Tillsammans kan vi göra mer

Horisonten presenterar, stolt, dagnes gästskribent: Linda Mannila! Linda beskriver sig själv på följande sätt.

Jag disputerade i datavetenskap (inriktning på utbildning) år 2009 vid Åbo Akademi, och har jobbat som utbildare, forskare och företagare inom utbildningssektorn med fokus på digitalisering och skolutveckling sedan 2010. Under åren har jag också haft förmånen att ha flera spännande expertuppdrag relaterade till mina intresseområden, däribland följande:

  • Medlem i Stockholms stads programmeringskommission (2016 –)
  • Styrelsemedlem för Resurscentret för matematik, naturvetenskap och teknik (skolresurs.fi, 2015 –)
  • Medlem i referensgrupp vid framtagningen av förslag på reviderade läroplaner i Sverige (Skolverket)
  • Inkallad medlem för att diskutera programmering i finländska läroplanen (Utbildningsstyrelsen)

Du hittar Lindas hemsida här!

I april publicerade den svenska regeringen en ändringsföreskrift gällande läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (SKOLFS 2017/11), där bland annat skolans uppdrag utvidgats till att inkludera digital kompetens. Detta är något vi ser hända runt om i världen som ett resultat av att digitaliseringen i samhället ökar – för att förstå vår samtid och vår framtid behöver det digitala finnas med som en del av allmänbildningen.

I de reviderade skrivningarna hittar vi inslag kopplade till digital kompetens i flertalet ämnen, allt från frågor kring etik, integritet och säkerhet inom religion och samhällskunskap till simuleringar i de naturorienterade ämnena och programmering i matematik och teknik. Sammantaget är målsättningen att alla elever ska ges möjlighet att ”utveckla förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling, lära sig förstå och använda digitala system och tjänster, utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik samt lära sig lösa problem och omsätta idéer i handling med digital teknik”. Liknande förändringar gjordes också i den finska läroplanen som trädde i kraft i augusti 2016. Medan läroplanerna ger en viss ledning gällande vilket innehåll som ska tas upp och när, saknas detaljerna för hur detta ska förverkligas i praktiken. Hur ska vi nå de målsättningar som finns?

De nya skrivningarna öppnar för spännande möjligheter inom och mellan olika ämnen, men ger därmed också upphov till nya frågor. En fråga som ofta dyker upp gäller progressionen. Var ska vi börja? Vart ska vi sen? Vad borde vi hinna med under lågstadiet, var borde vi ta vid på högstadiet? Hur ska vi säkerställa att alla har samma förkunskaper? Hur ska vi hantera elever som ligger före? Många relevanta frågor som tyvärr är svåra att besvara med säkerhet i dagens läge då de allra flesta sitter i samma båt. Vi kan i dag inte hoppa direkt på det planerade innehållet för årskurs 7 utan att först täcka upp det som eleverna borde ha hunnit gå igenom under de första sex åren. Samtidigt ger det också dem som jobbar i de senare klasserna en buffert för att hinna lära och förbereda sig själv.

De som kommit längst är kanske England, där man införde ämnet Computing hösten 2014, men inte heller där har en hel årskull hunnit gå igenom skolan enligt den nya läroplanen. Frågorna kring progression är därför något som kommer få ett allt tydligare svar under de kommande åren i takt med att vi hittar sätt att arbeta in det digitala i olika ämnen – både lokalt och internationellt. Samtidigt kan det hända att vi inser att progressionen i andra ämnen också ändras på köpet. Kanske blir det till exempel relevant att ta upp koordinatsystem i ett tidigare skede än förut då barnen börjar programmera i Scratch?

En annan fråga gäller det kompetensutvecklingsbehov som skrivningarna föranleder. Det nya innehållet är nytt för de allra flesta lärare och inget man kan förvänta sig att de ska ta till sig på egen hand. Digitalisering och särskilt programmering upplevs – förståeligt nog – av många som något främmande, obekant och tekniskt. Hur kan vi få alla lärare engagerade? Hur kan vi garantera en likvärdig situation för alla elever? 

Under de senaste åren har jag hållit en stor del kompetensutveckling av olika omfattning – från korta workshops till fortbildningar som sträckt sig över flera dagar och veckor på teman som digital samhällskunskap, programmering och ”making”, eller skapande med IT som material. Denna erfarenhet har visat på fem nyckelaspekter som jag försöker ha som utgångspunkt då jag planerar utbildningsinsatser och utvecklingsprojekt: 1) avdramatisera, 2) konkretisera, 3) relatera till något lärarna redan kan, 4) visa på nyttan och möjligheterna för den enskilda läraren (”what’s in it for me”) och 5) uppmuntra till kollegialt lärande . Digitaliseringen är inget skutt (som vi ibland talar om i Finland) utan mer av en process eller en resa, där vi kan vinna mycket på att lära med och av varandra. Här kan man tänka så litet eller så stort som man vill, men eftersom jag jobbar både i Finland och Sverige ser jag enorma möjligheter till att hjälpas åt över landsgränsen. Varför uppfinna hjulet på nytt flera gånger om?

Att digital kompetens skrivs in i läroplanen leder till olika reaktioner – en del jublar och tycker att det verkligen är på tiden att skolan tar in detta innehåll, medan andra upplever att det absolut inte hör till skolans uppdrag. Frågan kring digitaliseringens vara eller icke vara i skolan har debatterats flitigt på Twitter och i media, och jag är säker på att samma debatt kommer att fortsätta även framöver. Visst är det bra med diskussion och kritiskt ifrågasättande, men å andra sidan har regeringen nu fattat ett beslut. Oberoende av vad man tycker om situationen har elever i grundskolan rätt att senast från och med hösten 2018 få utveckla sin digitala kompetens. För mig känns det då mer produktivt att fundera på hur vi kan göra något bra av det hela i stället för att fokusera krafterna på att hitta fel och brister.

Tillsammans kan vi göra mer.

Spel gör det skolan har svårt att lyckas med

Felix Gyllenstig Serrao arbetar som förstelärare i Göteborg på Frölundaskolan. Felix bloggar under pseudonymen Spelläraren som uppmärksammats i TV, radio och tidningar. Han har arbetat i en särskildundervisningsgrupp för elever med olika former av neuropsykiatriska diagnoser och handlett lärare i att använda Minecraft i pedagogiken. Han nominerades till Guldäpplet 2016 och har skrivit boken ”Minecraft som pedagogiskt verktyg” för förlaget Natur & Kultur. Länk till bloggen.

Skolan har fått konkurrens. Elever sitter hellre och spelar i korridoren och hemma än att gå på lektioner. Men vad är spelens vinnande koncept och hur kan skolan använda samma drivkraft för att locka elever till ett lustfyllt lärande för att nå mål och betyg?

Spel är uppbyggda för att skapa en struktur för spelaren så den vet vad som förväntas av hen. Man har tydliga mål och delmål, som att rädda prinsessan som Mario eller lösa pussel i Candy Crush för att ta sig till nästa nivå. Det skapar motivation och mening i det man utför. Spelen möter spelaren utifrån deras nivå vilket gör att spelaren hela tiden känner sig utmanad men inte uppgiven. Genom att göra spelet lagom svårt skapas ett flow som gör att du som spelare hela tiden är motiverad att spela vidare eftersom du ständigt har en känsla av att du kan lyckas. Skulle du misslyckas ser spelet till att du får börja om på en plats där du inte känner dig straffad eller demoraliserad. Om du misslyckas flertalet gånger får du ofta alternativ som kan hjälpa dig, som till exempel att sänka svårighetsgraden eller så får du verktyg eller tips som gör att du kan lyckas. Det är den positiva feedbacken som gör att du som spelare hela tiden vill försöka igen. Spel fokuserar sällan på misslyckanden och bestraffningar eftersom det gör att man vill sluta spela. Genom tydliga mål, struktur, mening och positiv feedback skapas ett lustfyllt lärande där du enkelt tar till dig spelets mekanismer som du ska lära dig eftersom du känner dig motiverad och mött på din ”nivå”.

Spel som World of Warcraft är uppbyggda på att man har en karaktär i en värld där man ska klara olika uppdrag och mål. Genom att nå målen får man nya förmågor som man kan använda sig av i spelvärlden för att lyckas bättre. Är det här något vi känner igen från skolans värld? Hur kan vi i skolan skapa en struktur och ett system som gör att eleverna får känslan av att de lyckas och motiveras eftersom de hela tiden gör och är medvetna om deras framsteg, precis som i spelen? Enkla exempel är att byta ut klassens veckoschema från måndag till fredag till Level 1 till Level 5 med referenser till elevers favoritspel. Läs mer här! . Då får elever som inte trivs i skolan helt plötsligt samma motivation som de har när de spelar. Eller genom att använda spels kontext till analoga pedagogiska verktyg får elever hjälp att klara av uppgifter som de inte klarat tidigare. Läs mer här! 

Genom att använda spel som Minecraft i undervisningen lyfter vi våra digitala verktyg till nya höjder, på ett sätt som inte våra vanliga analoga läromedel kan. Minecraft är ett slags legospel som skapar en ”kreativ sandlåda” där man bygger med block i en digital värld tillsammans med andra eller ensam. Matematik är ett  ämne som elever kan ha svårt för eftersom de har en negativ inställning till ämnet. Men genom att använda spel som Minecraft så sänks motståndet till ämnen och förenklar lärandet. Minecraft gör att eleverna  gärna arbetar eftersom de lockas av spelets enkla, men tilltalande och kreativa spelmekanik. Det gör att eleverna glömmer att de arbetar med matematik och genomför uträkningar utan motstånd eftersom de är i spelets kontext.

Minecraft skapar ett demokratiskt klassrum där alla kan vara delaktiga på sin nivå i samma värld och kommunicera med andra. Det gör att alla, vare sig de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller är hemmasittare, spelar på samma arena. Elever som annars kanske inte har en positiv roll i klassrummet får skina eftersom det är ofta dessa elever som är experter på spel som Minecraft. De får en helt ny meningsfull roll i klassrummet eftersom de genom att använda sina förmågor kan hjälpa andra att lyckas i spelvärlden utifrån uppgifter som leder till att de når både mål och betyg.

 

Programmera mera!

Idag gästas Horisonten av Elin Nilsson, som betonar det viktiga i att alla lärare deltar i programmeringsarbetet.

Programmering i grundskolan är ett hett diskussionsämne, allra helst sedan regeringen för en kort tid sedan beslutade att det ska införas i kursplanerna för matematik och teknik, där det nämns att alla elever ska få med sig kunskaper att förstå och kunna påverka världen. Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället, arbetsmarknaden och våra sätt att leva och vara.

På Sofiedalskolan i Valbo, en bit utanför Gävle i Gästrikland, jobbar vi med enkel programmering (ibland slarvigt kallat kodning) på elevens valtiden under 90 minuter varje vecka. Jag som ansvarar för profilen heter Elin Nilsson, och är egentligen lärare i svenska och spanska – och har ett stort intresse för teknik, programmering och hur elever kan använda sig av den här kompetensen i fler skolämnen.

Tanken på den här profilen föddes när vi satt i ett planeringsmöte inför det kommande läsåret 2016/2017. Vi körde igång och då med datorer – eftersom vi då inte hade samma lösning som idag, dvs eleverna har en varsin iPad. I början var det enkelt med sidor som till exempel code.org där vi lärde oss grunderna i blockprogrammering och sploder.com där vi lärde oss att bygga spel i olika former. Ganska snart började vi kika på de gamla lådorna med Lego Mindstorms-robotar som stod i ett skåp på NO-institutionen, och vi bestämde oss för att testa dessa. Eleverna byggde snabbt ihop dessa och vi körde igång med att testa dem, vilket gav mersmak! Detta var i slutet av terminen, och tankarna på att köpa in robotar föddes hos mig, dock var inte den lösningen den enklaste eftersom jag i princip inte hade någon budget till profilen. Efter lite letande så hittade jag en fond där jag kunde söka pengar till detta, och efter mycket slit landade drygt 25 000 i knät på mig för att användas till robotköp.

Inte bara en gång har jag fått frågan om jag är lärare i NO, matte eller teknik – vilket jag alltså inte är. Däremot är jag intresserad av programmering och tycker att det är viktigt att hänga med i just det när det gäller skolan. Alla lärare ska arbeta med språkutvecklande arbetssätt och vara språklärare, så varför kan inte alla lärare arbeta med programmering?

I dagsläget har vi köpt in 20 robotar av fyra olika sorter, några är enklare och fungerar som ”fartrobotar” där eleverna programmerar dem till att ha kappkörning i vår långa korridor medan några är mer avancerade och kan programmeras till att utföra diverse kommandon eller att prata. De enklare robotarna är av typen ”Ollie”, och kan göra diverse trick och köras i hastigheter upp till 30 km/h, medan de som ser ut som en boll heter ”Sphero” och är genomskinliga för att all elektronik inuti dem ska synas. Robotarna styrs med hjälp av iPad och ett antal olika appar som är gratis, de går även att koppla ihop för att lära sig tänka i ännu fler led. Roligast var när en elev programmerade roboten till att säga ”Du får sparken” och körde in den till vår biträdande rektor… Den roboten som kan prata och låta som olika djur har hittills varit mest spännande, den heter ”Dash” och är en klarblå plastpryl som eleverna tycker är rolig att jobba med just på grund av att den kan programmeras med hjälp av många appar och låta roligt.

Många elever tycker att kodningen är kul, och att de får ”leka” med robotarna i olika situationer, men den viktigaste delen är ändå att de får med sig en av de viktigaste framtidskompetenserna som finns – dvs att eleverna lär sig att det är de som styr roboten med hjälp av kommandon och instruktioner för att lösa olika problem. Som en elev sade: ”Det bästa är när vi kan använda det vi lär oss på profilen i andra ämnen”. En sådan kommentar känns extra rolig för mig som språklärare!

Programmering – äntligen!

Så länge jag kan minnas har matematiken haft en alldeles speciell plats i både hjärna och hjärta hos mig. Tidigt i skolan tyckte jag det var både roligt och spännande att arbeta med och tänka på matematik samt att förklara för andra så att även de skulle förstå och inse det vackra i ämnet. Idag är jag inte helt otippat matematiklärare på Wisbygymnasiet och Campus Gotland (Uppsala Universitet). Utöver det är jag IKT-pedagog på min skola. IT-intresset vaknade tidigt och jag skaffade min första Macintosh Classic II 1990, och på den vägen är det?

Som en sann Geek både inom matematik och IT, är det fullständigt naturligt för mig att göra kopplingen matematik⟺programmering. Det vi verkligen behöver hjälpa våra ungdomar med idag, är att se och förstå den sanna matematiken. Jag tänker inte så mycket på beräkningslära och grundläggande taluppfattning – även om dessa delar givetvis också är viktiga. Jag tänker istället på det logiska tänkandet, hur vi strukturerar vår omvärld och skapar ny kunskap. Här är matematiken central och programmeringen ger oss ett fantastiskt verktyg att träna just denna struktur och logik.

Det har diskuterats att vi redan har en fullspäckad läroplan i matematik, att vi inte kan stoppa in mer utan att ta bort något. Här håller jag inte alls med. Istället ser jag programmeringen som ett gyllene tillfälle att äntligen kunna skapa intresseväckande laborationer i matematik, att kunna skola våra ungdomar i logik på ett sätt som dessutom ger dem inblick i det område på arbetsmarknaden som just nu växer lavinartat – programmering!

Den senaste tiden har utbudet av material för att lära sig programmering fullständigt exploderat. Exempel på detta är; code.org, www.koda.nu, Apples ”Alla kan koda”, etc. Jag skulle kunna fylla den här artikeln med flera sidor av tips, men jag kommer fokusera på det  senaste exemplet i listan ovan.

Med sin satsning Alla kan koda (Everyone Can Code) har Apple gjort det många av oss programmeringsintresserade länge funderat på hur man skulle lyckas med. Nämligen att få unga människor att förstå – inte bara den logiska grundtanken med programmering – utan också hur man på ett lättillgängligt sätt lär sig textbaserad programmering. Det är ändå hit man måste komma om man skall kunna skapa något seriöst med kod. Man har lanserat en lärmiljö – Swift Playgrounds – på iPad som på ett lekfullt sätt börjar i en typ av blockprogrammering, men ändå hela tiden har textbilden av koden synlig (se bild ovan). Stegvis lär man sig, tillsammans med en liten 3D-kamrat vid namn Byte, alltifrån de grundläggande strukturerna med funktioner, villkor och loopar ända fram till grunderna i seriös objektbaserad programmering. När jag själv gick igenom materialet för första gången, blev jag helt överväldigad. Processen att lära sig grunderna i objektbaserad programmering, som i vanliga fall brukar ta en 100-timmarskurs, lektes här in på några få timmar.

Materialet består av 3 delar

Detta är som sagt avsett för iPad, men vi som pedagoger kan även utveckla eget material – egna Playgrounds – på en Mac. Här krävs lite mer av dig som pedagog, men har man bara lite programmeringsintresse öppnar sig fantastiska möjligheter att skapa eget material med integrerade förklaringar i form av text, bild och film.

Dessutom finns idag en uppsjö av nya Playgrounds som ger möjlighet att styra alla möjliga externa enheter:

För de som arbetar på Mac finns också ett material som består av två digitala böcker.

Detta material är inte så pedagogiskt och saknar större delen av den grafiska direkta återkopplingen som gör iPad-materialet så bra. Här vet jag dock att Apple arbetar på att erbjuda mer material med stöd av pedagoger. Jag har personligen börjat utveckla en del material med fokus på matematik. Jag kommer att arbeta vidare och hoppas kunna publicera ett antal Playgrounds inom kort. En liten början är den spellista jag publicerat på Youtube – ”Xcode & Swift – basic syntax”.

Avslutningsvis måste jag säga att det är min fasta övertygelse att programmering i skolan har kommit för att stanna – nu gäller det bara att få med oss pedagoger på tåget också. Här vill jag slå ett slag för det kollegiala lärandet. Se er omkring på er egen skola. Det finns säkert någon i din omgivning som redan kommit igång med programmering på något sätt. Om inte så kan man alltid kontakta andra via t ex Facebook-grupper (t ex Swift Teachers). Här finns massor av drivna pedagoger som redan kommit en bra bit på väg. Givetvis är du varmt välkommen att höra av dig till mig så skall jag försöka hjälpa dig och din skola så gott jag kan.

Keep on Codin’

//Anders Randler, matematikprofet och Swift-nerd

Var börjar en resa?

Horisonten presenterar stolt nästa gästskribent. Nämligen Anders Asplund Berggren. Han presenterar sig själv på följande sätt:

Jag heter Anders Asplund Berggren och arbetar som IKT-pedagog i Karlskoga kommun. Tidigare arbetade jag som pedagog på Bråtenskolan, även den i Karlskoga. 
Jag har min tjänst på Barn- och utbildningsförvaltningen och finns som stöd för hela grundskolan. 
Jag har en stark tro på att alla kan och arbetar för att så många som möjligt ska få möjligheten att lyckas. Både pedagoger och elever. 
Jag har en härlig familj med 3 underbara barn och en fantastisk fru.

Tidigare arbetade jag på Bråtenskolan i Karlskoga. Bråtenskolan är en skola där du möter underbara elever i förskoleklass och år 6 och allt däremellan. Karlskoga är en kommun som ligger precis i skarven mellan Örebro län och landskapet Värmland. I kommunen bor det 30 000 invånare och 260 av dem tillbringar stora delar av sin vakna tid på Bråtenskolan. Som stöd har dessa 260 elever ett gäng pedagoger som gör skillnad för eleverna. De gör en skillnad som eleverna bär med sig genom livet. 

Innan jag berättar om resan som jag gjort tillsammans med Bråtenskolan vill jag ge dig en glimt av min vardag i den tidiga grundskolan. Jag hade tur, jag hade Inger som fröken i år 1 till 3. Nu är jag fullt medveten att alla inte hade tur när de gick i skolan. Men jag tänker ändå berätta kort om Inger. Hon var den äldre generationens pedagog och långt ifrån digital. Fast det är klart vad skulle hon vara digital med? Då, i slutet av 80-talet, vad skulle man vara digital med då? Inger stöttade oss i klassen och som elev kände jag mig viktig, jag kände sig sedd. Det var Inger som lärde mig och mina klasskamrater att läsa. Hon lärde oss att räkna och hon lärde oss att skriva. Det var hon som la grunden för mig och mina klasskamrater. Jag nämnde att hon inte var så digital men jag får nog kanske backa lite på det. Inger gav oss elever möjlighet att prova nya saker, hon stöttade oss i att testa nya sätt att kommunicera och nå ut till fler. Det var tack vare Inger som RST bildades i slutet av år 3. RST, Rävåsens SkolTidning, som kom ut ett par gånger per termin. På den tiden tryckt och uppkopierad på märkvärdiga papper, ni vet det där lite tjockare pappret som andades kvalité. Det pappret kostade, det hade man lärt sig, men det var så självklart att just detta papper skulle användas till vår tidning. Vi var speciella och viktiga. Våra ord var viktiga att sprida, den känslan finns kvar än idag 30 år senare.
Tack för det Inger!

Som jag inledde med vill jag här berätta om min och Bråtenskolans resa, resan mot att bli digital. Bråtenskolan hade under många år sakta men säkert byggt upp en miljö där alla klassrum försetts med projektorer och i vissa klassrum även interaktiva skrivtavlor. För en liten skola ganska stora utgifter och för att bekosta detta sparades det in på nya bänkar och annat. Vi vårdade det som fanns och hade fantastiska vaktmästare som lagade trasigt och hade lösningar som närmast kan liknas vid McGyver för att få saker att funka. Alla hjälpte till och ledningen på skolan hade en tydlig vision var vi skulle, tillsammans. I min roll som IKT-pedagog på skolan fick jag möjlighet att, tillsammans med rektorn, dra upp riktlinjer åt vilket håll vi skulle arbeta.

I början av 2011 tog jag tillsammans med rektor beslutet att samtlig personal skulle ha ett digitalt verktyg att arbeta med. Vi samlade all personal och kikade på det som fanns att tillgå. Vi jämförde bärbar dator, Netbook och iPad. Vid detta tillfälle valde ungefär hälften bärbar dator och andra hälften iPad. iPad 2 hade precis släppts och den halva av personalen som valde detta verktyg fick ett par genomgångar av funktioner och möjligheter. Under den senare delen av 2011 kom även de som i första omgången valde bärbar dator att sakta men säkert ändra sig och istället välja iPad. I början av 2012 var all personal utrustad med en personlig iPad. Kommunikationen mellan personalen kom i detta skede att förändras. Istället för att kila runt och leta reda på kollegor för att kort berätta något valde man att skicka ett mail. All personal hade ju mailen i näven, enkelt att snabbt läsa och skicka en replik. Tidsbesparande arbete som frigjorde lite tid både här och var.

Karlskoga kommun var ganska sent på bollen när det gäller Skolverkets satsning PIM som stod för Praktisk IT- och Mediekompetens men vi på Bråtenskolan valde att göra något av detta. Jag omvandlade alla övningar i PIM och anpassade dem för iPad. Personalen fick sedan tid på studiedagar för att arbeta med dessa uppgifter under hösten 2012 och innan året var slut kunde Bråtenskolan stolt se att alla pedagoger på skolan var godkända i PIM. Den stora  vinsten i detta var att personalen hade koll på vad en iPad kunde, de låg lite före elverna vilket skapade en trygghet hos personalen. Dessutom använde personalen sina kunskaper i undervisningen. Det skapades presentationer som kunde återanvändas och delas. Detta var samma höst skolan avsatte pengar i sin budget för att kunna köpa in en klassuppsättning iPads som eleverna kunde arbeta med. Vi valde att ha dessa iPads helt nakna, inga fodral eller skyddsfilmer. Istället för fodral fick vi tre iPads till, tre elever till kunde då arbeta med digitala verktyg, ett enkelt val. Vi var också tydliga med eleverna att de skulle vara försiktiga med skolans iPads. Det var de och under de 3-4 åren som dessa iPads cirkulerade i verksamheten hade vi inte ett enda krossat glas. Inte på den första klassuppsättningen iPads och inte heller på den andra som köptes in året därpå. Alla på skolan tog sitt ansvar, alla på skolan är lika viktiga.

För att fortsätta driva på utvecklingen på skolan har det under åren regelbundet arrangerats konferenser på skolan med tema dela sladden. På dessa träffar har pedagogerna kunnat visa varandra vad som fungerat bra i undervisningen men klimatet har även tillåtit att visa upp något som havererat fullständigt. Detta har lett till att Bråtenskolan byggt upp en intern kompetens och en trygghet hos pedagogerna.

2015 utnämndes Bråtenskolan till Apple distinguished school vilket medförde att många bitar föll på plats. Vi som skola har från början egentligen inte arbetat för att få denna utmärkelse men när vi summerar var vi gjort ser vi att vi redan 2011 startade resan. Utmärkelsen får ses som ett mål efter vägen.

Ledorden på skolan har under dessa år då digitala verktyg infördes alltid varit ”Det är inte grejen som är grejen”. På Bråtenskolan vet man att en iPad i sig inte gör att eleverna når kunskapskraven. Det en iPad gör är att den ger varje elev möjligheter att på flera olika sätt visa sina förmågor. Den anpassar sig till eleven. Är man som pedagog trygg i att låta eleverna välja sätt att redovisa sina kunskaper kommer man i andra änden få sagolikt bra bedömningsunderlag.

Så, var börjar en resa? Min resa startade kanske redan då, i slutet 80-talet tillsammans med Inger. Tillsammans med Karl, Thomas och de andra på tidningen RST. Tillsammans med mina klasskamrater. Om målet sedan var att lyckas driva skolutveckling på en skola eller om målet var en utmärkelse från ett multinationellt företag, spelar det någon roll? Det är inte grejen som är grejen, det är inte målet som är målet. Som jag ser det handlar det om resan och utvecklingen framåt.

Jag arbetar inte längre kvar på Bråtenskolan utan finns nu i en central roll som IKT-pedagog i Karlskoga kommun och jag slås av att när jag nu summerar och skriver ned vad som hänt inser man en sak. Det man refererar till som ”då” och ”för ett par år sedan” eller ”i början av arbetet” är ju för sjutton i närtid! Inget har hänt för mer än 5-6 år sedan.

Det är fascinerande, tänk att vi lyckats med allt detta på dessa år. Vad kommer vi att nå inom de kommande åren? Vad spännande att få vara med och se det.

För att citera mig själv från november 2012 då skolan avslutat utbildningen i PIM:

”Häng med oss och se var det bär av…”

Anders Asplund Berggren

Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3

Barns digitala kompetens i förskolan – nu vill skolverket ha dina synpunkter

Fram till den 1 december är det möjligt att lämna synpunkter på hur digital kompetens ska skrivas in i förskolans läroplan. Syftet är att det ska bli tydligare hur förskolan ska utveckla barnens digitala kompetens och innovativa förmåga skriver skolverket på sin webbsida.

Nu är det alltså möjligt för dig och dina kollegor på förskolan att sitta ner och formulera era förslag och på så sätt påverka er och barnens framtid! Vad vill ni och varför? Vad ska barnen få med sig ut i livet? Hur förbereder vi dem på bästa sätt redan tidigt i livet?

Det nuvarande förslaget är alltså ute på remiss och det är möjligt att lämna synpunkter via e-post. Skicka dina synpunkter till: digitalkompetens@skolverket.se

HÄR läser du remissen i sin helhet.

DQ – Digital intelligens

Inom 10 år kommer hela 90% av jordens befolkning att anslutas till Internet. Med IoT eller sakernas internet, kommer den digitala och fysiska världen snart slås samman. Dessa förändringar förebådar spännande möjligheter. Men de skapar naturligtvis också osäkerhet.

De sociala och ekonomiska konsekvenserna av den tekniska utvecklingen är utbredd och det går fort. Hastigheten och mängden information har ökat exponentiellt. I centrum för denna dynamiska förändring finns våra barn, som inom en framtid är unga vuxna och skall samexistera i en allt mer digital vardag.

Barn använder digital teknik och medier i allt yngre åldrar och i allt större utsträckning. De tillbringar i genomsnitt sju timmar om dagen framför skärmar – det handlar om allt från TV-apparater och datorer, mobiltelefoner och olika andra former av digitala enheter. Detta är mer än den tid barnen tillbringar med sina föräldrar eller i skolan under en veckodag. Vilket digitalt innehåll de konsumerar och möter på nätet kommer att påverka barnens utveckling.

Den digitala världen är en källa av vidsträckt lärande, sociala relationer och underhållning. Men det är också här som barn (och vuxna) är utsätts för eventuella risker i form av näthat, nätmobbning, spelberoende, våldsamt innehåll, radikalisering, bedrägerier och datastöld. Möjligheterna digitaliseringen för med sig kan bli utmaningar, svåra att hantera. Problemet ligger i den snabba och ständigt föränderliga karaktär den digitala världen för med sig. Goda strategier för skydd av barn och unga utvecklas i långsammare takt än de digitala miljöerna. Därför det tar tid att komma ikapp, det i sin tur gör ofta strategierna ineffektiva.

Ytterligare en aspekt i den digitala tidsåldern är gapet mellan barnens värld och vuxenvärlden. Sättet barn använder teknik skiljer sig mycket från vuxnas vanor och nyttjande. Detta gap komplicerar möjligheten för föräldrar och lärare att till fullo förstå de risker och hot som barn kan utsättas för på nätet. Som ett resultat, kan vuxna känna sig oförmögna att råda barn om säker och ansvarsfull användning av digital teknik. Likaså ger detta gap upphov till olika perspektiv på vad som anses vara ett acceptabelt beteende. Vuxna pratar oftare om risken med att sitta framför en skärm än om de risker som uppstår om barnet saknar strategier för att göra val på nätet som gynnar dem. Detta i sig är en diskussion värd att återkomma till…

Så hur kan vi som föräldrar, lärare, ledare, politiker och företagare förbereda våra barn för den digitala tidsåldern? Utan tvekan är det viktigt för oss att utrusta dem med digital intelligens eller DQ.

8 grundläggande digitala kompetenser 

Digital intelligens eller ”DQ” är den uppsättning av sociala, emotionella och kognitiva förmågor som gör det möjligt för individer att möta de utmaningar och anpassa sig till de krav som ”digitalister”. Dessa förmågor kan i stort sett delas in i åtta sammanlänkade områden:

Digital identitet: Förmågan att skapa och hantera en online-identitet och sitt personliga rykte. Detta gäller också medvetenheten om förvaltning av kortsiktiga och långsiktiga effekter av närvaro på nätet.

Digital användning: Att se möjligheten med att använda digitala enheter och medier och att leda sig själv med syfte att uppnå en hälsosam balans mellan livet online och offline.

Digital säkerhet: Förmågan att hantera risker på nätet (t ex nätmobbning, grooming, radikalisering) samt problematiskt innehåll (t ex våld och obscenitet).

Digital säkerhet: Förmågan att detektera cyberhot (t ex hacking och bedrägerier), att förstå bästa praxis och att använda lämpliga säkerhetsverktyg för dataskydd.

Digital emotionell intelligens: Förmågan att vara empatisk och bygga goda relationer med andra online.

Digital kommunikation: Förmågan att kommunicera och samarbeta med andra med hjälp av digital teknik och digitala medier.

Digital kompetens: Förmågan att hitta, utvärdera, utnyttja, dela och skapa innehåll samt kompetens i kritiskt tänkande.

Digitala rättigheter: Förmågan att förstå och upprätthålla personliga och juridiska rättigheter, inklusive rätten till privatliv, immateriella rättigheter, yttrandefrihet och skydd från hatpropaganda.

Framför allt bör förvärvet av dessa förmågor förankras i önskvärda mänskliga värden som respekt, empati och klokhet. Dessa värden underlättar klok och ansvarsfull användning av tekniken – ett attribut som kommer att markera de framtida ledarna i morgon. Faktum är att det är viktigare att bli mästare i att odla digital intelligens grundad på mänskliga värden – i stället för att behärskas av yttre ramar som tid framför skärm.

 

*En artikel av Yuhyun Park, Chair, infollutionZERO Foundation, publicerad på World Economic Forum. Fri översättning av Annica Anderson

Förskolan vågar och vinner!

Horisonten har granskat ett 30-tal (slumpvis utvalda) kommuners visioner med fokus på förskola och digital kompetens. Det mest förekommande ordet i visionerna är VÅGA. Det är mycket intressant, av flera olika anledningar. Behovet av att våga är stort, ur allas perspektiv. Särskilt eftersom ingen har absoluta och definitiva svar om digitalisering, digitala verktyg, plattformar och innehåll, samt hur framtiden kommer att te sig. Vi försöker och arbetar för att forma svaren allteftersom vi skapar våra verksamheter.

I flertalet intervjuer med skolutvecklare och forskare har vi konstaterat att förskolan är den pedagogiska verksamhet som visar störst vilja att prova nytt och ”gör-det-i-alla-fall-mentalitet”. Ju högre upp i åldrarna vi kommer desto mer åtstramade blir attityderna. Är det möjligen så att ju mer ämnesspecifika vi blir desto mer återhållsamma attityder speglas? Detta gör att förskolan är en av våra mest progressiva verksamheter inom svensk skola. Förskolans utforskande förhållningssätt har under åren som gått visat sig transformera de digitala verktygen från leksak till produktionsverktyg. Barnen har gått från rollen som underhållningskonsument till rollen som content producent.

Om vi ska vara med och utmana och forma framtiden blir det självklart att använda informationstekniken som ett pedagogiskt verktyg. Digitala verktyg i sig kan inte förbättra vare sig skolelevers eller barns lärande. Däremot finns en stor pedagogisk potential om verktygen används på ett genomtänkt sätt.  Både när det gäller förskola och skola är det av yttersta vikt att vi har digitala verktyg som stöttar pågående lärprocesser. Det betyder att personal som arbetar i verksamheterna behöver vara väl insatta i och känna trygghet med användandet av digitala verktyg. Vi vet att det finns ett stort behov av digital kompetens bland pedagogerna ute i kommunerna. Kompetensutveckling och kontinuerliga diskussioner kring möjligheter och begränsningar med IKT behövs för att skapa och behålla denna trygghet. Det är ju självklart, eller hur?

Det finns i svensk förskola idag mängder med goda exempel på hur detta sker med framgångsrika medel. I flera fall av de kommuner vars visioner vi granskat uppstår en utveckling att glädjas av. Det som ligger till grund för framgångsrik implementering av verktyg och innehåll är i första hand tydliga och klara visioner som kommunicerats i alla led, därefter drivna ledare inom förvaltning som har ett gott samarbete med förskolechefer och utvecklingsfokuserade pedagoger. Gemensamt för dem alla är att de VÅGAR. När något går fel provar de nya vägar, med fokus på att verktygen skall bidra till utveckling för barnet och barngruppen. Och det är just detta VÅGA som lyser igenom starkt,  både i visionsarbetet och i den praktiska vardagens arbete.

I de kommuner som arbetar aktivt med vision och mål samt utvecklingsarbete ser vi följande framgångsfaktorer:

– Engagerade förskolechefer och engagerad personal

– Regelbunden kompetensutveckling och handledning i processen för förskolechefer och pedagoger, med fokus på kunskapssyn och förändrade arbetssätt

– Ett samarbete mellan pedagogisk forskning och praktiskt fältarbete

– En kultur där reellt inflytande existerar

– En kultur som tillåter medarbetare att utvecklas i processer och genom att prova utan rädsla för att göra fel, det vill säga en VÅGA-kultur

De förskolor som arbetar proaktivt och med digitaliseringen som en röd tråd, ser till att utveckla metoder och arbetssätt där barnen ges möjligheter att på ett mer varierat sätt kommunicera sina kunskaper och få syn på sitt lärande. Barn får vara kreativa, pröva egna idéer och lösa problem. Pedagogerna ser till att digitala verktyg används utifrån varje barns förutsättningar. De utvecklar det kollegiala lärandet aktivt, både digitalt och IRL på arbetsplatsen eller i kommunen. De användera digitala verktyg för att ge barnen ökade möjligheter till feedback. Förskolorna använder digitala verktyg till att förbättra kommunikationen mellan pedagog och hem, samt för att effektivisera pedagogens arbete med dokumentation. En faktor som påverkar förskolans framgångsresa när det gäller utvecklingen av digital kompetens är de många möjligheter till digitala verktyg för kommunikation och administration.

Sandra Lewinsson på Lin Education menar att syftet med en förskoleplattform av detta slag främst är att underlätta dokumentationsprocessen, men även andra områden stärks.

– Vi har utvecklat en användarvänlig app utifrån förskolans förutsättningar. Pedagoger som använder Pluttra upplever att de kan fokusera mer på barngruppen och barnet som individ. På så sätt blir alla mer delaktiga, medvetna och får mer inflytande över sin dokumentation. Alla barn har en egen berättelse om vad de har upplevt, tycker och tänker och det är mycket viktigt att personalen kan fånga upp detta. Sedan i höstas har vi även möjliggjort att Pluttra kan användas som underlag för kommande utvecklingssamtal samt hur vi kan hjälpa till och stödja det systematiska kvalitetsarbetet. Det är en mycket spännande utveckling som får verksamheterna att växa professionellt.

Vidare berättar Sandra om vinsterna för de olika rollerna inom organisationen.

– Förskolechefen upplever att hen har ett fönster in i verksamheten vilket ger riktigt bra insyn om vad som händer här och nu ute på avdelningarna. De har möjlighet att följa upp verksamheten utifrån en reell bild av vad som händer och det är naturligtvis värdefullt. Föräldrarna upplever det mycket positivt att få följa sitt barn och avdelningen, vad som händer och sker här och nu! Andra fördelar som uppskattas är att möjligheten till helhetstäckande information och en delad kalender mellan avdelning och hem.

Lärandepodden: Vad behöver eleverna kunna i en digitaliserad tidsera?

IKT-pedagogerna Fredrik Ajell och Fredrik Hermansson från Kungsbacka kommun samtalar i dagens lärandepodd om grundläggande och viktiga kompetenser skolan ska förse eleverna med för att skapa ett gott liv i ett digitalt samhälle. I huvudsak definierar de tre områden vilka de anser är helt avgörande för oss människor att vara bevandrade i för att kunna delta i samhället på demokratiska grunder.

Det första området är digital samhällskunskap, det andra rör sig om datalogiskt tänkande och det tredje området handlar om Makerspace, skapande verksamhet med IT som material, vilket stimulerar kreativa förmågor och får eleverna att utforska kreativitet, lärande och vetenskap. Vi diskuterar även vad lärare, rektorer och politiker behöver för att kunna bidra till den digitala kunskapsutvecklingen och nå de mål de har i uppdrag att nå… Vill du ta del av fler tankar och få inspiration, följ Fredrik och Fredrik på Twitter @fredrikajell och @fredrik2004.