Tillsammans kan vi göra mer

Horisonten presenterar, stolt, dagnes gästskribent: Linda Mannila! Linda beskriver sig själv på följande sätt.

Jag disputerade i datavetenskap (inriktning på utbildning) år 2009 vid Åbo Akademi, och har jobbat som utbildare, forskare och företagare inom utbildningssektorn med fokus på digitalisering och skolutveckling sedan 2010. Under åren har jag också haft förmånen att ha flera spännande expertuppdrag relaterade till mina intresseområden, däribland följande:

  • Medlem i Stockholms stads programmeringskommission (2016 –)
  • Styrelsemedlem för Resurscentret för matematik, naturvetenskap och teknik (skolresurs.fi, 2015 –)
  • Medlem i referensgrupp vid framtagningen av förslag på reviderade läroplaner i Sverige (Skolverket)
  • Inkallad medlem för att diskutera programmering i finländska läroplanen (Utbildningsstyrelsen)

Du hittar Lindas hemsida här!

I april publicerade den svenska regeringen en ändringsföreskrift gällande läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (SKOLFS 2017/11), där bland annat skolans uppdrag utvidgats till att inkludera digital kompetens. Detta är något vi ser hända runt om i världen som ett resultat av att digitaliseringen i samhället ökar – för att förstå vår samtid och vår framtid behöver det digitala finnas med som en del av allmänbildningen.

I de reviderade skrivningarna hittar vi inslag kopplade till digital kompetens i flertalet ämnen, allt från frågor kring etik, integritet och säkerhet inom religion och samhällskunskap till simuleringar i de naturorienterade ämnena och programmering i matematik och teknik. Sammantaget är målsättningen att alla elever ska ges möjlighet att ”utveckla förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling, lära sig förstå och använda digitala system och tjänster, utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik samt lära sig lösa problem och omsätta idéer i handling med digital teknik”. Liknande förändringar gjordes också i den finska läroplanen som trädde i kraft i augusti 2016. Medan läroplanerna ger en viss ledning gällande vilket innehåll som ska tas upp och när, saknas detaljerna för hur detta ska förverkligas i praktiken. Hur ska vi nå de målsättningar som finns?

De nya skrivningarna öppnar för spännande möjligheter inom och mellan olika ämnen, men ger därmed också upphov till nya frågor. En fråga som ofta dyker upp gäller progressionen. Var ska vi börja? Vart ska vi sen? Vad borde vi hinna med under lågstadiet, var borde vi ta vid på högstadiet? Hur ska vi säkerställa att alla har samma förkunskaper? Hur ska vi hantera elever som ligger före? Många relevanta frågor som tyvärr är svåra att besvara med säkerhet i dagens läge då de allra flesta sitter i samma båt. Vi kan i dag inte hoppa direkt på det planerade innehållet för årskurs 7 utan att först täcka upp det som eleverna borde ha hunnit gå igenom under de första sex åren. Samtidigt ger det också dem som jobbar i de senare klasserna en buffert för att hinna lära och förbereda sig själv.

De som kommit längst är kanske England, där man införde ämnet Computing hösten 2014, men inte heller där har en hel årskull hunnit gå igenom skolan enligt den nya läroplanen. Frågorna kring progression är därför något som kommer få ett allt tydligare svar under de kommande åren i takt med att vi hittar sätt att arbeta in det digitala i olika ämnen – både lokalt och internationellt. Samtidigt kan det hända att vi inser att progressionen i andra ämnen också ändras på köpet. Kanske blir det till exempel relevant att ta upp koordinatsystem i ett tidigare skede än förut då barnen börjar programmera i Scratch?

En annan fråga gäller det kompetensutvecklingsbehov som skrivningarna föranleder. Det nya innehållet är nytt för de allra flesta lärare och inget man kan förvänta sig att de ska ta till sig på egen hand. Digitalisering och särskilt programmering upplevs – förståeligt nog – av många som något främmande, obekant och tekniskt. Hur kan vi få alla lärare engagerade? Hur kan vi garantera en likvärdig situation för alla elever? 

Under de senaste åren har jag hållit en stor del kompetensutveckling av olika omfattning – från korta workshops till fortbildningar som sträckt sig över flera dagar och veckor på teman som digital samhällskunskap, programmering och ”making”, eller skapande med IT som material. Denna erfarenhet har visat på fem nyckelaspekter som jag försöker ha som utgångspunkt då jag planerar utbildningsinsatser och utvecklingsprojekt: 1) avdramatisera, 2) konkretisera, 3) relatera till något lärarna redan kan, 4) visa på nyttan och möjligheterna för den enskilda läraren (”what’s in it for me”) och 5) uppmuntra till kollegialt lärande . Digitaliseringen är inget skutt (som vi ibland talar om i Finland) utan mer av en process eller en resa, där vi kan vinna mycket på att lära med och av varandra. Här kan man tänka så litet eller så stort som man vill, men eftersom jag jobbar både i Finland och Sverige ser jag enorma möjligheter till att hjälpas åt över landsgränsen. Varför uppfinna hjulet på nytt flera gånger om?

Att digital kompetens skrivs in i läroplanen leder till olika reaktioner – en del jublar och tycker att det verkligen är på tiden att skolan tar in detta innehåll, medan andra upplever att det absolut inte hör till skolans uppdrag. Frågan kring digitaliseringens vara eller icke vara i skolan har debatterats flitigt på Twitter och i media, och jag är säker på att samma debatt kommer att fortsätta även framöver. Visst är det bra med diskussion och kritiskt ifrågasättande, men å andra sidan har regeringen nu fattat ett beslut. Oberoende av vad man tycker om situationen har elever i grundskolan rätt att senast från och med hösten 2018 få utveckla sin digitala kompetens. För mig känns det då mer produktivt att fundera på hur vi kan göra något bra av det hela i stället för att fokusera krafterna på att hitta fel och brister.

Tillsammans kan vi göra mer.

Fyra punkter för lärarutbildningen att ta till sig

I veckan har Horisonten haft fokus på lärarutbildningarna och digitaliseringen. Därför har redaktionen knåpat ihop en lista, som lärarutbildningarna bör följa.

Adekvat digital kompetens

Lärarna på Lärarutbildningarna ska vara vana digitala användare. Eftersom de nya kursplanerna gäller från juli 2018, borde det vara ett krav. Det räcker inte längre att ha ”studiecirklar” som sitt forskningsområde, alla lärare/forskare bör ha digital adekvat kompetens. Här finns det utbildningsinsatser att göra! Om eleverna förväntas ha adekvat digital kompetens, så borde vi förvänta oss detsamma av lärarutbildarna.

Digitalt berättande

Alla studenter bör/ska läsa kursen ”digitalt berättande”. Den här kursen känns som grundfundamentet i en digitaliserad skola. Denna kurs kan läsas oavsett vilka huvudämnen den studerande har valt.

Kreativitet och stöttningsfunktioner

Alla studenter ska få utbildning i de kreativa stöttningsfunktionerna digitala verktyg erbjuder.
Antingen via sina lärare (se rubrik ””Adekvat digital kompetens)) eller via externa utbildare. Att ha kännedom om de stöttningsfunktionerna digitala verktyg kan erbjuda är en förutsättning för ett individualiserat lärande. Stöttningsfunktioner kan, till exempel, vara diktering och uppläsningsfunktion.

Kurslitteratur

Det finns flera böcker som innehåller matnyttiga tips på hur man kan arbeta med digitala verktyg.
Gör en av dessa böcker till obligatorisk kurslitteratur. Extra roligt vore det om boken kunde läsas digitalt.

Lärarutbildningens svarta hål

Horisonten presenterar stolt dagens gästskribent. Max Enström är 24 år ung och tar i juni sin examen från Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm.

 

Runt om i landet utbildar sig unga vuxna till lärare och de ska rusta våra barn och unga för framtiden. Men hur ser framtiden ut? Digitala verktyg blir en större del i pedagogernas yrke. Men dagens lärarstudenter får inte den utbildning som krävs för att kunna arbeta med dessa verktyg. 

Frånvaron av digitala verktyg är, tyvärr, extra synligt på den skolan jag just nu gör min sista termin på, Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm (GIH). Under mina snart 5 år på GIH har vi oroväckande få tillfällen arbetat med digitala verktyg i ämnet Idrott och hälsa.

Friluftsliv

När det kommer till friluftsliv som är en stor del av kursplanerna har GIH utbildat oss två gånger i hur man kan använda digitala verktyg, där bägge tillfällena var GEO-caching. GEO-caching är en modern variant av att ”gömma nyckeln”. Vi arbetade med en app där målet var att hitta gömda skatter. Med hjälp av appen och GPS skulle vi ta oss från plats A till plats B, och lösa ett antal uppgifter på vägen. Vår promenad sträckte sig utanför skolans uppkopplingsområde. Vi kunde alltså inte använda oss av wifi. Ett antal frågor dök direkt upp:

Skulle detta arbetssätt fungera på skolorna? 

Ska alla elever ha med sig en egen mobil?

Min erfarenhet är att skolorna inte har investerat i digitala verktyg som fungerar utan wifi.

Skolan kan inte begära att elever i grundskolan har en mobil, som de ska använda i skolan. Verktygen måste skolorna stå för.

Gymnastik

Gymnastiken är den delen av utbildningen där vi har fått lära oss mest inom digitala verktyg. Vi har fått filma oss själva, så vi kan se vår teknik i olika moment såsom volter, handstående, flick och annat. Men detta filmas genom en fastsatt kamera som jag inte sett en enda skola ha hittills. Vi har alltså fått lära oss att arbeta med ett digitalt verktyg vi troligtvis inte kommer ha tillgång till! Vi har också arbetat med Sportsplanner. Med hjälp av Sportsplanner kan du skapa en bild av gymnastikgolvet, där du kan placera ut redskap och   på så sätt kan eleverna hjälpa till med att plocka fram materialet till lektionen. Eleverna kan också planera sina egna lektioner med hjälp av det här digitala verktyget. Detta är ett enkelt verktyg som kan och borde användas oftare.

Friidrott, dans och bollspel

Både inom Friidrotten och bollspel har vi fått filma oss själva, arbeta med vår teknik i de olika grenarna. Detta via antingen appar på mobilen eller bara med kameran. Vi har även fått tagit del av hälsoappar som kan användas som ett träningsverktyg genom att skapa sin egen cirkelträning eller ta del av en som redan finns på appen.

Som ni märker är kameran det verktyg som har använts mest frekvent på utbildningen. Det jag saknar är digitala verktyg för att att kommentera elevernas framgångar och utvecklingspunkter. Kameran är ett viktigt verktyg. Jag skriver under på det. Men hur bedömer jag eleverna formativt med hjälp av digitala verktyg och hur kommunicerar jag med eleverna? De appar och sidor jag har erfarenhet av, har jag lärt mig på egen hand, och inte på GIH.

Under de ”kamera-täta” momenten önskar man att lärarna skulle ta upp/berätta om de stora fördelarna med Flipped Classroom. Att spela in sig själv när man, till exempel, dansar och lägga filmen på Youtube, gör att eleverna har möjlighet att förbereda sig inför det aktuella momenten. Men icke! Inte ett ljud om det.

VFU

Under utbildningen har vi studenter varit på VFU (Verksamhetsförlagd utbildning), och även här lyser de digitala verktygen med sin frånvaro. Det är oftast närvarorapporteringen som är digital, för övrigt är det likadant som på 70-talet när mina föräldrar gick i skolan. Vi har alltså inte fått särskilt mycket utbildning av GIH, eller på vår VFU, i hur man kan använda digitala verktyg i undervisningen.

Teoretiska moment i utbildningen

Idrottslärarutbildningen innehåller både praktiska och teoretiska moment. Som alltid på universitet/högskola är uppsatser och rapporter en stor del av utbildningen. När vi ska lämna in dessa uppsatser och rapporter kan personalen på GIH endast ta emot Word-filer. Visst, det går att skriva i ett annat ordredigeringsprogram, men när filen skickas fram och tillbaka mellan student och lärare, uppdateras inte ändringarna om filen inte öppnas på en dator som har Word. Mänskligheten flög till månen för snart 50 år sedan, men GIH kan inte öppna andra filer än Word-filer. Att det finns högskoleutbildningar utan en fungerande molntjänst känns inte 2000-tal. Tänk vad enkelt det hade varit om vi hade haft Google eller någon annan molntjänst där vi hade arbetat med delade dokument. Då hade lärarna kunnat ge oss feedback utan att behöva skicka dokumentet fram och tillbaka. Dessutom hade vi tränat på att utveckla vår digitala adekvata kompetens, som vi hade haft nytta av efter avslutad utbildning.

För att summera har GIH, och lärarutbildningar överlag, inte utbildat studenter i hur de ska använda sig av digitala verktyg. Hur ska vi som blivande lärare kunna arbeta med digitala verktyg och lära våra elever  användningen av digitala verktyg när det troligtvis blir så att eleverna kan mer än oss och vi inte har några idéer eller planer alls på hur detta ska gå till? Tur för mig att jag redan har min anställning klar från hösten, på en skola som arbetar med ett kollegialt lärande i en digital kontext.

//Max Enström

Lärarutbildningen har flugit under radarn

Med de nya styrdokumenten, som involverar en hel del digital kompetens, är jag nyfiken på hur lärarutbildningen kommer att lösa den digitala utbildningen för lärarstudenter. 2016 släppte Berättarministeriet en rapport som heter ”Lärarutbildning och digitalisering – en undersökning bland Sveriges lärarstudenter”. Resultatet i den undersökningen är ingen smickrande läsning för för lärarutbildningarna. 

De nya styrdokumenten kan sammanfattas i fem punkter:

  • att stärka elevernas källkritiska förmåga
  • att eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik
  • att arbeta med digitala texter, medier och verktyg
  • att använda och förstå digitala system och tjänster
  • att utveckla en förståelse för digitaliseringens påverkan på individ och samhälle

Förändringarna i styrdokumenten ska vara i bruk senast 1 juli 2018.

Rapporten

Trots att den här rapporten släpptes hösten 2016, är min känsla att det inte har hänt särskilt mycket på lärarutbildningarna sen dess. Rapporten kom fram till att studenterna upplevde att de fick arbeta för lite med digitala hjälpmedel och att nästan hälften av studenterna anser att förberedelserna för att bedriva en digitaliserad undervisning är dåliga. Det är av största vikt att vi förser våra lärarstuderande med grundläggande digital kompetens under åren som de går på lärarutbildningen. Vi vill ju inte att studenterna ska komma till sina arbetsplatser och vara helt novis när det gäller arbetet med digitala hjälpmedel. Vidare kan man läsa att 60% efterlyser en ökad digitalisering på skolan. Det positiva är att lärarstudenterna har upptäckt att det krävs digitala kunskaper för att kunna arbeta som lärare, det negativa är att 60% tycker att det saknas digitalisering på lärarutbildningen. Bara för att studenterna har identifierat problemet, så innebär ju inte det per automatik att förändringar sker levitra generique.

Har lärarutbildningen hängt med?

Känslan är att lärarutbildningarna inte har hängt med i digitaliseringsprocessen. Det kan vara en av anledningarna till att digitaliseringen i skolan går så långsamt. Studenterna som tar examen 2017 har marginellt mer digitalkunskap än de som tog examen 1995. Detta medför att stora delar av kollegiet på en skola inte har de grundläggande kunskaperna som krävs för att undervisa i en digitaliserad värld. Nu drivs skolornas digitaliseringsprocess av enstaka personer, som vill att skolan ska utvecklas och ta nästa steg. Men det kommer inte att räcka. Studenterna som lämnar lärarutbildningarna måste få adekvat digital kompetens (för att låna ett läroplansuttryck) innan de kommer ut till skolorna och ska undervisa eleverna. Man kan tycka att orden ”adekvat digital kompetens” andas byråkrati och stelhet, men de digitala kunskaperna kommer att behövas uppdateras ofta, eftersom teknikutvecklingen går så ofantligt fort. Med tanke på att kursplanerna ändras för flera ämnen är detta inget som är isolerat till ett, eller två, ämnen. Ingen kan längre svära sig fri genom att säga ”det ingår inte i mitt ämne”. För det ingår i, näst intill, alla ämnen. Lärarutbildningen har flugit under radarn. Alldeles för länge.

För att få en inblick i hur det ser ut på en lärarutbildning kommer Horisonten att publicera en text, som är skriven av en lärarstudent.

 

Programmera mera!

Idag gästas Horisonten av Elin Nilsson, som betonar det viktiga i att alla lärare deltar i programmeringsarbetet.

Programmering i grundskolan är ett hett diskussionsämne, allra helst sedan regeringen för en kort tid sedan beslutade att det ska införas i kursplanerna för matematik och teknik, där det nämns att alla elever ska få med sig kunskaper att förstå och kunna påverka världen. Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället, arbetsmarknaden och våra sätt att leva och vara.

På Sofiedalskolan i Valbo, en bit utanför Gävle i Gästrikland, jobbar vi med enkel programmering (ibland slarvigt kallat kodning) på elevens valtiden under 90 minuter varje vecka. Jag som ansvarar för profilen heter Elin Nilsson, och är egentligen lärare i svenska och spanska – och har ett stort intresse för teknik, programmering och hur elever kan använda sig av den här kompetensen i fler skolämnen.

Tanken på den här profilen föddes när vi satt i ett planeringsmöte inför det kommande läsåret 2016/2017. Vi körde igång och då med datorer – eftersom vi då inte hade samma lösning som idag, dvs eleverna har en varsin iPad. I början var det enkelt med sidor som till exempel code.org där vi lärde oss grunderna i blockprogrammering och sploder.com där vi lärde oss att bygga spel i olika former. Ganska snart började vi kika på de gamla lådorna med Lego Mindstorms-robotar som stod i ett skåp på NO-institutionen, och vi bestämde oss för att testa dessa. Eleverna byggde snabbt ihop dessa och vi körde igång med att testa dem, vilket gav mersmak! Detta var i slutet av terminen, och tankarna på att köpa in robotar föddes hos mig, dock var inte den lösningen den enklaste eftersom jag i princip inte hade någon budget till profilen. Efter lite letande så hittade jag en fond där jag kunde söka pengar till detta, och efter mycket slit landade drygt 25 000 i knät på mig för att användas till robotköp.

Inte bara en gång har jag fått frågan om jag är lärare i NO, matte eller teknik – vilket jag alltså inte är. Däremot är jag intresserad av programmering och tycker att det är viktigt att hänga med i just det när det gäller skolan. Alla lärare ska arbeta med språkutvecklande arbetssätt och vara språklärare, så varför kan inte alla lärare arbeta med programmering?

I dagsläget har vi köpt in 20 robotar av fyra olika sorter, några är enklare och fungerar som ”fartrobotar” där eleverna programmerar dem till att ha kappkörning i vår långa korridor medan några är mer avancerade och kan programmeras till att utföra diverse kommandon eller att prata. De enklare robotarna är av typen ”Ollie”, och kan göra diverse trick och köras i hastigheter upp till 30 km/h, medan de som ser ut som en boll heter ”Sphero” och är genomskinliga för att all elektronik inuti dem ska synas. Robotarna styrs med hjälp av iPad och ett antal olika appar som är gratis, de går även att koppla ihop för att lära sig tänka i ännu fler led. Roligast var när en elev programmerade roboten till att säga ”Du får sparken” och körde in den till vår biträdande rektor… Den roboten som kan prata och låta som olika djur har hittills varit mest spännande, den heter ”Dash” och är en klarblå plastpryl som eleverna tycker är rolig att jobba med just på grund av att den kan programmeras med hjälp av många appar och låta roligt.

Många elever tycker att kodningen är kul, och att de får ”leka” med robotarna i olika situationer, men den viktigaste delen är ändå att de får med sig en av de viktigaste framtidskompetenserna som finns – dvs att eleverna lär sig att det är de som styr roboten med hjälp av kommandon och instruktioner för att lösa olika problem. Som en elev sade: ”Det bästa är när vi kan använda det vi lär oss på profilen i andra ämnen”. En sådan kommentar känns extra rolig för mig som språklärare!

Programmeringssamtal med elever

Horisonten presenterar STOLT veckans andra gästskribent: Jacob Möllstam!

Ett av de första samtalen jag hade idag var med min bror. (Han är datorspelsprogrammerare vilket hör till den här historien.) Via facebook messenger diskuterade vi en hemsida som jag har och som han har hjälpt mig med eftersom någon mupp på Internet har hackat den och vid upprepade tillfällen har använt den för att sprida spam på andra sidan Internet. (Det har varit på hindi, japanska och ett par språk som jag inte lyckats spåra.)

Hur som helst har jag suttit fast i en spiral av att gång efter gång lyckas halvbra med att fixa till den tills dess att de tagit sig in igen efter några veckor/månader. När min bror klev in och hjälpte mig så tog det någon timma innan en permanent lösning var på gång. Efter typ en dag så var allting fixat. Dessutom hade han hittat bakdörren de använt för att komma in, fixat den, höjt säkerheten på sajten och hittat en brist i designtemat som på sikt kunde bli ett potentiellt säkerhetsproblem. Det var just det säkerhetsproblemet vi diskuterade på facebook messenger.

Han ondgjorde sig över vilket klåparaktigt företag de var och jag var böjd att hålla med.

Han berättade att det tagit tre rader av kod för att fixa hålet och jag var tagen av beundran över hans kunskaper.

Han bad om namnet på företaget för att ta ett snack med dem och jag var än mer tagen över hans genuina engagemang för ett bättre Internet. Hela morgonen och förmiddagen funderade jag över hur sjukt obildade och utlämnad jag är som inte kan programmera tillräckligt bra. Det är som om jag är Farfar i Barnen i Bullerbyn (Han är egentligen bara Brittas och Annas farfar, men kallas fö farfar av alla barnen) som måste be sina barnbarn läsa tidningen eftersom han ser för dåligt för att kunna läsa. Så är det lite för mig och min bror när det kommer till programmering. Jag är Farfar och han är Britta och Anna och alla de andra barnen samtidigt. Det är något jag bara får acceptera. I alla fall tills dess att jag lärt mig (läs förstå) programmering bättre.

Vi snabbspolar fram till ett av dagens sista samtal. Eller ja, okej. Ett av arbetsdagens sista samtal i alla fall. På väg från klassrummet mötte jag en elev som jag i vanliga fall pratar med varje dag men som jag knappt hunnit träffa på över en vecka. Hon stod med mobilen i hand i korridoren och umgicks med sina vänner. Som de gör nästan jämt när de har ledig tid. Jag var på väg därifrån när hon stoppade mig.

Hon: ​Jacob!

Jag (stannade upp): Euhm , ja…. Hej förresten!

Hon (distraherat): Hej….

Jag: Hur är läget?

Hon: Alltså Musical.ly-appen för Samsung är sämst! Den är bara helt SÄMST!

Jag: Jaha, vadå då? Hur menar du att den är dålig?

Hon: Men, alltså de har programmerat den asdåligt. Det är som om de har programmerat den för iPhone och sedan funkar det inte likadant på Samsung men antingen så har de inte fattat att det är olika mobiler eller så bryr de sig bara inte. Det är sämst!

Jag (som plötsligt ser en yngre version av min bror i den här eleven): Intressant! Vad får dig att tro att det är så?

Hon (lånar sin kompis iPhone för att visa mig): Jo, men så här. Förut så fanns bara några nya och viktiga funktioner i appen för de som hade iPhone. Det tog jättelång tid innan de släppte samma saker för Samsung. Sedan är det ofta så att musiken kommer lite fördröjt om man spelar in ett klipp på en Samsung-mobil och då måste man göra om allt. Det händer ALDRIG med en iPhone. Därför tror jag att koden är bättre på iPhone än på Samsung. De borde verkligen fixa sånt. Det kan inte vara SÅÅÅÅÅÅÅ svårt. Jag borde mejla dem eller något…

Jag höll med, vi sa hej då och jag gick därifrån för att gå till parkeringen. I bilen på vägen hem funderade jag vidare på de båda samtalen. Förmodligen ska man nog inte dra för stora slutsatser om lärande och kunnande utifrån en elvaårings användning av Musical.ly-appen men jag kan ändå inte låta bli att tänka att när vardagslivets digitalisering blivit så fullständig som det är i många barns liv så verkar också programmering bli någon typ av allmängods. Oavsett vilka programmeringsskills just den här eleven besitter så har hon uppenbarligen en metareflektion kring programmeringen av prylar och tjänster i sin vardag. Det är ingen dålig start på vägen mot att bli läskunnig inom programmering. Exakt hur den här eleven ska utvecklas inom det området är på sätt och vis en osäker historia eftersom det inte riktigt kan räknas som kunskap som faller inom skolväsendets domän. I alla fall inte tidigare. Men när regeringen förra veckan antog förslagen till reviderad läroplan som lades fram i samband med de nationella it-strategierna så tog skolsverige ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nu har vi på pappret en plan för hur elever som den här elvaårigen ska få hjälp att ta nästa och näst-nästa steg. Det känns ändå på tiden. Vi är skyldiga henne och alla de andra 1,9 miljoner barnen och eleverna i vårt skolsystem det. Minst.

 

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds Skola och utvecklingsledare vid Partille Makerspace. Han har tilldelats flera lärarpriser och har blivit utsedd till årets skolpunkare.  ​Jacob har varit delaktig i utvecklingen av de nationella it-strategierna och de kommande revideringarna av läroplanerna.

Skapa relationer med HJÄLP av digitalaverktyg

Med hjälp av digitaliseringen har lärarnas väg till att skapa goda relationer med sina elever avsevärt förkortats. Inte nog med att det är lättare att lämna bra och framåtsyftande feedback, det har också blivit lättare att snabbt kontakta eleverna via mail, sms, mms och sociala medier som finns tillgängliga. 

Man kan skapa en privat Facebook-grupp, en grupp på Snapchat eller varför inte skapa en gemensam hashtag på Twitter. Min klass har skapat en hastag på Twitter som är #nätkärlek på Twitter, men vi har också skapat exittickets på Twitter. Det är superenkelt för mig att läsa igenom elevernas tankar om lektionen, och de retweetar varandra för att sprida goda exempel. Ett enkelt sätt att lära känna eleverna. På alla sociala medier kan man ha två profiler, en privat- och en skolprofil, på så sätt kan man enklare dela upp sitt privat- och yrkesliv.

Att skapa goda relationer till sina elever är oerhört viktigt. Men ändå är det förvånansvärt få lärare som gör det. När jag hör att lärare kommer till klassrummet, låser upp, har genomgång, delar ut läxa, skickar ut eleverna från klassrummet och låser dörren blir jag ledsen. Ett relationsbyggande arbete tar tid, och som lärare måste man vara lyhörd utan att vara påträngande. Bli vän med eleverna, både på sociala medier och det verkliga livet. Visa att du bryr dig på riktigt. Fråga hur det gick på matchen i helgen, hur syrran/brorsan mår eller bara ger en high five och bekräfta att du har sett eleven. Att skapa relationer kräver arbete. För många elever är skolan den enda fasta punkten i tillvaron, och då krävs det att vi skapar ett klimat som säkerställer inlärning, kreativitet och goda, professionella relationer. De tre delarna hänger tätt ihop med varandra, den ena fungerar inte utan den andra.

Ett icke relationsbyggande utvecklingssamtal

November 2016. Utvecklingssamtalsvecka på ett gymnasium i Stockholmsområdet. Två elever har tiderna efter varandra. De går i samma klass på naturvetenskaplig linje. När de lämnade årskurs 9 hade de betyg på de övre delen av betygsskalan i alla ämnen. Första delen av höstterminen på gymnasiet har bägge upplevt som en härlig, men jobbig, nystart. Det är högre tempo och eleverna förväntas vara självgående i högre utsträckning än på grundskolan. Vilket är helt rätt. Ju äldre man blir, desto mer ansvar ska man ta. Till saken hör att de här två eleverna tar ett stort ansvar för sina studier, och sina liv i allmänhet.

Utvecklingssamtal ska vara framåtsyftande och ska behandla de förmågor eleven bör fokusera på under resten av terminen/läsåret. Eleven bör också få sätta ord på sina egna utvecklingspunkter, för att synliggöra sin lärandeprocess. Men på den här skolan får eleverna ett dokument med kryss i antingen “Uppfyller målen” eller “Uppfyller inte målen”. De kommentarer som finns att läsa på dokumentet är “bra att du har lämnat in uppgifterna i tid” eller “du behöver lämna in den här uppgiften”. Det är för mycket fokus på uppgifterna och för lite fokus på förmågorna. Det här är alltså förutsättningarna när eleverna kliver in till sina samtal. På samtalen får första eleven höra att lärarna på gymnasiet har pratat, i kollegiet, om att hon har fått sina betyg i grundskolan på grund av att hon har varit skötsam, tystlåten och trevlig. Den andra eleven får höra att de höga betygen från grundskolan, har hon fått på grund av sitt utseende. Den här typen av kommentarer bygger inga bra relationer. Tänk er ett utvecklingssamtal mellan två vuxna på en arbetsplats där chefen säger att “din löneökning du fick förra året, beror på ditt utseende”.

Herregud, vilket liv det hade blivit. Men att säga så till ungdomar går uppenbarligen alldeles utmärkt.

Jag har känslan av att gymnasiet har flugit under radarn i digitaliseringsarbetet, och många av lärarna gör fortfarande som de gjorde för tio, femton år sen. Men utbildningslandskapet har förändrats och eleverna har förändrats. Och det är vår skyldighet att vara en del av de sociala nätverken, där eleverna spenderar en stor del av sina liv. Om lärarna istället skulle skapa ett lärande som innefattar de sociala nätverken, skulle en stor del av problemet vara  ur världen. Då kanske vi skulle slippa diskussionen om mobilförbud i skolan. Och på köpet skapa goda relationer till våra elever.

Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3

Hur hamnade jag här?

Jag sitter i mina elevers klassrum och en fråga poppar upp i mitt huvud: Hur hamnade jag här, som chefredaktör på Horisonten? Tyvärr har jag inget vettigt svar på frågan. Det enda jag vet är att skolans vägar äro, stundtals, märkliga.

Nu kanske du undrar vem ”jag” är. Jag heter Anders Enström, och jag arbetar på Östra grundskolan i Skogås (Huddinge Kommun) som lärare i matematik, naturvetenskap och teknik. Jag har under fyra års tid rest runt till många skolor och föreläst om digitala verktyg i undervisningen.

Jag kommer fortsätta att föreläsa och hålla workshops om digitala hjälpmedel. Men även undervisning kommer vara en stor del av mitt liv. Jag tycker det är viktigt att ha en fot kvar i verksamheten. Därför kommer jag att fortsätta undervisa de klasser jag idag undervisar.

Visst har svensk skola många utvecklingspunkter. Bland annat släpptes de nya kursplanerna för någon vecka sen. Programmering står onekligen i fokus nu. Jag har läst många artiklar som har ondgjort sig över all fortbildning som lärarna ska behöva gå. Jag tänker precis tvärtom. Fortbildning är kul. Och viktigt! Fort- och utbildning är en av grundpelarna i alla människors utveckling. Programmering kommer att vara en stor del våra nuvarande elevers framtid. Därför gäller det att vi omfamnar ändringarna i kursplanerna, och ser de som möjligheter och inte som problem. Och tänk på allt som styrs av programmering; busskort, trafikljus och din smartphone är bara tre exempel på detta.

Går utvecklingen i svensk skola för långsamt?

Jag svarar, utan tvekan, ”ja” på den frågan. Därför är de nya riktlinjerna ett steg i rätt riktning. Nu kavlar vi upp ärmarna och visar att vi KAN!

Om ett par veckor kommer det finnas en spännande artikel att läsa om E-sport och dataspel. Dessutom utlovar jag spännande artiklar som är författade av verksamma lärare, som vill lyfta positiva saker i svensk skola. Jag tycker själv att jag håller på att samla ihop ett grymt stall av lärare som vill berätta sin historia om lärandets underbara vägar. Stay tuned!

Jag kommer, självklart, fortsätta skriva texter, som förhoppningsvis utmanar tänkandet och skapar debatt i skolsverige. Texten om en läxfri skola (som du hittar här) är fortfarande Horisontens mest lästa, men jag hoppas att det rekordet raderas ur historieböckerna under våren. 

Min tanke är att göra Horisonten till en plattform för både elever och vuxna. Känner du elever som vill publicera sina texter på Horisonten, hör av er! Jag har ett par idéer till, som jag återkommer till. Mitt råd är; läs Horisonten och följ våra kanaler i sociala medier. Det här blir kul, jag lovar! 

Har du en idé, ett uppslag eller ett event som du önskar att Horisonten bevakar, hör av dig till mig på: anders.enstrom@horisonten.io

Avslutningsvis vill jag tacka Annica för hennes arbete med att skapa ett magasin som handlar om skola. Lycka till Annica, med dina framtida projekt!

Adam Palmquist: Så ökar vi engagemang och arbetsglädje i skolan för alla!

Adam Palmquist är en mångfacetterad lärare med elevernas bästa för ögonen i precis allt han gör. Som föreläsare delar han med sig av inspirerande tankar om design av lärande. Det är ingen slump att han blivit Guldäpplet-nominerad. Sedan några år tillbaka arbetar han på Magelungen Utveckling – en skolkoncern för elever med särskilda behov. 

Det är möten med människor av olika slag som berikar och bjuder in till kreativitet. Och det var i mötet med elever som Adams intresse för spel i ungdomsåren åter aktualiserades och visade sig vara en enorm tillgång. Lägg därtill en dos nyfikenhet, så håller du i handtaget till den nya värld som skulle komma att öppnas för Adam och eleverna han arbetar med.

– Egentligen handlar det inte alls om spel berättar Adam med sådan självklar övertygelse att jag förvånat spärrar upp ögonen. Inte? Men vad handlar det om då?

Det handlar inte om spel. I traditionell mening, berättar Adam vidare. Känner du till Runkeeper? Appen som får oss att vilja springa mer?

– Spelifiering fungerar på samma vis som Runkeeper gör dig motiverad att springa. Det är dessa faktorer jag bygger undervisningen kring. Att se sina framgångar, statistik, följa sig själv mot målet. Det föder motivation. Alla vill må bra och prestera väl men varför gör inte alla det då? Jo, för att motivationen ibland tryter även om vi vet att vi borde göra vissa saker för att må bra och nå våra mål. Det är därför vi behöver verktyg, för att hålla oss på banan, hjälp att förändra våra beteenden och hålla fokus. Att utforma spelifierad undervisning skapar en lärandesituation som fungerar för alla och är till extra hjälp för de barn och unga med NPF – neuropsykiatriska funktionshinder. Det meningslösa virrvarret får en struktur och och blir begripligt och engagerande.

Forskning visar att spelifiering höjer motivationen och arbetskapaciteten med 20 %. Och att arbetsglädjen förhöjs med hela 60 % eftersom eleven upplever en meningsfullhet i det som görs. För elever med NPF är de här resultaten significant högre. Det handlar framförallt om ett ökat engagemang, vilket leder till större uthållighet.

– Eleverna orkar mer och är mer fokuserade under längre tid med en uppgift, det är en enorm skillnad menar Adam med allvar i rösten.

Vad är det då som gör skillnad?

Många har kanske bilden av spelifiering, baserad på yttre motivationsfaktorer klar för sig. Det vill säga de strukturer där vi får poäng, och tar oss vidare i olika tävlingsmoment. Men det finns också den spelifiering som skapar en inre motivation – av att det du uträttar görs i ett sammanhang. Du känner ett ägandeskap och förstår varför du gör något. Det gör att spelifiering som metod blir väldigt kraftfull.

– Spelifieringen i sig är inte ett verktyg endast för de barn och unga med NPF, det är något som skapar tydlighet och inre motivation hos alla. Betraktar vi något som en metod endast för elever med NPF, blir det inte inkluderande. Vårt uppdrag handlar egentligen om att skapa förutsättningar att få med alla elever. Att skapa en lärandesituation där den inre motivationen förstärks och glädjen över att lära, växer, inte bara för några få, utan för alla.

Hur spelifieras undervisningen då?

Det finns olika sätt att göra detta menar Adam. Dels det kollaborativa – där klassen, gruppen ska lösa uppgiften tillsammans och dels det komparativa – där eleverna tävlar mot varandra.

– Den förstnämnda skapar inre motivation vilket jag på sätt och vis föredrar. Lyft ut mekanik, dynamik och design från spel och sätt in dem i en lärandekontext, så specificeras uppgiften. Det är alltså inte ett spelande av spel vi ägnar oss åt. Det är spelens funktion som blir verktyget och förlöser den inre motivationen och drivkraften. Spelifiering av undervisning går hand i hand med formativ bedömning, det vill säga att vi arbetar med tydlig framåtsyftande återkoppling samt elevens ägandeskap av process och resultat. En annan gemensam faktor som spelifiering och formativ bedömning delar, är interaktivitet i grupp. Många av de mest framgångsrika spelen någonsin är onlinespel där spelarna tillsammans skapar ett resultat. Därför fungerar det så bra att arbeta i grupp i en spelifierad undervisningssituation.

Så här går det till…

Ett arbetsmoment eller lokalpedagogisk planering kan struktureras så att eleverna får se en karta över hela arbetsmomentet. Där är alla delarna i innehållet utskrivna samt hur lång tid de har på sig för att genomföra.

– Eleverna kan ta sig an kartan på olika sätt och med viss valfrihet. Vi har en gemensam introduktion, som följs av två val kopplade till förmågor och centralt innehåll. Valfriheten är viktig eftersom inga spel eller leker någonsin utgår från tvång.

Eleverna skulle exempelvis kunna jämföra två texter. En om franska revolutionen och en om amerikanska frihetskriget och lyfta likheter och skillnader.

– Då prövas elevens analytiska förmåga. Ett annat sätt är att utgå från texterna och sedan intervjua exempelvis en lärare på ämnet om skillnaderna och jämföra svaren från de båda källorna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det spelifierade momentet är just valmöjligheten till lösning. Det ger den som väljer ett ägandeskap i situationen. Parallellt tränar eleven källkritik och analytisk förmåga utifrån styrdokument.  Svårare än så är det egentligen inte, förtydligar Adam.

Varje lektion eller varje moment som följer enligt kartan ställs eleven inför två valmöjligheter. Detta gör att eleven själv är med och designar sin kunskapsbank. Under resans gång kan eleverna få möjlighet att ta med sina individuella lösningar, sin nyvunna kunskap, in i en grupp för att samarbeta kring något större.

– Då uppstår ett lärande genom erfarenhetsutbyte, kring allas olika lösningar och metoder. Varje nytt kunskapsområde att erövra på kartan ska bygga på tidigare moment. De kunskaper du fått med dig där, utgör då en trappa, en progressionsloop där du går uppför ett steg i taget, hela tiden. Det skapar sammanhang och konkret förståelse för vad du faktiskt lärt dig. Spel med olika levels är bygger på att du knäckt koden på tidigare stadium och kan använda den kunskapen, bygga på den på nästa nivå, för att lösa uppgifter där och ta sig vidare om och om igen…

Upptäckten av spelifiering och förändringen

– Jag har själv spelat mycket, och har alltid haft ett spelintresse. När jag började jobba som lärare träffade jag många spelintresserad elever och jag träffade även flera som inte var särskilt intresserade av att gå på lektioner. Vi fann varandra lite grann genom just spelintresset och vi hade tur! Vi skulle precis starta upp historiekursen och av en slump fick jag reda på att de spelade ett historiespel som jag kände till. Det avsnitt vi valde baserades på just den aktuella tidsepoken. Deras ingång fick helt enkelt bli att spela spelet hemma, gå igenom läroboken tillsammans med mig i skolan och jämföra narratologin i spelet med fakta från historieforskning. Då blev det plötsligt både intressant och relevant att gå på lektionerna. Eleverana hade kunskap och erfarenhet att bidra med som de kunde sätta i relation till kursens mål genom att undersöka olika historiska källor. Det blev en katalysator, de gjorde upptäckten att kunna lära sig mer om spelet genom att faktiskt känna till fakta. Jag började gräva vidare och landade i just begreppet spelifiering. Det som intresserade mig var att användarperspektivet betonades, att det skulle finnas strukturerade ramverk. Att släppa allt fritt skapar kaos för de flesta människor, spelen beskriver strukturer för vad det är som tar oss vidare. På samma sätt behöver vi ramar för vår kunskapsinhämtning. Som lärare tror jag att vi behöver stötta eleverna i att upptäcka vad det är som gör att de kommer vidare i sitt lärande.

Analogt vs digitalt

– Jag jobbar nästan bara analogt med spelstruktur. Förutom G-suite Classroom, där feed forward och kommunikation sker, fokuserar vi inte i så stor utsträckning på digitala teknik. Men feedbacksystem fungerar ju fantastiskt bra i appar exempelvis. Det finns ju inte riktigt i skolans värld på ett önskvärt sätt. Jag har bättre möjlighet att ge och få feedback inför och efter ett tandläkarbesök, eller när jag lämnar bilen på verkstad, än vad jag har som elev i skolan. Där kan jag inte ställa in påminnelser eller tala om önskemål på samma sätt, vilket ju egentligen borde underlätta enormt för alla involverade. Tänk om skolan skulle ge den möjligheten, det borde vara självklart och ett krav.

Vad väljer du om digitalt?

– Pokemon go är ett exempel på lärande ute i samhället, många pokéstops finns vid historiska platser och det är absolut ett spel jag skulle kunna tänka mig att integrera i undervisningen av just den här anledningen. Det passar ju som handen i handsken för den som undervisar i SO-ämnen, ler Adam.

Spelifiering ett laddat begrepp i skolan?

– Spelifiering är egentligen bara ett annat ord för motivationsdesign eller användarvänlighet. För att ringa in vad det innebär skulle vi kunna säga att undervisning/lärandesituationer som designas utifrån följande kontext är spelifierad:

Feedback
Tidsavgränsning
Struktur
Överblick
Berättande/narrativet
Verklighetsnära sammanhang – se nytta
Meningsfullhet
Problemlösning
Valmöjlighet

– Vid spelprogrammering eller spelkonstruktion tas dessa aspekter alltid med, men i skolan – när pedagogiken flyttades ut ur psykologin och in i samhällskunskapen – blev den mätbar. Det vill säga när kvantitet blev norm för hur skolan skulle struktureras och utvecklas. Då tog diskussionen plötsligt fasta på antal elever i en klass, hur lång en lektion skulle vara. Vi började diskutera rutiner istället för passion och motivationshöjande aspekter, vad som skapar mening med och i lärandet. Vi slutade besvara frågor om vad som driver oss, och vad vi vill bidra med i den här världen. Jag skulle gärna se att pedagogik och psykologi närmar sig varandra igen och samverkar med sociologi och kognitionsvetenskap. Det skulle föda en ny, mer relevant form av pedagogik. Vi tar till exempel alldeles för lite hänsyn till hjärnans utveckling. Och det beror på skolans industriella utformning. Spelifieringen gör att du utvecklas i din egen takt. Lärandet individualiseras utifrån den väg du väljer att ta. Du har förutsättningarna och ramarna, utifrån det väljer du lösning och lär dig vad som behövs för att ta dig vidare till nästa nivå – i ditt lärande.

Vinsterna är flera ser Adam. Eleverna lär sig att bemästra kunskapsområden, de tar tid för reflektion och får möjlighet till kreativitet. Genom valmöjligheter kan de påverka sin situation och utgången av lärandet. Det skapar autonomi och tränar dem i flexibilitet, något som ibland kan vara en utmaning. Eftersom eleverna äger sitt eget kunskapsområde och kan utveckla det blir resultatet ett lustfyllt lärande.

Kanske är det kopplat till vår lärandekultur och en föreställning om att vi inte får ha kul eller roligt – för då lär vi oss inget. Bildning måste vara seriöst annars är det inte seriöst… Ur mitt perspektiv är det just spelifieringen som skapar det lugn och den ordning eleverna behöver för seriös kunskapsinhämtning och därmed bildning.

Här tar du del av en av Adams prezis på några spelelement.

*Adam Palmquist föreläser om gamification och NPF med ett inkluderingsperspektiv. För mer information om vad som händer och när klicka här. Han är under året aktuell med bok om spelifiering på Studentlitteratur och vill du höra honom berätta mer har du möjlighet att se och höra honom på bland annat SETT, Centrum för Skolutveckling och GR-utbildnings pedagogiska Café i vår. Under våren arbetar Adam även som pedagogisk rådgivare för serious games projektet Cloud Islands – ett spel som är utvecklat för att motivera elever i skolan. Adam och Magelungen är också närvarande i förstudien  Spel som etableringsverktyg – ett forskningsprojekt vid Skövde Högskola som undersöker hur hemmasittare kan bryta sin avskildhet via spel.

https://www.his.se/Forskning/informationsteknologi/Media-Technology-and-Culture/Spel-som-etableringsverktyg/

 

EduSpaces – en öppen resurs om lärmiljöer

Den svenska delen av EduSpaces är en site, som samlar artiklar från Sverige, Polen och Tyskland. Artiklarna består av intervjuer där lärare och skolledare delar med sig av sina erfarenheter kring lärmiljöns betydelse. En lärmiljö där digitalisering nu är en självklarhet.

Syftet med projektet har varit att genom samtal och intervjuer med lärare och skolledare i de olika länderna undersöka vad begreppet lärmiljö står för på 2000-talet i ett vidare perspektiv än det traditionella klassrummet. Projektet har också valt ut ett antal utmaningar kopplat till lärmiljö som har möts upp i artiklarna. Målgruppen är framförallt skolor i östra Europa där behovet av att modernisera sina skolmiljöer är omfattande. Därför finns också flera artiklar på engelska.

– För oss på RAU handlar EduSpaces om att dela och sprida lärares och skolledares erfarenheter kring lärmiljö. Tanken är att det ska vara en levande site där personer med intressanta erfarenheter kring lärmiljö bjuds in för att skriva ett inlägg. Det här är ett område vi brinner för, och genom vår praktiska erfarenhet av att undervisa i innovativa lämiljöer vet vi hur en genomtänkt lärmiljö kan vara ett starkt incitament till att utveckla den pedagogiska praktiken, men också hur svårt det kan vara att få det att fungera så som man har tänkt. Genom att lärare och skolledare delar både framgångsexempel och de svårigheter som kan uppstå med en nytänkande lärmiljö hoppas vi kunna bidra till att fler vågar förnya, och kanske är lite bättre förberedda säger Frida Monsén på Rektorsakademien Utveckling.

EduSpaces är ett Erasmus+ projekt i samarbete mellan Polen, Tyskland och Sverige, där RAU står för den svenska delen av samarbetet. Huvudägare av projektet är Center for Citizenship Education i Warzawa. Utöver det är Think! Foundation i Polen en aktör, och den tyska delen av projektet genomförs av Hanseatic Institute for Entrepreneurship and Regional Development at the University of Rostock (HIE-RO).

Följ oss och kommande samtal med RAUoch Frida Monsén då vi diskuterar digitala lärmiljöer mer ingående. Frida har mångåring erfarenhet som pedagog och utveckling av digitala arbetssätt.

 

* mynewsdesk

Martin Dalenius: Varje år ska vara det bästa året!

Tillsammans med pedagogerna, eleverna och personalen på Toltorpsskolan, har Martin Dalenius skapat en skola med ett öppet klimat, fantastiskt mycket skratt, nära till känslor, mycket hjärta och en alltid hjälpande hand.

Utveckling är sannolikt den term som beskriver hans ledarskap närmast verkligheten. Martin Dalenius har siktet inställt på elevernas bästa och det är full fart framåt. Hela tiden. Ändå lyckas han finnas där. För alla. Ingen fråga verkar vara för stor – eller för liten.

Under åren som gått, har Toltorpskolan i Mölndal genomgått en anmärkningsvärt utvecklande förändring. Med målet att skapa och en skola, organiserad runt alla elever så att de känner och upplever trygghet och trivsel. Så öppnas dörrarna till varje människas brunn av fördjupat lärande. Martin Dalenius ser rektorsrollen som oerhört viktig i elevens upplevelse av sin skolgång. Han menar att ledarskapets karaktär avgör de förutsättningar vilka skapas för varje individ genom hur vi väljer att organisera det vi kallar skola. Att leda med hjärtat har varit och kommer alltid att vara ett fundament i hans eget ledarskap.

Toltorpskolans utvecklingsarbete vilar på de tre pelarna globalisering, hållbar utveckling och att olikhet är normen. Ur detta har en starkare samverkan, ett ökat kollegialt lärande och en mer utbredd delakultur vuxit fram.

Utbyte med Kina ger ovärderliga erfarenheter

Varje år reser en delegation av elever och lärare till Kina som ett led i internationaliseringsuppdraget skolan har. Även delegationer från Kina besöker Mölndal och Toltorpskolan.

– I mitt uppdrag som rektor så ingår det att skapa förutsättningar för eleverna att möta livet efter skolan. Många gånger har jag påmint mina pedagoger om att även om vårt uppdrag är stort så är det också att förbereda eleverna på den värld de kommer att möta 2024. Det är nämligen det året våra nu 11-åriga femmor kommer att lämna gymnasiet och därmed det svenska skolsystemet för att stå på egna ben och själva vara redo för att möta världen. Det är vår uppgift att se till att det mötet blir framgångsrikt, på alla plan.

Martin ser en enorm utveckling, både hos individen men också i kollektivet, både på ett personligt och kunskapsmässigt plan. Det är minst sagt en häftig upplevelse att lära sig hur andra system fungerar och vad konsekvenserna av olika förhållningssätt blir. Särskilt när vi lär genom att göra och uppleva.

– Att leda internationaliseringsprocesser är att leda värdegrundsarbete. Värdegrundsarbetet utifrån att världen förändras från dag till dag och vi som skolor och pedagoger måste stå redo inför dessa förändringar. Värdegrundsarbete också utifrån det att vi får perspektiv på vår egen tillvaro och situation. Kina är en stark ekonomisk motor, men de är inte en motor utifrån jämlikhet, jämställdhet och möjligheter för alla individer, det är däremot Sverige. Värdegrundsperspektivet är naturligtvis även omvänt så till vida att Kinadelegationen vill lära av oss hur vi håller bibehåller elevernas lust, kreativitet och viljan att lära exempelvis.

Självständiga äventyrare

– Det finns säkert de som frågar sig varför vi skickar iväg våra 11-åriga elever till okända familjer, ett dygn i den kinesiska mångmiljonstaden Jinan ler Martin. Jo, för att vi tror på dem och vi tror på den kraft de besitter idag, vilken de också kommer att besitta i framtiden. Vi formar framtidens medborgare och förhoppningsvis framtidens makthavare. Vi tror, att genom att låta våra elever få prova att bo i en främlings hem, där de blir majestätiskt välkomnande, kommer de förhoppningsvis i framtiden att forma vårt samhälle till att bli mer välkomnande och tillitsfullt. Vi har en värld och den världen delar vi med varandra, oavsett var vi bor.

Lärarnas lärande i ett globalt perspektiv

– Lärarna har under utbytet fokus på att utbyta kunskaper i matematik, programmering, bild och idrott. Allt utifrån sina egna ämneskompetenser. Vi tar också tillfället i akt att utbyta kunskap runt fritidsverksamhet, tre av pedagogerna är grundlärare och undervisar också på fritids. Vi har officiella möten, går på officiella lektioner, dricker officiellt kaffe. Men det är under de inofficiella stunderna det händer. Stunderna när det fria samtalet flödar. Det är där relationerna knyts och det verklighetsnära lärandet tar fart. Det är genom möten som sker människor emellan goda erfarenheter etsar sig fast. Just den här kontakten mellan människor är det som verkligen gör att nya världar öppnas.

Hållbar utveckling

Att skapa en hållbar utveckling handlar i mångt och mycket om att skapa hållbara strukturer som öppnar upp för utveckling, där människorna i organisationen mår bra och vill mer.

– Vi har under de senaste åren varit delaktiga i projekt som verkligen fört oss framåt, skapat ett gemensamt språk och en öppen kultur som bygger på transparens i alla lägen. Ingen är längre ensam om något och vi har skapat organisationen kring varje elev där pedagogerna utvecklat väl fungerande arbetslag som fångar upp våra grundläggande värderingar. Det gör att vi orkar mer och att utvecklingsarbetet fortgår. Det finns hela tiden saker att synliggöra. Det är ju just detta, att lyfta upp det som händer varje dag i ljuset och vända och vrida på det för att skapa pusselbitar som passar ihop, som är utveckling, ler Martin.

Framgångsfaktorer att räkna med

Att lyfta fram människors olikheter som något positivt och paradoxalt nog normgivande har visat sig utgöra en start motivationskraft, både hos elever och pedagoger menar Martin.

– När vi på ett så medvetet plan arbetar med att acceptera varandras olikheter och behov har det också lett till ett bättre och mer kvalitativt samarbete. Vi gör hela tiden så oerhört mycket och det är lätt hänt att vi glömmer alla bra saker som händer men genom att verkligen betona fokusområden arbetar vi i hela kedjan. Med ett gemensamt språk som på sätt och vis beskriver och synliggör våra värderingar som ständigt närvarande. Det är viktigt eftersom det påminner oss om vilka vi är, vad vi står för och vart vi är på väg.

Nu väntar nya utmaningar 

Under åren har vi pedagoger tillsammans med eleverna utvecklat vår verksamhet, vi har utvecklat olika forum för dialog och vi har skapat möjligheter för elever att växa och ta ansvar. Vi har också vuxit med dem. Det har varit (och är) en mycket spännande resa. Jag älskar utmaningar och är helt enkelt redo för en ny verksamhet i ny regi.  Utmaningen ligger i att förändra och så frön som kommer att växa sig mycket starka framöver. Personligen växer jag mest som människa, pedagog och ledare när jag får samverka med andra i spännande pedagogiska samtal, hoppa och falla fritt tillsammans, för att reda ut och förbättra situationen för alla och i synnerhet eleven. Det har jag verkligen fått göra här på Toltorp, utvecklingsarbetet pågår och fortsätter alltid med fantastiska pedagoger. Det har vi många här. Nu är tiden mogen för mig att slänga mig ut i ett nytt äventyr tillsammans med många skickliga pedagoger. I augusti väntar Björkåsskolan, Göteborg på Martin Dalenius och hans team, med öppna armar. Redo att utveckla och utvecklas.

 

Härryda kommun ger barnen rötter och vingar genom ny satsning

Anna Wesslau arbetar som pedagog och verksamhetsutvecklare med IKT som specialitet i Härryda kommun. Vi möts på en av hennes arbetsplatser, som för dagen är förskolan Mysen.

Det är en vackert belägen plats för lek och lärande med fantastisk utomhusmiljö. Direkt och enda granne utgörs av en blandskog där barr och löv slagit rot sida vid sida. Det är som gjort för utforskande, där barnets fantasi är fri och den mest lämpade reseledaren i en vild och vacker miljö, fylld av allt från småkryp till stenbumlingar och spännande träd, precis så som skogar ska.

Redan på gården uppstår möten och jag välkomnas varmt av en pedagog som tar notis om min förundrade uppsyn. Snabbt guidas jag genom verksamhetens fräscha lokaler, där barnens skratt och förtjusning studsar mellan väggar, golv och tak. Snart på väg ut för att bli ett med den friska luften.

Så har stunden med Anna Wesslau kommit. Hon tar mig med till starten av Härryda kommuns digitaliseringssatsning. Det ger onekligen ett ramverk som skapar förståelse för en viktig process i utvecklingsarbetet. Redan i ett tidigt skede beslutade kommunen att satsa ordentligt på digitala verktyg. Strax därefter fattades beslut om en digital plattform för dokumentation gällande förskolan. Detta skedde främst för att säkerställa likvärdighet kring dokumentation.

– Vi såg tidigt digitaliseringens framfart och därmed möjligheterna att påverka och forma dokumentationsprocessen. Vi ville ha med vårdnadshavarna i processen och göra barnen delaktiga i dokumentationen av vardagen och det som pågick under deras vistelse i verksamheten. Det utgjorde grundvalen när vi fattade beslutet om vilken plattform som passade våra verksamheter bäst. Vi insåg även tidigt att varje pedagog behövde ha tillgång till egna dokumentationsverktyg för att processen skulle ta fart. Alltsedan dess har vi arbetat in fler digitala enheter och verktyg i form av datorer, surfplattor, projektorer, dokumentationskameror etc.

Anna Wesslau verkar 50% av sin tid med handledning kring IKT och digitalisering ute på förskolorna. Då planerar och genomför hon projekt tillsammans med pedagogerna på respektive enhet. Ett sådant exempel belyser arbetet med programmering.

– En mycket viktig del i den här typen av projekt är att vi inte bara slänger in en mängd olika verktyg i verksamheten. Det ger oss mer att börja diskutera varför och hur så att vi som pedagoger har en förankrad bild av både nytta, syfte och mål och på så sätt kan skapa givande projekt tillsammans med barnen. När vi startar med hur gör vi det tillsammans med barnen genom att leka oss till den nya kunskapsarenan. Just gällande programmering startar vi alltså inte med robotar utan ser till att skapa upplevelser kring hur någon eller något kan programmeras. Vi organiserar lekar och arbetar bland annat med dans och rörelse utifrån någon annans instruktioner. Leken skapar då förståelse för bakomliggande processer och bidrar till att vidareutveckla ett undersökande förhållningssätt. Syftet är inte endast att lära sig ett programmeringsspråk utan att förstå den mänskliga handlingen bakom programmering. Teknik och appar är inte magi – det handlar om att låta barnen utforska mönster skapade av människor och att samarbeta. Här finns stort utrymme att lyssna in barnens tankar. Det skapar stark motivation hos oss pedagoger också eftersom vi genom konkreta metoder får möjlighet att utveckla ett nytt område tillsammans med barnen.

Resterande 50% av sin tjänst har Anna Wesslau som verksamhetsutvecklare och just nu gör Härryda kommun en fantastisk satsning som syftar till att stärka alla barns möjligheter till fördjupat lärande, genom våra mänskliga sinnen. Under 2016 tar Telluseum Science Center både form och fart.

– I Härryda kommun arbetar vi efter visionen Rötter och vingar. En vision som täcker helheten med et 1-16 års-perspektiv. Vår uppgift är att förankra och bygga på barnets rötter och ge dem vingar att lyfta ut i världen när det är dags. I Härryda utbildar vi världsmedborgare. Telluseum blir ett Science Center dit pedagoger, barn och elever kan komma för att lära genom utforskande i spännande former via olika sinnen. Bland annat kommer där att finnas en filmstudio med Green Screen och redigeringsmöjligheter. Ett Makerspace kommer att ta form där besökaren kan lära mer om robotar och programmering. Lego Education, Strawbees och 3D-skrivare är andra exempel på tillgängliga verktyg för kreativt skapande. Vi vill bidra med nya dimensioner för lärande som bygger på just utforskande. Ett spännande exempel är 3D classroom där biologilektioner exempelvis antar en helt ny form. Att se hur örat och hörseln fungerar i 3D ger en helt annan upplevelse och förståelse för eleverna än att endast läsa om det. Vi arbetar för att fånga upp så många sinnen som möjligt för att förstärka utforskandet och därmed lärandet, på så sätt når vi fler, i tidigare åldrar berättar Anna Wesslau. Hon fortsätter, forskning visar att olika vägar till kunskap förstärker lärandet, när vi har den kunskapen är det vår skyldighet att använda den. Centret konkretiserar det teoretiska genom det praktiska utforskandet. Det utgör en inspirationsyta för pedagoger, lärare och ledare genom att vi kommer att erbjuda färdiga koncept att ta med ut i klassrummen på skolorna och ut i barngrupperna på förskolorna. Det innebär att pedagoger och barn inte hela tiden behöver vistas på Science Centret för att anamma metoder och idéer. Det kommer även finnas möjlighet till Skypesessioner för de som inte har möjlighet att besöka Science Centret i fysisk form.

En av de stora skillnaderna sedan digitaliseringen blev en del av verksamheternas praktiska vardag handlar om förmågorna vi människor utvecklar i den miljö vi befinner oss. Idag är barn, i ett mycket tidigare skede, betydligt mer reflekterande menar Anna Wesslau. Hon ser en tydlig skillnad i samverkan, att ge respons och lösa problem tillsammans.

– Överlag hjälper och lär barnen av varandra i större utsträckning. Synen på barn har också förändrats, jag tror att vi som vuxna betraktar barnen med nya ögon eftersom vi till större del samlär med barnen under inflytande av digitaliseringen. Barnen är digitalt kompetenta redan som ettåringar när de kommer till oss, så tillvida att när ett verktyg landar i händerna på dem har de förståelsen att dra fingret över skärmen med sig. De har alltså redan strategierna för funktion klara för sig. Vi vuxna behöver ta till oss, både förståelsen för varför och hur. Barnen gör utifrån den verklighet det upplever. Det är en spännande utveckling och vi bär ständigt frågan om hur beteenden påverkas av digitaliseringen och dess möjligheter.

En viktig skillnad som barnen tagit till sig är användningsområden gällande digitala verktyg och rutiner för detta, menar Anna Wesslau.

– Vi etablerar ett slags språk kring det vi gör i förskolan, där en gemensam terminologi utvecklas och plockas upp av både barn och pedagoger samt föräldrar. Barnen ser en tydlig skillnad i hur vi använder oss av verktygen på förskolan eftersom de hela tiden används för att utforska, dokumentera och kommunicera. Hemma använd surfplattan i större utsträckning till underhållning många gånger i form av spel. Det är en viktig distinktion eftersom det aldrig blir diskussioner om till vad plattorna ska brukas.

I och med att barnen blivit alltmer delaktiga i sin dokumentation och väljer ut innehåll ges möjligheten till frågor kring publicering på nätet, bildrättigheter och bildbehandling samt källkritik. En diskussion Anna Wesslau och kollegorna välkomnar.

– Vi har upprättat en ordning för dokumentation av bilder exempelvis. Fråga först. Är det okej att jag tar en bild här? Alla kanske inte vill vara med. Vi pedagoger föregår med gott exempel och frågar alltid barnen om vi får ta bilder och filma deras aktiviteter innan vi sätter igång. På så sätt blir det naturligt att göra det även för barnen. Vem äger bilden? Det är nästa fråga av intresse. Vem får publicera vad – och var? Det är viktiga frågor i byggandet av barnets integritet.

Dokumentationen är ett viktigt verktyg i kommunikationen med hemmet och vårdnadshavarna. Här utgör dokumentationsverktyget Pluttra ett fantastiskt stöd.

– Det är pedagogernas uppgift att göra en tolkning av barnens lärandeprocess för att se hur vi kan addera ett värde. Utmaningen ligger att spegla barnets upplevelser i form av bilder och text. När pedagogen återgett barnets formuleringar lägger de till sina egna reflektioner. På så sätt blir dokumentationsprocessen så mycket mer än bara bilder att visa upp. Den visar barnets upplevelse av vad som görs och den visar pedagogens perspektiv i samspel med barnet samt barnets faktiska möjlighet till inflytande och påverkan. Pluttra som verktyg ger således fler reflektionsytor på fler nivåer vilket är till mycket god hjälp i utvecklings- och kvalitetsarbete.

Det finns så oerhört mycket bra i förskolans – och det här fallet Härrydas – sätt att arbeta med digitalisering och dokumentation för att skapa likvärdighet för alla barn och elever. De tar verkligen det där helhetsgreppet och lyckas följa barnets lärande hela vägen. Att ha så tydliga metoder möjliggör för barnet och eleven att lägga hela pusslet under skolgången för att slippa snuttifierade omaka bitar som endast väcker frustration. Att ha en tydlig vision med tydliga bilder av vad det är som ska skapas är helt avgörande för att kunna omsätta det till något så konkret som Anna Wesslau och alla hennes fantastiska kollegor i Härryda kommun gör.

 

 

 

 

# Schoolboost Network

​Sir Ken Robinson definierar följande syfte och mål med utbildning: ”The four basic purposes of education is personal, cultural, social and economic.
​The aims of education are to enable students to understand the world around them and the talents within them so they can become fulfilled individuals and active compassionate citizens”.

Ur dessa rader har ett nytt spännande initiativ tagit form. Det handlar om att lyfta svensk skola. SchoolBoost Network är en ideell förening som verkar nationellt, för ett mer långsiktigt och hållbart perspektiv på skolutveckling – både för individens och samhällets bästa.

David Tivemark är en av initiativtagarna och drivkrafterna bakom nätverket. Det står direkt klart att detta är en människa med med stort engagemang för de viktiga frågorna i vår tid. I stort brinner han för utveckling, både på ett individuellt och samhälleligt plan. Han är klok nog att se sammanhanget mellan de båda. Det är där Schoolboostinitiativet kommer in som en del i det arbete han bedriver – tillsammans med grundarna Christer Hellberg och Annette Wahlgren.

– Vi som startat SB är medvetna om att det finns mängder av positiva initiativ runtom i landet, alla jobbar på sitt sätt för det som de tror på. Det vi ser behov av är en plattform där alla kan samlas oavsett om vi jobbar i eller med skolan, är föräldrar, företagare, politiker, föreningsaktiva, medborgare eller elever.  Nu arbetar SchoolBoost med flera olika idéer som kan sammanfattas på följande sätt;  ”Lyfter vi skolan, lyfter vi samhället! Vi driver för närvarande tre projekt där vår värdegrund konkretiseras. Digitala yrkes- och intressekortleken är ett projekt som avser att visualisera nuvarande och viktiga framtidsyrken, fritidsaktiviteter och intressen. Generationsbryggan avser att ta fram teknik för att öka motivation till att öka mental och fysisk hälsa genom att skapa nya mötesplatser för unga och äldre. Framtidscentrum. Här är tanken är att samordna olika initiativ som idag rör sig i gränslandet mellan skolan och samhället i olika regioner. Det finns behov av att skapa en större arena som kan förmedla tjänster (och få tjänster kvalitetssäkrade) som både elever, skolor, samhällsfunktioner och näringsliv har nytta av på både kort och lång sikt.

Och vad gäller just nätverket som nu håller på att ta form och växa sig allt starkare i Sverige, baseras det på utvecklingspotentialen svensk skola har, samt på en mängd idéer som stöttar densamma. Här utgör digitaliseringen och tekniska lösningar ett av verktygen mot målet.

– Vi vill att lärande ska utgå från varje individs styrkor i en mer likvärdig skola för alla, oavsett bakgrund, socioekonomisk klass eller kommuntillhörighet. Vi anser att alla elever behöver rustas med färdigheter och förmågor som i mycket hög grad kommer avgöra hur väl man lyckas, både på ett personligt plan men även med framtida studier och karriärval. Vi vill också sprida goda exempel på pedagogiska metoder, bra teknik, forskning, engagerade förebilder och öka motivationen för ett mer lustfyllt lärande för livet. Vi ser att samspelet mellan skolan och samhället är en förutsättning för att vi ska kunna skapa ett hållbart kretslopp av kunskap och lärande, nu och i framtiden. Det stämmer mycket väl överens med det Andreas Schleicher gav uttryck för härom dagen i GP. Nämligen att skolmakthavare ofta saknar en övergripande vision för skolan, och idéer om vad utbildning ska vara bra för. Både ute i världen men också i Sverige. Flertalet av de senaste 20 årens svenska skolreformer har, som Schleicher sade genomdrivits med goda avsikter. Dock har de har skapat ett fragmenterat skolsystem utan visioner och själ. Den största drivkraften i Schoolboost vilar på just detta. Att vi ser att den svenska skolan måste bli bättre på att utveckla elevernas lust att lära och använda sina förmågor. Det kan inte ske där skolan verkar som en isolerad företeelse – det behöver ske i samspel med resten av samhället. Med SchoolBoost vill vi inspirera fler till att vara med och lyfta svensk skola så att den åter bli en stolt och inspirerande förebild för omvärlden, förklarar David. Vi vill att skolan ska kunna anpassas utifrån elevens behov och intressen. På så sätt ser vi att fler kommer att må bättre och nå dit de vill i livet. Han fortsätter vidare.

– Förutom den härliga känslan som gärna infinner sig i oss människor när vi är med och bidrar till positiv utveckling i samhället, finns det även annan nytta genom engagemanget i SchoolBoost. Det handlar om att skapa samverkan som leder till meningsfullt lärande och meningsfulla relationer, där innovativa och samhällsförbättrande initiativ kan ta fart. Schoolboost som nätverk skapar en konkret plattform för detta ändamål.

Ett led i arbetet med att engagera fler är att delta i och arrangera konferenser och events där skol- och samhällsengagerade människor rör sig.

– Det är viktigt att vi bygger detta på ett frivilligt engagemang av och med människor som både rör sig inom och utom skolans värld, människor som har de kunskaper och det engagemang som behövs för att förändra i grunden betonar David Tivemark. Och visionerna saknas verkligen inte. Tvärtom, Schoolboost är här för att förändra (utbildnings)världen. Du som vill delta, påverka och förändra är varmt välkommen!

Här engagerar du dig – på dina villkor, utan kostnad.

#Kompetensutveckling

Vi lever i en tid där utvecklingen går snabbt, det är nog de allra flesta överens om. Tekniken möjliggör sådant som bara under gårdagen tedde sig omöjligt att ens föreställa sig för de allra flesta. Vi människor förhåller oss till utveckling på mycket olika sätt. En del fullständigt slukar allt som är nytt och plöjer igenom möjligheter att lära medan andra avvaktar intresserat och väntar på en samlad insats för alla att lära mer om det nya. Oavsett medför en snabb utveckling (eller utveckling överlag) ett behov av lärande.

Vägarna till kompetensutveckling är många och mer eller mindre komplexa beroende på hur de sker. I och med digitaliseringen har en helt ny lärande- och erfarenhetsutbytesarena uppstått. I den begynnande dela-kultur som är under framväxt har vi möjlighet att anta rollen som både producenter och konsumenter. För de som ännu inte tagit steget och nått den digitala mognad som behövs för ett inspel – vad händer med fortbildning där? Hur kan vi se till att kompetensutvecklingen i skolsverige ser likvärdig ut i en tid av stora behov inom området? Det är en av förutsättningarna för att utbildning och lärande skall kunna bli likvärdigt för våra elever.

Redaktionen önskar ta del av era erfarenheter om lärande och utveckling för egen del. Hur ser du på kompetensutveckling när det gäller digitaliseringen inom skolan? Vad behöver du göra och i vilka former? Hur ser du helst att kompetensutveckling för digitalisering går till på din arbetsplats? Fyll i vår undersökning och skicka den vidare till dina kollegor i skolsverige. Tillsammans ser vi till att ta tempen på lärarsveriges kompetensutvecklingsbehov!

Behöver du kompetensutveckling för att digitalisera undervisning och lärande?

View Results

Loading ... Loading ...

 

 

 

Eldsbergaskolan – en skola i framkant

Engagemanget och passionen för att verkligen skapa ett lärande som får alla att utvecklas till sitt bästa jag – tillsammans med eleverna – är den röda tråden i mötet med Peter Samuelsson, lärare på Eldsbergaskolan i Halmstad kommun. Han berättar mycket ödmjukt om hur han och kollegan Linda tillsammans med eleverna utvecklade programmering som metod för ett ökat lärande i klassrummet. Han berättar också om bieffekten som ingen förutsåg, nämligen de mjuka värdena i tillvaron och utvecklingen av väl fungerande socialt samspel. Det intressanta är att arbetet tog ordentlig fart redan för några år sedan utan att någon ens efterfrågat programmering som en del av undervisningen.

-Det var egentligen ingen som bad oss göra det men vi tittade helt enkelt på världen utanför skolan och generellt ser vi en utveckling där traditionella yrken börjar försvinna och nya yrkeskategorier gör entré. Yrken med grund i programmering och teknik. Det gav oss inspiration att lyfta in programmering i undervisningen, vi såg det som en möjlighet, nödvändighet och faktiskt skyldighet att börja arbeta så här menar Peter.

Alla ska med

-Överlag när det gäller digitalisering och IKT så är hela skolan engagerad och med på banan. IKT genomsyrar alla ämnen i alla årskurser. När det kommer till just programmering ser det lite olika ut, jag har personligen ett stort teknikintresse och det kan naturligtvis påverka mina val. Så småningom när förståelsen flyttas från varför till hur, på ett större och mer övergripande plan, tror jag att nyfikenheten kommer att leda pedagoger och ledare framför eventuell rädsla och motstånd.

Drivkraften i att vara en lärande lärare

– I grund och botten handlar det nog om personlighetstyper, jag är en förändringsbenägen människa som nyfiket betraktar och lever med min omvärld. Vi arbetar på en liten skola vars organisation påverkar, det är inga långa beslutsvägar vilket gör att det går relativt snabbt att förändra. Förändringsarbete, oavsett vad det gäller, handlar mycket om ledarskap och hur den som leder definierar sitt uppdrag och därmed andras. Vi har en skolledare som är med på tåget, som släpper oss fria att utveckla och det underlättar och stimulerar den här typen av arbete naturligtvis.

Gör det enkelt och bygg vidare tillsammans med eleverna

-Vi började med enkla programmeringsappar, gratisversioner, som vi kunde använda tillsammans med eleverna på surfplattor. Min dåvarande kollega Linda och jag startade detta utan någon som helst förkunskap egentligen, vi lärde oss precis så lite ler Peter, så att vi kunde sätta igång eleverna. Därefter har vi lärt tillsammans med eleverna och det har inneburit fina effekter. Ganska snabbt drog eleverna iväg och hittade nya sätt att arbeta. Det tog inte lång tid innan de blev för enkla och till följ av det började vi titta på mer avancerade verktyg. Dessa implementerade vi på de klasser vi främst undervisade i men vi hittade även former neråt i åldrarna så nu täcker vi hela F-6-verksamheten. Vi jobbar överlag med att integrera ny teknik i undervisningen, inte endast programmering. Vi använder oss av robotar, drönare, 3D-skrivare exempelvis och när eleverna fått bekanta sig med objekt som dessa applicerar vi programmeringskunskaperna för att styra föremålen på ett medvetet plan. Just gällande 3D-teknik får eleverna modellera i enklare CAD-program och använda 3D-skrivaren för att skriva ut sina alster.

Lektionsplanering utifrån befintliga verktyg

Vanligtvis börjar pedagogen titta på lektionsinnehåll och placera det i olika digitala miljöer, vi brukar göra tvärtom. Vi utgår från verktygen vi har tillgängliga och bygger lektionerna kring dem. Ett sådant exempel är programmeringsverktyget Scratch. Vi har verktyget och ska använda det i matematik med syfte att skapa ett starkare engagemang och en djupare förståelse för ämnesområdet. Här tittar vi helt enkelt på vad verktyget erbjuder, vi förstår det först och därefter bygger vi matematiklektionen kring det på så sätt att vi kopplar innehåll och mål till möjligheterna verktyget utgör. Vårt nästa steg här är att bli ännu bättre på att dela med oss av det vi gör, på så sätt kan det utvecklas vidare.

Positiva effekter av nya former och metoder

Lokalt pratar vi väldigt mycket om de mjuka värdena kring IKT och digitalisering. Eleverna växer oerhört mycket som människor, dels genom att de upptäcker att de är minst lika duktiga på det här området som vi är, många gånger bättre på det och greppar snabbare än vad vi vuxna gör. För de elever som vanligtvis är av det tysta slaget och varken tar eller ges så stort utrymme i klassrummet kommer uppgifter av detta slag väl till pass. När eleverna oavsett tidigare erfarenheter, får lyckas och visa att de klarar och kan saker, tar det med den positiva upplevelsen in i allt annat de gör i skolan, de lyfter helt enkelt över erfarenheten att lyckas in i andra ämnen, ut på skolgården och så vidare. Just känslan av att lyckas skapar en harmoni som bidrar till att alla blir starkare och stärker varandra i det sociala samspelet – även utanför skolan. Vi ser en enorm positiv effekt både hos individen och gruppen och detta är något vi skulle vilja kunna hitta mätinstrument för. Det betyder att vi skulle vilja bedriva någon form av forskningspraktik kring våra erfarenheter och pröva det vi ser vetenskapligt. Här efterlyser vi samarbete med något av landets lärosäten berättar Peter. Vi har sett en positiv utvecklingskurva både gällande resultat kopplade till de olika ämnen eleverna möter, men även i det sociala samspelet som sagt och det vore oerhört värdefullt att få våra teorier prövade. Det skulle öka spridningen av arbetssätt som kommer fler elever till godo. Fler elever som får uppleva en positiv skolgång vilket ju kan vara helt avgörande i en människas liv.

Så kan skolan göra för att föda och nära en utvecklande kultur

-Det allra viktigaste och mest avgörande är en positiv attityd hos skolledningen. Det handlar om att leda och möjliggöra en utveckling. Det i sin tur handlar ofta om att skapa förutsättningar som gör att organisationen ser lärande och utveckling som en möjlighet. Att som ledare kommunicera färdriktning tydligt och klart och våga visa vart skolan är på väg är viktigt. Att parallellt med det erbjuda workshops där lärare och pedagoger får prova på så att de får en känsla för vad det hela handlar om, har stor betydelse i lustskapandet. En viktig faktor är att hålla det enkelt, att se och ta till sig den här möjligheten genom något eller några av alla de gratisverktyg som finns och utveckla lärandet därifrån, både det egna och elevernas. Det avdramatiserar och gör att du som pedagog kan prova dig fram. Pedagogerna behöver vara modiga och utforska detta tillsammans med eleverna, det handlar mycket om att våga släppa det vi alltid gjort till förmån för att lära på nya sätt som överensstämmer och föder kunskaper, relevanta för den värld de senare kommer att möta som yrkesverksamma. När fler lärare tar del av vinsterna som sker på det sociala planet skapar det motivation som gör att fler finner värde i att prova nya vägar. Den här ingången kan vara helt avgörande för viljan att ta sig över en eventuell tröskel. Det bekräftar behovet att bedriva forskning kring de metoder vi utvecklat. I grunden handlar allt om att ta första steget, att sätta igång, det är där det ligger. Ytterligare en viktig del som utgör ett starkt inslag i allt utvecklingsarbete och som bör ha större plats i en lärares vardag är omvärldsbevakning. Jag tror att det är bra att koppla upp skolans värld mot verkligheten så som den kan vara utanför vår ibland avgränsade verksamhet.

Eldsberga framtidsverkstad – en produkt av viljan att skapa och söka kunskap

-Detta är ett projekt som är helt frivilligt eftersom det ligger utanför skoltid. Intresset är stort och här erbjuds möjligheten att skapa och testa fritt. Det har blivit en kreativ oas och ungefär hälften av skolans elever från årkurs 4-6 brukar stanna om eftermiddagarna för att experimentera och fritt kreera tekniska lösningar med det material vi har byggt upp här. Det är ett initiativ som vuxit fram ur behovet att få mer tid till skapande, både från elevernas och min sida och då löste vi det efter skoltid. Från början handlade det mycket om programmering men på senare tid har det blivit ett slags makerspace där vi skapar i alla möjliga material och provar teknik som vi också programmerar. Själv ser jag det som en mycket spännande utveckling, inte minst för bygden. Det är en plats där saker händer och där många kan samlas för att hitta på och utveckla nytt ur befintligt. Vi kan utgå från en företeelse som vi känner till, exempelvis Spotify och inta ett undersökande förhållningssätt för att förstå hur produkten fungerar. Till det kopplar vi en mängd uppgifter att utforska, både gällande mjukvara och hårdvara. I framtidsverkstaden bubblar det och vad som helst kan hända. Vi har sett många robotar skapas och få nytt liv i kombination med något annat. Jag tror att det är den här kravlösa tiden som föder det roliga och lite galna skapandet som så småningom kommer till nytta ute i samhället. Kanske är det också den kravlösa leken i skapandet som gör oss glada och lyckliga och därmed påhittiga. Det känns mycket roligt att kunna ge liv åt en framtidsverkstad. Det föder en optimistisk känsla vilken kan behövas i vår tid.

När jag lämnar Peter och Eldsberga vet jag att vårt samtal bara är början på ett i raden av många. Halmstad kommun är som ett kemilabb vad gäller utveckling av skola och utbildning. Det pyser och bubblar och det är massor på gång!

Digitaliseringens vara utanför skolans väggar

I skolverkets första utkast kring införandet av digitalisering och programmering handlar en del om förståelsen för att konstruera och få objekt att röra sig. Kanske är det fortfarande ett stort antal människor som ställer sig frågande till varför och om det verkligen är nödvändigt? Låt oss titta på varför svaret på båda frågorna är ja.

Digitaliseringens utveckling har redan hunnit bli historisk. En historia vi kan lära av, för att försöka förstå vår kommande utveckling. Digitaliseringen är ett begrepp som kan betyda väldigt olika saker för oss människor och ta sig många uttryck. Ursprungligen handlade det om att föra över information från papper till datorformat.

Sedan dess har det hänt en hel del. För att förstå varför digitalisering och programmering är viktigt och till och med nödvändigt att föra in i skolan kan det vara lärorikt att titta på den praktiska vardagen ute i arbetslivet. Här är digitaliseringen på sina håll nämligen i full gång, paradoxalt nog finns det mycket att göra. I näringslivets olika branscher handlar digitaliseringen om att skapa effektivitetsvinster. Transportområdet är en av de branscher där effektiviteten skulle kunna höjas avsevärt .

– I hamnar ska inkommande gods förtullas, och här skulle ett digitalt ”handslag” kunna kapa en del tid och arbete. Om informationen finns digitaliserad återstår arbetet att få olika databaser att kommunicera med varandra. Vid hantering av incidenter, stora evenemang och extremväder finns ofta all information digitalt, men datorerna hör till olika organisationer och pratar inte med varandra. Här finns utrymme för förbättring menar Björn Hugosson på WSP. I ett pressmeddelande förklarar han att ”trafikstyrning i realtid blir allt viktigare i våra stora städer, där stora mängder data från kameror och annan mätutrustning finns att tillgå. Nästa steg blir att utnyttja positionsdata från alla mobiltelefoner som flyter omkring i trafiken. Appar som Waze har funnits ett tag och ger trafikanter nyttig information som kan effektivisera valen av färdsätt och färdväg. Sist men inte minst har e-handeln mognat och ger möjlighet att få hem dagligvaror eller välja mellan produkter från hela världen utan att behöva resa mer än till det lokala utlämningsstället”.

Vad betyder då digitaliseringen för transporterna av gods och människor?

Vissa förändringar har redan skett. Transportföretagen ställer om från brev till paket. Den framväxande Spotify-generationen väljer att boka bil när man behöver istället för att köpa en. Och trafikledningen i större städer utnyttjar olika digitala källor för att styra trafiken på ett effektivt sätt. Många av dessa förändringar har effekten att:

– Minska slitaget på vägar och järnvägar

– Optimera trafikflödena så att infrastrukturen kan utnyttjas mer effektivt

– Sänka lönekostnaderna för t ex övervakning och trafikering

– Färre olyckor med tillhörande kostnader

Ser man längre fram i tiden så kan digitaliseringen leda till nya typer av transporter. Automatiserade, förarlösa fordon rullar redan i Googles regi och många biltillverkare har försöksprojekt. Fullt implementerade kan dessa leda till ganska stora effektiviseringar i och med att bilar kan bilda ”fordonståg” som utnyttjar vägytan effektivare, och automatiserade taxiflottor kan göra många parkeringsytor överflödiga. Där skulle då exempelvis bostäder kunna byggas. Transporter av varor kan göras av drönare och därmed sparar man in på lastbilstrafiken. Förarlösa bussar kan potentiellt leda till billigare kollektivtrafik eftersom förarnas lön står för halva kostnaden idag.

Drönare används i en mängd olika försöksverksamheter redan och fördelarna är många. Vi har sett exempel där de används för att måla om husväggar och tvätta fönster. Arbeten som i vissa fall inneburit stora riskmoment för människor som nu alltså kan automatiseras.

Forskaren Linda Manila menar att programmering i skolan är ett sätt att få eleverna att greppa världen. Mjukvara är en del av samhället och omger oss i nästan allt vi möter dagligen. När Computer Sweden häromdagen arrangerade konferensen It i skolan gav hon uttryck för självklarheten med programmering i läroplanen. ”Det är en ny del av allmänbildningen. Jag tycker det argumentet räcker”.

Tittar vi på det företagen arbetar med inom logistik, transport och handel för att utveckla och förbättra resultat är det inte så svårt att förstå Manilas argument och ställningstagande. Det finns även andra branscher som ser möjligheter med digitalisering. Wearables som google glasses har blivit populärt bland konsumenter men nu börjar även företagen att fundera på olika sätt att utnyttja den nya typen av små, bärbara datorer – som byggs in i olika bärbara ting – i affärsverksamheten för att förbättra effektiviteten.

Bland några exempel kan nämnas läkare och sjuksjuksköterskor som använder smarta glasögon för att läsa patientjournaler och samtidigt utför patientundersökningar. På oljeriggar används smarta hjälmar för att kommunicera med landbaserade experter för att vägleda en arbetare att utföra specifika uppgifter.

Logistikfirman DHL arbetar med ett pilotprojekt i Nederländerna tillsammans med Ricoh och Ubimax där smarta glasögon spelar huvudrollen. I projektet implementerar de konceptet ”vision picking” som hjälp i sin lagerverksamhet. Glasögonen använder lokalisering för att guida lagerarbetare genom lagret både för att snabba upp sorteringsprocessen och minimera felsorteringar. Enligt företaget har projektet inneburit en effektivitetsvinst på 25 procent sedan det började.

Alla dessa exempel bygger på behovet av effektivitet men också på behovet av precision och utveckling för bättre resultat, säkerhet och för att underlätta. Ju tidigare skolan kan vara en del i att använda sig av digitala verktyg, där det finns en nytta och ett tydligt varför, desto bättre. Med det sagt behöver barn naturligtvis fortsätta lära sig läsa skriva och räkna. Precis som tidigare. Vi behöver acceptera digitaliseringen som en del av utvecklingen och se hur vi på bästa sätt kan välkomna den i skolan som vilket annat tidsenligt verktyg som helst. Ju snabbare vi kan flytta fokus från varför till hur, desto bättre för samhället.

 

 

Belief changes behaviour!

Ett av de kanske viktigaste budskapen på årets skolledarkongress skulle kunna sammanfattas just så här. Den tro eller övertygelse vi har är det som förändrar våra beteenden. Det gäller egentligen alla områden och kopplat till vår tid – digieran – landar mycket av det skolsverige har för ögonen egentligen i det här. Det går inte att börja utanför, eller utifrån utan att ha förankrat vad, varför och hur – genom ett syfte, en övertygelse eller tro.

Som ledare  behöver vi alltså arbeta med vår egen och andra människors tro. Tror vi inte kommer våra beteenden aldrig att förändras och då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker digitalisera. För vi vet ju att vi inte slänger in tekniska prylar i klassrummen för teknikens och digitaliseringen skull. Vi gör det därför att det fyller en funktion. Funktionen? Ja, ett anpassat och fördjupat lärande som föder färdigheter vi har nytta av för att leva och verka i digierans samhällen. Tekniken i sig gör ju ingen nytta. Det är ju hur, varför och till vad vi använder den som spelar roll.

I ett hav av människor som förflyttar sig mellan föreläsningssalar och mässmontrar möter jag Peter Bragner, rektor för Glömstaskolan. Han slår ner som en blixt från klar himmel i skärpa och engagemang. Vårt samtal mitt i vimlet kommer att handla om den skola han just nu, tillsammans med ett stall av vassa lärare och pedagoger, formar inför hösten. Då är det dags att flytta in verksamheten i helt nya lokaler och det märks att tänket går utanför boxen…

– Det handlar om att skapa en skola där lärandet verkligen står i centrum och det handlar mycket om flexibilitet och öppenhet. Det är egentligen grunden för all innovation säger Peter med en inlevelse och passion för det som nu händer. Vi ser en en enorm potential i allt vi gör där tekniken är en del, liksom sättet att möblera, liksom mycket annat.

Peter definierar det liv och den värld han tror att eleverna kommer att möta och befinna sig i. Hans tankar här präglar ledarskapet, vilket naturligtvis speglas i detta. Detta är tankar han utvecklar på sin blogg.

– Det troliga är att dagens växande generation inom sin livstid kommer att behöva ta ställning till och leva i en värld där man måste hantera nya etiska frågeställningar. Hur kommer vi att definiera liv och intelligent liv? Kommer åldrande att kunna bromsas? Kloning och genetiskt skapande? Redan idag kan vi ha svårt att förhålla oss känslomässigt till maskinerna. Vilken roll får religioner och gudsbegrepp om vi kan skapa liv (biologiskt och tekniskt)?

Det är tankeställare och idéer som gör att Glömstaskolan aktivt väljer att arbeta med makerspace och programmering.

– Tron om att vi är på rätt spår och tron om att detta är framtiden leder oss i det här arbetet. Varför då, det står ju inte i läroplanen. Inte än, men om vi ser oss runt i världen är det väl bara en tidsfråga. Vi vet att världen förändras och digitaliseras i allt snabbare takt. Att ta in det som en del i undervisning och lärande är viktigt. Tanken är inte att vi ska utbilda programmerare utan att vi ska förbereda eleverna för en värld där vi allt oftare kommer att behöva göra etiska och moraliska värderingar. Där tekniken kommer att vara såväl den största möjligheten och största hotet mot en hållbar utveckling. Jag tror att en hållbar framtid handlar om att utnyttja kunskapstillväxten för en fredlig och demokratisk utveckling. Alla behöver inte kunna tekniken men alla ska kunna förstå så mycket att vi tillammans kan fatta viktiga beslut och ta ut riktningen i en digitaliserad värld.

– Andra positiva vinster med att lära med hjälp av programmering och makerspace har diskuterats och framförts tidigare och jag kan bar hålla med. Men min poäng här är att om vi på riktigt vill den växande generations väl måste vi våga acceptera att skolan måste anpassa sig till en ny värld där många tidigare sanningar inte längre har bärkraft. Teknik i skolan ska inte bara förenkla och förändra lärandet. Det förändrar även kontexten för lärandet och kanske framförallt utmanar det förståelsen för kunskap och kompetens i dess djupare meningar. För att avsluta med en frågeställning. Kan vi bygga snälla robotar eller robotar som lär sig vara snälla och hur vet vi att de är det? Ligger isf godheten i handlingen eller inlärda etiska värderingar och vem äger rättan att definiera detta?

Vi skiljs åt i vimlet av Sveriges viktigaste chefer och klart står att Glömstaskolan förstår vikten av att ifrågasätta tidigare sanningar för skapa en innovativ miljö. Parallellt med detta sker ändå en enormt svartvit debatt kring digitalisering och teknik i skolan. På högsta nivå dessutom – regeringsmedlemmar som uttalar sig i termer av förbud. Har vi inte kommit längre? Vänta nu, vi var ju överens om att det är tro och övertygelse som förändrar beteenden. Då behöver vi ju arbeta med förståelse för varför – inte förbud? Eller?

Se Ingela Netz replik kring förbud och vilka konsekvenser de faktiskt får för utvecklingen. Pedagogens och elevernas digitala arbetsmognad ligger i fokus – inte tekniken i sig – det är ett av fundamenten i den undervisningen som växer fram – i digieran. Så frågan är, what´s your belief? Varför?

 

 

Det händer just nu på skolledarkongressen…

Den nödvändiga digitaliseringen – så lyder temat på årets upplaga av Nordiska Skolledarkongress när 1350 skolledare samlas på svenska mässan i Göteborg. Digitaliseringen med ledord som programmering och innovation, diskuteras i olika sammanhang från morgon till kväll.

Talarna är flera och en av de mest eftertraktade att lyssna till enligt många är naturligtvis skolminister Gustav Fridolin som avslutar dagarna med att lägga fokus på ansvarstagande  ”En stärkt styrkedja börjar i en stark ansvarskultur – regeringens politik för tid, mandat och stöd till skolledare”.

Horisonten är på plats för att söka kunskap och erfarenheter om hur det nya medielandskapet påverkar skolan och vilka krav digitaliseringen egentligen ställer på skola, lärare och skolledare. Hur ser skolorna med ledarna i spetsen på framtidens skola? Vi träffar bland andra Glömstaskolans rektor Peter Bragner som på sin blogg tydligt och klart tar ställning till digitaliseringen.

”Om vi på riktigt vill den växande generations väl måste vi våga acceptera att skolan måste anpassa sig till en ny värld där många tidigare sanningar inte längre har bärkraft. Teknik i skolan ska inte bara förenkla och förändra lärandet. Det förändrar även kontexten för lärandet och kanske framförallt utmanar det förståelsen för kunskap och kompetens i dess djupare meningar”. Detta är något vi kommer att diskutera i vidare mening samtidigt som vi tar det av Glömstaskolans visioner och kommande mycket spännande utvecklingsarbete.

Nästa spännade talare vi följer blir Annika Steiber, PhD i Corporate Innovation och direktör för nordiska avdelningen på Strategos. Hon lyfter möjligheterna med utbildningsinnovation och sätter fokus på hur rektorer kan blir mer innovativa, bland annat genom att lära av Google. Tillsammans med Edward Jensinger, områdeschef gymnasiet i Malmö stad, diskuteras varför innovation och teknik är avgörande för en positiv och nödvändig utveckling.

Morgonen inleddes också med en prisutdelning av rang. Sveriges stora skolledarpris på 100 000 kronor gick till Anna Hansson Bittár för att hon ”är en skicklig ledare med lång erfarenhet och som använder den till att ständigt utmana sina egna tankemönster”. Motiveringen fortsatte ”hennes skolledarskap är ett föredöme och vilar stabilt på etisk grund”. Det var en djupt rörd Anna Hansson Bittár  från Brevik skola i Tyresö som tog emot priset.

– Jag är mycket lycklig och hedrad säger hon till media.

Åter till golvet och alla taggade skolledare…

Drömmen om en skola där kunskapen är det centrala

Eddy Nehls har en brokig bakgrund, berättar han när vi möts. En skolgång kantad av flitigt umgänge med vänner och egentligen alldeles för lite fokus på lärande, enligt honom själv. Han ville lära, men ju mer lärarna pratade desto fler och rikare dagdrömmar uppstod. Det resulterade i mediokra betyg från grundskolan och efter en praktiskt inriktad gymnasieutbildning kom Eddy Nehls att inleda sitt yrkesliv som bagare. Dagdrömmarna segrade så småningom över ett klent självförtroende vilket låg väl förpackat långt ner i den mentala ryggsäcken från skoltiden. Efter ett par år på Komvux öppnade universitetsstudierna en ny värld, först som student och därefter som doktorand.

– Sedan disputationen 2003 har jag arbetat på Högskolan Väst, som lektor i kulturvetenskap på institutionen för Ekonomi och IT. Kunskap har kommit att bli mitt liv och kampen för kvalitet känns idag viktigare än allt annat.

Och så är det verkligen. Vårt kunskapsfilosofiska samtal skulle kunna pågå i timmar och tar sitt ursprung i tankar om (kultur)vetenskapens roll i samhället, och reflektioner över vardagen utifrån såväl kulturella som kunskapsteoretiska perspektiv. Tankar och reflektioner som Eddy Nehls ger uttryck för på Flyktlinjer – en vetenskaplig blogg där han undersöker kunskapsproduktionens villkor och söker skapa förståelse för kulturens komplexitet – blir fundamentet i vårt samtal. Han använder skrivandet som ett verktyg för reflektion i vardagen och han låter tankarna flöda fritt. Hans enda krav är att kunskapen ska stå i centrum. Flyktlinjer är helt fristående från hans anställning som lektor.

När drömmar får luft

– Det dröms alldeles för lite i skolan idag, och planeras och kontrolleras alldeles för mycket. Och i takt med att planeringen och kontrollen blir viktigare dras allt fler andra aktörer än lärare in i organisationen, vilket påverkar lärandet och kunskapsutvecklingen. Konsekvensen blir att kunskapen och lärarna allt mer förpassas ut i periferin. Dagens skola styrs lite för mycket av realism, och lite för lite av idealism. Vi har för stort fokus på budgetdisciplin och mätbarhet. Sökandet efter kunskap är en jakt på insikt om det vi inte vet. Utbildning är skapande verksamhet, inte reproduktion av information diskuterar han vidare.- För att kunna lyfta sig över det givna och förutsättningarna du har krävs att det finns utrymme för storslagna drömmar, och det är avgörande att det handlar om visioner och inte mål. För mål MÅSTE nås och målsäkring kräver resurser, ju mer resurser desto mer ambitiösa mål. Visioner kan vara hur storslagna som helst, och så länge vi håller dem vid liv och strävar efter dem, är det bra. Lärande kan och bör inte vara ett allt för detaljerat mål. Därför drömmer jag om en skola vars ambition är att utgöra ett slags golv för eleverna att stå på, och en högre utbildning som fungerar som en trampolin för studenterna kan ta spjärn mot i sin strävan upp och ut. Ingen kan ändå garantera någon annans kunskaper. Därför är dagens fokus på betyg alldeles galet, utifrån ett kunskapsperspektiv. Kunskap vill jag se som ett samtal, ett slags improvisation eller som en dans. Det förstår alla, att det kräver samspel och (minst) två aktörer som strävar mot och vill åt samma håll. Som skolan och den högre utbildningen utvecklats likar det allt mer en (läraren) som drar, och en (eleven/studenten) som åker med, mot målet: BETYGET.

Arbetet som lärare har sakta och i små, ofta välmenande steg, förändrats.

– I begynnelsen var lärarens makt oinskränkt och friheten att utforma verksamheten total. Den som ville lära fick finna sig i att vara underordnad, tills hen skaffat sig tillräckliga kunskaper och erfarenheter att utmana läraren eller professorn. Det arbetet utfördes helt och hållet av eleven och studenten. Och läraren ägnade sig åt egna studier, forskning och kunskapsutveckling. Då stod kunskapen i centrum. Dock var den där oinskränkta makten som helt låg hos läraren inte oproblematisk, eftersom kunskap kunde också låsas in och lärande kunde hindras. Det var inte bra och att det lätt kan bli så måste man vara vaksam på och utarbeta metoder för att förhindra. Jag drömmer som sagt omsamspel, så allt var inte bättre förr.

Så hur ser då drömtillvaron ut?

– Att lärare får vara lärare på riktigt, det vill säga syssla med kunskap och lärande, dels tid för eftertanke och reflektion. Människan är ett lärande djur, men om lärandet inte riktas och om eleverna allt för tidigt lämnas vind för våg av en besjälad människa som tycker allt är lika bra, är det långt ifrån säkert att det man lär sig är det man behöver för att leva ett långt och lyckligt liv och för att bygga ett hållbart samhälle. Tyvärr finns idag inte tiden och förmågan till reflektion som behövs för att hantera komplexitet. Lärande är inte alltid lustfyllt, inte hela tiden. Lärande är som konditionsövningar, det gör ont och är jobbigt att kämpa sig fram, men när målet är nått inser man att det var mödan värt. För egen del använder jag min fritid för eftertanke och reflektion, det är också en återhämtning, för att jag skall klara av att skapa och ge detta till studenterna under ett helt läsår.

En skola där ekonomin är ett instrument för klok förvaltning och ingen budget styr.

– En skola som får en summa pengar att förvalta på bästa sätt i enlighet med visionen: En kunskapsskola värd namnet! Ekonomi ska handla om att förvalta pengarna klokt, inte vara ett instrument för att styra verksamheten mot ett mål som (detalj)formuleras av någon annan än lärarna. Skolan jag drömmer om bygger på tillit och ansvar, och den har kunskapen i fokus. Kontroll och styrning äter resurser på ett oroväckande och bedrägligt sätt. Den införs av omsorg och med goda intentioner, men tenderar förr eller senare att bli sitt eget mål. Hur stor andel av pengarna som läggs på skolan idag går åt till kontroll av verksamheten? Hälften, mer, eller mindre? Oavsett är det alldeles för mycket, för kunskap går inte att kontrollera, inte på det sätt som det görs idag, och i alla fall inte utan att det drar resurser från kärnverksamheten. Kontrollen över kostnaderna uppnås genom att hålla isär olika slag av kostnader. Lärarnas löner, lokalhyra, läromedel, kontorsmaterial och administration klumpas inte ihop i en och samma budget för att där kämpa om utrymmet. Därigenom blir det lättare att parera olika behov, utan att ställa dem mot varandra. Totalkostnaden kontrolleras genom att det inte är verksamheten som bestämmer vad det får kosta, det gör politikerna, som anslår medlen som skolledningen har att förvalta efter bästa förmåga och med kunskapen i fokus. Transparens och en stående inbjudan till media och andra att granska hur medlen används är den enda kontroll som behövs, och om tveksamheter identifieras startas en dialog för att förstå hur man kan arbeta bättre. Hela tiden med kunskapen i fokus.

Blir det inte kaos om kontrollfunktioner försvinner?

– Det är inte kontrollen i sig jag är kritisk till, det är aningslösheten om dess negativa konsekvenser och dess förmåga att flytta fokus från kunskapen till mätresultaten.Det är en plats där kunskapen flödar, och gör den inte det modifieras verksamheten så att utvecklingen rör sig i den riktningen. Kontrollen finns inbyggd i verksamheten genom att ingen släpps igenom utan att man uppfyller på förhand, gemensamt framförhandlade kriterier. Kontrollen handlar om att ansvaret för kunskapskvaliteten ligger på den som ska lära. Först när hen kan visa att hen når upp till kraven släpps hen vidare i systemet. Och man får försöka tills man lyckas. Hjälp finns att få i den utsträckning vi gemensamt anser vara skäligt.

Alla kan alltid bli bättre och ingen blir någonsin fullärd.

– Kvaliteten i verksamheten garanteras av att den tanken genomsyrar allt. Alla är ständigt på väg. Att vara bäst är inget bra mål, för den som är bäst kan fortfarande vara dålig, i förhållande till idealet. Att hela tiden bli bättre är inget mål, utan en vision. Skola och utbildning är inget man ska bli färdig med, det är en ständig kamp upp, ut, vidare. Högre, längre, djupare och ju fler nivåer desto mer komplext blir det. Ju fler som engagerar sig i processen desto bättre. Skolan är allas angelägenhet, inte några få experters. Bara så kan en kunskapsnation byggas. Ska hotet som just nu riktas mot öppenheten, intellektet och kunskapen kunna mötas krävs en skola värd namnet. Demokrati är svårt, oerhört svårt. Därför behövs kunskapsskolan, men den kan lika lite som fred och förståelse kan tvingas fram med våld. Kunskap kan bara lockas fram med kärlek, tålamod och förståelse för komplexitet och det faktum att det aldrig finns några garantier för framgång.

Hur ser du på digitaliseringen och dess påverkan på kunskap?

– Jag tänker kring detta som jag tänker kring ekonomi i förhållande till skolan och kunskapsbildningen. Digitaliseringen är ett fenomen som präglar vår samtid och bör utgöra ett instrument för att hjälpa och stötta verksamheten mot ett mål som formuleras av lärarna. Användningen av digitala verktyg ska bygga på ansvar, både från lärares och elevers utgångspunkt. Och med kunskapen i fokus. Personligen har jag haft stor nytta av IT i min egen kunskapsutveckling och framförallt när det handlar om skrivandet. Det är så ytterst livsviktigt för mig att förmedla mina tankar i ord, reda ut dem och frottera dem för att jag ska utvecklas och kunna söka nya vägar. Som dyslektiker underlättar tekniken vardagen som skribent och lärare enormt. Datorn utgör ju ett hjälpmedel som gör att jag kan koncentrera mig på kunskapsutveckling medan datorn tar hand om läsbarheten i de tankar jag förmedlar, ler Eddy. Det är ju bara en aspekt, men ack så viktig för alla med dyslexi, elever i skolan såväl som senare i vuxenlivet.

Ny teknik + gammal pedagogik = ineffektiv undervisning?

Ja, så verkar resultatet av den rapport som varit på allas läppar de senaste dagarna, ha blivit. Tekniken finns. Om än ojämnt fördelad, beroende på vilken kommun vi befinner oss i. Hur är det då med kunskaperna? Innehållet? Hur ska vi lösa digitaliseringen av skolan? Det pågår många oerhört spännande pedagogiska utvecklingsprojekt där IKT integreras som en självklar del i att bedriva undervisning i vårt land. Men vi har en bit kvar. Det som efterfrågas i och med PISA-resultatet och OECDs rykande färska undersökning är någon form av nationellt grepp, en nationell strategi att hålla sig till i digitaliseringsprocessen.

Horisonten har samlat röster ur skolsverige under ett antal veckor och de uttrycker alla en övertygelse om att det krävs en samlad insats, att alla behöver vara med på tåget och att lärare behöver fortbildning i hur de kan bedriva en digitaliserad undervisning. En samlad bild som alltså nu även konstateras av OECD. Även om många frågor kring IT i undervisningen förblir obesvarade.

Sannolikt är det viktigt att alla intressenter i hela skolorganismen delar definitionen om varför skolan faktiskt behöver digitaliseras. Omvärldsanalytikern Stefan Pålsson ger en kortfattad och rak formulering i fotspåren av OECDs rapport:

-Samhällslivet är digitalt och undervisningen ska hjälpa eleverna att förstå och hantera den verklighet som de lever i. Då är det nödvändigt att eleverna blir medie- och informationskunniga, att de lär sig att hantera de faror och risker som finns på nätet och att de utvecklar de kunskaper och förmågor som är nödvändiga för att navigera och göra sin röst hörd i det komplexa digitala medielandskap som växer fram. Detta ställer krav på lärarna och på undervisningen.

OECDs skolexperter uttryckte i somras en förvåning över att ett så digitaliserat land som Sverige inte använder mer och framförallt bättre IT i undervisningen.

-De konstaterar att vi har en stor potential att använda de tekniker som eleverna ser som självklara i sin vardag även i klassrummen menar Maria Stockhaus (m), riksdagsledamot i utbildningsutskottet. Jag har varit ute och besökt olika kommuner och konstaterar att det finns en del att göra innan skolan befinner sig på samma blad som resten av samhället utanför. Trots satsningar på en dator till varje elev saknas strategier och metoder för att integrera it i undervisningen. I bästa fall används datorerna som en avancerad skrivmaskin och verktyg för informationssökning.

Men så finns det undantag. På ett stort antal skolor runt om i vårt land finns det engagerade lärare med ett intresse för och stor kunskap om IKT och som på allvar har tagit till sig nya arbetssätt och bedriver en mycket kreativ undervisning med elevernas bästa som mål. Hur kan vi då göra för att säkerställa att alla elever oavsett geografisk hemvist ska få gå i sådana här skolor?

Gustav Fridolins pressekreterare förmedlade under gårdagen följande kommentar till den aktuella rapporten:

-Undersökningen visar att tillgången till teknik på många skolor är god, men bara för att man har tillgång till en dator innebär det inte automatiskt att eleverna utvecklar digital läsförståelse eller kunskap om hur datorn används till matematisk problemlösning. För det krävs lärare som har tillgång till relevant verktyg och pedagogik. Resultatet blir därför alldeles för svagt också i den här analysen ur Pisa-proven från 2012. I juli beslutade regeringen att ta fram systematiskt och långsiktigt stöd till lärare och rektorer runt hur man arbetar med IT i undervisningen. Lärare och skolor som är i framkant ska få dela med sig av sina verktyg till kollegor. Det är precis det fokus OECD efterlyser – inte bara på tekniken i sig utan på att lärare kan ge elever möjlighet att utveckla digitala kompetens. Skolan ska inte vidga klyftor, den ska överbrygga klyftor. Därför ska det aldrig behöva handla om vilken lärare man får eller vilken dator man har hemma om man får med sig de verktyg man behöver på en modern arbetsmarknad.

Så långt är skolsverige överens, nästa fråga blir då följaktligen hur kommer utvecklingsstödet att se ut?

Matz Nilsson, förbundsordförande i Sveriges Skolledarförbund kräver i en kommentar till den senaste PISA-mätningen, som visar att elever i svensk skola tappar i jämförelse med andra länder i digital problemlösning och läsförståelse, att ansvariga politiker måste ta fram en nationell strategi för digitalisering av våra skolor och förskolor:

– En klokt genomförd digitaliseringsprocess kan hjälpa oss att komma till rätta med en del av de problem som vi upplever i skolan idag. Den kan bli den brygga vi behöver för att komma ur den återvändsgränd av sjunkande resultat hos eleverna och växande känslor av otillräcklighet och stress hos professionen, där vi verkar ha fastnat. Strategin bör omfatta hur vi finansierar för en likvärdig digitalisering, nationellt stimulerar framtagandet av digitala läromedel, kompetensutveckling för att höja lärares och skolledares IT-kompetens samt följeforskning kring elevers digitala lärande.

I Danmark och Norge görs nationella satsningar på att få upp användningen av digitala verktyg i skolan. I Danmark har kommunerna skrivit under på att de tar ansvar för att den digitala infrastrukturen kommer på plats i alla skolor senast 2017.

Precis som i Norge och Danmark, och som OECD har konstaterat, behöver vi nu bestämma oss för att fylla datorerna med innehåll för att på så sätt utveckla och säkerställa skolans utveckling, framtid och likvärdighet. Det återstår att se om Fridolin, i praktiken, kommer att omsätta det som en stor del av skolsverige uttryckt långt före gårdagens OECD-rapport landade – behovet av nationella ambitioner och konkreta satsningar för att digitalisera skolan. Skolan och samhället väntar…

Omvärldsbevakaren Stefan Pålsson vill se ett lyft i debatten om digitaliseringen av skolan

De flesta av oss känner igen namnet från Skolverkets omvärldsblogg, där han rapporterar kring digitaliserings­- och skolutvecklingsfrågor sedan några år tillbaka. I själva verket har han både följt och fört den digitala utvecklingen framåt de senaste decennierna. Stefan Pålsson halkade in på ett bananskal i skolans värld i mitten av 90­talet efter några år utomlands. Han studeradebl.a. historia, filosofi och statsvetenskap på universitetet och hade inga egentliga planer på att verka inom det pedagogiska fältet.

Åter i Sverige blev han sommaren 1993 inspirerad av en artikel i den amerikanska tidskriften Utne Reader som gav en beskrivning av något helt nytt och spännande: World Wide Web. Stefan insåg direkt att det här kommer att slå stort och han började utbilda sig själv inom området. Stefan har genom åren bland annat arbetat med digital skolutveckling, lärarfortbildning på högskolan och omvärldsbevakning hos en av de större forskningsfinansiärerna. För närvarande är alltså Skolverket en av uppdragsgivarna. Genom att analysera vad som händer i omvärlden, både nationellt och internationellt, har Stefan skapat sig en vid bild av det digitala samhälle som växer fram och som vi lever i.

Vad behövs då för att digitalisera skolan på ett framgångsrikt sätt?

Den allmänna debatten är fortfarande alltför ofta präglad av subjektiva och enkla lösningar med fokus på förbud (av exempelvis kepsar eller mobiler), eller att enbart föra in tekniken i form av datorer och surfplattor samt uppkoppling i klassrummet: ­ Vi behöver både lyfta debatten till en högre nivå och låta både lärare och forskare systematiskt undersöka hur de digitala möjligheterna bäst kan komma till nytta i undervisning och lärande, menar Stefan.

Det är också nödvändigt att diskutera vad digitaliseringen innebär för samhällsliv och vardag och hur skolan bättre kan samspela med den pågående utvecklingen. ­ Inte minst behöver vi fundera på vilka kunskaper och förmågor som behövs när medielandskapet blir digitalt och vi inte enbart är konsumenter av media utan även producenter, säger Stefan.

Redan idag händer det en hel del ute i skolor och kommuner, även om utvecklingen är ojämn och inte kommer alla lärare och elever till del. En viktig pådrivande faktor är de sociala medierna. De har bidragit till en snabbare utveckling genom att möjliggöra ett utvidgat kollegium såväl nationellt som internationellt. På sociala medier finns mängder av grupper där diskussioner förs och inspirerar pedagoger till utveckling av nya spännande projekt. Detta är en utveckling som sker inifrån kollegiet d.v.s lärare som själva upptäcker samarbetsmöjligheter med ”nya” kollegor på andra skolor ­ ibland i en helt annan del av landet där förutsättningarna ser annorlunda ut.

Ett verkligt intresse för utveckling har uppstått där vinsterna blir tydliga och utgör en stark motivationsfaktor för att utbilda sig vidare. Det skapar mening att kunna påverka sin egen situation och sin egen utveckling. Både för pedagoger och elever, avslutar Stefan.

Följ Stefan i våra kommande poddsändningar där vi diskuterar digitaliseringen ur ett samhällsperspektiv och hur vi kopplar detta till skolan!

Jenny Edvardssons digitala arbetssätt gör att fler elever når målen

https://soundcloud.com/fr-ken-je/wendespodden-del-1-ber-ttelser

Den ena aspekten av varför IKT är ett så viktigt område inom skolan har naturligtvis att göra med vårt uppdrag, att utbilda för ett framtida samhälle. Oavsett vilket jobb eller yrke du har idag är IKT och digitaliseringen en viktig del och här vilar ett ansvar på skolan att möta eleverna så att de får en ärlig chans i det yrkesliv som väntar. Den andra aspekten är att vi med digitaliseringen och IKT kan skapa en ökad lust, motivation och vilja att lära så att eleverna kan genomgå den utveckling som skolan ska vara behjälplig i. Så inleder Jenny Edvardsson, gymnasielärare på Wendesgymnasiet i Kristianstad, vårt samtal. Hon känner stor passion för sitt yrkesval och möjligheten att skapa förutsättningar för eleverna att nå målen.

-Min grundtanke är att allt det jag och mina elever gör ska finnas tillgängligt digitalt. Därför har jag en blogg, där planeringar, elevarbeten, material och flippar läggs ut. Vidare har jag även en blogg, där jag delar med mig av mitt material men också lyfter tankar och idéer kopplat till undervisning och skola. Jag provar olika digitala verktyg och skriver om detta. Många av de verktyg jag testar får sedan också eleverna arbeta med. Viktigt för mig är också den digitala teknikens möjlighet till att anpassa och skapa möjlighet för de elever som behöver stöd på olika sätt. Här tänker jag mycket och försöker skapa en undervisning som ska vara stöttande.

Jag som arbetar på ett yrkesgymnasium ser till att göra små förändringar som betyder mycket. Att lyfta in surfplattor eller datorer vid skrivövningar underlättar och höjer motivationen oerhört, eftersom många elever finner ett stort hinder i att skriva med papper och penna. Tekniken hjälper till att komma över sådana barriärer eftersom eleverna med enkel hjälp kan korrigera stavning och grammatik. De behöver inte fastna i rädslan för att göra fel utan kan arbeta igenom sina texter i en process med fokus på utveckling. Det gör att de kan lägga kraften och energin på att lära, inte att dölja eventuella brister. Resultaten som kommer med de digitala verktygen är av positivt slag ser Jenny.

-De texter eleverna producerat under året som gått har utvecklats i stor utsträckning både gällande språk, innehåll och längd. Texterna har helt enkelt blivit mer avancerade. Det samma gäller diskussioner i klassrummet. I och med nyttjande av inläsningstjänster kan även elever med lässvårigheter lyssna på texter och på så sätt också delta i de diskussioner som kopplas till romanläsning. De digitala verktygen skapar definitivt en mer demokratisk grund där individuella förutsättningar inte behöver stå i centrum.

Det är viktigt att inte använda tekniken för teknikens skull utan för att underlätta, förstärka, höja lusten och motivationen i klassrummet menar Jenny.

-Jag utgår ifrån det centrala innehållet och ämnets syfte och funderar på hur tekniken kan förhöja och förbättra upplevelsen och inlärningen. Jag har hela tiden haft en grundtanke i min lärargärning och det är att alla elever jag möter ska ha möjlighet att lyckas genom att göra undervisningen tillgänglig och att skapa struktur och stöd. För att göra detta skapade jag en blogg, där eleverna oavsett tid på dygnet och geografisk plats i världen skulle kunna ta del av allt material och få en överblick över vad som hände förra veckan och vad som kommer att hända. Detta skapar transparens och framförallt tillgänglighet. Detta fick oerhört god respons och många lärare hörde av sig och frågade om de fick ta del av material osv. Det gjorde att jag startade ännu en blogg som riktar sig mer till pedagoger och skolmänniskor. Syftet är att sprida kunskap och idéer för att fler ska bli inspirerade av mina arbetssätt och hitta sina vägar att gå när det gäller IKT. Här reflekterar jag också över mitt eget arbete och delar med mig av tankar hur jag kan nå fler elever i situationer där projekt jag genomfört blivit mindre lyckade. Jag ser alltid en förbättringspotential i mitt eget arbete och det leder till utveckling.

Tillsammans med skolans bibliotekarie har jag också startat en podd om ungdomslitteratur och läsning. Jag brinner för läsning och vill att fler ska kunna ta del av de idéer vi har, poddsändningar är ett relativt enkelt sätt att dela med sig av idéer och kunskap. Våra poddavsnitt produceras ca 1 gång per månad, vi recenserar böcker och diskuterar hur vi i skolan kan arbeta med läsning och litteratur. Jag provar nya medier och lär mig på så sätt hur eleverna skulle kunna arbeta med detta för att utveckla sina kunskaper.

Vi som tycker att det är spännande med digitalisering skulle dra nytta av att skapa fler hangouts och konferenser via webben. På så sätt tror jag att vi kommer att hitta utvecklingsmöjligheter framöver kring hur vi kan skapa en undervisning som bygger på det verkliga samhällets funktioner. Lösningar där vi öppnar upp och får världen närmare det egna klassrummet. Det skulle generera ett större utbyte och internationella gränser, lärare och skolor emellan skulle suddas ut. Det tror jag ger fantastiska fortbildningsmöjligheter framöver. Ytterligare idéer Jenny har är att starta digitala bokcirklar, både nationellt och internationellt. Hon ser en enorm utvecklingspotential i att via google hangout eller skype kunna diskutera erfarenheter skapade ur en gemensamt läst text, med jämnåriga som befinner sig i en annan del av landet eller världen.

I stort är Jenny övertygad om att fortbildning inom IKT är en väsentlig grund för att en digital utveckling verkligen ska sätta fart och få fäste i skolorna.

–Det behöver finnas en central plan för att det ska ta fart, det är huvudmannens uppdrag att se över hur man tänker kring IT och IKT, och implementera detta i varje verksamhet genom rektorer och lärare. Det behöver finnas en tydlig vision och tydliga mål att arbeta mot. Martin Tallvids avhandling om hur en lyckad skolutveckling kring IKT ska ske finns tillgänglig och det sker en hel del forskning nu. Här gäller det att knyta an till forskningen i skolorna, skapa fortbildning som ger förutsättningar för alla att integrera IKT i arbetet. Det handlar om att se hur och varför IKT – i hela verksamheterna på alla nivåer, avslutar Jenny.

Värt att veta om Jenny: Hon fick Lärarförbundets Lärarpris i Kristianstad för sitt arbete med bloggarna och är nominerad till Amy-priset, ett tillgänglighetspris, för sitt arbete med att ge alla elever möjlighet att lyckas.

Ta gärna del av Jennys arbete:

Bloggarna:

https://frokenje.blogspot.se

https://jennypawendes.blogspot.se

Så skapar rektor Malin Frykman en skola som lever med sin samtid

När Malin Frykman för ett par år sedan tog över rodret på Munkegärdeskolan utanför Kungälv, var det med stort engagemang och tydliga visioner. För Malin och den organisation hon leder, är fokus inställt på att skapa en skola som lever med sin samtid. Här står lärandeprocessen alltid i centrum och de digitala verktygen som används bidrar till att utveckla, ett för dagens samhälle, relevant lärande.

Hon definierar uppdraget som rektor i termer av att leda och förändra processer med syftet att lära sig att lära. Malin är mycket tydlig i sitt budskap kring digitalisering – att utveckla elevernas digitala kompetens är ingen valmöjlighet utan ett av skolans viktigaste uppdrag. Det är full fart framåt och jag lyssnar till hennes mycket intressanta definition av rektorsuppdragets många delar i förhållande till utveckling, både i skola och samhälle.

Skolutveckling och förändringsarbete ur ledarperspektiv

Skolutveckling innebär att tillsammans med andra skapa den skola som lever med sin samtid. Det handlar om att lära elever att lära, att hitta former för att lära i hela organisationen. Det handlar även om att leda lärarnas lärande igenom den processen så att skolan verkligen blir en plats för lärande, för alla som är en del av organisationen.

-Att leda förändringsprocesser är otroligt spännande och utmanande och skolutveckling i sig är en enda stor förändringsprocess. När jag leder förändringsprocesser är det av oerhört stor vikt att mina medarbetare vet vad vi gör, vart vi är på väg och hur vi ska ta oss dit. Vårt ”hur” kommer att förändras under resans gång men att återkoppla till visionen, till de byggstenar vi har för att ta oss till vårt mål är av oerhört stor vikt. Det får inte bli en massa stuprörsprocesser. De små enkla återkopplingarna jag kan göra som ledare med hjälp av digitala verktyg, men även snabbt samla in feedback genom, är otroligt värdefulla när jag leder förändringsprocesser.

Lärande och digitalisering

-Digitaliseringen är ju något som alla skolor arbetar med eller i förhållande till, på olika sätt. För mig som rektor handlar det om lärande i en digital värld, det handlar inte om digitaliseringen i sig, som något fristående. Digitaliseringen av skolan har inget egenvärde, det handlar fortfarande om att lärandeprocesserna ska stå i centrum, inte de digitala verktygen.

-Skolans huvuduppdrag är att förbereda eleverna för ett livslångt lärande och i detta kommer lärandet i en digital värld in väldigt naturligt. Demokratiprocessen blir mycket central i detta, vill vi påverka, vill vi förändra, vill vi ha möjlighet att skapa och sprida våra egna åsikter så är digitala nätverk otroligt viktiga och att vi kan hantera dem och använda dem. Det handlar då också om att vi utvecklar en hög grad av informationskompetens och källkritiskt tänkande, fortsätter Malin.

-När lärare ska komma igång att använda digitala verktyg i lärprocessen är det viktigt att välja några få verktyg att börja med och gå på djupet med. Många lärare som får tillgång till digitala lärverktyg börjar ofta med ett stort antal olika verktyg och blir ytligt kunniga i dem – som ett bi som flyger från blomma till blomma utan att stanna upp. Detta kan skapa onödig stress och ger inte den djupa lärprocess, varken hos sig själv eller hos eleverna, som behövs resonerar Malin. En viktig aspekt i utvecklingen är alltså att välja ut ett begränsat antal verktyg och gå på djupet med dem, utforska dem som lärare. Integrera dem sedan i undervisningen så att det blir tydligt varför just dessa verktyg används, förmedla det sedan pedagogiskt.

Skolans organisation bortom nuvarande horisont

-När jag tänker på framtidens skolor förväntar jag mig en större flexibilitet, vi har gått ifrån det åldersbundna i större utsträckning. Vi kommer sannolikt att ha en annan syn på tidsbundna aspekter i form av uppluckrade terminssystem, lärandet pågår hela tiden. Jag tänker mig en skola med större valmöjligheter, att vi kommer att ha en gemensam bas kring, språk, problemlösning och matematik där undervisningen inte är lika ämnesbunden som idag. När eleven går in i skolsystemet vilar grunden på denna gemensamma bas, för att sedan välja ämnen där det finns ett genuint intresse att bygga den framtida kompetensen på. Det förutsätter att vi kommer att arbeta i mindre lärgrupper, som kanske ligger delvis utanför skolan men naturligtvis också i skolan. Jag tänker mig en lärande verksamhet som är igång både dag och kväll, anpassad utifrån individers behov och förutsättningar, där fritiden finns med. Jag ser också en tätare kontakt med näringslivet runtomkring.

Följ med Horisonten till Munkegärdeskolan i höst och ta del av organisationens förändringsarbete och olika utvecklingsprojekt direkt i klassrummet. Bland annat har skolan startat en Hackerklubb för år 7 och 8, där eleverna får lära sig mer om programmering och digitalt skapande för att öka förståelsen och intresset för teknikens roll i samhället.

På spaning efter den tid som väntar

Ledarskap. Ett populärt ord i svensk skoldebatt.  Redaktionen har tagit avstamp i ett antal fördjupade samtal med lärare och rektorer ute på fältet för att inleda jakten på framtidens ledare i skolan – bortom horisonten. Vi efterfrågade vilka egenskaper och beteenden som kommer att vara väsentliga för att leda och här är resultatet.

Framtidens ledare…

…är mer visionsdriven

Förmågan att sätta sin verksamhet i ett tydligt och verklighetsnära sammanhang, blir allt viktigare särskilt som konkurrensen om elevernas uppmärksamhet ständigt ökar. I en alltmer digital värld kommer normerna för hur en skola fungerar succesivt förändras. Då väntar kanske ett visionsarbete för en fysisk skola med helt digitala spelregler i form av dygnet-runt-verksamhet?

…är mer kreativ

Kreativitet och innovation både gällande nya arbetssätt och överlevnad på ett allt mer konkurrensutsatt område kommer att behövas. Att släppa fram fler kreativa personer som får ansvar för att utveckla hela verksamheter kommer att bli allt vanligare. Idag leder vi många gånger våra verksamheter utifrån de personer som arbetar där och utifrån ett slags rättviseperspektiv baserat på erfarenhet.

… prioriterar uppgiften före rollen

Att skapa förutsättningar för att lösa uppgifter som tar organisationen till målet kommer att bli allt viktigare och ledarskapet kommer att gå ut på att fördela rollerna kring uppgiften, inte uppgiften kring människorna. Förmågan att sätta mål följs av förmågan att analysera och röja de hinder som finns på vägen. Auktoriteten kommer att förflyttas ut till olika team och beslut kommer att fattas lokalt. I takt med den digitala utvecklingen kommer fler alternativa sätt att organisera verksamheter behövas.

…har större fokus på hållbarhet

Framtidens pedagogiska ledare arbetar med hållbarhet på flera plan. Socialt riktas ännu mer fokus på jämställdhetsarbete som inkluderar både kvinnor och men. Ekologisk hållbarhet i form av en sundare livsstil slår igenom. Yoga och meditationssalar kommer att finnas tillgängliga för alla och vara en självklar del på schemat.

…präglas av transparens och flexibilitet

I digitaliseringens fotspår följer en ännu större öppenhet, allt som görs och hur det görs kommuniceras och görs tillgängligt för alla. Att skapa inflytande och balans (mellan hälsa och effektivitet) blir högprioriterade kärnvärden.

…har hög integritet och är som folk flest

De ledare som tar ansvar för sina aktioner, har en väl utvecklad empatisk förmåga och är förlåtande blir mer framgångsrika. Inget nytt men detta är något framtidens ledare kommer att ha stort fokus på. De ledare som idag upprätthåller en perfekt fasad gör dem opersonliga och tråkiga att ha att göra med. Dessutom går det nästan inte längre att vara ett skal av detta slag. Vi fattar inte alltid rätt beslut och att visa sårbarhet, vara öppen med sina brister och erkänna och reflektera över sina egna misstag är viktiga förmågor som inger förtroende.

…är mer prestigelös och söker hjälp

Att ha mod att vara prestigelös och viljan att lära är något framtida generationers ledare kommer att vara riktigt starka i. Att berätta om sina erfarenheter för att stärka andra och våga be om hjälp kommer också att prägla ledarskapet. Att vända sig till en mentor för att utvecklas i sin roll är ett led i att ta personligt ansvar. Något som kommer att generera ett mer tillåtande klimat överlag.

…är mer positiv till olika generationers kunskap erfarenheter

I ett modernt ledarskap tas alla tillvara och attitydförändringar på arbetsmarknaden börjar växa fram. Det gäller framför allt att vi accepterar och ser möjligheter att äldre och yngre har olika kunskaper och erfarenheter. Ju äldre vi blir, desto längre kommer vi att stanna kvar i arbetslivet. Som ledare är målet att hitta värdet och bekräfta det i alla.

…bedriver en större, fördjupad klimatsmart samverkan internationellt

Med hjälp av tekniken kommer framtidens ledare att möta sina internationella kollegor genom ett par virtual reality-glasögon. I alla fall om företaget Oculus får bestämma. De håller på att utveckla något slags cyklopliknande föremål som kan öppna upp för en ny typ av fördjupad samverkan mellan människor. Tillsammans blir det möjligt att skapa och utforska nya världar och scenarion var vi än befinner oss. Fördelarna är minskad klimatpåverkan genom färre resor och mer effektiv arbetstid.

…ser bortom horisonten

Arbetar utifrån mål och visioner, både här och nu, men också med enorma framtidsperspektiv. Därmed är alltså inte alltid visionen och målen relaterade till nuvarande organisation. Ta google exempelvis, vars mål är att om 300 år ha kategoriserat all världens information. Många människor och ledare hinner komma och gå under en sådan period och fortsätta arbeta för det som skall ske – bortom horisonten.