Makerplaner i Schlagertävling!

Tobias Israelsson är en oerhört kreativ pedagog som ser stora möjligheter i att utveckla undervisningen så att den speglar samtida händelser – i stort och smått. Det han gör växer genom möjligheterna att dela erfarenheter med elever och pedagoger i andra delar av landet. Förutom klassens mycket välbesökta blogg har Tobias  bland annat tagit fram Schlagerspelet, en mycket populär aktivitet bland eleverna som nu spridit sig och blivit stort – med deltagande skolor från hela Sverige.

– Min klass, Lillehammer som är en årskurs 3 här på Prolympia i Jönköping, har sedan deltävling 1 i Melodifestivalen spelat ett matematikspel som vi kallar för ”Schlagerspelet”. Genom vår klassblogg har vi utmanat andra klasser att vara med och tävla i Schlagerspelet. Första omgången var vi 23 klasser eller grupper, från olika delar av Sverige som deltog. I fredags tog vi ut vårt stall till Schlagerspelets grand finale. Schlagerspelet, är uppbyggt ungefär som ett managerspel. Det är första gången som vi har varit så här många deltagande klasser som tävlar mot varandra.

Hur har det gått?

– Första deltävlingen vann klass 3 Montreal på Prolympia, JKPG. Deltävling två vann åk 5 på Villastadsskolan från Norrköping. Deltävling 3 vann 5 A, Tullingebergsskolan från Botkyrka och deltävling 4 vann åk 4 på Spekerödsskolan i Stenungsund. De deltagande klasserna har varit mycket positiva till spelet och de flesta skolorna har varit med i alla fem deltävlingar.

Speldeltagandet växer för varje år. Vad är det som gör det så intressant?

– Dels beror det på att spelet passar alla åldrar. Vi har haft deltagande klasser eller grupper från F-klass upp till åk 6. Det finns två olika svårighetsgrader på spelet. Spelet ger goda möjligheter att arbeta vidare med sådant som behandlas i spelet, så som landskap, städer, Götaland, Svealand, Norrland, viktenheter, längdenheter, kronor, medelvärde, typvärde, median, statistik där vi gör diagram och tabeller exempelvis. Att spelet är uppdelat i deltävlingar – precis som melodifestivalen är – gör att eleverna får ”resa runt” till de olika geografiska platserna där deltävlingarna går av stapeln. Varje deltävling består av ett antal uppgifter att lösa och som är kopplade till Lgr 11. Ett populärt moment är frågesporten som är kopplad till bland annat de geografiska platserna. Att de deltagande skolorna sedan delar resultat och lösningar med varandra gör det nog extra spännande.

Vad har du fått för feedback på uppgifterna som är kopplade till spelet?

– Jag vet att omgången med viktenheter upplevdes som svår. Här har jag en tanke att vi lärare kunde tipsa varandra om hur man praktiskt skulle kunna jobba vidare med vikt kopplat till spelet. Jag tror att vi kollegor skulle kunna dra stor nytta av varandras erfarenheter här och verkligen göra något av möjligheten till samarbete som finns genom att spelet spridit sig och alltfler vill delta.

Hur ser du att spelet skulle kunna utvecklas vidare?

– Klasserna som deltar skulle kunna skicka bilder/lektionsplaneringar som sedan publiceras digitalt där vi alla kan ta del av varandras arbete. Eleverna skulle kunna skriva utvärderingar som skolorna och eleverna kan ta del av. Jag tror som sagt på en utvecklad delakultur och ett utvecklat kollegialt lärande för både lärare och elever. En annan idé jag har är att tolka de olika bidragens texter i form av dans, skådespel, text, bild. Även detta skulle kunna delas och vi skulle kunna göra det till en del av tävlingsmomentet också. När det gäller makerkulturen ser jag att Schlagertävlingen skulle kunna utgöra en spännande grund för att få in det praktiska skapandet och fler estetiska moment i uppgifterna. Vi arbetar mycket med att få in de teoretiska begreppen i matematik exempelvis och skapa förståelse för dem. Det skulle vara spännande att ta in makerperspektivet och skapandet som en del för att öka förståelsen ännu mer. Kanske skulle vi kunna skapa miniatyrscener med ljud och ljus utifrån olika bidrag i festivalen. Att vi är många deltagare spridda över landet är fantastiskt berikande – det vore kul att upprätta någon form av digitalt makerspace där vi alla kan dela våra erfarenheter genom film, ljud, text och bild exempelvis. Detta är en dimension av utveckling jag tror mycket på och gärna skulle se framöver. Finns intresse och erfarenheter – hör gärna av er.

Här hittar du bloggen och schlagerspelet 2016. Välkommen in!

Carl Heath funderar kring uppmärksamhet och motivation

Förra veckan lyssnade vi till Carl Heath där han definierade skolutveckling som begrepp och hur utveckling kommer till liv i en så komplex organisation som skolan är. Idag får vi ta del av hans tankar gällande elevers uppmärksamhet och motivation inför skolan och de uppdrag som väntar där. Texten är baserad på ett blogginlägg som nyligen gjordes av Carl Heath.

Jag skulle vilja koppla samman frågan om uppmärksamhet och motivation med konceptet upplevelse. För att någonting ska pocka på vår uppmärksamhet, och motivera oss till engagemang, har vi ofta ett behov av att uppleva att detta någonting är meningsfullt. De senaste decennierna har inneburit en enorm utveckling av olika former av upplevelsedesign. Från att det fanns tillgång till ett förhållandevis begränsat antal upplevelseformat knutna till lärande, så som boken, skapandet av text och bild, föreläsningen, filmen, teatern och studiebesöket  – finns idag en uppsjö av olika format, sprungna ur ett allt mer digitaliserat och specialiserat samhälle. Vi växer upp i en miljö i vilken vi tar del av och lär oss uppleva genom webb, film, spel, sociala medier och så vidare. I konkurrensen om konsumentens upplevelse har de format på upplevelser som designats blivit allt mer specialiserade, avgränsade och korta. Kultursektorn har känt sig tvungen att anpassa sig för att locka en publik van vid nya former av upplevelser.

Skolan känner samma press. I tider av press och stress hos en lärarkår i epicentrum av ett växande administrationssamhälle, där tid ofta saknas för utveckling och fördjupning, är det lätt att förkorta, förenkla och sammanfatta. Jag kan föreställa mig att det är lätt hänt att ta till samma tankegods som den funnen bland kulturens aktörer, att göra saker kortare, enklare, mer tillgängliga. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, och jag tror det över tid blir till men för samhället. Ur mitt perspektiv står inte lösningen att finna i att göra saker enklare, kortare och snabbare. Det får framförallt till följd att mängden förmedlad kunskap och potentiellt lärande minskar. Jag är däremot övertygad om att det inte heller går att fortsätta som tidigare, och fullständigt ignorera den utveckling som pågår i samhället och låtsas som om skolan kan utvecklas till en isolerad atoll, bortanför vår samtid.

Idén bakom vår skola handlar om att ge och erbjuda alla elever en likvärdig utbildning, i syfte att ge såväl dem som samhället bättre förutsättningar att utvecklas, bildas och växa. De primära verktygen för att åstadkomma detta är de fysiska och kognitiva verktyg som yrkesskickliga lärare besitter för att gestalta och förmedla sina berättelser, som innehåller den kunskap, de tankar, koncept och upplevelser som ska undervisas kring. I den skola jag själv gick i bestod de verktygen i allt ifrån muntlig framställan och sagoberättande, till böcker, ljudband, lärande genom skapande i estetiska och praktiska ämnen och så vidare. Dessa verktyg nyttjades i en miljö som var särskilt designad för att understödja användningen av dessa verktyg. Skolan som byggnad innehöll klassrum av olika slag, från kemisalen med dess olika spännande material, till biblioteket, hem- och konsumentkunskapssal, slöjdsalen och idrottshallen. Alla dessa medvetet designade miljöer för att skapa ett visst berättande, med vissa specifika verktyg.

Utvecklingen av ett digitalt samhälle innebär stor förändring för alla. Helt plötsligt översköljs vi av en stor flora nya både kognitiva och digitala verktyg, många av dem med tydligt potential att förbättra och utveckla lärandet. Emedan andra visar sig vara riktigt, riktigt dåliga grejer. Att sålla agnarna från vetet – att ha förtrogenhet att se och bedöma dessa nya verktyg, är en färdighet i sig själv och som alla lärare borde erövra över tid. Att veta om, när och i vilket sammanhang rätt verktyg ska användas, och i vilken miljö, är en nyckel till ett framgångsrikt utbildningslandskap. Likaså behöver vi med vår nya kunskap blicka åter till de tidigare verktyg och miljöer vi har förtrogenhet inom, och omvärdera dem. För med tillkomsten av nya verktyg och ny kunskap, förändras också förutsättningarna för hur vi använder våra tidigare verktyg, och nyttjar våra miljöer. Ett rum för lärande behöver vara funktionellt och anpassat för att kunna användas utifrån dagens förutsättningar.

Min bild är alltså inte att göra saker enklare, kortare och mera tillgängliga för att underlätta för eleven. Lärande är och kommer troligtvis också att bestå av en viss mängd friktion. Men vad vi däremot behöver fundera över är hur lärande kan få mening idag, och om och hur användning av såväl analoga som digitala material för lärande kan förstärka elevernas känsla av mening i sitt lärande.

Vilka funderingar väcks till liv när du tar del av Carls reflektioner? Maila gärna era tankar och till redaktionen: annica.anderson@horisonten.io eller diskutera på horisontens FB-sida.

 

 

 

Maria Johns skapar lust att lära genom det verklighetsnära

En alltmer digitaliserad undervisning skapar verklighetsnära upplevelser hos eleverna. Uppgifter som omsätts till produktioner i form av bloggar, podcasts och filmer väcker engagemang och motivation. Genom interaktiva digitala miljöer skapar eleverna inte bara ett resultat för läraren att bedöma och examinera, utan även för signifikanta andra i omgivningen, nämligen klasskamrater vänner och föräldrar.

– Detta gör att du anstränger dig lite extra, eftersom du har som mål att en större publik ska interagera med det du bloggar om. Det gör att själva uppgiften, nämligen att läsa en roman, uppfattas som lätt och roligt. Det menar Maria Johns, gymnasielärare i språk sedan 15 år. Horisonten har träffat henne och fått en inblick i hur hon arbetar för att väcka motivation och engagemang hos sina elever. Och resultatet är inspirerande!

Under senare år har Marias elever i svenska och svenska som andraspråk fått ta sig an romanläsning och språkhistoria genom att skapa bloggar och podcasts: – Vi har exempelvis arbetat med veckans romanfråga, där eleverna bloggar utifrån aktuell frågeställning, både ger och får kommentarer på blogginläggen vilket sätter igång ett samtal och ett engagemang hos de allra flesta. Maria ser också en positiv utveckling för de elever som på lektionerna är av det tystare och kanske blyga slaget. Plötsligt tar de sin plats, vågar uttrycka sig och delger sina reflektioner utan rädsla för att tala inför en grupp. Framförallt har intresset för att blogga också väckt läslusten till liv. Det är en stor vinst för de som är ovana vid att läsa, fortsätter Maria hängivet.

Ett annat exempel vi får ta del av är podcasts om språkhistoria som verkligen engagerat. Hon menar att många elever är trötta på traditionella prov och inlämningsuppgifter. – När de får leva sig in i andra roller som programledare, ämnesexperter, forskare, journalister etc. vaknar engagemanget och motivationen för att lära sig mer om ett ämne som annars får de flesta tonåringar att drömma sig bort, ler Maria. Slutprodukterna blir riktigt bra och som lärare får jag möjlighet att följa hela produktionsprocessen, allt från research och källor till färdig produkt. Elevens inlärningsprocess dokumenteras tydligare med hjälp av de digitala verktygen där allt finns bevarat, både för eleven och mig att återvända till. Detta leder till en bättre och mer säker formativ bedömning menar Maria. – Vi ser också utvecklingen över tid hos varje individ.

Så vilka är då utmaningarna med att jobba mer digitalt? Marias erfarenhet visar att tillgången till teknik och fungerande nätverk på skolorna ibland brister och även om Sverige är ett land där många har tillgång till datorer och internet hemma kan vi inte förutsätta att det är så för varje elev. – De som har egna datorer tar med dem till lektionerna och vi drar stor nytta av dagens smarta telefoner. Det är nyttan med dem som verktyg ska vi fokusera på i skolan, menar Maria. Självklart finns aspekten av att eleverna genom sina mobiler har ständig tillgång till sociala medier, vilket kan stjäla uppmärksamhet, men det är något vi får lära oss att leva med. Vi fattar gemensamma beslut i klasserna om hur de ska användas, när det är ok och inte. Totalt förbud inskränker ju möjligheterna med verktygen en smart telefon erbjuder så det är inte en väg vi ska gå. De flesta av oss har kalendern i mobilen, miniräknare och internet. Det är ju funktioner vi behöver och har stor användning av i skolan. Hur gör vi vuxna på våra arbetsplatser? Vi skulle aldrig acceptera ett totalt förbud eller hur?

Ett framgångsrecept Maria tror på när du som lärare vill arbeta digitalt är att hålla det hela enkelt, att se eleverna som en tillgång i kunskapsprocessen och att lösa saker tillsammans:

-För mig handlar formen för undervisning mycket om att relatera till ungdomars vardag, att förstärka sådant de är bra på och belysa det. Exempelvis datorer, teknik, sociala medier och bloggande. De flesta av dem jag möter under gymnasieåren kan de här miljöerna och verktygen utan och innan, jag utgår helt enkelt från deras vardagliga användning av digitala medier för att planera undervisningen. Resultatet visar att det är klokt eftersom det skapar entusiasm för uppgifterna. Jag är känner ingen rädsla att visa eventuella brister i kunskap gällande teknik och digitala verktyg. Tvärtom är jag öppen för att lära mig av eleverna och tillsammans löser vi det som behövs. Många gånger tror jag att detta är ett scenario som skrämmer en del kollegor i kåren. Mitt tips är att släppa rädslan och öppna upp för att lära – det skapar verkligen ett engagemang hos eleverna, att få visa vad de kan och bidra till en konstruktiv, användbar lärmiljö för alla, elev som lärare. Jag är trygg i mina ämneskunskaper och tar själv ansvar för att hålla mig uppdaterad vad gäller relevant forskning, både ämnes- och metodmässigt. Här hämtar Maria inspiration från forskare som Gibbons, Meestringa och Hajer med syfte att utveckla språkinlärningen hos eleverna – en viktig faktor är genreträning och det gemensamma skapandet av texter, något som gynnas av de digitala medier Maria och hennes elever använder eftersom de sporrar till interaktivitet.

På frågan om hur den digitala undervisningen ska utvecklas vidare svarar Maria självklart och entusiastiskt att hon kommer ta fasta på bloggkonceptet för hela kurser, inte endast delkurser:

– Det kommer även att underlätta administrativt eftersom allt material för en hel kurs finns på ett och samma ställe och vi slipper borttappade lösblad och inlämningsuppgifter som kommit på avvägar ler Maria. I det digitala rummet bygger vi nuet men också framtiden som vi ännu inte ser, det är en oerhört spännande resa mot nya vidder med en annan generation än den egna.

Följ med Horisonten till Marias klassrum i höst och möt hennes elever, där tar vi del av deras arbete med nya intressanta digitala produktioner. När vårt samtal är över känner jag mig hoppfull över alla er engagerade lärare därute som verkligen brinner för att möta elever där de befinner sig och som ser möjligheter med att utvecklas vidare tillsammans!