– Du fuskade ju!

En februarieftermiddag sitter jag på en föreläsning tillsammans med kommunens förstelärare. Temat är analysarbete av undervisningen kopplat till det systematiska kvalitetsarbetet. Pedagogerna är märkbart trötta och lyssnar på halvfart. Jag har tagit en strategisk plats långt bak i lokalen, det är intressant att iaktta pedagoger i en klassrumssituation. 

De får liksom ett elevbeteende. Eller för att vara tydlig. De beter sig på ett sätt som de inte vill att eleverna ska bete sig. inte alla, inte alltid och faktiskt inte vid detta tillfälle. De är trötta och lyssnar på halvfart men de är med i matchen. Gott. Kommunen har ju till trots tagit hit en föreläsare som ska lyfta och problematisera frågan om analys av undervisningen. Ett prioriterat arbetsområde inom förvaltningen.

Mitt under föreläsningen sprätter föreläsaren upp talet 14 000 i sin presentation. Frågan till denna siffra är: Vad tror ni detta är?

Du som arbetar som lärare kan nog känna igen er i den situation som jag nu ska försöka beskriva.  Frågan ställs till kollegiet som är spjutspetsarna i vår kommun. Det är det här gänget som ska göra det, det är dessa pedagoger som med sina gärningar i klassrummet ska inspirera både elever och kollegor. Det är de här människorna som ska se till att lyfta undervisningen i kommunen. Vad händer då när denna siffra följt av frågan dimper ner mitt i alla tankar om analys hopblandat med middagsplaner, eventuellt någon liten försiktig glutt bland sociala medier eller en digital diskussion med ett barn som kommit hem från skolan och vill baka chokladbollar? Önskvärt vore ju om en livlig diskussion bryter ut där det droppas idéer hejvilt, vissa rejält underbyggda andra rena chansningar. Det man önskar är att det skulle bli som vi vill ha det i ett klassrum. Men vad händer? Det blir tyst. Jättetyst. Snudd på pinsamt tyst. Varför det?

Min egen teori om detta är att man är rädd för att göra bort sig. Tänk om man skulle säga fel. Kommer de andra att skratta om jag säger fel? Kommer de viska och peka sådär pinsamt?

Jag har själv lite av den känslan i mig ska jag erkänna men känner samtidigt att det håller ju inte att vi sitter här helt tysta. Vi är ju skickliga pedagoger hela högen och någon av oss borde ju ändå kunna leverera en kvalificerad gissning vad 14 000 står för.

Samtidigt som jag får ordet och säger: ”Det skulle kunna vara antal elever per år som inte kvalificerar sig för gymnasieutbildningar” gör jag en snabb googling på ’ej behörig till gymnasiet antal elever’ och får en träff från DN som i sin tur hänvisar till Skolverket till precis det jag sa. 14 000 är det antal elever som saknar behörighet till gymnasiet, 2016. Bara det är ju skrämmande. I samma veva hör jag föreläsaren utbrista ”Exakt! Och vad gör vi åt det här…” Föreläsningen fortlöper, föreläsaren fick respons från gruppen. En pedagog som sitter bredvid vänder sig mot mig, tittar menande på mig och mot min iPad och säger ”-Du fuskade! Du sökte ju upp svaret på nätet!”

I min värld handlar inte detta om fusk. Jag menar, om du bara googlar på 14 000 så får du leta länge innan du hittar artikeln från DN som sedan leder rakt in i Skolverkets diagram och konstaterande av läget i skolsverige. Jag sökte ju för bövelen inte ens på 14 000 utan på det jag trodde var svaret. Jag ser detta som ett sätt att hamna rätt, att hitta fokus och kunna leverera ett svar och känna sig säker på sin sak. I min värld har denna lärare en bit kvar innan denne ser sin nya roll som lärare i ett klassrum.

Förr stod läraren för kunskapen. Eleverna gick till skolan satt tyst och lyssnade på läraren som pratade och berättade fakta eller hänvisade till en bok som innehöll detsamma. Det fanns två källor till fakta, läraren eller de böcker som läraren valt eller hade tillgång till. Idag står inte läraren för faktakunskaperna på samma sätt. Läraren får istället hjälpa och stötta eleverna till att söka fakta på ett klokt sätt. Guida dem till att pröva olika källor mot varandra. Lära dem att vara källkritiska. Det kommer krävas i vår värld både nu och framförallt framöver. När till och med en pedagog som undervisar i grundskolans tidigare år kan slänga ihop en snygg och trovärdig sida på internet så kan ju vem som helst göra det. Att den som lägger ut information på nätet sedan inte har full faktakoll och kanske lägger ut alternativ fakta i sann trumpanda det måste man vara vaksam på.

Att man som elev undersöker, kollar upp och granskar fakta innan man klämmer ur sig ett svar är sunt. Lika sunt som om eleverna skulle börja med kvalificerade gissningar som leder till öppna diskussioner. När ett gäng förstelärare inte gör något av detta blir jag lite orolig. Att jag, som IKT-pedagog, ska lämna det enda svaret i detta sammanhang är lite sorgligt. Jag törs lova att minst hälften av de som satt där hade utan problem kunnat ge samma svar om de bara vågat. Nu är det kanske inte det som upprör mig mest i det hela. Jag blir mer bekymrad över den pedagog som ansåg att jag fuskade när jag gjorde min miniresearch. Jag har funderat mycket på det denna pedagog sa och tänker också: Hur ska denna pedagog, denna förstelärare, kunna leda sina elever in i den nya tidens faktasökande och kunskapsbärande? De frågorna som var viktiga förr som exempelvis att man som elev ska kunna rapa upp alla länder i Europa med tillhörande huvudstad och gärna valuta. Är bara en googling bort. Du kan till och med be Siri om svaret. Vad som däremot är viktigt att diskutera är ju varför just Köpenhamn är huvudstad i Danmark, det är lite knivigare att bara googla fram. Likaså frågan som vår föreläsare ställde: Hur tänker vi och hur förhåller vi oss till att 14 000 elever inte är behöriga till gymnasiet? Detta trots att de kan fråga Siri eller Google om massor av saker och få fram fakta i ett nafs.

Vilken kunskap är viktigast och hur kan vi stötta och hjälpa våra elever att nå så långt som möjligt i deras utveckling?

Tillsammans kan vi göra mer

Horisonten presenterar, stolt, dagnes gästskribent: Linda Mannila! Linda beskriver sig själv på följande sätt.

Jag disputerade i datavetenskap (inriktning på utbildning) år 2009 vid Åbo Akademi, och har jobbat som utbildare, forskare och företagare inom utbildningssektorn med fokus på digitalisering och skolutveckling sedan 2010. Under åren har jag också haft förmånen att ha flera spännande expertuppdrag relaterade till mina intresseområden, däribland följande:

  • Medlem i Stockholms stads programmeringskommission (2016 –)
  • Styrelsemedlem för Resurscentret för matematik, naturvetenskap och teknik (skolresurs.fi, 2015 –)
  • Medlem i referensgrupp vid framtagningen av förslag på reviderade läroplaner i Sverige (Skolverket)
  • Inkallad medlem för att diskutera programmering i finländska läroplanen (Utbildningsstyrelsen)

Du hittar Lindas hemsida här!

I april publicerade den svenska regeringen en ändringsföreskrift gällande läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (SKOLFS 2017/11), där bland annat skolans uppdrag utvidgats till att inkludera digital kompetens. Detta är något vi ser hända runt om i världen som ett resultat av att digitaliseringen i samhället ökar – för att förstå vår samtid och vår framtid behöver det digitala finnas med som en del av allmänbildningen.

I de reviderade skrivningarna hittar vi inslag kopplade till digital kompetens i flertalet ämnen, allt från frågor kring etik, integritet och säkerhet inom religion och samhällskunskap till simuleringar i de naturorienterade ämnena och programmering i matematik och teknik. Sammantaget är målsättningen att alla elever ska ges möjlighet att ”utveckla förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling, lära sig förstå och använda digitala system och tjänster, utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik samt lära sig lösa problem och omsätta idéer i handling med digital teknik”. Liknande förändringar gjordes också i den finska läroplanen som trädde i kraft i augusti 2016. Medan läroplanerna ger en viss ledning gällande vilket innehåll som ska tas upp och när, saknas detaljerna för hur detta ska förverkligas i praktiken. Hur ska vi nå de målsättningar som finns?

De nya skrivningarna öppnar för spännande möjligheter inom och mellan olika ämnen, men ger därmed också upphov till nya frågor. En fråga som ofta dyker upp gäller progressionen. Var ska vi börja? Vart ska vi sen? Vad borde vi hinna med under lågstadiet, var borde vi ta vid på högstadiet? Hur ska vi säkerställa att alla har samma förkunskaper? Hur ska vi hantera elever som ligger före? Många relevanta frågor som tyvärr är svåra att besvara med säkerhet i dagens läge då de allra flesta sitter i samma båt. Vi kan i dag inte hoppa direkt på det planerade innehållet för årskurs 7 utan att först täcka upp det som eleverna borde ha hunnit gå igenom under de första sex åren. Samtidigt ger det också dem som jobbar i de senare klasserna en buffert för att hinna lära och förbereda sig själv.

De som kommit längst är kanske England, där man införde ämnet Computing hösten 2014, men inte heller där har en hel årskull hunnit gå igenom skolan enligt den nya läroplanen. Frågorna kring progression är därför något som kommer få ett allt tydligare svar under de kommande åren i takt med att vi hittar sätt att arbeta in det digitala i olika ämnen – både lokalt och internationellt. Samtidigt kan det hända att vi inser att progressionen i andra ämnen också ändras på köpet. Kanske blir det till exempel relevant att ta upp koordinatsystem i ett tidigare skede än förut då barnen börjar programmera i Scratch?

En annan fråga gäller det kompetensutvecklingsbehov som skrivningarna föranleder. Det nya innehållet är nytt för de allra flesta lärare och inget man kan förvänta sig att de ska ta till sig på egen hand. Digitalisering och särskilt programmering upplevs – förståeligt nog – av många som något främmande, obekant och tekniskt. Hur kan vi få alla lärare engagerade? Hur kan vi garantera en likvärdig situation för alla elever? 

Under de senaste åren har jag hållit en stor del kompetensutveckling av olika omfattning – från korta workshops till fortbildningar som sträckt sig över flera dagar och veckor på teman som digital samhällskunskap, programmering och ”making”, eller skapande med IT som material. Denna erfarenhet har visat på fem nyckelaspekter som jag försöker ha som utgångspunkt då jag planerar utbildningsinsatser och utvecklingsprojekt: 1) avdramatisera, 2) konkretisera, 3) relatera till något lärarna redan kan, 4) visa på nyttan och möjligheterna för den enskilda läraren (”what’s in it for me”) och 5) uppmuntra till kollegialt lärande . Digitaliseringen är inget skutt (som vi ibland talar om i Finland) utan mer av en process eller en resa, där vi kan vinna mycket på att lära med och av varandra. Här kan man tänka så litet eller så stort som man vill, men eftersom jag jobbar både i Finland och Sverige ser jag enorma möjligheter till att hjälpas åt över landsgränsen. Varför uppfinna hjulet på nytt flera gånger om?

Att digital kompetens skrivs in i läroplanen leder till olika reaktioner – en del jublar och tycker att det verkligen är på tiden att skolan tar in detta innehåll, medan andra upplever att det absolut inte hör till skolans uppdrag. Frågan kring digitaliseringens vara eller icke vara i skolan har debatterats flitigt på Twitter och i media, och jag är säker på att samma debatt kommer att fortsätta även framöver. Visst är det bra med diskussion och kritiskt ifrågasättande, men å andra sidan har regeringen nu fattat ett beslut. Oberoende av vad man tycker om situationen har elever i grundskolan rätt att senast från och med hösten 2018 få utveckla sin digitala kompetens. För mig känns det då mer produktivt att fundera på hur vi kan göra något bra av det hela i stället för att fokusera krafterna på att hitta fel och brister.

Tillsammans kan vi göra mer.

Reflektioner från SETT

Idel kända twitternamn till höger och vänster, framför och bakom mig. Leenden och kramar bland montrar, robotar och Bolibompadraken. Erfarna mässbesökare beblandade med nyfikna och entusiastiska förstagångare. 

Det är glada delar av Sveriges skolfolk som i dagarna tre träffas på Kistamässan när det är dags för SETT. SETT står för ”Scandinavian Educational Techonology Transformation” och är Skandinaviens största mässa och konferens inom det moderna och innovativa lärandet. Enligt arrangörerna själva är det en mötesplats som handlar om inspiration, ökad nyfikenhet och kunskap kring hur vi kan utnyttja nya sätt att arbeta mot högre måluppfyllelse i skolans alla nivåer.

Jag åkte till SETT med flera frågor varav en var om mässan lyckades leva upp till sin egen målbild. De svaren jag åkte därifrån med var mycket positiva, en känsla och bedömning jag bygger på de möten jag hade med pedagoger och skolledare. Skolfolk oavsett erfarenheter från tidigare mässor som kunde berätta om intressanta och inspirerande föreläsningar, om möten och samtal i montrar med utställare eller andra besökare. Så vad var det besökarna egentligen fick vara med om? En av mina spaningar var även en av mina frågor inför SETT, Hur hett skulle programmering vara? Rent statistiskt handlade en av var sjätte föreläsning på det allmänna spåret om programmering på något sätt. Innehållen skiftade tacksamt nog från hur man arbetar med programmering utan digitala verktyg via användbara hemsidor och appar till forskningsbaserade resultat samt information från skolverkets undervisningsråd. Hur det såg ut på styrnings- och ledningsspåret? Tragiskt nog noll och ingenting!

Personligen anser jag att förändringar i våra styrdokument är en stor grej och borde få större genomslag i vad som beskrivs som Skandinaviens största mötesplats för skolfolk. Måhända att förändringarna är så pass färska att arrangörerna inte hann med att göra förändringar i schemat men det kan knappast komma som en överraskning att programmering var på ingång, frågan har väl egentligen bara handlat om hur det skulle föras in. Jag är dessutom tämligen säker på att programmeringens intåg kommer innebära en del klurigheter för landets skolledare när de ska lösa fortbildningen för deras pedagoger. SETT hade varit en utmärkt mötesplats för de samtalen mellan skolledare nu när programmering inte längre kan överlåtas åt nyfikna och engagerade IKT-pedagoger som fått köpa in lite robotar.

Och apropå robotar… Programmering var faktiskt ännu hetare ute i mässans montrar än i föreläsningssalarna och kanske främst representerat av robotar av alla dess slag. Roligt, spännande och engagerade! Jag slås av att robotar verka tilltala många pedagoger mer än programmering som sker via datorer eller lärplattor. Anledningarna varierar säkert men jag tänker att det främst beror på två faktorer varav den första är det konkreta. En robot som rör sig över ett golv blir tydligare än en figur som rör sig på en skärm, man kan dessutom arbeta med roboten när man exempelvis förbereder eleverna inför ett studiebesök på bondgården. För det andra går det inte att komma ifrån att det finns en stor fascination för robotar som säkert grundas i alltifrån R2-D2 till det faktum att det blinkar och lyser. Dock anser jag att programmering bör ske i så många olika former som möjligt för att våra elever på riktigt ska få arbeta enligt de nya krav som de reviderade styrdokumenten anger.

Vad jag förväntar mig på nästa års SETT-mässa?

  • En mässa helt uppbyggd utifrån det nya innehållet i de reviderade styrdokumenten, förändringarna ska ju faktiskt vara i bruk senast 1 juli 2018.
  • Att arbetet med att få med alla ämnen fortsätter. SETT har enligt mig fortfarande en väldigt stark Matematik- och NO-prägel.
  • Sir Ken Robinson. Jag kände av en saknad bland besökarna efter den där Föreläsningen som man inte får missa, Sir Ken Robinson skulle tveklöst bli just den.

Fyra punkter för lärarutbildningen att ta till sig

I veckan har Horisonten haft fokus på lärarutbildningarna och digitaliseringen. Därför har redaktionen knåpat ihop en lista, som lärarutbildningarna bör följa.

Adekvat digital kompetens

Lärarna på Lärarutbildningarna ska vara vana digitala användare. Eftersom de nya kursplanerna gäller från juli 2018, borde det vara ett krav. Det räcker inte längre att ha ”studiecirklar” som sitt forskningsområde, alla lärare/forskare bör ha digital adekvat kompetens. Här finns det utbildningsinsatser att göra! Om eleverna förväntas ha adekvat digital kompetens, så borde vi förvänta oss detsamma av lärarutbildarna.

Digitalt berättande

Alla studenter bör/ska läsa kursen ”digitalt berättande”. Den här kursen känns som grundfundamentet i en digitaliserad skola. Denna kurs kan läsas oavsett vilka huvudämnen den studerande har valt.

Kreativitet och stöttningsfunktioner

Alla studenter ska få utbildning i de kreativa stöttningsfunktionerna digitala verktyg erbjuder.
Antingen via sina lärare (se rubrik ””Adekvat digital kompetens)) eller via externa utbildare. Att ha kännedom om de stöttningsfunktionerna digitala verktyg kan erbjuda är en förutsättning för ett individualiserat lärande. Stöttningsfunktioner kan, till exempel, vara diktering och uppläsningsfunktion.

Kurslitteratur

Det finns flera böcker som innehåller matnyttiga tips på hur man kan arbeta med digitala verktyg.
Gör en av dessa böcker till obligatorisk kurslitteratur. Extra roligt vore det om boken kunde läsas digitalt.

Lärarutbildningens svarta hål

Horisonten presenterar stolt dagens gästskribent. Max Enström är 24 år ung och tar i juni sin examen från Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm.

 

Runt om i landet utbildar sig unga vuxna till lärare och de ska rusta våra barn och unga för framtiden. Men hur ser framtiden ut? Digitala verktyg blir en större del i pedagogernas yrke. Men dagens lärarstudenter får inte den utbildning som krävs för att kunna arbeta med dessa verktyg. 

Frånvaron av digitala verktyg är, tyvärr, extra synligt på den skolan jag just nu gör min sista termin på, Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm (GIH). Under mina snart 5 år på GIH har vi oroväckande få tillfällen arbetat med digitala verktyg i ämnet Idrott och hälsa.

Friluftsliv

När det kommer till friluftsliv som är en stor del av kursplanerna har GIH utbildat oss två gånger i hur man kan använda digitala verktyg, där bägge tillfällena var GEO-caching. GEO-caching är en modern variant av att ”gömma nyckeln”. Vi arbetade med en app där målet var att hitta gömda skatter. Med hjälp av appen och GPS skulle vi ta oss från plats A till plats B, och lösa ett antal uppgifter på vägen. Vår promenad sträckte sig utanför skolans uppkopplingsområde. Vi kunde alltså inte använda oss av wifi. Ett antal frågor dök direkt upp:

Skulle detta arbetssätt fungera på skolorna? 

Ska alla elever ha med sig en egen mobil?

Min erfarenhet är att skolorna inte har investerat i digitala verktyg som fungerar utan wifi.

Skolan kan inte begära att elever i grundskolan har en mobil, som de ska använda i skolan. Verktygen måste skolorna stå för.

Gymnastik

Gymnastiken är den delen av utbildningen där vi har fått lära oss mest inom digitala verktyg. Vi har fått filma oss själva, så vi kan se vår teknik i olika moment såsom volter, handstående, flick och annat. Men detta filmas genom en fastsatt kamera som jag inte sett en enda skola ha hittills. Vi har alltså fått lära oss att arbeta med ett digitalt verktyg vi troligtvis inte kommer ha tillgång till! Vi har också arbetat med Sportsplanner. Med hjälp av Sportsplanner kan du skapa en bild av gymnastikgolvet, där du kan placera ut redskap och   på så sätt kan eleverna hjälpa till med att plocka fram materialet till lektionen. Eleverna kan också planera sina egna lektioner med hjälp av det här digitala verktyget. Detta är ett enkelt verktyg som kan och borde användas oftare.

Friidrott, dans och bollspel

Både inom Friidrotten och bollspel har vi fått filma oss själva, arbeta med vår teknik i de olika grenarna. Detta via antingen appar på mobilen eller bara med kameran. Vi har även fått tagit del av hälsoappar som kan användas som ett träningsverktyg genom att skapa sin egen cirkelträning eller ta del av en som redan finns på appen.

Som ni märker är kameran det verktyg som har använts mest frekvent på utbildningen. Det jag saknar är digitala verktyg för att att kommentera elevernas framgångar och utvecklingspunkter. Kameran är ett viktigt verktyg. Jag skriver under på det. Men hur bedömer jag eleverna formativt med hjälp av digitala verktyg och hur kommunicerar jag med eleverna? De appar och sidor jag har erfarenhet av, har jag lärt mig på egen hand, och inte på GIH.

Under de ”kamera-täta” momenten önskar man att lärarna skulle ta upp/berätta om de stora fördelarna med Flipped Classroom. Att spela in sig själv när man, till exempel, dansar och lägga filmen på Youtube, gör att eleverna har möjlighet att förbereda sig inför det aktuella momenten. Men icke! Inte ett ljud om det.

VFU

Under utbildningen har vi studenter varit på VFU (Verksamhetsförlagd utbildning), och även här lyser de digitala verktygen med sin frånvaro. Det är oftast närvarorapporteringen som är digital, för övrigt är det likadant som på 70-talet när mina föräldrar gick i skolan. Vi har alltså inte fått särskilt mycket utbildning av GIH, eller på vår VFU, i hur man kan använda digitala verktyg i undervisningen.

Teoretiska moment i utbildningen

Idrottslärarutbildningen innehåller både praktiska och teoretiska moment. Som alltid på universitet/högskola är uppsatser och rapporter en stor del av utbildningen. När vi ska lämna in dessa uppsatser och rapporter kan personalen på GIH endast ta emot Word-filer. Visst, det går att skriva i ett annat ordredigeringsprogram, men när filen skickas fram och tillbaka mellan student och lärare, uppdateras inte ändringarna om filen inte öppnas på en dator som har Word. Mänskligheten flög till månen för snart 50 år sedan, men GIH kan inte öppna andra filer än Word-filer. Att det finns högskoleutbildningar utan en fungerande molntjänst känns inte 2000-tal. Tänk vad enkelt det hade varit om vi hade haft Google eller någon annan molntjänst där vi hade arbetat med delade dokument. Då hade lärarna kunnat ge oss feedback utan att behöva skicka dokumentet fram och tillbaka. Dessutom hade vi tränat på att utveckla vår digitala adekvata kompetens, som vi hade haft nytta av efter avslutad utbildning.

För att summera har GIH, och lärarutbildningar överlag, inte utbildat studenter i hur de ska använda sig av digitala verktyg. Hur ska vi som blivande lärare kunna arbeta med digitala verktyg och lära våra elever  användningen av digitala verktyg när det troligtvis blir så att eleverna kan mer än oss och vi inte har några idéer eller planer alls på hur detta ska gå till? Tur för mig att jag redan har min anställning klar från hösten, på en skola som arbetar med ett kollegialt lärande i en digital kontext.

//Max Enström

Lärarutbildningen har flugit under radarn

Med de nya styrdokumenten, som involverar en hel del digital kompetens, är jag nyfiken på hur lärarutbildningen kommer att lösa den digitala utbildningen för lärarstudenter. 2016 släppte Berättarministeriet en rapport som heter ”Lärarutbildning och digitalisering – en undersökning bland Sveriges lärarstudenter”. Resultatet i den undersökningen är ingen smickrande läsning för för lärarutbildningarna. 

De nya styrdokumenten kan sammanfattas i fem punkter:

  • att stärka elevernas källkritiska förmåga
  • att eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik
  • att arbeta med digitala texter, medier och verktyg
  • att använda och förstå digitala system och tjänster
  • att utveckla en förståelse för digitaliseringens påverkan på individ och samhälle

Förändringarna i styrdokumenten ska vara i bruk senast 1 juli 2018.

Rapporten

Trots att den här rapporten släpptes hösten 2016, är min känsla att det inte har hänt särskilt mycket på lärarutbildningarna sen dess. Rapporten kom fram till att studenterna upplevde att de fick arbeta för lite med digitala hjälpmedel och att nästan hälften av studenterna anser att förberedelserna för att bedriva en digitaliserad undervisning är dåliga. Det är av största vikt att vi förser våra lärarstuderande med grundläggande digital kompetens under åren som de går på lärarutbildningen. Vi vill ju inte att studenterna ska komma till sina arbetsplatser och vara helt novis när det gäller arbetet med digitala hjälpmedel. Vidare kan man läsa att 60% efterlyser en ökad digitalisering på skolan. Det positiva är att lärarstudenterna har upptäckt att det krävs digitala kunskaper för att kunna arbeta som lärare, det negativa är att 60% tycker att det saknas digitalisering på lärarutbildningen. Bara för att studenterna har identifierat problemet, så innebär ju inte det per automatik att förändringar sker levitra generique.

Har lärarutbildningen hängt med?

Känslan är att lärarutbildningarna inte har hängt med i digitaliseringsprocessen. Det kan vara en av anledningarna till att digitaliseringen i skolan går så långsamt. Studenterna som tar examen 2017 har marginellt mer digitalkunskap än de som tog examen 1995. Detta medför att stora delar av kollegiet på en skola inte har de grundläggande kunskaperna som krävs för att undervisa i en digitaliserad värld. Nu drivs skolornas digitaliseringsprocess av enstaka personer, som vill att skolan ska utvecklas och ta nästa steg. Men det kommer inte att räcka. Studenterna som lämnar lärarutbildningarna måste få adekvat digital kompetens (för att låna ett läroplansuttryck) innan de kommer ut till skolorna och ska undervisa eleverna. Man kan tycka att orden ”adekvat digital kompetens” andas byråkrati och stelhet, men de digitala kunskaperna kommer att behövas uppdateras ofta, eftersom teknikutvecklingen går så ofantligt fort. Med tanke på att kursplanerna ändras för flera ämnen är detta inget som är isolerat till ett, eller två, ämnen. Ingen kan längre svära sig fri genom att säga ”det ingår inte i mitt ämne”. För det ingår i, näst intill, alla ämnen. Lärarutbildningen har flugit under radarn. Alldeles för länge.

För att få en inblick i hur det ser ut på en lärarutbildning kommer Horisonten att publicera en text, som är skriven av en lärarstudent.

 

Learning by doing 2017

Framtiden är här. Vi kan behandla den som pest och kolera, eller så ser vi till att lära oss vad framtiden erbjuder. Det vi inte kan, och känner till, är vi rädda för. Artificiell intelligens (AI) bryter ny mark och är något som vi skulle kunna uppfatta som skrämmande. 

Google har skapat en AI-dator som kan navigera i Londons tunnelbana på egen hand.

Datorn får uppgifter att lösa och lyckas navigera från punkt A till punkt B. Det finns ju massor av appar som löser den uppgiften. Men den här datorn löser uppgifter utan att en människa har kodat den. Datorn lär sig alltså på egen hand, och drar lärdomar av tidigare uppgifter. Det kallas för deep-learning. Alltså precis som människor gör, vi prövar, omprövar och lär oss. Då har vi lärt oss på djupet, kunskaperna bevaras. Den här Google-datorn tar John Deweys ord ”Learning by doing” in i 2000-talet. En hisnande tanke!

Datorer har tidigare inte haft möjligheten att lära sig av tidigare erfarenheter. Människor använder sig av den kunskapen ofta. Väldigt ofta. Någon som åker skateboard upplever snowboard som enkelt. Han/hon har dragit nytta av sina tidigare erfarenheter. Datorn däremot kan lära sig att spela schack, genom att pröva och ompröva. Men när datorn ska spela fia med knuff istället för schack, tappar datorn sina kunskaper i schack. Men AI-datorn kan alltså dra nytta av sina tidigare erfarenheter.

AI-datorn fick spela tio klassiska Atari-spel (ni som är för unga för att veta vad Atari är: Googla!) Efter några dagar var datorn lika bra på spelet som människor är, på sju av de tio spelen. Utan den nya minnesfunktionen kunde datorn knappt lära sig spela ett av spelen.

”OK”, kanske några av er tänker nu. ”Det finns en dator som kan tänka och dra lärdomar av tidigare händelser, men vad har det med mig att göra”?

AI-datorn är en del av framtiden (trots att datorn, och framtiden, redan är här), men utvecklingen lär inte gå långsammare de närmaste åren. Skolan kan inte, får inte, hamna ännu mer på efterkälken. Ur ett demokratiskt perspektiv blir programmering den enskilt viktigaste punkten. Visst det kommer att kosta en del. Datorer, iPad och programmerbara robotar måste köpas in och fortbildning till skolans personal måste köpas in. Det finns säkert något som skolorna kan avvara, så vi istället kan lägga pengarna på rätt saker. Jag hoppas inte allt för många skolor väntar till 1 juli 2018 med att komma igång med programmering.

Glöm inte: i ditt klassrum kanske det sitter några elever som utvecklar nästa version av AI-datorn.

Värdeskapande projekt i praktiken

Horisonten är stolta över att presentera dagens gästskribent;  Maria Wiman.

Maria är en av fem nominerade till det prestigefyllda Trevor Dolan-priset. Prisutdelning sker på SETT-mässan!

Torsdag eftermiddag i januari och tung blötsnö faller från himlen. Tidigare i veckan har musikläraren Elin kläckt idén att skolan borde uppmärksamma Alla hjärtans dag. Det triggade igång något i mitt huvud, någonting ligger därinne och pyr. Men jag stoppar mina tankar och idéer innan de riktigt kläcks. Jag väntar medvetet för jag vill spåna tillsammans med mina medhjälpare, ja alltså mina elever. Efter lunch står jag så i klassrummet och säger följande: ”Snart är det alla hjärtans dag och vi borde göra någonting speciellt denna dag.” 

Fem sekunders tystnad. Sedan kommer idéerna. Haglande. Utifrån ser det ut som ett klassrum i kaos. Kanske är det till och med kaos. Men det är ett kreativt kaos och jag älskar det. Ingen idé är dum, ingenting är omöjligt.

Tio minuter senare är vi igång på riktigt. Vi prövar våra vingar. Vilka idéer är gångbara, vad kan vi praktiskt göra redan nu? Därefter sätter vi igång. Återigen kan det se ut som kaos utifrån men vi vet precis vad vi håller på med. Alla har en uppgift och alla (jag menar varenda en) jobbar för samma mål och för samma sak. Vi har inte råd att störa varandra eller att inte hjälpa varandra. Allas kompetenser blir viktiga.

Några arrangerar en dikttävling. Regler ska bestämmas, information ska ut och praktiska detaljer måste styras upp. Vi får en anledning att ägna tid åt poesi för om man ska arrangera en dikttävling för hela skolan är det ju sjujäkla bra om man faktiskt vet vad en dikt är.  Elever tar mod till sig, knackar klassrumsdörr och gör reklam för vår tävling.

Några ringer runt och ordnar sponsring till dikttävlingens priser. Vi får en mycket god anledning att träna oss i hur man genomför muntliga redogörelser med anpassning till syfte och mottagare.

Några strukturerar och arrangerar en ”komplimanglåda” med färdigskrivna komplimangkort där man enkelt kan stoppa ner handen och få sig en fin slumpartad komplimang på alla hjärtans dag. Vi tränar oss på hur en komplimang ser ut och hur vi uttrycker oss mot varandra. Viktiga värdegrundsfrågor stöts och blöts.

Några dokumenterar vårt arbete i form av en vlogg. Ett måste för att göra detta bra är att ha kunskap om hur man kombinerar ord, bild och ljud. Vloggen hamnar såklart på klassbloggen i samma sekund som den är klar.

14 februari kan vi sålunda göra slag i saken och genomföra vårt alla hjärtans dag-projekt i skolans bibliotek. Firandet går som en röd tråd genom hela skolan och vi är stolta över vår del. Vi började från noll, med en liten idé från skolans musiklärare, och nu står vi här med hjärtballonger i taket (några elever fixade brakpris – tio ballonger för en krona), fina priser i dikttävlingen (tack Hemköp och Matrix), en komplimanglåda fylld av beröm och en dikttävling som många lärare också hakar på och som lockar elever att skriva poesi, läsa poesi och inte minst tala om poesi.

Det ligger så mycket lärande i det här. Alla gör inte samma sak och alla sitter inte i samma rum men alla jobbar för samma sak med ett gemensamt mål i sikte. Under dessa lektioner bedömer jag konstant och hela tiden. Jag tjuvlyssnar när de ringer, lusläser deras texter, deltar i deras resonemang runt värdegrunden, betraktar samarbetet, imponeras av idérikedomen, mönstrar processens varenda del – hela tiden med kunskapskraven i bakhuvudet. Det finns mycket jag kan bedöma.

När arbetet är slut utvärderar vi kort i klassen. En elev skriver då: ”Jag såg med egna ögon att det vi gjorde på alla hjärtans dag gjorde skillnad. Många var så glada. Jag mår sjukt bra när jag tänker på det.”

Jag skriver under på det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Apropå att svika arbetarklassen

Att surfa in på Twitter och läsa tråden om katederundervisningen och att läsa Isak Skogstads gästkrönika i GP är som att backa tiden tio år. Det är alltså tio år sedan Björklund propagerade för mer disciplin och mer katederundervisning. Om du vill lära dig skriva tweets som stödjer katederundervisning i raka bänkrader följer här en Twitterskola i två steg. Förhoppningen är att du ska få 60 – 70 retweets och 30 – 35 hjärtmarkeringar per tweet.

Steg/tweet 1:

  • Se till att du har med ordet katederundervisning (OBS! I positiva ordalag).
  • Skriv något om att arbetarklassen vinner på katederundervisning.
  • Avsluta med ordet ”disciplin”.
  • Grädda i Twitter-ugnen.
  • VIPS! Du cashar in en massa retweets och hjärtan.

Steg/tweet 2: 

  • Forskningsrapport som stöder dina tankar/åsikter.
  • Mobilförbud och ett uttalat förakt mot digitaliseringen.
  • Lärarcentrerad undervisning (OBS! i positiva ordalag).
  • Elevcentrerad undervisning (OBS! i negativa ordalag).

Den här disciplinära falangen är övertygad om att tystnad, disciplin, eget arbete och raka bänkrader är medicinen som botar cancersvulsten ”dåliga PISA-resultat”. Att dessutom slänga in ett förbud mot mobiler och kepsar, ses som ett vägvinnande koncept. Eleverna ska vara passiva mottagare. Mina egna minnen av katederundervisning är att läraren satt vid sin kateder, under tiden vi arbetade med uppgifter och rättade med facit. Fokus låg på att man, som elev, skulle vara lite rädd för läraren, eftersom han satt inne med alla svaren. Och som Thåström sjöng 1979: ”Och käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt, men konstigt nog mår jag dåligt idag precis som jag gjorde igår”. Att gå tillbaka till den förlegade inställningen till elever/ungdomar/människor är, för mig, uteslutet.

Enligt NE: Katederundervisning, även kallad klassundervisning, den traditionella undervisningsformen i skolan som styrs av läraren genom föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt.

Teorier istället för rapporter

När det gäller att hänvisa till forskningsrapporter, så går det att hitta olika forskningsrapporter som stödjer olika företeelser och tankar. Istället borde vi titta på undervisning och lärande utifrån olika teorier. Vygotskys teorier om ett sociokulturellt lärande och hur viktigt språket är, går stick i stäv med lärarcentrerad undervisning. För det är i interaktion med andra människor vi lär oss, inte i interaktion med enbart vår allsmäktige lärare. Susan Wheelan skriver i sin evidensbaserade ”Effektiva team” att

”Allt fler uppgifter utförs av grupper i stället för av individer därför att samarbete är det enda sättet att utföra komplexa uppgifter. Det krävs alltför stor kunskap och alltför många färdigheter för att en enskild individ ska kunna utföra dem på ett lyckat sätt”

Hjässpedagogiken

Om ”katederundervisningsgänget” vill ta sin pedagogik ytterligare ett steg vill jag gärna slå ett slag för ”Hjässpedagogiken”. Eleverna får i den här väl utprovade metoden en strikt katederinstruktion där de instrueras i att öppna boken på en specifik sida. De ska sedan placera boken på hjässan, sitta blickstilla i tre minuter och vänta på att kunskapen ska överföras från boken till huvudet. Efter det blir det självklart prov, och klarar inte eleven provet är det omprov två dagar senare. För med disciplin lär sig eleverna. Och inga kepsar på. Det är förbjudet.

Rolig undervisning, varför då?

Det mest skrämmande är avsaknaden av feeling. Eftersom världen inte ser ut som den gjorde för 10-20 år sedan, krävs det att skolan uppfattas som intressant av de som arbetar där, nämligen eleverna. Och när uppfattar vi något som intressant? Jo, när vi kan påverka, samverka och undersöka. Då kan till och med genetik och prepositioner bli roligt. Och då blir tweets som ”Huruvida eleverna tycker att undervisningen är rolig eller ej är irrelevant. De är i skolan för att lära sig. Därför katederundervisning”, väldigt svåra att förstå.

Det är skolans plikt att göra undervisningen intresseväckande. Skolan ska stå för en undervisning som gör eleverna nyfikna. Då är enbart katederundervisning inte rätt väg att vandra. En varierad undervisning är det viktigaste. Hur skapar man då en varierad undervisning? Jo, man blandar genomgångar/föreläsningar med kreativa uppgifter och olika typer av samarbetsuppgifter. Rolig undervisning innebär inte en dag på Gröna Lund, rolig undervisning är när eleverna känner delaktighet och variation. Och att eleverna känner att de utvecklas, lär sig något nytt.

Digitaliseringsföraktet

Föraktet mot digitaliseringen kan avläsas i tweets som:

”Så passande att Skolverket nu ska tvinga alla skolor att köpa in en pryl till varje elev. Lär ju verkligen göra underverk!” Det är alltså samma falang, som älskar katedern, som kastar ur sig sitt förakt mot digitala verktyg, och det känns inte direkt som nytänkande. Istället är den här gruppen beredd att svika delar av Sveriges elever, med konstiga krav på att alla ska anteckna för hand, med papper och penna. Är det en skola för alla?

De digitala verktygen ger alla elever en röst, oavsett om du är duktig på att skriva eller ej. De ger alla elever ytterligare uttrycksformer, som papper och penna är oförmögna att ge. Att några av Sveriges största internationella exporter (Skype och Spotify) har använt digitala verktyg för att nå ut, har uppenbarligen svischat över falangens huvud.

Att inte använda digitala verktyg i skolan är verkligen ett svek mot arbetarklassen. Det är en grupp som kanske inte har råd att köpa en dator/iPad, och då hamnar de på efterkälken jämfört med elever från andra samhällsklasser.

Eleverna som sitter i våra klassrum idag kommer att ha yrken som inte existerar ännu, och då är vi skyldiga att se till att vi gör skolan mer demokratisk och tillgänglig för alla. Och det gör vi med en kreativ undervisning, som innefattar digitala verktyg i en kollaborativ kontext.

Spel gör det skolan har svårt att lyckas med

Felix Gyllenstig Serrao arbetar som förstelärare i Göteborg på Frölundaskolan. Felix bloggar under pseudonymen Spelläraren som uppmärksammats i TV, radio och tidningar. Han har arbetat i en särskildundervisningsgrupp för elever med olika former av neuropsykiatriska diagnoser och handlett lärare i att använda Minecraft i pedagogiken. Han nominerades till Guldäpplet 2016 och har skrivit boken ”Minecraft som pedagogiskt verktyg” för förlaget Natur & Kultur. Länk till bloggen.

Skolan har fått konkurrens. Elever sitter hellre och spelar i korridoren och hemma än att gå på lektioner. Men vad är spelens vinnande koncept och hur kan skolan använda samma drivkraft för att locka elever till ett lustfyllt lärande för att nå mål och betyg?

Spel är uppbyggda för att skapa en struktur för spelaren så den vet vad som förväntas av hen. Man har tydliga mål och delmål, som att rädda prinsessan som Mario eller lösa pussel i Candy Crush för att ta sig till nästa nivå. Det skapar motivation och mening i det man utför. Spelen möter spelaren utifrån deras nivå vilket gör att spelaren hela tiden känner sig utmanad men inte uppgiven. Genom att göra spelet lagom svårt skapas ett flow som gör att du som spelare hela tiden är motiverad att spela vidare eftersom du ständigt har en känsla av att du kan lyckas. Skulle du misslyckas ser spelet till att du får börja om på en plats där du inte känner dig straffad eller demoraliserad. Om du misslyckas flertalet gånger får du ofta alternativ som kan hjälpa dig, som till exempel att sänka svårighetsgraden eller så får du verktyg eller tips som gör att du kan lyckas. Det är den positiva feedbacken som gör att du som spelare hela tiden vill försöka igen. Spel fokuserar sällan på misslyckanden och bestraffningar eftersom det gör att man vill sluta spela. Genom tydliga mål, struktur, mening och positiv feedback skapas ett lustfyllt lärande där du enkelt tar till dig spelets mekanismer som du ska lära dig eftersom du känner dig motiverad och mött på din ”nivå”.

Spel som World of Warcraft är uppbyggda på att man har en karaktär i en värld där man ska klara olika uppdrag och mål. Genom att nå målen får man nya förmågor som man kan använda sig av i spelvärlden för att lyckas bättre. Är det här något vi känner igen från skolans värld? Hur kan vi i skolan skapa en struktur och ett system som gör att eleverna får känslan av att de lyckas och motiveras eftersom de hela tiden gör och är medvetna om deras framsteg, precis som i spelen? Enkla exempel är att byta ut klassens veckoschema från måndag till fredag till Level 1 till Level 5 med referenser till elevers favoritspel. Läs mer här! . Då får elever som inte trivs i skolan helt plötsligt samma motivation som de har när de spelar. Eller genom att använda spels kontext till analoga pedagogiska verktyg får elever hjälp att klara av uppgifter som de inte klarat tidigare. Läs mer här! 

Genom att använda spel som Minecraft i undervisningen lyfter vi våra digitala verktyg till nya höjder, på ett sätt som inte våra vanliga analoga läromedel kan. Minecraft är ett slags legospel som skapar en ”kreativ sandlåda” där man bygger med block i en digital värld tillsammans med andra eller ensam. Matematik är ett  ämne som elever kan ha svårt för eftersom de har en negativ inställning till ämnet. Men genom att använda spel som Minecraft så sänks motståndet till ämnen och förenklar lärandet. Minecraft gör att eleverna  gärna arbetar eftersom de lockas av spelets enkla, men tilltalande och kreativa spelmekanik. Det gör att eleverna glömmer att de arbetar med matematik och genomför uträkningar utan motstånd eftersom de är i spelets kontext.

Minecraft skapar ett demokratiskt klassrum där alla kan vara delaktiga på sin nivå i samma värld och kommunicera med andra. Det gör att alla, vare sig de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller är hemmasittare, spelar på samma arena. Elever som annars kanske inte har en positiv roll i klassrummet får skina eftersom det är ofta dessa elever som är experter på spel som Minecraft. De får en helt ny meningsfull roll i klassrummet eftersom de genom att använda sina förmågor kan hjälpa andra att lyckas i spelvärlden utifrån uppgifter som leder till att de når både mål och betyg.

 

Hej, jag är en streamer

Per Rudhamn som har det, inte helt kända yrket, streamer berättar öppenhjärtigt om hat, kärlek och uppskattning på nätet. 

Vi börjar väl med att reda ut begreppet streamer. En streamer är en person som streamar (sänder live) när han/hon spelar spel. Enligt Per finns det tre olika typer av streamers:

  1. Någon som är GRYMT bra på spelet man spelar.
  2. Någon som är specialiserad på en sak i ett speciellt spel, till exempel att armera och placera ut en bomb i spelet Counter Strike.
  3. Någon som är en underhållare (kan ha inslag av punkt 1)

PewDiePie är, förmodligen, Sveriges mest kända streamer, med över 54 miljoner prenumeranter på plattformen Youtube. En annan plattform för att streama sina spel är Twitch, och här sänder man live under tiden man spelar ett spel. Twitch har, enligt Per 2,2 miljoner användare i Europa. Skaparna av Twitch sålde 2014 företaget till Amazon för svindlande 970 miljoner dollar.

På Twitch driver Per sin egen kanal, och här kan folk se honom och spelet han spelar live. Tittarna kan också spela med, eller mot, Per. Dessutom har tittarna möjlighet att livechatta med den person som spelar spelet, streamern. I genomsnitt lägger Per 60 timmar/veckan på att sända live på Twitch. På sin kanal sänder Per morgon-TV, precis som TV4 och SVT. Här får tittarna nyheter och väder. Och då undrar ni, precis som jag, hur han finansierar detta. Hyran ska betalas och maten ska fram på bordet. Men Per delar frikostigt med sig av infon jag frågar efter efter. Det finns tre sätt att tjäna pengar på Twitch:

  1. Genom privata donationer. Personer skänker allt från 50 kronor till 1000 kr. Vid enstaka tillfällen  betydligt mer.
  2. Genom prenumerationer. Precis som man kan prenumerera på DN kan man prenumerera på en kanal på Twitch.
  3. Sponsring. Precis som att Zlatan är sponsrat av Volvo, kan en streamer vara sponsrad av ett företag.

Per berättar att han har blivit drabbad av näthat vid ett flertal tillfällen. Eftersom man kan se Pers ansikte när han spelar är det många som kallar honom, tjock, ful eller något annat nedlåtande. Just näthat har, enligt Per, varit ett återkommande problem inom E-sportvärlden. Jargongen har stundtals varit otroligt rå, och kan liknas vid omklädningsrumssnack. Alla som har vistats i ett omklädningsrum för killar i valfri lagsport, vet vad den jargongen innebär. Per tror att den hårda jargongen har bidragit till att det är betydligt fler killar än tjejer som är  E-sportare. För att motverka den hårda jargongen, och samtidigt locka fler tjejer till E-sporten, har E-sportbranschen tagit fram en ”code of conduct” som innehåller de regler man, som E-sportare ska följa. I den informativa boken finns det regler från otillåtna nicknames (smeknamn) till språkbruk.

Men visst det nätkärlek också! Och det är den kärleken som får Per att fortsätta sitt liv som streamer. Snälla och trevliga kommentarer, om personlighet, skicklighet och utseende gör att Per orkar sända sända live 60 timmar/vecka. Varje vecka har Per tävlingar på sin kanal, där vinnaren får en tårta hemskickad via bud. En härlig gest!

E-sportkulturen är en ungdomskultur, med vissa undantag. Per Rudhamn är ett sådant undantag. Han är idag 40 år fyllda, och är med sin fina och mjuka framtoning en strålande representant för E-sportkulturen.

Begreppsruta: 

Streamer: en person som sänder live när han/hon spelar spel.

Twitch: En plattform där man kan se andra spela spel, och/eller själv sända när man spelar ett spel. Kan liknas vid Youtube.

E-sport: Samlingsbegrepp för tävlingar som utförs på datorer.

Let´s LANA

Jag sitter på tåget ner till Göteborg. Fingrar lite oroligt på telefonen. Surfar in på Facebook och läser inbjudan igen. 

”Vad är ett LAN”? 

”Hur ser kulturen kring online spel egentligen ut”?

”Kan man verkligen lära sig något genom att spela spel”?

Våra ciceroner den här dagen är Karl Alfredsson från Lin Education, ph13ton, eller Per Rudhamn som han egentligen heter och Max Horttanainen ordförande i Sverok väst som är Sveriges största ungdomsförbund med fokus på spel och spelupplevelser. Max är också projektledare för det LAN-evenemang som jag är på väg till. Max är 20-någonting, och här kan man prata entreprenöriellt driven ungdom!

Evenemanget vi ska besöka heter Hexis, och är ett LAN som pågår fredag – söndag, dygnet runt. Lokalen är en idrottssal i Prioritet Serneke Arena. I den ena delen av salen står det datorer uppradade och i den andra delen av salen fungerar som en sovsal, där deltagarna har rullat ut sina sovsäckar på liggunderlag eller uppblåsbara madrasser. Inte helt olikt vilket träningsläger som helst, i valfri idrott.

Jag ska villigt erkänna att LAN- och gamingkulturen har aldrig lockat mig. Jag har aldrig förstått den. ”Spela spel, dygnet runt, vad är det för intresse?”. Att jag dessutom hade fördomar mot så kallade gamers vågar jag knappt erkänna för mig själv. Jag har haft flera elever som har varit gamers, och jag har uppskattat de som personer, men jag har aldrig satt mig in i deras fritidsintresse, som jag har gjort med de som idrottar.

Väl på plats får vi en rundtur. Max guidar oss med van hand och stort självförtroende.Här sitter de som streamar (läs om streamern Per Rudhamn i nästa artikel), säger Max och sveper med handen över den nedre delan av lokalen. Och där borta sitter Female Legends, som vill få fler tjejer att E-sporta.

Vi, som är en brokig grupp vuxna, från olika delar av landet tittar storögt runt och imponeras av lugnet som finns i lokalen. Ibland hör vi en uppmuntrade applåd och därefter ett YES!!! Någon har lyckas med sitt uppdrag i spelet. Vi hör inga fula ord, inga svordomar och ingen tuff jargong. Efter rundturen är det dags att gå igenom några grundläggande begrepp. Vi får med hjälp av Max, Karl och Per en inblick i de viktigaste begreppen. Vi pratar och försöker få grepp, och förståelse, om olika speltitlar, företag och fackbegrepp.

Gruppen av vuxna är på något sätt involverade i lärprocesser i olika stadier av svensk skola. I gruppen finns det utbildningsdirektörer, lärare, IT-pedagoger, IT-strateger, forskare och rektorer. Några kan mycket om de olika begreppen, men som helhet är vi nybörjare. Och i jämförelse med de som deltar på Hexis är vi NYBÖRJARE. Min första tanke är; ”det är så här eleverna känner sig när vi börjar med ett nytt arbetsområde”. Det som känns självklart för mig, är absolut inte självklart för eleverna.

Efter lunchen är det då äntligen dags. Vi ska få spela Counter Strike. Ett strategispel där man ska slå ut motståndaren med hjälp av de vapen man har att tillgå. Vi får hjälp av fantastiska ungdomar som med van hand guidar oss genom spelets olika delar. I spelet krävs det en god öga – hand – koordination och att kunna ha ordning på flera saker samtidigt, som till exempel var man befinner sig på spelplanen, var motståndarna befinner sig på spelplanen, hur man gör för att gå framåt, hur man gör för att vända sig om, hur man gör för att skjuta etc. När jag dör, efter 15 sekunder i spelet, hör jag mig själv säga ”fan”!

Jag skäms. Vi har under vår korta morgonsamling innan rundturen blivit upplysta om boken ”Code of conduct” som är en regelbok för E-sport. Hexis arbetar stenhårt med att reglerna i den boken ska följas, och en regel är att använda vårdat språk. Och vad gör jag efter 15 sekunder? Jo, använder allt annat än ett vårdat språk.

Efter fem timmar på ett Lan har mina fördomar raserats. Att spela datorspel är kul! Superkul! Det slår mig nu att de elever som jag har haft som är gamers, har alla haft en grym förmåga att tänka strategiskt. Kan vara en slump, men jag tror inte det. Ungdomarna vi hade förmånen att träffa var fantastiska människor som hjälpte oss på vår vinglande färd mot att förstå vad E-sport är.

I skrivande stund sitter jag på tåget igen. På väg hem till Stockholm. Fingrar på telefonen, och undrar när nästa inbjudan till ett nytt LAN ska dyka upp. Frågorna hopar sig i huvudet: Vilket lärande kan vi nå genom att spela spel? Kan vi ordna ett LAN på skolorna?

Tack Max, Per och Karl för en otroligt inspirerande dag! Och ett extra stort tack till de ungdomar som gjorde vår dag minnesvärd!

Begreppsruta:

Hexis: Ett LAN där gamers samlas för att spela datorspel en helg.

LAN: Spelarna samlas i samma byggnad och kopplar upp sina datorer till samma lokala nätverk.

Code of conduct: En regelbok för E-sport.

E-sport: är ett samlingsbegrepp för tävlingar som utförs på datorer/spelkonsoler.

Programmera mera!

Idag gästas Horisonten av Elin Nilsson, som betonar det viktiga i att alla lärare deltar i programmeringsarbetet.

Programmering i grundskolan är ett hett diskussionsämne, allra helst sedan regeringen för en kort tid sedan beslutade att det ska införas i kursplanerna för matematik och teknik, där det nämns att alla elever ska få med sig kunskaper att förstå och kunna påverka världen. Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället, arbetsmarknaden och våra sätt att leva och vara.

På Sofiedalskolan i Valbo, en bit utanför Gävle i Gästrikland, jobbar vi med enkel programmering (ibland slarvigt kallat kodning) på elevens valtiden under 90 minuter varje vecka. Jag som ansvarar för profilen heter Elin Nilsson, och är egentligen lärare i svenska och spanska – och har ett stort intresse för teknik, programmering och hur elever kan använda sig av den här kompetensen i fler skolämnen.

Tanken på den här profilen föddes när vi satt i ett planeringsmöte inför det kommande läsåret 2016/2017. Vi körde igång och då med datorer – eftersom vi då inte hade samma lösning som idag, dvs eleverna har en varsin iPad. I början var det enkelt med sidor som till exempel code.org där vi lärde oss grunderna i blockprogrammering och sploder.com där vi lärde oss att bygga spel i olika former. Ganska snart började vi kika på de gamla lådorna med Lego Mindstorms-robotar som stod i ett skåp på NO-institutionen, och vi bestämde oss för att testa dessa. Eleverna byggde snabbt ihop dessa och vi körde igång med att testa dem, vilket gav mersmak! Detta var i slutet av terminen, och tankarna på att köpa in robotar föddes hos mig, dock var inte den lösningen den enklaste eftersom jag i princip inte hade någon budget till profilen. Efter lite letande så hittade jag en fond där jag kunde söka pengar till detta, och efter mycket slit landade drygt 25 000 i knät på mig för att användas till robotköp.

Inte bara en gång har jag fått frågan om jag är lärare i NO, matte eller teknik – vilket jag alltså inte är. Däremot är jag intresserad av programmering och tycker att det är viktigt att hänga med i just det när det gäller skolan. Alla lärare ska arbeta med språkutvecklande arbetssätt och vara språklärare, så varför kan inte alla lärare arbeta med programmering?

I dagsläget har vi köpt in 20 robotar av fyra olika sorter, några är enklare och fungerar som ”fartrobotar” där eleverna programmerar dem till att ha kappkörning i vår långa korridor medan några är mer avancerade och kan programmeras till att utföra diverse kommandon eller att prata. De enklare robotarna är av typen ”Ollie”, och kan göra diverse trick och köras i hastigheter upp till 30 km/h, medan de som ser ut som en boll heter ”Sphero” och är genomskinliga för att all elektronik inuti dem ska synas. Robotarna styrs med hjälp av iPad och ett antal olika appar som är gratis, de går även att koppla ihop för att lära sig tänka i ännu fler led. Roligast var när en elev programmerade roboten till att säga ”Du får sparken” och körde in den till vår biträdande rektor… Den roboten som kan prata och låta som olika djur har hittills varit mest spännande, den heter ”Dash” och är en klarblå plastpryl som eleverna tycker är rolig att jobba med just på grund av att den kan programmeras med hjälp av många appar och låta roligt.

Många elever tycker att kodningen är kul, och att de får ”leka” med robotarna i olika situationer, men den viktigaste delen är ändå att de får med sig en av de viktigaste framtidskompetenserna som finns – dvs att eleverna lär sig att det är de som styr roboten med hjälp av kommandon och instruktioner för att lösa olika problem. Som en elev sade: ”Det bästa är när vi kan använda det vi lär oss på profilen i andra ämnen”. En sådan kommentar känns extra rolig för mig som språklärare!

Programmeringssamtal med elever

Horisonten presenterar STOLT veckans andra gästskribent: Jacob Möllstam!

Ett av de första samtalen jag hade idag var med min bror. (Han är datorspelsprogrammerare vilket hör till den här historien.) Via facebook messenger diskuterade vi en hemsida som jag har och som han har hjälpt mig med eftersom någon mupp på Internet har hackat den och vid upprepade tillfällen har använt den för att sprida spam på andra sidan Internet. (Det har varit på hindi, japanska och ett par språk som jag inte lyckats spåra.)

Hur som helst har jag suttit fast i en spiral av att gång efter gång lyckas halvbra med att fixa till den tills dess att de tagit sig in igen efter några veckor/månader. När min bror klev in och hjälpte mig så tog det någon timma innan en permanent lösning var på gång. Efter typ en dag så var allting fixat. Dessutom hade han hittat bakdörren de använt för att komma in, fixat den, höjt säkerheten på sajten och hittat en brist i designtemat som på sikt kunde bli ett potentiellt säkerhetsproblem. Det var just det säkerhetsproblemet vi diskuterade på facebook messenger.

Han ondgjorde sig över vilket klåparaktigt företag de var och jag var böjd att hålla med.

Han berättade att det tagit tre rader av kod för att fixa hålet och jag var tagen av beundran över hans kunskaper.

Han bad om namnet på företaget för att ta ett snack med dem och jag var än mer tagen över hans genuina engagemang för ett bättre Internet. Hela morgonen och förmiddagen funderade jag över hur sjukt obildade och utlämnad jag är som inte kan programmera tillräckligt bra. Det är som om jag är Farfar i Barnen i Bullerbyn (Han är egentligen bara Brittas och Annas farfar, men kallas fö farfar av alla barnen) som måste be sina barnbarn läsa tidningen eftersom han ser för dåligt för att kunna läsa. Så är det lite för mig och min bror när det kommer till programmering. Jag är Farfar och han är Britta och Anna och alla de andra barnen samtidigt. Det är något jag bara får acceptera. I alla fall tills dess att jag lärt mig (läs förstå) programmering bättre.

Vi snabbspolar fram till ett av dagens sista samtal. Eller ja, okej. Ett av arbetsdagens sista samtal i alla fall. På väg från klassrummet mötte jag en elev som jag i vanliga fall pratar med varje dag men som jag knappt hunnit träffa på över en vecka. Hon stod med mobilen i hand i korridoren och umgicks med sina vänner. Som de gör nästan jämt när de har ledig tid. Jag var på väg därifrån när hon stoppade mig.

Hon: ​Jacob!

Jag (stannade upp): Euhm , ja…. Hej förresten!

Hon (distraherat): Hej….

Jag: Hur är läget?

Hon: Alltså Musical.ly-appen för Samsung är sämst! Den är bara helt SÄMST!

Jag: Jaha, vadå då? Hur menar du att den är dålig?

Hon: Men, alltså de har programmerat den asdåligt. Det är som om de har programmerat den för iPhone och sedan funkar det inte likadant på Samsung men antingen så har de inte fattat att det är olika mobiler eller så bryr de sig bara inte. Det är sämst!

Jag (som plötsligt ser en yngre version av min bror i den här eleven): Intressant! Vad får dig att tro att det är så?

Hon (lånar sin kompis iPhone för att visa mig): Jo, men så här. Förut så fanns bara några nya och viktiga funktioner i appen för de som hade iPhone. Det tog jättelång tid innan de släppte samma saker för Samsung. Sedan är det ofta så att musiken kommer lite fördröjt om man spelar in ett klipp på en Samsung-mobil och då måste man göra om allt. Det händer ALDRIG med en iPhone. Därför tror jag att koden är bättre på iPhone än på Samsung. De borde verkligen fixa sånt. Det kan inte vara SÅÅÅÅÅÅÅ svårt. Jag borde mejla dem eller något…

Jag höll med, vi sa hej då och jag gick därifrån för att gå till parkeringen. I bilen på vägen hem funderade jag vidare på de båda samtalen. Förmodligen ska man nog inte dra för stora slutsatser om lärande och kunnande utifrån en elvaårings användning av Musical.ly-appen men jag kan ändå inte låta bli att tänka att när vardagslivets digitalisering blivit så fullständig som det är i många barns liv så verkar också programmering bli någon typ av allmängods. Oavsett vilka programmeringsskills just den här eleven besitter så har hon uppenbarligen en metareflektion kring programmeringen av prylar och tjänster i sin vardag. Det är ingen dålig start på vägen mot att bli läskunnig inom programmering. Exakt hur den här eleven ska utvecklas inom det området är på sätt och vis en osäker historia eftersom det inte riktigt kan räknas som kunskap som faller inom skolväsendets domän. I alla fall inte tidigare. Men när regeringen förra veckan antog förslagen till reviderad läroplan som lades fram i samband med de nationella it-strategierna så tog skolsverige ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nu har vi på pappret en plan för hur elever som den här elvaårigen ska få hjälp att ta nästa och näst-nästa steg. Det känns ändå på tiden. Vi är skyldiga henne och alla de andra 1,9 miljoner barnen och eleverna i vårt skolsystem det. Minst.

 

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds Skola och utvecklingsledare vid Partille Makerspace. Han har tilldelats flera lärarpriser och har blivit utsedd till årets skolpunkare.  ​Jacob har varit delaktig i utvecklingen av de nationella it-strategierna och de kommande revideringarna av läroplanerna.

Programmering – äntligen!

Så länge jag kan minnas har matematiken haft en alldeles speciell plats i både hjärna och hjärta hos mig. Tidigt i skolan tyckte jag det var både roligt och spännande att arbeta med och tänka på matematik samt att förklara för andra så att även de skulle förstå och inse det vackra i ämnet. Idag är jag inte helt otippat matematiklärare på Wisbygymnasiet och Campus Gotland (Uppsala Universitet). Utöver det är jag IKT-pedagog på min skola. IT-intresset vaknade tidigt och jag skaffade min första Macintosh Classic II 1990, och på den vägen är det?

Som en sann Geek både inom matematik och IT, är det fullständigt naturligt för mig att göra kopplingen matematik⟺programmering. Det vi verkligen behöver hjälpa våra ungdomar med idag, är att se och förstå den sanna matematiken. Jag tänker inte så mycket på beräkningslära och grundläggande taluppfattning – även om dessa delar givetvis också är viktiga. Jag tänker istället på det logiska tänkandet, hur vi strukturerar vår omvärld och skapar ny kunskap. Här är matematiken central och programmeringen ger oss ett fantastiskt verktyg att träna just denna struktur och logik.

Det har diskuterats att vi redan har en fullspäckad läroplan i matematik, att vi inte kan stoppa in mer utan att ta bort något. Här håller jag inte alls med. Istället ser jag programmeringen som ett gyllene tillfälle att äntligen kunna skapa intresseväckande laborationer i matematik, att kunna skola våra ungdomar i logik på ett sätt som dessutom ger dem inblick i det område på arbetsmarknaden som just nu växer lavinartat – programmering!

Den senaste tiden har utbudet av material för att lära sig programmering fullständigt exploderat. Exempel på detta är; code.org, www.koda.nu, Apples ”Alla kan koda”, etc. Jag skulle kunna fylla den här artikeln med flera sidor av tips, men jag kommer fokusera på det  senaste exemplet i listan ovan.

Med sin satsning Alla kan koda (Everyone Can Code) har Apple gjort det många av oss programmeringsintresserade länge funderat på hur man skulle lyckas med. Nämligen att få unga människor att förstå – inte bara den logiska grundtanken med programmering – utan också hur man på ett lättillgängligt sätt lär sig textbaserad programmering. Det är ändå hit man måste komma om man skall kunna skapa något seriöst med kod. Man har lanserat en lärmiljö – Swift Playgrounds – på iPad som på ett lekfullt sätt börjar i en typ av blockprogrammering, men ändå hela tiden har textbilden av koden synlig (se bild ovan). Stegvis lär man sig, tillsammans med en liten 3D-kamrat vid namn Byte, alltifrån de grundläggande strukturerna med funktioner, villkor och loopar ända fram till grunderna i seriös objektbaserad programmering. När jag själv gick igenom materialet för första gången, blev jag helt överväldigad. Processen att lära sig grunderna i objektbaserad programmering, som i vanliga fall brukar ta en 100-timmarskurs, lektes här in på några få timmar.

Materialet består av 3 delar

Detta är som sagt avsett för iPad, men vi som pedagoger kan även utveckla eget material – egna Playgrounds – på en Mac. Här krävs lite mer av dig som pedagog, men har man bara lite programmeringsintresse öppnar sig fantastiska möjligheter att skapa eget material med integrerade förklaringar i form av text, bild och film.

Dessutom finns idag en uppsjö av nya Playgrounds som ger möjlighet att styra alla möjliga externa enheter:

För de som arbetar på Mac finns också ett material som består av två digitala böcker.

Detta material är inte så pedagogiskt och saknar större delen av den grafiska direkta återkopplingen som gör iPad-materialet så bra. Här vet jag dock att Apple arbetar på att erbjuda mer material med stöd av pedagoger. Jag har personligen börjat utveckla en del material med fokus på matematik. Jag kommer att arbeta vidare och hoppas kunna publicera ett antal Playgrounds inom kort. En liten början är den spellista jag publicerat på Youtube – ”Xcode & Swift – basic syntax”.

Avslutningsvis måste jag säga att det är min fasta övertygelse att programmering i skolan har kommit för att stanna – nu gäller det bara att få med oss pedagoger på tåget också. Här vill jag slå ett slag för det kollegiala lärandet. Se er omkring på er egen skola. Det finns säkert någon i din omgivning som redan kommit igång med programmering på något sätt. Om inte så kan man alltid kontakta andra via t ex Facebook-grupper (t ex Swift Teachers). Här finns massor av drivna pedagoger som redan kommit en bra bit på väg. Givetvis är du varmt välkommen att höra av dig till mig så skall jag försöka hjälpa dig och din skola så gott jag kan.

Keep on Codin’

//Anders Randler, matematikprofet och Swift-nerd

5 saker att testa innan sommaren

5) Läs Dylan Williams tankar om formativ bedömning.

Det går superbra att läsa en sammanfattning, om man inte vill läsa hans fantastiska bok ”Handbok i formativ bedömning”

4) Bli medlem på code.org

Använd din mailadress och logga in = superenkelt! Testa sedan att bygga ett spel som heter ”Flappy Bird”. Grymt kul och nästan beroendeframkallande (på ett bra sätt).

3) Sammanfatta lektionen genom musik

Låt eleverna sammanfatta lektionen genom att välja låt från Youtube/Spotify och motivera varför de valde just den låten.

2) Fråga eleverna om du får bli vän/följa dem på sociala medier

Att följa eleverna på sociala medier är ett utmärkt sätt att lära känna dem. På riktigt! Men acceptera ett nej.

1) Delta i det utökade kollegiet

Häng med på en pedagogisk pub, dela en planering på Facebook, eller gå med i en Facebookgrupp där lärare samtalar om lärande och inspirerar varandra.

Skapa relationer med HJÄLP av digitalaverktyg

Med hjälp av digitaliseringen har lärarnas väg till att skapa goda relationer med sina elever avsevärt förkortats. Inte nog med att det är lättare att lämna bra och framåtsyftande feedback, det har också blivit lättare att snabbt kontakta eleverna via mail, sms, mms och sociala medier som finns tillgängliga. 

Man kan skapa en privat Facebook-grupp, en grupp på Snapchat eller varför inte skapa en gemensam hashtag på Twitter. Min klass har skapat en hastag på Twitter som är #nätkärlek på Twitter, men vi har också skapat exittickets på Twitter. Det är superenkelt för mig att läsa igenom elevernas tankar om lektionen, och de retweetar varandra för att sprida goda exempel. Ett enkelt sätt att lära känna eleverna. På alla sociala medier kan man ha två profiler, en privat- och en skolprofil, på så sätt kan man enklare dela upp sitt privat- och yrkesliv.

Att skapa goda relationer till sina elever är oerhört viktigt. Men ändå är det förvånansvärt få lärare som gör det. När jag hör att lärare kommer till klassrummet, låser upp, har genomgång, delar ut läxa, skickar ut eleverna från klassrummet och låser dörren blir jag ledsen. Ett relationsbyggande arbete tar tid, och som lärare måste man vara lyhörd utan att vara påträngande. Bli vän med eleverna, både på sociala medier och det verkliga livet. Visa att du bryr dig på riktigt. Fråga hur det gick på matchen i helgen, hur syrran/brorsan mår eller bara ger en high five och bekräfta att du har sett eleven. Att skapa relationer kräver arbete. För många elever är skolan den enda fasta punkten i tillvaron, och då krävs det att vi skapar ett klimat som säkerställer inlärning, kreativitet och goda, professionella relationer. De tre delarna hänger tätt ihop med varandra, den ena fungerar inte utan den andra.

Ett icke relationsbyggande utvecklingssamtal

November 2016. Utvecklingssamtalsvecka på ett gymnasium i Stockholmsområdet. Två elever har tiderna efter varandra. De går i samma klass på naturvetenskaplig linje. När de lämnade årskurs 9 hade de betyg på de övre delen av betygsskalan i alla ämnen. Första delen av höstterminen på gymnasiet har bägge upplevt som en härlig, men jobbig, nystart. Det är högre tempo och eleverna förväntas vara självgående i högre utsträckning än på grundskolan. Vilket är helt rätt. Ju äldre man blir, desto mer ansvar ska man ta. Till saken hör att de här två eleverna tar ett stort ansvar för sina studier, och sina liv i allmänhet.

Utvecklingssamtal ska vara framåtsyftande och ska behandla de förmågor eleven bör fokusera på under resten av terminen/läsåret. Eleven bör också få sätta ord på sina egna utvecklingspunkter, för att synliggöra sin lärandeprocess. Men på den här skolan får eleverna ett dokument med kryss i antingen “Uppfyller målen” eller “Uppfyller inte målen”. De kommentarer som finns att läsa på dokumentet är “bra att du har lämnat in uppgifterna i tid” eller “du behöver lämna in den här uppgiften”. Det är för mycket fokus på uppgifterna och för lite fokus på förmågorna. Det här är alltså förutsättningarna när eleverna kliver in till sina samtal. På samtalen får första eleven höra att lärarna på gymnasiet har pratat, i kollegiet, om att hon har fått sina betyg i grundskolan på grund av att hon har varit skötsam, tystlåten och trevlig. Den andra eleven får höra att de höga betygen från grundskolan, har hon fått på grund av sitt utseende. Den här typen av kommentarer bygger inga bra relationer. Tänk er ett utvecklingssamtal mellan två vuxna på en arbetsplats där chefen säger att “din löneökning du fick förra året, beror på ditt utseende”.

Herregud, vilket liv det hade blivit. Men att säga så till ungdomar går uppenbarligen alldeles utmärkt.

Jag har känslan av att gymnasiet har flugit under radarn i digitaliseringsarbetet, och många av lärarna gör fortfarande som de gjorde för tio, femton år sen. Men utbildningslandskapet har förändrats och eleverna har förändrats. Och det är vår skyldighet att vara en del av de sociala nätverken, där eleverna spenderar en stor del av sina liv. Om lärarna istället skulle skapa ett lärande som innefattar de sociala nätverken, skulle en stor del av problemet vara  ur världen. Då kanske vi skulle slippa diskussionen om mobilförbud i skolan. Och på köpet skapa goda relationer till våra elever.

Var börjar en resa?

Horisonten presenterar stolt nästa gästskribent. Nämligen Anders Asplund Berggren. Han presenterar sig själv på följande sätt:

Jag heter Anders Asplund Berggren och arbetar som IKT-pedagog i Karlskoga kommun. Tidigare arbetade jag som pedagog på Bråtenskolan, även den i Karlskoga. 
Jag har min tjänst på Barn- och utbildningsförvaltningen och finns som stöd för hela grundskolan. 
Jag har en stark tro på att alla kan och arbetar för att så många som möjligt ska få möjligheten att lyckas. Både pedagoger och elever. 
Jag har en härlig familj med 3 underbara barn och en fantastisk fru.

Tidigare arbetade jag på Bråtenskolan i Karlskoga. Bråtenskolan är en skola där du möter underbara elever i förskoleklass och år 6 och allt däremellan. Karlskoga är en kommun som ligger precis i skarven mellan Örebro län och landskapet Värmland. I kommunen bor det 30 000 invånare och 260 av dem tillbringar stora delar av sin vakna tid på Bråtenskolan. Som stöd har dessa 260 elever ett gäng pedagoger som gör skillnad för eleverna. De gör en skillnad som eleverna bär med sig genom livet. 

Innan jag berättar om resan som jag gjort tillsammans med Bråtenskolan vill jag ge dig en glimt av min vardag i den tidiga grundskolan. Jag hade tur, jag hade Inger som fröken i år 1 till 3. Nu är jag fullt medveten att alla inte hade tur när de gick i skolan. Men jag tänker ändå berätta kort om Inger. Hon var den äldre generationens pedagog och långt ifrån digital. Fast det är klart vad skulle hon vara digital med? Då, i slutet av 80-talet, vad skulle man vara digital med då? Inger stöttade oss i klassen och som elev kände jag mig viktig, jag kände sig sedd. Det var Inger som lärde mig och mina klasskamrater att läsa. Hon lärde oss att räkna och hon lärde oss att skriva. Det var hon som la grunden för mig och mina klasskamrater. Jag nämnde att hon inte var så digital men jag får nog kanske backa lite på det. Inger gav oss elever möjlighet att prova nya saker, hon stöttade oss i att testa nya sätt att kommunicera och nå ut till fler. Det var tack vare Inger som RST bildades i slutet av år 3. RST, Rävåsens SkolTidning, som kom ut ett par gånger per termin. På den tiden tryckt och uppkopierad på märkvärdiga papper, ni vet det där lite tjockare pappret som andades kvalité. Det pappret kostade, det hade man lärt sig, men det var så självklart att just detta papper skulle användas till vår tidning. Vi var speciella och viktiga. Våra ord var viktiga att sprida, den känslan finns kvar än idag 30 år senare.
Tack för det Inger!

Som jag inledde med vill jag här berätta om min och Bråtenskolans resa, resan mot att bli digital. Bråtenskolan hade under många år sakta men säkert byggt upp en miljö där alla klassrum försetts med projektorer och i vissa klassrum även interaktiva skrivtavlor. För en liten skola ganska stora utgifter och för att bekosta detta sparades det in på nya bänkar och annat. Vi vårdade det som fanns och hade fantastiska vaktmästare som lagade trasigt och hade lösningar som närmast kan liknas vid McGyver för att få saker att funka. Alla hjälpte till och ledningen på skolan hade en tydlig vision var vi skulle, tillsammans. I min roll som IKT-pedagog på skolan fick jag möjlighet att, tillsammans med rektorn, dra upp riktlinjer åt vilket håll vi skulle arbeta.

I början av 2011 tog jag tillsammans med rektor beslutet att samtlig personal skulle ha ett digitalt verktyg att arbeta med. Vi samlade all personal och kikade på det som fanns att tillgå. Vi jämförde bärbar dator, Netbook och iPad. Vid detta tillfälle valde ungefär hälften bärbar dator och andra hälften iPad. iPad 2 hade precis släppts och den halva av personalen som valde detta verktyg fick ett par genomgångar av funktioner och möjligheter. Under den senare delen av 2011 kom även de som i första omgången valde bärbar dator att sakta men säkert ändra sig och istället välja iPad. I början av 2012 var all personal utrustad med en personlig iPad. Kommunikationen mellan personalen kom i detta skede att förändras. Istället för att kila runt och leta reda på kollegor för att kort berätta något valde man att skicka ett mail. All personal hade ju mailen i näven, enkelt att snabbt läsa och skicka en replik. Tidsbesparande arbete som frigjorde lite tid både här och var.

Karlskoga kommun var ganska sent på bollen när det gäller Skolverkets satsning PIM som stod för Praktisk IT- och Mediekompetens men vi på Bråtenskolan valde att göra något av detta. Jag omvandlade alla övningar i PIM och anpassade dem för iPad. Personalen fick sedan tid på studiedagar för att arbeta med dessa uppgifter under hösten 2012 och innan året var slut kunde Bråtenskolan stolt se att alla pedagoger på skolan var godkända i PIM. Den stora  vinsten i detta var att personalen hade koll på vad en iPad kunde, de låg lite före elverna vilket skapade en trygghet hos personalen. Dessutom använde personalen sina kunskaper i undervisningen. Det skapades presentationer som kunde återanvändas och delas. Detta var samma höst skolan avsatte pengar i sin budget för att kunna köpa in en klassuppsättning iPads som eleverna kunde arbeta med. Vi valde att ha dessa iPads helt nakna, inga fodral eller skyddsfilmer. Istället för fodral fick vi tre iPads till, tre elever till kunde då arbeta med digitala verktyg, ett enkelt val. Vi var också tydliga med eleverna att de skulle vara försiktiga med skolans iPads. Det var de och under de 3-4 åren som dessa iPads cirkulerade i verksamheten hade vi inte ett enda krossat glas. Inte på den första klassuppsättningen iPads och inte heller på den andra som köptes in året därpå. Alla på skolan tog sitt ansvar, alla på skolan är lika viktiga.

För att fortsätta driva på utvecklingen på skolan har det under åren regelbundet arrangerats konferenser på skolan med tema dela sladden. På dessa träffar har pedagogerna kunnat visa varandra vad som fungerat bra i undervisningen men klimatet har även tillåtit att visa upp något som havererat fullständigt. Detta har lett till att Bråtenskolan byggt upp en intern kompetens och en trygghet hos pedagogerna.

2015 utnämndes Bråtenskolan till Apple distinguished school vilket medförde att många bitar föll på plats. Vi som skola har från början egentligen inte arbetat för att få denna utmärkelse men när vi summerar var vi gjort ser vi att vi redan 2011 startade resan. Utmärkelsen får ses som ett mål efter vägen.

Ledorden på skolan har under dessa år då digitala verktyg infördes alltid varit ”Det är inte grejen som är grejen”. På Bråtenskolan vet man att en iPad i sig inte gör att eleverna når kunskapskraven. Det en iPad gör är att den ger varje elev möjligheter att på flera olika sätt visa sina förmågor. Den anpassar sig till eleven. Är man som pedagog trygg i att låta eleverna välja sätt att redovisa sina kunskaper kommer man i andra änden få sagolikt bra bedömningsunderlag.

Så, var börjar en resa? Min resa startade kanske redan då, i slutet 80-talet tillsammans med Inger. Tillsammans med Karl, Thomas och de andra på tidningen RST. Tillsammans med mina klasskamrater. Om målet sedan var att lyckas driva skolutveckling på en skola eller om målet var en utmärkelse från ett multinationellt företag, spelar det någon roll? Det är inte grejen som är grejen, det är inte målet som är målet. Som jag ser det handlar det om resan och utvecklingen framåt.

Jag arbetar inte längre kvar på Bråtenskolan utan finns nu i en central roll som IKT-pedagog i Karlskoga kommun och jag slås av att när jag nu summerar och skriver ned vad som hänt inser man en sak. Det man refererar till som ”då” och ”för ett par år sedan” eller ”i början av arbetet” är ju för sjutton i närtid! Inget har hänt för mer än 5-6 år sedan.

Det är fascinerande, tänk att vi lyckats med allt detta på dessa år. Vad kommer vi att nå inom de kommande åren? Vad spännande att få vara med och se det.

För att citera mig själv från november 2012 då skolan avslutat utbildningen i PIM:

”Häng med oss och se var det bär av…”

Anders Asplund Berggren

Formativt arbetssätt, Topp 5

På redaktionen älskar vi listor. I sann Dylan Williams-anda sammanfattar Horisonten fem bra aktiviteter för ett formativt arbetssätt. Tänk om ett nationellt prov innehöll någon av dessa punkter. Vilken punkt testar du i din klass under nästa vecka?

 

5) Klargöra lärande målen för eleverna:

– Läsa, och titta på, tidigare elevers arbeten. Diskutera styrkor och svagheter.

4) Få belägg för elevers prestationer och lärande:

– Använd exit tickets. Ställ en, två eller tre frågor som är baserade på lektioner innehåll. En exit ticket kan göras digitalt och via post-it lappar.

3) Omformulera frågorna:

Istället för att ställa den ”vanliga” typen av frågor (som tyvärr är vanliga i skolan), så försök omformulera frågorna.

En vanlig fråga är: ”Är fotosyntesen en kemisk reaktion ”?

Om jag nu skulle omformulera frågan så skulle den se ut så här: ”Varför är fotosyntesen en kemisk reaktion”?

Vilken fråga tror du bidrar till störst inlärning?

2) Feedback som för lärandet framåt:

Feedback är bra. Om det används på rätt sätt. Att bara dela ut feedback och anta att eleverna läser den och gör som det står i feedbacken tror jag inte på. Istället behöver eleverna få tänka och arbeta med feedbacken.

– Para ihop rätt feedback med rätt arbete. Eleverna samlas i grupper om fyra. De har sitt arbete med sig (kan vara en vilket arbete som helst, i vilket ämne som helst). De får åtta feedback-kommentarer av läraren. Nu blir elevernas uppgift att para ihop två kommentarer till varje arbete.

1) Aktivera eleverna som lärarresurser för varandra:

Den här punkten handlar inte om att ta bort lärarens arbete i klassrummet, utan den handlar om att eleverna kan lära av varandra.

– Vad har vi (vid bordet) lärt oss?

Eleverna måste nu samtala med varandra om vad de har lärt sig. Ofta har de lärt sig olika saker under lektionen, och kan nu lära av varandra.

Ska de nationella proven finnas kvar?

Som bekant finns det prov som ingen slipper undan. De nationella proven. Enligt Skolverkets hemsida är provens huvudsakliga syfte är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, och ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå. Proven utförs i årskurs 3, 6 och 9 och i vissa kurser i gymnasieskolan, och ska inte ses som ett examensprov. 

Eleverna får 60-100 minuter på sig att bevisa att de kan det som de förväntas kunna. De som tycker om de nationella proven brukar ta upp likvärdighet som ett argument.

“Det är viktigt att vi får en mätpunkt så vi kan kontrollera att alla skolor har bra undervisning”. Jag hävdar att undervisning är mer komplex än ett prov var tredje år kan visa. Dessutom ligger några av proven så sent på terminen att ett bra reflektionsarbete inte hinns med. De nationella proven är ett sätt att säga att “vi misstror lärarnas betygssättning, så vi vill kontrollera den”. Många av oss har studerat i flera år för att få den examen vi vill ha, och då tycker jag att vi ska bli litade på i vår yrkesutövning. Att det dessutom visar sig att likvärdigheten i svenska skolor inte är tillräcklig bra, trots de nationella proven, gör att jag ifrågasätter provens roll i den svenska skolan. Den bristande likvärdigheten beror på att lärarna bedömer elevernas svar olika. Röster har höjts för att skapa en central rättning och att proven blir digitaliserade.

TV-programmet ”Uppdrag granskning” påvisade att det pågår ett utbrett fusk bland både elever och lärare när de nationella proven ska genomföras. Då faller likvärdighetsprincipen. Programmet snuddade också vid att betygen sätts i stor utsträckning efter provresutatet (som borde vara en ännu större programpunkt än fusk). Så länge eleverna upplever det så, kommer fusket att fortsätta. Lärarna fuskar med proven för att ge sina elever en chans att klara provet, så ett betyg kan sättas. Då blir också rektorerna glada, eftersom de arbetar lika mycket med ekonomi som pedagogik. Om en skola kan uppvisa goda betyg, så ökar sannolikheten att eleverna söker just den skolan. Dessutom så anpassar lärare sin undervisning efter nationella proven. Detta har bidragit till att vi i Sverige har betygsinflation. Vid jämförelser mellan resultaten på de nationella proven och PISA, så kan man se att resultaten på PISA sjunker, och betygen på de nationella proven ökar (är det ens möjligt att jämföra dessa två punkter? Mäter de samma saker?).

Nu höjs röster för ännu striktare kontroller. Att kopplingen mellan betyg och nationella prov blir ännu starkare. Allt i likvärdighetens tecken. Att vi har skrivit dit ett likhetstecken mellan likvärdig bedömning och nationella prov är sig skrämmande.

Trots att forskningen visar att de goda effekterna av lärande framträder vid formativ bedömning, envisas staten med att eleverna ska göra de nationella proven. Vidare visar forskningen att externa prov påverkar undervisningen till att bli mer lärarcentrerad, mindre holistisk och begränsa ämnesinnehållet. Och det känns spontant som en väg jag inte är intresserad av att vandra. Lita på att vi, i vår yrkesprofession, kan undervisa, sätta betyg och bedöma. Om vi skippar de nationella proven tror jag undervisningen skulle bli mer kreativ, holistisk och skapa ett större lärande. Jag vågar nästan lova att eleverna skulle prestera bättre utan att känna pressen från ett nationellt prov flåsa de i nacken som en utsvulten tiger. Vårterminen i årskurs 9 är ett stort provcresendo, där det ena provet avlöser det andra. Väldigt få skolor hinner med att diskutera proven efter att proven genomförts, bedömts och sambedömts. Att använda sig av prov i skolan och skrika sig blå över att ”eleverna fuskar på proven, och det är fel” är kontraproduktivt. Lek med tanken att vi inte har några prov i skolan. Då skulle eleverna gå till skolan för att lära sig, istället för att lära sig till provet.

Förra veckan var det så dags för det nationella provet i svenska. Kvällen innan provdagen, kom det till Skolverkets kännedom om att provet läckt ut på det sociala nätverket Snapchat. Några entreprenöriellt lagda elever har alltså lyckas sprida ett topphemligt material, som kostar flera miljoner att utveckla och distribuera, genom tre knapptryckningar på sin smartphone.

Vi vuxna är väldigt pigga på att peka finger mot ungdomarna och hävda att fusk är fel. Men är vi vuxna så mycket bättre? Handen på hjärtat nu. Har ni aldrig fuskat i vuxen ålder? Det kan röra sig alltifrån att fuska med löpsträckan till att titta bort när man får för mycket växel tillbaka på Ica. Så; låt oss slippa fuskdebatten. Ta bort de nationella proven.

Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3

Hello World! möjliggör digitalt skapande för barn och unga oavsett bakgrund

Hello World! är en allmännyttig ideell förening som har i syfte att främja digitalt skapande. Det görs genom att ordna läger och meetups på skollov och helger för barn och ungdomar från hela Sverige. Just nu går det också att boka plats på sommarens stora Hello World! läger för 8-18 åringar.

Precis i dagarna är det klart att föreningen får stöttning genom samverkan med näringslivet. Bemannings- och rekryteringsföretaget TNG blir partner till Hello World! och stödjer föreningen med strategiska rekryteringstjänster. Syftet är att bidra till att organisationen ska nå sitt mål att tända 10 000 digitala stjärnor fram till 2020.

– Det är mycket spännande att få stöd av TNG och ta del av deras mycket moderna, effektiva och fördomsfria rekryteringsprocess. De lyckades på mycket kort tid hitta flera kvalificerade kandidater och vi är mycket nöjda med allt från A-Ö, säger Ulrika Dellby, grundare och styrelseordförande i Hello World!

Rekryterings- och bemanningsföretaget TNG arbetar aktivt med sitt CSR- och hållbarhetsarbete och har valt att stödja verksamheter som arbetar långsiktigt för en hållbar arbetsmarknad.

– Vi har valt att stötta Hello World! då deras verksamhet rimmar väl med vår vision, säger marknads- och digitalchef Charlotte Ulvros på TNG och fortsätter: De formar framtidens arbetskraft och strävar efter att rekrytera ledare som ska spegla det svenska samhället. Samtidigt vill de ge alla barn som önskar, möjlighet att skapa digitalt, oavsett bakgrund. Det går helt i linje med våra egna värderingar.

Sponsringen är en del TNG:s initiativ Diversity Code med mål att öka mångfalden och hållbarheten inom IT-branschen. Sedan tidigare har TNG lanserat Java4women för att möta kompetensbristen, och hitta talanger med potential och därmed öka jämställdheten i IT-branschen.


Äntligen en plan för skolan – eleverna som digitala superusers

Redan 2015 formulerades ett startuopmanifest av en grupp driftiga kvinnor och profiler på området. De hade redan då kommit fram till att svenska elever måste ha möjlighet att bli digitala superusers.

Skolan måste prioritera kunskap kring digitalisering, programmering och entreprenörskap. Och, det måste börja redan i förskoleverksamheten. Det är hög tid att arbeta på nya sätt och få in nya synvinklar i skolan. Eleverna måste börja ”använda datakällor, teknik och statisik för att beskriva allt från historiska skeenden i interaktiva kartor och göra snygga grafiska statistiska modeller i samhällskunskapen, till att förstå grammatik så att de kan göra digitala textanalyser, eller bygga egna spel som underlättar inlärandet. Den nya tekniken ger också möjlighet att genom “clipped classroom” få in experter redan på tidigt stadium”. Så lät det då. Och ni som har följt utvecklingen kan väl konstatera att skolan inte ser ut så – ännu.

Så äntligen plockar regeringen upp taktpinnen. I fotspåren av Ekströms, Fridolins och Erikssons presskonferenser, vilka många branscher, tillika skolsverige väntat på länge och som vi i dagarna två fått ta del av (behöver vi nämna ketchupeffekten) kommer naturligtvis en hel del reaktioner… och frågor.

Delar av skolfolket jublar, medan många samtidigt frågar sig hur det ska gå till? Hur ska vi på bara ett år hinna utbilda Sveriges lärare så att de klarar att möta det nya uppdraget? (Grattis alla ni som jobbar med kompetensutveckling).

Startupscenen och företagen, menar att det är en liten början men att programmering måste bli ett eget ämne, av flera olika anledningar. Dels för att alla behöver ha goda kunskaper om hur allt runtomkring oss kommer att fungera, det vill säga hur vi kan förstå oss själva och vår omgivning i en tid som präglas av digitalt eller dö… ett slags programmeringens allmänbildning. Det handlar också om att ge förutsättningar för att bli riktigt bra på något. Då krävs det tid. Inom ett par års tid behöver Sverige ha 60000 nya programmera för att stå sig i den globala konkurrensen och nå målen om att hålla sig i topp vad gäller innovation och digitalisering.

– Det blir ingen digitalisering om vi inte har kompetensen i form av riktigt skickliga programmerare som lägger grunden för all digitalisering. Utan kompetens i branschen blir digitaliseringen av vårt samhälle bara en dröm, säger Hamid Samadi VD på Solid Beans.

Alla behöver förstå hur kod fungerar. Alla behöver ha förståelse för hur digitaliseringen möjliggör nya sätt att leva och driva verksamhet. Att detta äntligen rullat igång är oerhört välkommet för Sveriges ungdomar, som kommer att leva och verka i en digital miljö.

Bland nyheterna, som syftar till att öka digitaliseringen av skolan, finns också utbildning i digital källkritik. Ett av de absolut mest angelägna områden vi MÅSTE bli bättre på. Framförallt för att bevara och utveckla demokratin, öka ett reellt inflytande bland unga och andra marginaliserade grupper i vårt samhälle.

Några som förstått detta och tagit fram en innovation som svarar mot de nya riktlinjerna om digital källkritik är journalisterna Lotta Bergseth och Jenny Sköld på Mobile Stories.

–  Mobile Stories är en publiceringsapp och en medieplattform som hjälper unga att större plats i samhällsdebatten. Eleverna lotsas genom den journalistiska processen och tränar samtidigt källkritik i skarpt läge. Ämneskunskaperna fördjupas och perspektiven vidgas. Skolarbetet blir på riktigt. Samtidigt utbildas både lärare och elever i källkritik och att arbeta i digitala miljöer där de lär sig att kritiskt granska all form publiceringen Learning by doing helt enkelt.

– Vi tycker att regeringens initiativ är oerhört viktigt ur den här aspekten, det banar väg för att alla huvudmän verkligen prioriterar de riktigt viktiga områdena i skolans uppdrag. Demokratiuppdraget, källkritik och elevinflytande. Behov vi ser att Mobile Stories verkligen möter, det är oerhört roligt att arbeta fram en innovation som handlar om att göra världen bättre och mer meningsfull för unga.

 

Utmana dina elever med annorlunda matematik

Nästa vecka firar många skolor Pi-dagen för att uppmärksamma matematikämnet. Vetenskapens Hus bjuder för fjärde året i rad på en riktig matematikfest för gymnasister och högstadieelever.

Syftet med Pi-dagen är att visa upp intressant, lekfull, vacker och annorlunda matematik, men också att informera unga om vilka utbildningsalternativ och matematikaktiviteter som finns i Stockholm.

–Vi har samlat några av Stockholms mest inspirerande matematikföreläsare och matematikentusiaster, berättar Mats Boij, föreståndare för Stockholms Matematikcentrum och en av huvudarrangörerna.

Initiativtagarna hoppas att genom populärvetenskapliga föredrag, skolprogram, prova-på-aktiviteter, tävlingsmoment och en matematisk utställning väcka intresse för ämnet. Föredragen behandlar matematiken bakom fenomen såsom tomografi, börshajar, zombieattacker, grafer, omöjliga bevis och självklart talet Pi. I Vetenskapens Hus kan besökarna även genomföra skolprogram som behandlar områden inom topologi, algebra, kodning, kryptering och logik. I utställningen bjuds det, förutom Pi-zza, på inslag från Imaginary, cirkelexperiment, origami, Rubiks kub, en poängpromenad och mycket annat skoj.

Pi-dagen arrangeras av Vetenskapens Hus, Stockholms Matematikcentrum, KTH, Stockholms universitet och Mattecoach på nätet. I utställningen medverkar även Stockholms Matteklubb, Stockholms Matematiska Cirkel, Mattecentrum, Pangea, Kängurun och Sigma8.

Läs mer på https://www.vetenskapenshus.se/pi-dagen-2017

Frågor om Pi-dagen besvaras av Elin Ottergren, Vetenskapens Hus.

 

jDays – när skola och näringsliv inspirerar barn och unga att se programmeringens möjligheter

I dagarna två har elever från Kvarnbyskolan och Krokslättsskolan i Mölndal, deltagit i jDays som gick av stapeln på Clarion Post i Göteborg. Ett mycket välordnat arrangemang som tar fart med projektledare Amelie Hellners i spetsen. Förväntansfulla elever som i par bänkar sig vid konferensborden och startar med att sätta ihop sin egen minidatordator, en Raspberry pi, för att sedan gå vidare och programmera i Scratch.

Idén till det hela föddes redan för ett par år sedan när Anders Karlsson, IKT-utvecklare på skolförvaltningen i Mölndal läste en artkel i GP om programmeraren och företagsledaren Hamid Samadi, som beskrev utmaningen med att hitta utvecklare och programmerare och den ökande bristen på kompetens.

Det ledde så småningom till att Anders och kollegan Sofia Knüppel kontaktade Hamid Samadi på Solid Beans för att utforska och på sikt kunna skapa möjligheter för barn och unga att bekanta sig med programmering under andra former.

–  Vi har kört jDays för yrketsprogrammerare sedan några år tillbaka och nu har vi alltså startat jDays junior i år för att se vad vi behöver inför kommande år. Målet är att göra något ännu större för blivande programmerare. Det är så oerhört viktigt för oss att ge barn och unga möjlighet till inspiration. Vi ser ett enormt behov av yrkesrollen programmerare redan nu och det växer lavinartat. Det finns ingen möjlighet för politiker att fatta skolpolitiska beslut i den takt som nu behövs för att tillräckligt många ska kunna utbildas tillräckligt snabbt. Det saknas helt enkelt tillräcklig kunskap. Därför måste vi på ett lokalt plan agera och bidra till att växla upp intresset för detta. Vi behöver synliggöra vad, varför och hur. Vi behöver lyfta förebilder som visar vad som är möjligt så att unga attraheras av programmering som något intressant. Samhällets digitalisering är mycket beroende av detta och bristen på kompetens gör att vi redan nu halkar efter i utvecklingen säger Hamid Samadi med stort allvar i rösten.

Hamid menar, precis som Anders och Sofia att samverkan är enda vägen framåt. En förståelse de delar med Digitalverkstan, vilka håller i dagens workshop med två studenter från Chalmers som ledare. Digitalverkstan är Dataföreningens satsning för att stimulera och utveckla barns digitalkunskap i både skola och på fritiden. Nätverket leds av Thure Bergström bland andra. Med hjälp av resurser som handledande studenter från IT-universitetet och material i form av raspberry pie, microbits m.m. håller Digitalverkstan workshops runtom Göteborg, både i samarbete med bibliotek och skolor. Digitalverkstan byggs på ideellt intresse och ser att det finns ett ökande behov av programmeringsinsatser. Just därför skapar föreningen förutsättningar för både barn och ungdomar upp till 15 år, för att på ett lekfullt och experimenterande sätt  utforska digitalt skapande och programmering. Att samverka kring jDays ligger helt i linje med föreningen övriga arbete.

Inne i den rymliga konferenslokalen är taket högt, på mer än ett sätt. Skapandet med IT som material är oerhört spännande och roligt säger eleverna Martin och Roxanna. De går i klass 7 på Kvarnbyskolan och ser enorma möjligheter med att arbeta så här.

– Dels är det väldigt roligt att få byta arbetsmiljö och göra något annat, det tillåter oss att tänka fritt, säger Roxanna, men det är också spännande att se vad vi faktiskt kan utveckla under tiden vi är här. Martin fyller i och bekräftar. Han ser att möjligheten till lärande växer.

– Det finns så många olika saker i programmering menar han, det är matte och kommunikation. Det handlar också om att vi får samarbeta och lösa problem. För att göra det tillsammans krävs det att vi verkligen lyssnar på varandra. Detta är jättekul och vi ser resultat snabbt.

FullSizeRender

Roxanna berättar att hon aldrig kopplat ihop en minidator men att det går snabbt att förstå hur det går till och att det verkligen är roligt att programmera spel. Hon ser definitivt nya möjligheter efter den här erfarenheten och vill jobba vidare och lära mer.

Sofia och Anders från skolförvaltningen i Mölndal ser detta som en enorm möjlighet att forma skolan efter de behov samhället faktiskt uttrycker.

– Vi ser och förstår delar av detta men om vi ska göra allt på egen hand tar det för lång tid, därför behöver vi bli ännu bättre på den här typen av samverkan och vi är oerhört glada att våra elever får chansen att prova menar båda två. Därför värnar vi om samarbetet med Solid Beans och Digitalverkstan. De utgör ju en helt strålande resurs för att belysa både behovet men också möjligheterna i samhällsutvecklingen eleverna och vi alla behöver vara en aktiv del i.

Vad ger det då företagen som går in med en sådan här satsning.

– För min del är det oerhört spännande att se vad som händer när dagens unga ställs inför den här typen av uppdrag. De är oerhört snabba få att greppa vad som ska göras och tar sig an uppgifterna med en underbar entusiasm säger Hamid med ett stort leende. Jag kommer sannolikt hinna gå i pension innan de blir anställda i mitt företag skrattar han, men vi behöver verkligen fånga upp den här generationens kapacitet. De lär sig så oerhört mycket snabbare än tidigare generationer och de kommer så mycket längre på kortare tid. Det i sig är något vi behöver ta på allvar, likaså skolan, som annars riskerar att tappa en hel generation. Att inspirera unga att välja nutidens och framtidens yrken handlar om att uppmuntra barn och unga, det gör vi inte genom skärmförbud och andra tokigheter. Vi gör det tvärtom genom att få till mer av den här samverkan mellan skola och näringsliv, och att lyfta förebilder. Viktigast av allt är uppmuntran i hemmet. Samverkan med föräldrarna är helt avgörande, när våra barn är små är det vi som föräldrar som har absolut störst inverkan  i deras liv. Där kommer också ansvaret att engagera sig och visa vad som är möjligt i livet. Det kan vi inte lägga över på skolan eller samhället, avslutar Hamid.

När jag lämnar Clarion Post och samtalet med Hamid för den här gången är det med stor tillit till vår kapacitet som människor att välja det goda och att samverka istället för att konkurrera. Det är så vi kan göra skillnad. På riktigt.

IMG_4275

 

 

Var med och skriv om historien – nu ska kvinnorna äntligen ta plats!

Hur ska du uppmärksamma internationella kvinnodagen med dina elever? Det finns naturligtvis lika många sätt som lärare. Här är ett förslag, som faktiskt leder till att historieskrivningen rent konkret förändras!

Den 8 mars, på Internationella kvinnodagen, arrangerar Livrustkammaren skrivstugan Art+Feminism. Det är sprunget ur ett globalt initiativ där frivilliga sedan 2014 anordnat nära 300 Wikipediaskrivstugor världen över. Alla med samma vilja att förbättra representationen bland Wikipediaskribenter och att inkludera bortglömda personer i vår gemensamma historia. Sedan starten har tusentals artiklar om kvinnor i historien skrivits.

Men fortfarande saknas idag artiklar om många anmärkningsvärda och kända kvinnor i historien och konsten. Majoriteten av de som skriver på Wikipedia är män.

– Det känns både roligt och bra att vi anordnar skrivstugan Art+Feminism. Det är viktigt för oss att all den kunskap som produceras här på museet, också blir tillgänglig för alla! Wikipedia är ett uppslagsverk där alla kan bidra, och eftersom den här snedfördelningen är tydlig, anser vi att det vårt och allas ansvar att försöka förändra det och överlag förbättra informationen på Wikipedia, säger Linnéa Karlberg, digital samordnare på Livrustkammaren.

Skrivstugan äger rum onsdagen den 8 mars i Livrustkammarens stensal, på Slottsbacken 3. Drop-in kl 12-20. Uppmaningen är att skriva om en person som man tycker saknas i historieskrivningen på Wikipedia.

Wikipedianer och personal från Livrustkammaren finns på plats för instruktioner och hjälp. Alla som vill ska ta med sig egen dator och relevant referenslitteratur. Detta är också ett tillfälle att öva källkritik i praktiken.

Detaljerad information och förslag på ämnen samt övrig information: https://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Skrivstuga/ArtAndFeminism_2017

Samsyn skapar förutsättningar för framgång

För att nyanländas etablering i Sverige ska bli så smidig som möjligt behöver många aktörer jobba tillsammans. När Johanna Millner började jobba som samordnare på Hermods Grundläggande Moduler och Meritportföljen i Vänersborg 2015, märkte hon att det saknades en samsyn i etableringsprocessen, trots att beröringspunkterna mellan olika aktörer är många.

Hon tog därför kontakt med Arbetsförmedlingen, och tillsammans sådde de ett frö till det pilotprojekt som idag kallas för Vänersborgsmodellen.

– Det som kännetecknar modellen är att det är fokus på den nyanlände, inte på oss aktörer. Tidigare kunde en nyanländ skickas runt mellan olika aktörer i etableringen utan att riktigt veta vem som gjorde vad eller vilket nästa steg var. Det skapade förvirring. Nu är det vi som kommer till den nyanlände istället och det är ett viktigt perspektivskifte, berättar hon.

– Nu slipper man som nyanländ få samma frågor hos flera olika aktörer. Problemet var nämligen att vi inte pratade med varandra tidigare. Genom bättre samordning, med större individfokus, skapar vi en tryggare process för deltagare, och när man är trygg är det lättare att fokusera på att lära sig saker, säger Johanna Millner.

Tanken med Vänersborgsmodellen är att öka tydligheten för de nyanlända och minska de glapp som tidigare kunde uppstå mellan olika faser i etableringen. Att komma in i systemet från dag ett är en av nycklarna.

– När vi utvecklade modellen så beslutade vi och Arbetsförmedlingen i Vänersborg att alla nyanlända skulle skrivas in hos Coachning & Utveckling, som ingår i Hermods, redan den första dagen. Där sker den första kartläggningen, valideringen och yrkesbedömningen, och Hermods blir sedan, på ett eller annat sätt, deltagarens hemvist och plattform under hela etableringen, säger Johanna Millner.

Spridit sig till Trollhättan

Den primära målgruppen inom Grundläggande Moduler är nyanlända med en kortare skolgång än sex år, och de nio moduler som ingår kan anpassas efter individens behov. Modulerna utgörs bland annat av SFI, studie- och yrkesvägledning och arbetsmarknadskunskap.

Idag har Vänersborgsmodellen fått fäste även i Trollhättan. Där är en dryg handfull aktörer involverade i samarbetet, de träffas regelbundet på en etableringskonferens.

– Vi diskuterar frågor som rör våra verksamheter samt enskilda individärenden. En deltagare i etableringen kanske inte kan studera hemma på kvällarna av någon anledning, då gäller det att vi alla känner till det och anpassar oss. Allt handlar om att deltagarna ska få en smidig väg genom etableringen och där måste vi som finns med i processen jobba tillsammans och inte se varandra som konkurrenter, även om vi i vissa fall är det på pappret, säger Johanna Millner.

Hermods är navet

Förutom Hermods och Arbetsförmedlingen finns aktörer som Folkhögskolan, kommunal vuxenutbildning, Integrationscentrum, Migrationsverket, Skatteverket och näringslivet med i samarbetet. Arbetsförmedlingen är formell ägare av processen, men Hermods är navet.

– Vi har inte gjort någon formell utvärdering av arbetssättet, men vi upplever en ökad smidighet, vi kommer runt hinder på ett helt annat sätt. När vi sitter runt samma bord vet vi vad den andra handen gör och vi kan vara mer flexibla när vi lägger etablerings-pusslet tillsammans, säger hon.

Att de aktörer som jobbar med den nyanländes etableringsprocess jobbar tillsammans kan tyckas självklart, men Johanna Millner säger att det är stor skillnad på att samverka och att faktiskt jobba tillsammans på riktigt.

– Det handlar om vad som är bäst för individen och det är inte raketforskning vi håller på med. Till exempel att svenska språket ska komma in i etableringen redan dag ett, att inga glapp ska uppstå i processen och att deltagarna äger sin egen process genom att vi jobbar med ett starkt individfokus. Med hjärta, ny forskning och sunt förnuft kommer man långt.

Allt fler kommuner sneglar nu på Trollhättan och Vänersborg. Johanna Millner tror att fler, och större kommuner, kan jobba på samma sätt.

– Det handlar bara om att skala upp, aktörerna är ju desamma och målet likaså – att etableringen ska bli så bra och smidig som möjligt för alla deltagare. Individen ska äga sin egen process, då stiger motivationen och viljan att lära. Alla deltagare ska känna att de gör detta för sin egen skull och att de har god överblick, då blir det lättare att ta de olika stegen, säger Johanna Millner.

Hermods AB grundades 1898 och är ett av Sveriges äldsta utbildningsföretag. Våra yrkeshögskolor, gymnasieskolor, vuxenutbildningar och SFI hjälper varje år 60 000 studerande och deltagare med utbildning, coachning och jobbmatchning. Vår vision är att vara ledande inom sysselsättning, integration och utbildning. Hermods ingår i AcadeMedia, Sveriges största utbildningsföretag, som vill skapa en bättre framtid genom utbildning med hög kvalitet, goda resultat och nytänkande.

 

*Källa, Hermods, Academedia

Källkritiskt tänkande övas i samverkan mellan digital resurs, kulturinstitution och gymnasieelever

Behovet av källkritiskt tänkande har diskuterats i olika sammanhang på senare tid. Skolan har insett att kunskapsbehovet växer, både bland vuxna och unga. En förståelse som äntligen leder fram till samverkan med andra aktörer.

Utifrån unikt källmaterial i Nordiska museets arkiv och bibliotek har elever från olika delar i landet nu fått lära sig skriva för uppslagsverk och öva på digital källkritik. Den 16 mars presenteras projektet Att skriva kulturhistoria på Wikipedia, ett pilotprojekt av Nordiska museet och Wikimedia Sverige för gymnasiet under läsåret 2016/17 på Nordiska museet.

På Nordiska museet går det att lära känna svensk historia och kulturhistoria genom utställningar, arkiv, bibliotek och webbplats. Sedan 2010 arbetar museet med att öka tillgängligheten genom att också finnas på plattformar som det fria digitala uppslagsverket Wikipedia. I det arbetet har museet samarbetat med den ideella föreningen Wikimedia Sverige, som verkar för att sprida fri kunskap och har hjälpt lärare att använda Wikipedia som pedagogisk resurs.

Projektet Att skriva kulturhistoria på Wikipedia föddes ur insikten att Wikipedia kan användas som pedagogiskt verktyg för källkritik. Nordiska museet och Wikimedia Sverige såg möjligheten att på samma gång tillgängliggöra samlingar och komplettera och förbättra Wikipedia. Ämnen som mode, mat, bostadsskick och socialhistoria är välrepresenterade i Nordiska museets arkiv och samlingar medan de i uppslagsverket saknas eller har stora luckor. Av de skolor som anmälde sig till projektet valdes fem ut: Karlfeldtgymnasiet i Avesta, Kristinegymnasiet i Falun, Nacka gymnasium i Nacka, Hagagymnasiet i Norrköping och Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå.

Eleverna fick tillämpa en ny laborativ pedagogik när de arbetade på temat Från fattigsverige till folkhemmet och frågeställningen ”Hur var det att leva och arbeta i Sverige mellan 1870-tal och 1930-tal?”. Eleverna har med hjälp av originalkällor och material ur museets arkiv som frågelistor, godtemplarminnen, matsedlar och amerikabrev skrivit artiklar på Wikipedia om exempelvis kvinnlig rösträtt, folkrörelsernas framväxt och emigration.

– Eleverna läste in sig på litteraturen, sökte upp källmaterial och har sedan formulerat artiklar med källhänvisningar som kan läsas av allmänheten. De har på så sätt fått ta del av hela förloppet och lära sig hur kunskap uppstår, berättar projektledaren Aron Ambrosiani, digital producent på Nordiska museet.

Wikimedia Sverige hjälpte eleverna att analysera och redigera wikipediaartiklar. Bland annat har de lärt sig att använda museets digitaliserade fotomaterial i artiklar. Att lära sig granska Wikipediaartiklar är en värdefull färdighet med tanke på att det är en av de allra mest besökta webbplatserna i världen och att alla artiklar skrivs av användarna själva, ofta privatpersoner.

 Förutom ämneskunskap har projektet lärt mig att lägga ut artiklar på Wikipedia så att jag kan sprida kunskap även till någon som inte har privilegiet att få en utbildning, säger Jonatan från Nacka Gymnasium, som skrivit om nykterhetsrörelsen.

Projektet har resulterat i ett flertal förbättrade artiklar på svenskspråkiga Wikipedia, att Nordiska museets samlingar och kunskap använts och blivit tillgängligt för fler och att en grupp gymnasielever fått övning inför fortsatta högskolestudier och arbetsliv, inte minst i källkritik.

När eleverna arbetar med Nordiska museets samlingar och Wikipedia ser vi hur det digitala blir ett verktyg till historiskt sammanhang. Samtidigt tränar de sig i källkritik som är en av nycklarna till delaktigt medborgarskap i ett digitaliserat samhälle, säger Anna Troberg, verksamhetschef på Wikimedia Sverige.

Det känns förstås särskilt roligt att Nordiska museet bidrar till att ungdomar idag lär känna sin historia och tillgängliggör den för framtiden, säger Sanne Houby-Nielsen, styresman för Nordiska museet.

Den 16 mars presenteras pilotprojektet och elevarbetena för läsåret 2016/2017 på en avslutande träff på Nordiska museet. Att skriva kulturhistoria på Wikipedia fortsätter med en ny projektomgång under kommande läsår. Intresseanmälan öppnar i samband med museernas vårmöte i april.

SETT utökar!

Nytt för i år är en tredje dag för skolans ledare för att öka valbarheten ytterligare. Även SETT Master Class är en spännande nyhet på agendan och utgörs av sex unika workshops där man som deltagare kan delta mer praktiskt. Här finns möjlighet att fördjupa sig i ämnen som bland annat gamification, kodning, matematik med mera. SETT arrangeras för sjätte gången den 3-5 maj på Kistamässan.

Alla är de högaktuella ämnen där behovet av kompetensutveckling är större än någonsin i och med de riktlinjer för digitaliseringen av skolan kommer att innebära. Föreläsarna är mer och mindre kända, de flesta aktörer på den svenska skolarenan.

Läs även artikeln om Adam Palmquist – som föreläser på SETT om gamification.

Mötesplatsen SETT är Skandinaviens största mässa och konferens om det moderna och innovativa lärandet. Här erbjuds inspiration och kunskap exempelvis kring hur skolan kan utnyttja digitaliseringen för att nå högre måluppfyllelse för alla elever.

– SETT innehåller flera nya moment i år, bland annat lanserar vi SETT Master Class där besökaren får möjlighet att fördjupa sig inom utvalda områden i mer praktiska workshops. Dessutom har vi underlättat i programmet så att alla yrkeskategorier lättare ska kunna samverka på ett naturligt sätt, säger Micaela Jonsson konferensansvarig på SETT.

I utställningsdelen finns över 135 aktörer, från kommuner och skolor som visar upp sina projekt till leverantörer av pedagogiska plattformar, hårdvara och mjukvara.

– SETT:s utställningsdel har varit fullbokad sedan länge. Det är en fantastisk miljö som verkligen har utvecklats till en generöst interaktiv och färgstarkt mötesplats där utställarna bjuder in till föreläsningar, pop-up klasser, workshops, diskussioner, tävlingar och mycket annat, säger projektchef Lina Hann.

Varje vecka presenteras nya talare till programmet med målet att bjuda på aktuella och inspirerande insikter och idéer till besökarna. Några höjdpunkter ur konferensprogrammet:

AUGMENTED REALITY: THE NEXT FRONTIER FOR LEARNING
The presentation focuses on the potential impacts of augmented reality (AR) technology on teaching and learning in the future. AR is a rapidly developing technology that blurs the distinction between digitally constructed environments and perceived environments by combining digital content with perceived reality. AR can be expected to radically change our relationship with our environment as multiple novel realities are constructed for a range of purposes. Speaker: Tryggvi Thayer.

MR TOURETTE OCH JAG
Pelle Sandstrak berättar och gestaltar de människor i skolan som såg honom som en tillgång, inte som en belastning, som gav honom en självbild genom att våga göra fel. En hyllning till ovanligheten hos både pedagoger och elever.

LIKA BARN LEKER BÄST, MEN OLIKA BARN HITTAR PÅ DE BÄSTA LEKARNA
Milad Mohammadi har hela tiden sin utgångspunkt i att våra olikheter är våra största möjligheter. Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på de bästa lekarna. Han kämpar för mångfald, inkludering, jämlikhet och jämställdhet.

Hela programmet finns här: www.settdagarna.se


För mer information om konferensprogrammet:
Micaela Jonsson, Rektorsakademien Utveckling, micaela@rautveckling.se, 0732-61 58 59

För mer information om SETT:
Lina Hann, projektledare SETT, lina.hann@easyfairs.se, 08-506 650 02
Marika Metsola Renström, pressansvarig, marika.renstrom@artexis.se, 08-506 650 35


Om SETT
SETT är Skandinaviens största mässa och konferens inom det moderna och innovativa lärandet. Sedan starten i Stockholm 2012 har mässan vuxit varje år och SETT har sedan dess även expanderat till Malmö och Oslo. Bakom SETT står Easyfairs, Rektorsakademien Utveckling och Stockholms Stad, i samarbete med Lärarförbundet.

Unga entreprenörer skänker överskott till Barncancerfonden

Det är full fart framåt inom Gävles alla utbildningsformer. Ännu ett exempel på detta är Thoren Business School i Gävle som återigen har flest registrerade UF-företag i sin region. En direkt spegling av skolans satsning på entreprenörskap.

– Vi har varit störst i regionen på UF i flera år nu och är naturligtvis väldigt stolta över det. Vi ser UF som ett fantastiskt sätta att undervisa och utveckla våra ungdomar, säger skolans rektor Joacim Swedén i ett pressmeddelande.

Ett lysande exempel är United UF som drivs av fem tjejer som läser sista året på Thoren Business School Gävle. Deras affärsidé är att sälja en inspirerande receptbok som innehåller deras absolut bästa recept och som dessutom är anpassade till alla människor, oavsett kunskapsnivå.

– Vår kokbok innehåller allt ifrån gamla klassiker till nytänkande recept. Jag skulle säga att den är unik då vi har ett helhetstänk, säger företagets VD Moa Siirtola.

Det var kursen Entreprenörskap som gav Moa och hennes klasskompisar Elin Jansson, Louise Hodin, Linnea Holmkvist och Wilma Låwar möjligheten att starta och driva UF.

– Att få arbeta med unga entreprenörer och se deras kreativitet och driv är otroligt spännande, säger ekonomiläraren Sara Axner Kock. Hon betonar att det känns extra kul i egenskap av affärsgymnasium att ha så många registrerade UF-företag som nu dessutom kommer att delta på mässan och få chans att visa upp sina affärsidéer.

United UF ska snart delta i mässan ”Entreprenörskap på riktigt” i Bollnäs och arbetar just nu med att ta fram en monter som fångar besökarna intresse.

-För oss är det viktigt att vår monter håller hög standard och lockar många besökare. Det kommer bli ett perfekt tillfälle för oss att knyta kontakter och få ytterligare säljerfarenheter, säger UF-företaget.

Hittills har United UF sålt över 300 receptböcker och förutom att företaget är väldigt mån om bokens utseende och kvalité, drivs tjejerna av en god sak.

-En del av vårt överskott kommer att skänkas till Barncancerfonden som vi anser gör ett ovärderligt arbete, säger United UF:s Vd och förtydligar att det känns viktigt att kunna bidra till en välgörenhetsorganisation.

En aspekt som belyser det värdeskapande arbets- och förhållningssätt som UF delvis ger möjlighet till. Thoren Business School prioriterar att eleverna ska få med sig rätt verktyg att utveckla sin företagsamhet och kreativitet. Det har nu visat sig ge resultat för United UF, samtidigt upplever de ett näst intill gränslöst lärande.

-Det har varit oerhört lärorikt på många plan, inte minst utvecklas vi både som personer och företagare, säger Moa och poängterar avslutningsvis att det kontaktnätverk som företaget bygger upp kan vara till stor nytta inför framtiden. Vårt entreprenörskap har öppnat helt nya vägar och möjligheter för oss.