Porträtt av en nyanserad röst

Hon kommunicerar en stark passion för sitt yrke och viljan att utveckla och leda förändringsarbete går inte att ta miste på. Det är en dynamisk människa som när både mod och insikt om när det är dags att lyfta till nästa nivå.

Det är precis den här tydligheten Sverige behöver mer av och det är precis den här stafettpinnen vi ska kuta med allt vad vi kan, för att höja nivån på nuvarande skoldebatt i landet. Det är vår plikt att springa allt vad vi kan med budskap som förklarar komplexiteten i skolformandet och tillhörande uppdrag. För kan vi inte springa, ja då förtjänar vi inte en plats i laget som tar oss till nästa mål…

Det Ingela Netz så elegant förpackade i gårdagens debattlyft tål att processas utifrån människan bakom rollen som professionell deltagare på skolarenan. Redaktionen kontaktar henne och följer upp responsen som minst sagt blev enorm, artikeln har delats hundratals gånger och har lästs av tusentals människor – hur känns det?

– Ja, det är en märklig och mäktig känsla att sociala medier faktiskt ger vem som helst möjlighet att göra sin röst hörd. Jag har fått väldigt mycket positiv feedback i sociala medier, mer än jag tror att jag nånsin fått tidigare. Jag är väldigt glad över att min ambition att både peka på, och liksom omfamna skolans och samhällets komplexitet i debatten, verkar ha nått fram. Det är häftigt när det sker. Sedan vet jag ju, efter mina många år i mediebranschen, att i morgon är en ny dag med nya nyheter i fokus, och nya ”klickraketer”, men jag fick en hälsning på twitter i morse från en lärare som skrev att ”nu kör vi ännu en dag i en skola där vi utbildar unga mot en okänd framtid!” och den gjorde mig så glad för det var en lärare som kände sig stärkt i sin profession av det jag skrivit! Jag ser mig själv och min röst som en liten kugge i ett demokratiskt jättemaskineri, och det är en fin känsla. Mest glad är jag, som sagt, över att min önskan att balansera debatten, att åstadkomma ett ”debattlyft”, så tydligt uppfattas och omfamnas av andra.

Ingelas första reaktion på liberalen Malin Lernfelts debattinlägg var både ilska och frustration. Det var så mycket i texten som hon ville protestera mot, rena felaktigheter och motsägelser. Därför var det viktigt att replikera.

– När den första ilskan lagt sig och jag hade sovit på saken kände jag att jag verkligen, igen, ville ta chansen att försöka lyfta behovet av ett skolsamtal i media som blir relevant också för oss som jobbar i skolan eller med samhällsutveckling i någon form. Det ÄR svårt, tufft och komplext och det ska vi inte hymla med, men vi gör så mycket rätt också i skolan, och det vill jag att människor i allmänhet ska förstå! Ett annat enkelt svar är att jag verkligen älskar att skriva, och debatt- eller krönikeformatet passar mitt sätt att uttrycka mig.

Dessa aspekter var anledningen att Ingela valde att samarbeta med horisonten.io för ett debattlyft.

– Jag har följt Horisonten sen starten och gillar både idén och innehållet, så det var väldigt lätt att svara ”ja! Vi kör”! Det var också en galet bra tajming! Du hörde av dig med en öppen fråga apropå Expressens krönika precis när jag satt och skrev min replik!

För att debatten i det svenska skollandskapet skall lyfta och bli värdig de människor som rör sig i sfären – nämligen våra barn och alla välutbildade pedagoger, lärare och rektorer menar Ingela att det krävs röster som nyanserar debatten.

– Jag lockas också ibland i fällan att polemisera och söka enkla svar, men jag försöker verkligen att vara en röst som står för ”både-och” och som även pekar på allt det fantastiska som sker dagligen i svensk skola, och alla de otroliga möjligheter vi har. Vi är framtidsskapare tillsammans med våra elever, och det är en svindlande känsla! Det är inte farligt att låta också känslor ta plats i en verksamhet som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet; det blir bara ännu roligare och mer meningsfullt!

Att Ingela har stora visioner och skapar framgångsrika resultat och diskussioner om förbättring är ingen slump. Vid en närmare titt på hennes förflutna ambitioner och mål samt val hon gjort är det lätt att förstå hennes passion för uppdraget och skolan.

– Jag ville bli journalist och göra radio, men blev uppmanad av de som skötte intagningsintervjuerna på Dramatiska institutets radioproducentlinje att ”jobba några år och skaffa mig lite livserfarenhet”. Så jag jobbade med en massa olika saker och fick mitt första chefsjobb som 22-åring. Så småningom blev jag grafisk designer på en tidning där jag efter bara ett halvår blev marknadschef. Efter tio år i mediebranschen kände jag starkt att jag ville pröva att jobba som lärare, så när jag var drygt trettio började jag vikariera som lärare i svenska och engelska på högstadiet. Det var som att komma hem – jag älskade det från första stund! Men som den röda tråden varit i mitt liv drogs jag till ledarskapet och möjligheten att organisera, påverka och utveckla, och efter ganska kort tid fick jag vikariera som biträdande rektor på den skola där jag jobbade. Jag hade börjat plugga pedagogik parallellt med jobbet och valde då att även i studierna rikta in mig på ledarskap i skolan. Jag sökte mig aktivt till skolförvaltningen i min kommun (Södertälje) efter några år för att lära mig ”skola” ur fler perspektiv, och jobbade där, med olika lednings- och utvecklingsuppdrag, i nästan tio år, hela tiden med siktet inställt på att få möjlighet att jobba som rektor. 2014 kom chansen att starta en helt ny (kommunal) grundskola (Igelsta grundskola), vilket var ett drömjobb och ett Kamikazeuppdrag i förening; precis sånt som jag går igång på!

Hennes passion kommer ur dels en vilja att göra gott för andra och för samhället och dels ur att hon är så oerhört förtjust i att själv befinna sig i ett ständigt lärande. Med ett sådant perspektiv menar Ingela att skolan oslagbar som arbetsplats.

– Jag har även fått brottas en del med den sida av passionen som också gör mig förtvivlad och frustrerad när jag inte lyckas ”rädda alla”, men att det bor en världsförbättrare i mig är jag stolt över. Om inte jag som chef i skolan vågar tro på framtidens möjligheter, hur ska mina medarbetare och elever då våga det? Det var sannolikt bristen på framtidstro som satte igång viljan att höja debatten ur ett sjunkande träsk.

Vi kommer också att tala om vad som behövs av en rektor eller ledare för att skapa framgångsrika resultat i skolan och höja debatten till den nivå där den faktiskt blir en värdefull del i utvecklingen.

– En ensam ledare kan aldrig åstadkomma goda resultat själv, menar Ingela och betonar vikten av ett gediget ”tillsammansarbete” där flera professioner samverkar. Min uppgift som ledare blir här att peka ut och formulera riktning och syfte, och sedan, i ord och handling, vara tydlig med vilka förväntningar jag har på allas roller och insats. Jag kan naturligtvis prata massor om att jobba systematiskt med resultatuppföljning och analyser, och tydliga nyckeltal för att få kvitton på vägen att vi går åt rätt håll, men om det numera är självklarheter så tänker jag snarare att ett ledarskap som både vågar se och skapa förutsättningar för alla medarbetares fulla potential är den sorts ledarskap som får ut absolut mest ur sin organisation. Och det i sin tur handlar om att ha hög tillit och våga släppa kontroll och prestige samtidigt som man inte får backa för att ställa nyfikna och obekväma frågor som leder utvecklingen åt det håll man vill.

Samhället och tiden vi lever i är komplex på många vis, det påverkar naturligtvis skolan, rektors och lärares roller och uppdrag. Det är ju samtidigt komplexiteten som gör uppdragen inom skolan så intressanta, utmanande och lärorika. Det speglas i den enorma samhällsförändring vi genomgår just nu.

– Jag tror inte att vi (och framför allt inte de som befinner sig utanför skolan!) förstår hur annorlunda lärares och skolledares förutsättningar är nu jämfört med när vi själva gick i skolan! Jag tror att ett av de viktigaste kriterierna för att hantera uppdraget är att man förstår och, åtminstone i viss mån, kan sätta ord på den här komplexiteten. Den försvinner inte då, men den blir lättare att hantera och ”stå ut med”, och det går att, kollegialt, jobba med den som en parameter i uppdraget. All den frustration som både lärare, föräldrar och media ibland pyser över av, tror jag bottnar mycket i att man inte mäktar med att förhålla sig till komplexiteten. ”Jag vill bara undervisa i mitt ämne” tror jag ärligt talat inte längre räcker för att definiera läraruppdraget.

På måndag är det dags för Ingela Netz att anta nästa fantastiska uppdrag och med det nya spännande utmaningar.

– Å, jag börjar mitt nya jobb på måndag! Jag lämnade mitt tidigare uppdrag redan i december och har passat på att ta en liten ”paus” under ett par månader, men jag är inte så bra på att vara ledig, så nu är jag otålig och supertaggad över att komma igång! Jag längtar framför allt efter de där dagliga mötena och samtalen med elever och lärare. Det är verkligen där det riktigt och viktiga händer! Det ska också bli jättespännande att få lära känna en helt ny skolorganisation – Pysslingen – med många nya kollegor. Jag kommer också att fortsätta med mitt ”alterego” #Dinrektor, som är en Youtubeblogg där jag, i egenskap av just rektor, pratar om sådant som är relevant och viktigt för elever. Jag har ett behov av att få utlopp för min kreativitet och att hela tiden utmana mig själv, på nya arenor eller i sammanhang där jag inte varit förut. Kan jag samtidigt i det sammanhanget göra lite nytta, ge någon lite tankespjärn eller sätta ord på en känsla någon bär på, så är det ännu bättre!

Ingela Netz lyfter debatten om svensk skola till en nivå där den bör ligga

Ingela Netz är en av vår samtids vassaste ledare inom skolan och utvecklingen av densamma. Genom att röra sig inom skolans olika nivåer har hon på bredden och djupet lärt sig ”skola” så som den ser ut idag, så som vår samhällsstruktur skapar den. Med en genomtänkt och välgrundad syn på skola, lärande och organisation blir ledarskapets väg tydlig. Skolans uppdrag är lärande, utifrån forskning och beprövad erfarenhet men också utifrån den samtid vi idag lever i. Hennes mål är att kratta i manegen, utmana, stimulera, dokumentera och ibland provocera till lärande – i en komplex tillvaro. Därför lyfter hon debatten och ger i dagens artikel ett adekvat svar på Liberalen Malin Lernfelts tyckande om svensk skola.

Läs Malin Lernfelts text ”Vi gör våra barn till försökskaniner” publicerad i Expressen den 2/3.

Malin Lernfelt, liberal debattör, levererar i Expressen en dräpande salva över svensk skolas ”rolighetsvurm” och en hel radda andra brister i ganska osorterad ordning. Som alltid genererar denna typ av klickraketer tämligen intressanta diskussioner bland skolfolk i sociala medier, så för detta vill jag tacka dig, Malin.

Men ungefär där fastnar tacket i halsen. Din text rymmer ärligt talat så många obegripliga ”sanningar” att jag blir, i nämd ordning, stum – arg – ledsen- frustrerad – stridslysten – konstruktiv. Det konstruktiva för mig består i att försöka bemöta det du säger.

Det finns många som, betydligt bättre än jag, skulle kunna smula sönder din argumentation utifrån att du skjuter dig själv i foten när du hävdar att ”alla som diskuterar skolfrågor bör känna till att allt som sker i skolan skall vara vetenskapligt förankrat” och sedan, gång på gång, presenterar bergfasta ”sanningar” som springer mer ur dina personliga åsikter och övertygelser än ur vetenskap och beprövad erfarenhet. Kanske kommer det också ett sådant svar. Jag hoppas det.

Jag vill istället försöka möta dig med det som jag faktiskt tycker är en av mina skyldigheter som skolledare; att peka på, förhålla mig till och navigera i det komplexa sammanhang som skolan (och samhället) befinner sig i.

Högst sannolikt får jag betydligt färre klick än du. Det är liksom inte på modet att hävda att en fråga är ”både-och” istället för ”antingen-eller”. Det är ointressant och svårt och jobbigt för väldigt många (vuxna) att ta sig an mer djuplodande texter. Man skulle kunna säga att ”bildning” är rätt ute i vårt snabba-belöningar-tidevarv, och det är så intressant att du i din debattartikel ilsket ropar efter traditionella bildningsideal och vetenskaplighet samtidigt som du representerar den högröstade grupp åsiktsmaskiner som i sin retorik uttrycker precis det motsatta. Svart eller vitt. Ja eller nej. Rätt eller fel. Bra eller dåligt.

Om jag läser texten med mina snällaste ögon hittar jag, kanske, spår av en grundsyn på lärande som en sociokulturell företeelse; att det krävs (minst) två personer som i ett samspel (lärarledd undervisning) åstadkommer just lärande. Där är vi helt överens! Jag tycker inte heller, och driver inte som skolledare den linjen (om nu någon faktiskt trodde det) att elever ska facebooka eller planlöst och utan vuxenansvar skutta runt i sociala medier under skoltid. Men om ”förbjud mobiltelefoner” ligger i ena änden av en skala, och ”facebooka fritt och rulla runt i navelludd” i den andra, så tror jag att även du, Malin Lernfelt, är medveten om att det finns ett antal skalsteg däremellan. Så istället för att dras med och låta dig placera mig som din motpol på skalan vill jag med en dåres envishet hävda att det är utifrån skalans komplexitet vi måste föra diskussionen om skolan!  

 Låt mig ta ett exempel från din text. Att du som liberal debattör totaldissar entreprenörskap i skolan är oerhört intressant och visar med all önskvärd tydlighet att du kanske inte riktigt har koll på hur svensk skola styrs. Skolverket ”lanserar” inte saker på eget initiativ. Skolverket är ett statligt verk som jobbar utifrån riksdags- och regeringsdirektiv. Minns du måhända vilka som hade makten 2009 när entreprenöriellt lärande infördes i skolans styrdokument? (För dig som inte minns; japp, det var alliansregeringen med liberalen Jan Björklund vid skolrodret). Och att du sedan, igen i sann antingen-eller-anda, ställer ett entreprenöriellt förhållningssätt i skolan mot traditionella ämneskunskaper och gedigna baskunskaper som att läsa, skriva och räkna är faktiskt så dumt att skolklockorna stannar.

Självklart behöver svenska skolelever undervisas om och få grundläggande kunskaper och insikter om hur vårt samhälle är uppbyggt och om historiska skeenden” som du säger! Med samma självklarhet behöver svenska skolelever också få träning i att använda dessa kunskaper i sin nutid – och i sin framtid! (Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss, ska Ellen Key ha sagt). Att därför, som en integrerad del av undervisningen, jobba i projekt eller arbetsområden som kopplar ihop den vardag eleverna befinner sig i med befintliga fakta och lärdomar och nyproducerad kunskap utifrån samhällsutveckling och kreativitet, är för mig att leva upp till det ansvar som ställs på skolan i skollag och läroplan. Och att använda de (digitala) verktyg som är en helt integrerad del av vårt samhälle är också det en självklarhet. Att du kallar det för elevstyrd undervisning, rolighetsvurm och ogenomtänkt användning av sociala medier och vrider det till att syftet skulle vara självförverkligande och publicering istället för lärande är ännu ett bevis på den förenklingsbakterie som snabbt sprider sig i samhällsdebatten, och en totaldiss av lärarkårens profession som smakar illa.

Den antingen-eller-kultur som du representerar i din text är förödande för skoldebatten och för den ambition som alla, oavsett politisk färg, säger sig stå bakom; att höja lärarnas status.

Eftersom du vill att jag ska kalla dig bakåtsträvare tänker jag inte göra det. Inget vatten på den kvarnen. Jag tror snarare att du, liksom många andra väldigt skol-arga människor, är förvirrad och osäker eftersom det paradigmskifte samhället (och skolan) nu genomgår är just förvirrande och oroande för oss alla. Det vore ju så enkelt om det fanns ett rätt och ett fel! Om bara någon hade ett enkelt svar på allt som är svårt och komplext och måste mötas ur flera perspektiv! Jag skulle kunna dra ”Trump-kortet” här. Carl Johan von Seth skriver i dagens DN om längtan efter auktoritärt ledarskap och enkla svar, bl a när det gäller synen på uppfostran, när världen omkring svajar. Jag ser parallellerna. Kanske gör du det också.

”Om vi liksom bara kunde bromsa farten och stanna i det vi känner igen.” Det. Går. Inte.

Framtiden är osäker och oviss men tillhör de unga! Och jag är ledsen, det hade varit mycket enklare för alla om det inte varit så, men om vi utbildar de unga till att, lydigt och utan egna drivkrafter reproducera tidigare generationers sätt att lära, våra val och vårt levnadssätt, så lär det inte finnas så mycket värld kvar att testamentera till dem….

Det är svårt. Det är komplext och krångligt och kräver hårt arbete i kombination med både beprövad och nytänkande vetenskap. Vi har ju aldrig varit här förut – världen förändras och enbart gamla erfarenheter är inte en fungerande karta i dagens terräng. Vi som jobbar för och med svensk skola tycker också att det är svårt, men otroligt motiverande. Vi är fullt ut beredda att göra vår del av jobbet, men vi behöver en offentlig debatt som tillsammans med oss tar steget in i detta komplexa nystan av sammanhang, mönster, strukturer och kopplingar.

Med sorglig briljans gör du dig, Malin Lernfelt, med ditt resonemang istället till rolemodel för dessa uppmärksamhetstörstande individer med bristande uthållighet och oförmåga att ta till sig all form av information som inte direkt relaterar till deras egen vardag. Dem som du hävdar att dagens skola producerar.

Rimligtvis borde skoldebatten vara en fristad från just den sortens trams.

Ingela Netz

Rektor

Ombytta roller på samtidens digitala skolarena

Morgondagens samhällsmedborgare är våra barn. Dina barn, mina barn, våra barn. Vi kan inte med säkerhet fastställa hur ett framtida samhälle kommer att te sig i detalj, men vad vi kan göra är att anta. Vi kan, med säkerhet, anta att den digitala utvecklingen kommer att fortsätta i rasande takt. Teknik och digitala verktyg kommer att bli än mer självklart i vår vardag. Det är anledningen till att dagens pedagoger har ett ansvar för att barn och unga i förskola och skola ska ges möjlighet att arbeta med digitala verktyg. De utgör idag ett demokratiskt verktyg och att inte låta barn använda digitala verktyg för att utveckla sitt lärande borde vara ett brott mot barnkonventionen i vår tid? Särskilt om det beror på att pedagogen eller skolan väljer bort digitaliseringen på grund av ekonomiska hinder eller för att läraren själv saknar intresse och därmed kunskaper…

– Det borde vara en självklarhet att alla lärare och rektorer ser till att kompetensutvecklas digitalt, vi kan inte längre välja ett yrke och tro att det ska utföras på samma premisser som för 20 år sedan, vi har som pedagoger själva ett ansvar för att utveckla vår undervisning tidsenligt. Det ingår i arbetet. Inget förändras egentligen genom att vi i hysterisk takt kastar in datorer och surfplattor i klassrummen, om pedagoger upplever en motvilja utvecklingsmässigt. Då kommer utrustningen inte att användas till annat än planlöst surfande menar Thomas Björklund, förälder och entreprenör med IKT-bakgrund inom skola.

Och vad vi ser, är egentligen något av en kulturkrock, kanske inte bara generationer emellan utan människor emellan. Det finns ju mängder med goda exempel på människor i olika åldrar som visar stort intresse för utveckling och är utvecklingsbenägna oavsett. Och så finns det människor vars personlighet inte attraheras av förändring. Alla dessa människor ryms naturligtvis inom skolans enorma system. Det är bara det att vi inte har ett val. Förändring och utveckling sker i samhället oavsett vilken personlighetstyp vi har. Och nu sker utvecklingen snabbare än någonsin och då blir skolans, rektorernas och pedagogernas förmåga till flexibilitet och anpassning, viktigare än någonsin.

För att skapa en begriplig bild av vad som händer och vad vuxenvärlden, däribland många pedagoger, står inför är Prenskys benämning relevant. Prensky kallar dagens barn och unga ”digital natives” som möter en grupp vi kan kalla ”digital immigrants”, dit många av skolvärldens vuxna kan räknas. Vuxna som har en helt annan bakgrund, med helt andra erfarenheter av lärande. För oss digitala immigranter sker nämligen en differentiering, vi skiljer på lärandeverkligeheter i termer av bra och dåligt. Vi gör detta utifrån våra erfarenheter och traditioner kring inlärning vilket gör att vi tar oss rätten att bestämma vems verklighet som är bra eller dålig, rätt eller fel. Och eftersom vi är vuxna har vi makten att bestämma detta. Detta är sannolikt en bidragande orsak till att dagens debatt om smarta telefoner och datorer i skolan ser ut som den gör.

Vi måste naturligtvis som vuxna ta ansvar för hur och till vad utrustningen används, det gäller inte minst den didaktiska aspekten. Att eleverna har god datorvana innebär inte per automatik att de vet hur datorer kommer bäst till sin rätt i undervisningssammanhang. Det är skolledningens och lärarnas ansvar att planera och genomföra – tillsammans med eleverna. Vi behöver lägga mycket större fokus på socialt samspel, hur vi agerar ansvarsfullt gentemot varandra och naturligtvis tala mycket om och träna elevernas och vårt egna källkritiska tänkande. Vi behöver, i digitaliseringen av samhället och därmed skolan, se till att det som karaktäriserar det mänskliga, nämligen kommunikation och färdigheter i kommunikativ kompetens, inte glöms av i undervisningssammanhang. Att det framför allt inte glöms av i brukandet av internet och sociala medier. Kommunikation kräver lika stort ansvar oberoende fora. Men det finns också ytterligare aspekter skolor och huvudmän behöver tänka till kring. Det gäller helt enkelt de fysiska utrymmen där bildning och kunskap skall utvecklas och frodas. För att värna om människors, både elevers och pedagogers personliga integritet. Det gäller allt från säkerhet på internet till en sådan sak som omklädningsrummen i anslutning till idrottshallar. I och med mobilkameror, utbredd mobbning och kränkningar på nätet borde det väl rimligtvis finnas omklädningsrum, ungefär som provrum i butiker?

Det finns oerhört många goda exempel som visar att den digitala utvecklingen stimulerar socialt samspel och samarbete, att det utvecklar barns och ungas tillit vilket i sin tur stärker självkänslan, det vill säga grunden för lärande och personlig utveckling. För att fler elever i svensk skola ska få uppleva detta krävs att alla som arbetar inom skolan öppnar upp för att våga ifrågasätta och revidera sin yrkesutövning. Det är vår uppgift att släppa våra färdiga bilder av vad det innebär att vara rektor, lärare, pedagog och så vidare, för att kunna byta roller och sätta oss in i hur det är att vara ”a digital native”. Ett sätt är att spela spel med eleverna (eller dina barn) så gör du snabbt erfarenheten av att inte vara den som levererar kunnande. Det öppnar och aktiverar en medvetenhet om vad eleven faktiskt kan. Det blir också tydligt vilka pedagogiska möjligheter spelarenor som exempelvis Minecraft erbjuder för att lära och utveckla färdigheter. Att uppleva ett barns förmågor på en digital arena kan ge dig en helt ny bild av elevens kompetens. Vi talar ofta om elevperspektiv men det vore nog sannerligen nyttigt att oftare inta elevens perspektiv. Byt skor helt enkelt. Det ökar medvetenheten om varför vi tänker och tycker som vi gör.

Sven-Eric Liedman om skolans och lärarens uppdrag

För några år sedan skrev Sven-Eric Liedman ”Hets! En bok om skolan”. Den kom att omnämnas som årets viktigaste debattbok i DN. Ett omdöme med fog för sig, det Liedman diskuterar är nämligen inga vardagliga trivialiteter, utan en av samhällets viktigaste institutioner. Skolan.

Regnet öser ner och det lilla caféet bjuder in till att sitta förtroligt i varsin fåtölj med sikte på ett samtal av fördjupad karaktär. Liedman tar mig med på en resa. En resa genom skolan och förutsättningarna för hela dess väldiga organism. Han talar med sådan insikt som bara han kan.

I vårt samtal blir det tydligt för mig att den öppna fria frågan som form, är det som genererar utforskande och föder glädje att lära. Kunskap som blir kvar och formar oss till de människor vi är.

Vad är viktigt att lärare ägnar sin tid åt, och varför?

-Lärare måste ägna sin tid åt så oerhört mycket omkring själva undervisningen, åt byråkrati i form av stora mängder material som ska redovisas. En byråkrati som hotar att sluka alldeles för stor del av tiden, inleder Liedman.

Det är ju själva undervisningen som utgör fundamentet för det allra mest väsentliga i skolgången, nämligen den levande kontakten, den fördjupade relationen människor emellan. I förhållande till detta talar han bestört om tanken på att elever ska betraktas som kunder.

-Vi kan alla vara kunder men det betyder inte att vi har en personlig relation i ett affärssammanhang. Vi beställer, betalar och förväntar oss leverans. I skolan däremot, baseras förhållandet på andra grunder, en djupt personlig relation. Vi talar många gånger om skolan som en förberedelse för livet men den är också en del av livet. Det är väsentligt att vi förstår vilken oerhört viktig del av en ung människas uppväxt skolan verkligen är. Den generation som idag växer upp ägnar så stor del av sitt liv i skolan och relationen till läraren är då helt avgörande för hur vi formas. Naturligtvis påverkar även relationen till vänner och förhållandet till den stora gruppen, klassen, tillvaron. Det är en viktig del av skolans funktion, en övning i social kompetens och acceptans för sådant vi inte alltid skulle välja själva.

Liedman menar att det är i huvudsak två områden en lärare ska intressera sig för, det ena är sina ämnen, att ha goda kunskaper i dem. Det andra är eleverna. Det sistnämnda området är en ibland svår och mycket utmanande uppgift, konstaterar Liedman.

-Det händer naturligtvis att vi möter elever som vi inte omedelbart uppfattar som sympatiska. Detta till trots består vår profession av att som lärare knyta an ändå. I de lägre åldrarna förutsätts dessutom en omedelbar anknytning. Eftersom vi är människor och därmed slår på reptilhjärnan i första mötet med andra, plockar vi fram våra fördomar och kategoriserar direkt. Att lära känna en människa är i själva verket en lång process och handlar om att intressera sig för den individen genom att utforska intressen och förutsättningar.

Eftersom Liedman lägger stor vikt vid lärarens dubbla kompetens, dels människointresset och dels intresset för det som ska läras ut, är han skeptisk till den enorma kontrollapparat som vuxit fram kring skolan.

-Ju mer splittrat ett skolsystem blir, desto större behov av kontrollfunktioner. Det är naturligtvis en rättviseaspekt, reflekterar Liedman. Han är ingen vän av det stora fokus skolan lägger på nationella prov exempelvis. I fotspåren av detta beskriver han utvecklingen i USA, där man konstaterat att den blinda inriktningen på prov i de ämnen man anser vara centrala, har gjort att den breda floden av andra berikande ämnen har torkat ut.

-Ur detta har ett destruktivt system tagit form: Teaching for the test, dvs att läraren koncentrerar sin undervisning till att eleverna ska klara proven. Liedman konstaterar med erfarenhet i ryggen, att ett prov säger väldigt lite om den mycket invecklade process som inlärning egentligen innebär.

Hur kan då skolan se till att lärare får ägna tid åt kunskaps- och relationsbygge?

Jo, artikulerar Liedman, vi måste fråga oss om alla dessa prov verkligen behövs i så stor utsträckning. I utforskandet av detta följer sannolikt en minskad administrativ börda för läraren. Då kan utbildningens mer människodanande, djupare funktion, återupptas. I och med New public management, med rötterna i nyliberalism och taylorism, har denna funktion nästan helt byråkratiserats bort till förmån för effektivitet och lönsamhetstänkande. Detta är en internationell trend, som omvandlar lärandeprocessen till mätbara siffror, ett slags kvantifieringshysteri. Liedman skakar uppgivet på huvudet och fortsätter.

-I detta finns också en misstro mot det mänskliga omdömet. Det mänskliga omdömet är alltid säkrare. I en biorecension exempelvis, står alltid en siffra som uttrycker ett värde, men vill vi ha ett mer kvalificerat omdöme läser vi recensionen. Det mänskliga omdömet tar tid och är ibland komplicerat att förmedla. Vi måste försöka återupprätta det i utbildningssammanhang eftersom det utgör en grundsten i vår mänskliga kommunikation. Utan det mänskliga omdömet kan vi aldrig nå fördjupade insikter och komma vidare från våra ytligaste föreställningar om oss själva, världen och varandra.

Vad är då skolans uppdrag egentligen?

Liedman tänker vidare kring vikten av att skolan är en plats där utbildning och bildning måste förenas för att uppnå en meningsfull inlärning, en djupgående sådan. Han definierar bildning som kunskap vilken påverkar oss och får ett värde i våra liv, präglar oss och vår identitet över tid. Utbildning däremot, som en process vilken omfattar vissa villkor. Sätter den inga spår, har den endast ett värde i form av ett instrument för att ta oss dit vi vill.

-Återigen bör vi ställa oss frågan vad skolans uppdrag egentligen bör vara. Särskilt som politiker med några få penseldrag kan förändra och reformera system som påverkar flera generationer framöver. På gott och ont är skolan en trögrörlig organism, menar Liedman. Det ligger i institutionernas natur. Önskan om att revolutionera och förändra har vuxit sig stark hos politikerna i takt med att skolan blivit mer av ett populistiskt valrörelsefenomen. Men människan är ett vanedjur och förändringar i en så etablerad institution som skolan, tar tid.

Liedman faller tillbaka till den karaktärsdanande och sociala institution skolan trots allt är när han diskuterar sig fram till dess tre huvuduppdrag:

  • Skolan ska förbereda människan för yrkeslivet
  • Skolan ska förbereda människan för livet i ett demokratiskt samhälle
  • Skolan ska förbereda människan för ett rikt liv

Detta ställer stora krav menar Liedman eftersom skolan också ska ta konsekvenserna av förberedelserna. Här har digitaliseringen ett mycket stort inflytande över skolan. I dagens samhälle innebär det bland annat att skolan är en del i barns och ungas identitetsskapande på nätet. Att förbereda och ge verktyg att hantera denna parallella existens, samt förebygga ett gott socialt samspel i den digitala världen är både en mycket stor utmaning och ett stort ansvar.

Liedman har inte alla svar (det hade gjort vårt samtal ointressant) och det slår mig än en gång att hans tankegångar finner näring, inte i att hitta svaren, utan i att söka frågorna. Frågorna som öppnar upp för det vida tänkandet. Och det livslånga lärandet.

När vi skiljs åt i regnet, är det med en insikt om vikten av att våga ställa frågor vi inte alltid själva har svaren på. Om vi provar det, vad händer då i våra klassrum?