessen och att lösa saker tillsammans:

-För mig handlar formen för undervisning mycket om att relatera till ungdomars vardag, att förstärka sådant de är bra på och belysa det. Exempelvis datorer, teknik, sociala medier och bloggande. De flesta av dem jag möter under gymnasieåren kan de här miljöerna och verktygen utan och innan, jag utgår helt enkelt från deras vardagliga användning av digitala medier för att planera undervisningen. Resultatet visar att det är klokt eftersom det skapar entusiasm för uppgifterna. Jag är känner ingen rädsla att visa eventuella brister i kunskap gällande teknik och digitala verktyg. Tvärtom är jag öppen för att lära mig av eleverna och tillsammans löser vi det som behövs. Många gånger tror jag att detta är ett scenario som skrämmer en del kollegor i kåren. Mitt tips är att släppa rädslan och öppna upp för att lära – det skapar verkligen ett engagemang hos eleverna, att få visa vad de kan och bidra till en konstruktiv, användbar lärmiljö för alla, elev som lärare. Jag är trygg i mina ämneskunskaper och tar själv ansvar för att hålla mig uppdaterad vad gäller relevant forskning, både ämnes- och metodmässigt. Här hämtar Maria inspiration från forskare som Gibbons, Meestringa och Hajer med syfte att utveckla språkinlärningen hos eleverna – en viktig faktor är genreträning och det gemensamma skapandet av texter, något som gynnas av de digitala medier Maria och hennes elever använder eftersom de sporrar till interaktivitet.

På frågan om hur den digitala undervisningen ska utvecklas vidare svarar Maria självklart och entusiastiskt att hon kommer ta fasta på bloggkonceptet för hela kurser, inte endast delkurser:

– Det kommer även att underlätta administrativt eftersom allt material för en hel kurs finns på ett och samma ställe och vi slipper borttappade lösblad och inlämningsuppgifter som kommit på avvägar ler Maria. I det digitala rummet bygger vi nuet men också framtiden som vi ännu inte ser, det är en oerhört spännande resa mot nya vidder med en annan generation än den egna.

Följ med Horisonten till Marias klassrum i höst och möt hennes elever, där tar vi del av deras arbete med nya intressanta digitala produktioner. När vårt samtal är över känner jag mig hoppfull över alla er engagerade lärare därute som verkligen brinner för att möta elever där de befinner sig och som ser möjligheter med att utvecklas vidare tillsammans!