Peyman Vahedi: Idag är skolan i händerna på system, skapade för en annan tid!

Skolan är ofta slagpåse i den offentliga debatten, där mycket handlar om bristande resurser. Men det finns undantag. Ledare inom verksamheten som förstår att medvetet arbeta för en praktisk förändring av de invecklade stuprörssystem vilka bakbinder skolan och dess möjliga utveckling. En utveckling vi inte har råd att vänta på. En utveckling helt nödvändig för att kunna klara omställningen. Svaret på hur vi gör detta är ett tidsenligt skolsystem, som tillåter utveckling!

På Ådalsskolan leder rektor Peyman Vahedi arbetet i den här riktningen. Han är inte rädd för att anta utmaningen och konkretisera arbetet det innebär. Redan i våras formulerade han konkreta förslag till förbättring och arbetet är i full gång. Det är oerhört glädjande att det finns praktiska exempel på detta med anledning av helgens debatt i DN.

Idag följer du Vahedis tankar, arbete och konkreta förslag om en fungerande digitalisering av skolan – på fler nivåer än endast digitala enheter och verktyg att bruka i klassrummet för undervisning:

Vi har under en längre tid hört att välfärdens administrativa börda, och särskilt skolans och lärarnas, ska minskas. Till alldeles nyligen har vi inte haft några särskilt konkreta förslag på hur detta ska ske. Regeringar och utbildningsministrar har påstått att de genom myrsteg hit eller dit minskar bördan. På gymnasiegolvet är det dock tveksamt om vi sett någon tydlig effekt – mig veterligt ingen alls. Och det är inte bara våra skolmyndigheter som kräver papper och planer – det finns flera kontrollerande myndigheter.

För en tid sedan kom båda fackförbunden och några politiska partier med förslaget om lärarassistenter. Några arbetsuppgifter har också föreslagits för dessa; föra närvaro, hjälpa till med tekniken i klassrummet, kommunikation med vårdnadshavare mm. Hur finansieringen ska ske, eller vad som menas med legitimerade lärarnas ”fokus på undervisning” är inte klarlagt ännu. Menas det fler undervisningstimmar och annan gruppstorlek är några av de större kvarvarande frågorna. Och om finansieringen anses vara huvudmännens uppgift kan vi lika gärna redan nu börja leta efter nästa lösning.

Inledningsvis måste jag tala om att jag tacksamt välkomnar fler lämpliga vuxna in till gymnasieskolan. Vi har omfattande skolutveckling som kan underlättas av fler individer, efter decennier av inställningen att antal huvuden ska minskas; alltifrån administratörer till olika sorters assistenter. Tilläggas bör också att vi har väldigt olika förutsättningar på olika skolor i Sverige. Detta faktum ska ej förringas.

Men samtidigt finns en tydlig utmaning i vilka reformer och förändringar som föreslås. De branscher som misslyckas med sin digitalisering hamnar i olika typer av svårigheter. Antingen försöker man initialt lösa det genom fientlighet mot det nya (t.ex. film- och musikbranschen) eller så tror man att fler människor ska lösa problemet (t.ex. vården där senaste utredningen visade att vi har fler sköterskor och läkare än någonsin) men utmaningarna består och frustrationen ökar. Såväl de styrande som anställda får med tiden sämre förtroende för varandras kompetenser, vilket vi kan bevittna inte minst i skolan och i synen på lärarkåren.

Jag menar att skolans digitalisering på den administrativa nivån är en ödesfråga för att andra reformer ska slå väl ut och fungera. Framgångsrik och tidsenlig digitalisering är också förutsättning för att andra välmenta reformer ska vara resurseffektiva! Vi bör i ett första steg säkerställa att verksamhetssystemen i skolan följer liknande standard men också att systemen i sig baseras på öppen plattform och med öppna gränssnitt kan kommunicera med andra system. Givetvis finns behörighet och sekretess inräknat i detta.

Idag är skolan i händerna på leverantörer som skapat system för en annan tid. Bankernas system har varit under luppen och experter har i sina analyser återgett hur system som byggs på kan efter en tid vara väldigt svåra att underhålla och utveckla. Där är vi inom skolväsendet – fast i än sämre utgångsläge. När fåtal leverantörer har makten och stänger sina system med tillhörande data så sker väldigt lite innovationsdriven nyutveckling. Leverantörerna måste genom befintliga kunders intäkt utveckla stora, dyra system. Den som följt senaste mer än 20 årens IT-utveckling förstår säkert att affärsmodellen kommer att misslyckas. Men så länge ingen motpart (eller kunderna) driver utveckling åt något annat håll, kommer vi att dra ut på smärtan.

Genom att engagera mig och vår skola i organisationer som SAMBRUK och Bron innovation försöker vi att bidra med det som vi kan för att fler ska få upp ögonen och aktivera sig i skolans digitalisering på administrativ nivå. Men vi har också lokalt på skolan tagit steg för att ta fram ett system som kanske kan tjäna som modell för vidare utveckling, eller bli det första misslyckandet mot vidare utveckling.

En kort sammanfattning av vad vi vill göra och uppnå följer här:

Aktivitetslogg med all data som har med en elev att göra, oavsett om det är studieresultat, incidenter i korridoren eller samtal med vårdnadshavare osv. ska finnas i systemet. Alla ska kunna rapportera in, men endast de behöriga (som rektor/administratör avgör) ska kunna rekvirera data ur systemet.Effekter och kommentarer: alla Worddokument, Excelfiler, postitlappar, handskrivna anteckningar mm ska bort om informationen ska registreras i den form som lagstiftningen kräver. T.ex. kuratorns anteckningar under ett möte omfattas inte av detta krav. Det finns en mängd följdfrågor om t.ex. vad som händer om en elev som är okänd gör något i korridoren eller dylikt – och dessa undantagshanteringar är faktorer som vi har tagit hänsyn till och har förslag till lösning på.

Inhämtning av data, som t.ex. samtliga frågor om statistik som idag slukar administratörers tid, t.ex. från Skolverket och SCB, ska hämtas direkt ur systemet i realtid.Effekter och kommentarer: frigöra tid för administratörer så att vi antingen anställer fler lärare eller minskar lärarnas administrativa börda. Som bekant är det huvudmannen som står för resurserna och därför får den kampen stå mellan staten och huvudmännen.

Kontrollmyndigheter som Skolinspektionen ska ha direkt tillgång till systemet. Skolinspektionen kan då skyndsamt via personnummer se vilka åtgärder som vidtagits för en elev i realtid.Effekter och kommentarer: vi slipper panikartade insatser (som en på vår skola under 2014) där en omänsklig påfrestning läggs på pedagoger och skolledning utifrån elevens och vårdnadshavares falska vittnesmål, i skydd av alibit ”rätten till egna upplevelser”. Skolinspektionen kan då t.ex. se att 65 insatser inom elevhälsan har gjorts på två år från fem olika parter, medan eleven anser att hen inte träffat någon från elevhälsan alls. Redan där kan några kontrollfrågor gentemot elev och vårdnadshavare avslöja orimligheten. Samtidigt stärker vi rättssäkerheten för elever som de facto inte fått relevant hjälp. Systemet är utrustat med tidslogg som gör att skolans rutiner kring skyndsamhet i ärendehanteringen samt dokumentation blir transparenta.

Tillgänglighet och mobilitet ska prägla alla system. Systemet ska ha responsivt webbgränssnitt. Systemet ska kunna nås med extrem tillgänglighet och mobilitet och erbjuda total frihet för all skolpersonal att arbeta med det när som helst och varifrån som helst.Effekter och kommentarer: aldrig någonsin ska vi behöva höra att man måste vara innanför skolans/kommunens/organissationens nätverk för att nå ett system. Dessa fasoner är kvarlevor av en snart bortglömd del av 2000-talet.

Integritet och kommande lagstiftning ska respekteras. Vi ska använda autentisering på det sätt som lagstiftaren har indikerat – och med ökade kraven i och med EU:s nya direktiv. Men systemet får på inget sätt upplevas som komplicerat eller svårhanterligt.Effekter och kommentarer: vi måste komma vidare med utveckling i offentlig sektor utan att ständigt uppleva lagstiftningen som ett hinder för utveckling. Vi har alldeles för stor erfarenhet av säkerhetslösningar som är så säkra att själva syftet med applikationen inte kan uppnås, pga. just säkerheten.

Gränssnitt och integration med samtliga system som elever och lärarna arbetar med är ett absolut måste. En lärare ska inte behöva logga in i tre (ofta fler) olika system med omfattande tekniska och praktiska utmaningar för att registrera olika uppgifter. Helst direkt i klassrummet ska mycket av det som i dag är omfattande efterarbete kunna ske.Effekter och kommentar: systemet ska kunna registrera att uppgiften är inlämnad, ifall läraren rättat, krav på komplettering och vad som ska kompletteras, samt all efterföljande dialog. Det är hur eleven följer med i den här processen som kan generera underlag för om påminnelser ska skickas eller vårdnadshavare ska kontaktas. En elev som inte alls lämnat in en uppgift jämfört med en elev som visserligen inte klarat uppgiften, men håller på att komplettera ska generera olika typer av uppföljningsbehov.

Återkoppling till vårdnadshavare och elever ska bli tidsenlig. I dag förväntar sig medborgaren omedelbar återkoppling. Systemet måste kunna ge realtidsinformation om hur ett barn ligger till i studierna. Med realtid i det här fallet accepteras dagliga eller veckovisa rapporter till att börja med.Effekter och kommentarer: om vi får frågan idag från vårdnadshavare, BUP, socialtjänst eller annan intressent om hur det går för en elev måste t.ex. ett mejl skickas till lärarna. Lärarna ska sedan på ett icke-standardiserat sätt och i helt olika omfattningar svara på detta. Själva svaret föder massor med följdfrågor och kan i många fall ge grund för konflikter. Detta trots att det egentligen inte begåtts några fel och vårdnadshavaren inte är ute efter konflikt. Men att försöka förmedla komplicerade frågeställningar som utifrån professionell bedömning ska formuleras i ord, i en stressig lärarvardag, är inte tidsenligt. I nästintill allt det som vårdnadshavare och elever finner väsentligt kan ett tidsenligt digitalt system tillgodose behoven. En lärarassistent som ändå behöver dubbelkolla uppgifter, vara extremt försiktig i dialogen med vårdnadshavare så inget felaktigt sägs osv. kan inte anses vara ett tidsenligt sätt; möjligen en nödlösning men ej en framåtriktad permanent utväg.

Systematiskt kvalitetsarbete är något som bekymrar många huvudmän, inte minst inför samtal med Skolinspektionen. Men om vi på allvar ska använda arbetet på det sätt som menas – kontinuerlig förbättring av verksamheten i en lärande organisation – behövs bättre verktyg. All data som produceras idag kan tolkas och analyseras så att vi i såväl realtid som i efterhand kan signalera hur verksamheten mår. De flesta företag som är i branscher som förstått statistisk kvalitetsstyrning, använder data på ett mycket mer effektivt sätt än skolan idag.Effekter och kommentarer: när en huvudman vill veta hur måluppfyllelsen ser ut inom en kurs, inom ett ämne, skillnaden mellan pojkar och flickor eller mellan olika program, så ska huvudmannen inte behöva fråga förvaltningen eller rektorn. De ska logga in i systemet och välja kriterier och i realtid få svaret på sina frågor. Är det för svårt? Anser vi att vi inte klarar av uppgiften bör vi be Apple, Microsoft eller Ikea hjälpa oss. När förvaltningen fått tillgång till systemet, menar jag att många av de frågor som idag ställs försvinner. Därmed har vi frigjort tid på golvet!

Överlämningar underlättas genom att ha system som kan interagera med varandra. Det är då möjligt för skolor att utbyta information om elever, studieresultat och historik på ett sätt som är effektivt och rättssäkert.Effekt och kommentarer: det är enligt min erfarenhet inte likvärdighet som präglar överlämningar mellan t.ex. högstadiet och gymnasiet. Olika huvudmän, skolor, rektorer och specialpedagoger har hittat olika modeller för att genomföra överlämningarna. Ibland blir det korrekt information, ibland för lite och ibland för mycket. Och när ett skolbyte sker är det ytterst tveksamt om rätt information lämnas över i rätt tid. Mina egna erfarenheter i den här frågan visar på katastrofalt usla väntetider, uppemot ett halvår. Och när informationen väl har kommit är det inte relevant eller pekar på så pass stora brister att hela skolbytet skulle ha behövt omprövas. Detta är inte ett tidsenligt sätt att hantera människor i behov av stöd och hjälp.

Verkstäder, Folktandvården, evenemangsarrangörer, offentliga toaletter m fl har idag fått ett bättre återkopplingssystem än skolan. När du bokar tid får du omedelbar bekräftelse via mejl, SMS eller dylikt. När det närmar sig kan du få påminnelse, och strax innan en sista-minuten-påminnelse. Det här är för vuxna människor. Vuxna som vi förväntar oss ska ha ordning och reda i sina liv och respektera inbokade tider. Men för barnen, de som verkligen behöver påminnelser och struktur pga. hjärnans utveckling, har vi inget fungerande system.

Lägg därtill att skolans innehåll och kurser inte stimulerar tillräckligt i dag. I den ålder som barnen befinner sig är det inte naturligt att kräva så lång tids stillasittande. Detta sammantaget kan resultera i bristande motivation. Tänk om ett SMS påminde eleven om att lektionen börjar om 5 minuter. Tänk om en knapptryckning tillbaka kunde tala om för läraren att eleven blir sen några minuter. Tänk om hela den här dialogen kunde följas av vårdnadshavare, som sitter på jobbet och inte har en aning om något av detta. Och tänk om läraren ska slippa känna sig anklagad när Skolinspektionen knackar på och undrar ”På vilket sätt har du försökt få eleven att komma till din lektion när hen skolkade?”. Istället för att spara 50 skärmdumpar som ska frikänna en lärare, kan dialogen ha loggats i systemet utan att läraren ska varken behöva en lärarassistent (för 500 tkr per år) eller vara oinformerad om elevens situation.

Även om jag själv blivit känd för att ha drivit igenom framgångsrika IT-satsningar, är jag mycket skeptisk till deras faktiska effekt i klassrummet och måluppfyllelse, när all tidsslöseri med krånglande teknik och fokusstörande bieffekter räknats bort. Vi har ändock inget val i skolan om vi ska hänga med övriga samhällsutvecklingen. Den här tveksamheten existerar emellertid inte på den administrativa nivån. Det är ytterst osannolikt att negativa effekterna av en korrekt utförd digitalisering skulle överväga de positiva.

Marknaden kommer att kunna hantera innovation i skolans IT-system på ett alldeles lysande sätt, när vi fritagit skolan från den organisatoriska kidnappning som den befinner sig i. Att inte ta den här konflikten, eftersom det är besvärligt och jobbigt, bör vi sätta i relation till ordspråket ”skära breda remmar ur andras läder”. Det kan bli väldigt otrevligt när tunga affärsidkare börjar bråka och skrika, men vi måste ta den här fajten för de elever från mest studieovana hemmen och vårdnadshavare som har störst behov att stötta sina barn. Det är inte okej att på bekostnad av dessa människor ge efter för högljudda särintressen.

Skolledare och lärare präglas enligt min mening och erfarenhet av enormt stark vilja att uppfylla kärnuppdraget. Utöver detta vill dessa grupper göra rätt; uppfylla de juridiska kraven, säkerställa samtliga elevers rättigheter och ha en fungerande dialog med hemmet. Men vi kan inte enbart öka kravet på ena sidan. Vi måste ge verktygen så att ena parten både kan uppfylla sin del, men också kommunicera ut förväntningarna på motparten på ett tydligt sätt, i rätt tid. Det är endast på detta sätt vi kan vända skolans brandkårsutryckningar till att bli förebyggande arbete på riktigt.

Sammanfattningsvis anser jag att den här formen av digitalisering är den enskilt viktigaste faktorn för att komma vidare med skolans utveckling. Ingen står med en pengapåse i mångmiljardklassen för att dubblera antalet människor i skolan som jag känner till. Och skulle pengarna finnas har vi ändå brist på utbildade lärare. De flesta åtgärderna i skolans värld ger inte omedelbara effekter. Att ta klivet till nästa fas i digitalisering är en av de snabbaste och mest effektfulla sätten att utvecklas, med relativt omedelbara resultat.

Enligt den undersökning som vi själv genomfört inför systembygget skulle ett helt nytt system kosta i spannet 10-15 miljoner kronor, i första hand för gymnasieskolan. Förskolan och grundskolan ska givetvis nyttja stora delar av gemensamma tänket, men pga. skilda lagkrav kommer anpassningar att behöva göras som kan kosta utöver summan som angavs ovan.

Med tanke på de kostnader som i dag finns inom skolväsendet anser jag att den här summan, om vi t.o.m. skulle fördubbla det, inte är något att tveka kring. Om vi tror på att digitaliseringen kommer att fortsätta och om vi gjort vår omvärldsbevakning riktigt, borde det vara en hundraprocentig politisk enighet att prioritera detta arbete omgående.

Framgångsrikt pedagogiskt arbete förutsätter att relationer byggs. Relationer byggs inte genom att lärare, rektorer eller kommande lärarassistenter nästlas in i icke fungerande och ålderdomliga IT-system samtidigt som juridiska kraven och verksamhetens mål skapar en orimlig psykosocial arbetssituation. Pedagogiska personalens överlägset viktigaste uppgift är tiden med eleven, både som en trygg vuxen och undervisande lärare. Den tiden går ej att värdesätta i pengar!

Om du fortfarande är tveksam om det är antalet personer eller digitalisering som är viktigast i just det här läget, så ber jag dig tänka dig in i följande exempel. Vi går in till en välfungerande organisation med omfattande IT-struktur, t.ex. IKEA, Skatteverket, Försäkringskassan, SCA eller liknande – och vi ber deras chef att rulla tillbaka sina IT-system till det som var i slutet av 90-talet – men vi ger dem 500 personer till. Vad svarar de då? 500 räcker inte. Vi ger dem 1000 personer, 10 000 personer. Vi kan ge dem 50 000 fler anställda. Skulle det räcka? Nej, för den brist som uppstår på IT-sidan kan inte människor åtgärda. Där är vi i skolan idag. Återigen: endast branscher och organisationer som misslyckats med sin digitalisering föreslår lösningar med fler människor utan att se grundproblemet.

Peyman Vahedi

Rektor Ådalsskolan, Kramfors

 

 

 

*En sammanfattad version av texten är tidigare publicerad i iFous forskningsmagasin.

 

 

Ingela Netz lyfter debatten om svensk skola till en nivå där den bör ligga

Ingela Netz är en av vår samtids vassaste ledare inom skolan och utvecklingen av densamma. Genom att röra sig inom skolans olika nivåer har hon på bredden och djupet lärt sig ”skola” så som den ser ut idag, så som vår samhällsstruktur skapar den. Med en genomtänkt och välgrundad syn på skola, lärande och organisation blir ledarskapets väg tydlig. Skolans uppdrag är lärande, utifrån forskning och beprövad erfarenhet men också utifrån den samtid vi idag lever i. Hennes mål är att kratta i manegen, utmana, stimulera, dokumentera och ibland provocera till lärande – i en komplex tillvaro. Därför lyfter hon debatten och ger i dagens artikel ett adekvat svar på Liberalen Malin Lernfelts tyckande om svensk skola.

Läs Malin Lernfelts text ”Vi gör våra barn till försökskaniner” publicerad i Expressen den 2/3.

Malin Lernfelt, liberal debattör, levererar i Expressen en dräpande salva över svensk skolas ”rolighetsvurm” och en hel radda andra brister i ganska osorterad ordning. Som alltid genererar denna typ av klickraketer tämligen intressanta diskussioner bland skolfolk i sociala medier, så för detta vill jag tacka dig, Malin.

Men ungefär där fastnar tacket i halsen. Din text rymmer ärligt talat så många obegripliga ”sanningar” att jag blir, i nämd ordning, stum – arg – ledsen- frustrerad – stridslysten – konstruktiv. Det konstruktiva för mig består i att försöka bemöta det du säger.

Det finns många som, betydligt bättre än jag, skulle kunna smula sönder din argumentation utifrån att du skjuter dig själv i foten när du hävdar att ”alla som diskuterar skolfrågor bör känna till att allt som sker i skolan skall vara vetenskapligt förankrat” och sedan, gång på gång, presenterar bergfasta ”sanningar” som springer mer ur dina personliga åsikter och övertygelser än ur vetenskap och beprövad erfarenhet. Kanske kommer det också ett sådant svar. Jag hoppas det.

Jag vill istället försöka möta dig med det som jag faktiskt tycker är en av mina skyldigheter som skolledare; att peka på, förhålla mig till och navigera i det komplexa sammanhang som skolan (och samhället) befinner sig i.

Högst sannolikt får jag betydligt färre klick än du. Det är liksom inte på modet att hävda att en fråga är ”både-och” istället för ”antingen-eller”. Det är ointressant och svårt och jobbigt för väldigt många (vuxna) att ta sig an mer djuplodande texter. Man skulle kunna säga att ”bildning” är rätt ute i vårt snabba-belöningar-tidevarv, och det är så intressant att du i din debattartikel ilsket ropar efter traditionella bildningsideal och vetenskaplighet samtidigt som du representerar den högröstade grupp åsiktsmaskiner som i sin retorik uttrycker precis det motsatta. Svart eller vitt. Ja eller nej. Rätt eller fel. Bra eller dåligt.

Om jag läser texten med mina snällaste ögon hittar jag, kanske, spår av en grundsyn på lärande som en sociokulturell företeelse; att det krävs (minst) två personer som i ett samspel (lärarledd undervisning) åstadkommer just lärande. Där är vi helt överens! Jag tycker inte heller, och driver inte som skolledare den linjen (om nu någon faktiskt trodde det) att elever ska facebooka eller planlöst och utan vuxenansvar skutta runt i sociala medier under skoltid. Men om ”förbjud mobiltelefoner” ligger i ena änden av en skala, och ”facebooka fritt och rulla runt i navelludd” i den andra, så tror jag att även du, Malin Lernfelt, är medveten om att det finns ett antal skalsteg däremellan. Så istället för att dras med och låta dig placera mig som din motpol på skalan vill jag med en dåres envishet hävda att det är utifrån skalans komplexitet vi måste föra diskussionen om skolan!  

 Låt mig ta ett exempel från din text. Att du som liberal debattör totaldissar entreprenörskap i skolan är oerhört intressant och visar med all önskvärd tydlighet att du kanske inte riktigt har koll på hur svensk skola styrs. Skolverket ”lanserar” inte saker på eget initiativ. Skolverket är ett statligt verk som jobbar utifrån riksdags- och regeringsdirektiv. Minns du måhända vilka som hade makten 2009 när entreprenöriellt lärande infördes i skolans styrdokument? (För dig som inte minns; japp, det var alliansregeringen med liberalen Jan Björklund vid skolrodret). Och att du sedan, igen i sann antingen-eller-anda, ställer ett entreprenöriellt förhållningssätt i skolan mot traditionella ämneskunskaper och gedigna baskunskaper som att läsa, skriva och räkna är faktiskt så dumt att skolklockorna stannar.

Självklart behöver svenska skolelever undervisas om och få grundläggande kunskaper och insikter om hur vårt samhälle är uppbyggt och om historiska skeenden” som du säger! Med samma självklarhet behöver svenska skolelever också få träning i att använda dessa kunskaper i sin nutid – och i sin framtid! (Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss, ska Ellen Key ha sagt). Att därför, som en integrerad del av undervisningen, jobba i projekt eller arbetsområden som kopplar ihop den vardag eleverna befinner sig i med befintliga fakta och lärdomar och nyproducerad kunskap utifrån samhällsutveckling och kreativitet, är för mig att leva upp till det ansvar som ställs på skolan i skollag och läroplan. Och att använda de (digitala) verktyg som är en helt integrerad del av vårt samhälle är också det en självklarhet. Att du kallar det för elevstyrd undervisning, rolighetsvurm och ogenomtänkt användning av sociala medier och vrider det till att syftet skulle vara självförverkligande och publicering istället för lärande är ännu ett bevis på den förenklingsbakterie som snabbt sprider sig i samhällsdebatten, och en totaldiss av lärarkårens profession som smakar illa.

Den antingen-eller-kultur som du representerar i din text är förödande för skoldebatten och för den ambition som alla, oavsett politisk färg, säger sig stå bakom; att höja lärarnas status.

Eftersom du vill att jag ska kalla dig bakåtsträvare tänker jag inte göra det. Inget vatten på den kvarnen. Jag tror snarare att du, liksom många andra väldigt skol-arga människor, är förvirrad och osäker eftersom det paradigmskifte samhället (och skolan) nu genomgår är just förvirrande och oroande för oss alla. Det vore ju så enkelt om det fanns ett rätt och ett fel! Om bara någon hade ett enkelt svar på allt som är svårt och komplext och måste mötas ur flera perspektiv! Jag skulle kunna dra ”Trump-kortet” här. Carl Johan von Seth skriver i dagens DN om längtan efter auktoritärt ledarskap och enkla svar, bl a när det gäller synen på uppfostran, när världen omkring svajar. Jag ser parallellerna. Kanske gör du det också.

”Om vi liksom bara kunde bromsa farten och stanna i det vi känner igen.” Det. Går. Inte.

Framtiden är osäker och oviss men tillhör de unga! Och jag är ledsen, det hade varit mycket enklare för alla om det inte varit så, men om vi utbildar de unga till att, lydigt och utan egna drivkrafter reproducera tidigare generationers sätt att lära, våra val och vårt levnadssätt, så lär det inte finnas så mycket värld kvar att testamentera till dem….

Det är svårt. Det är komplext och krångligt och kräver hårt arbete i kombination med både beprövad och nytänkande vetenskap. Vi har ju aldrig varit här förut – världen förändras och enbart gamla erfarenheter är inte en fungerande karta i dagens terräng. Vi som jobbar för och med svensk skola tycker också att det är svårt, men otroligt motiverande. Vi är fullt ut beredda att göra vår del av jobbet, men vi behöver en offentlig debatt som tillsammans med oss tar steget in i detta komplexa nystan av sammanhang, mönster, strukturer och kopplingar.

Med sorglig briljans gör du dig, Malin Lernfelt, med ditt resonemang istället till rolemodel för dessa uppmärksamhetstörstande individer med bristande uthållighet och oförmåga att ta till sig all form av information som inte direkt relaterar till deras egen vardag. Dem som du hävdar att dagens skola producerar.

Rimligtvis borde skoldebatten vara en fristad från just den sortens trams.

Ingela Netz

Rektor

Alla kan lära sig allt – om de bara får!

Igår publicerade redaktionen ett reportage om klass 6A och 6B på Edboskolan i Huddinge. Idag publicerar vi elevernas egen text om sina upplevelser i arbetet med att göra lärandet levande och meningsfullt. Ett svar till det twitterdrev som uppstod med anledning av ett par elevtexter, vilka beskrev varför lärare ska arbeta entreprenöriellt. Ett svar som visar skolsverige att alla kan lära sig allt – om de bara får!

Människor är som snöflingor. Ingen är likadan. Alla lär sig olika snabbt och på olika sätt. Det är det som gör oss unika. Ofta vet man själv på vilket sätt man lär sig bäst.

Att gå i skolan är vårt jobb. Vi är här varje dag, fem dagar i veckan och vi har långa skoldagar. Vuxna får vara med och påverka på sina jobb. Där är ofta valmöjligheten stor, så varför är det provocerande att vi elever berättar om hur vi vill ha vår skoldag? Är det för att vi är yngre, att vi är födda senare? Den makten låg inte i våra händer. Samhället har sedan länge bestämt att vi barn inte ska få vara med och påverka. Men barn är ju framtiden så snälla ge oss en chans innan du dömer ut oss.

Det är inte läraren som ska lära sig saker i skolan, utan det är eleverna. Att faktiskt låta eleverna påverka sin egen skoldag är ett jättebra sätt att lära eleverna att ta ansvar. Självklart kan inte eleverna bestämma allt men tillsammans med läraren kan vi faktiskt bestämma en hel del. Det blir roligare om man får utgå från sig själv och om vi tycker att det är kul att jobba så jobbar vi mer effektivt och då får vi bättre betyg och om vi får bättre betyg får vi bra jobb och en bra framtid och ett bättre Sverige.  Ganska enkelt egentligen.

Det kan låta som en jättestor grej att eleverna ska bestämma i skolan. Men det måste inte vara så komplicerat. Eftersom vi alla är som snöflingor, olika och unika, kanske vi vill jobba på olika sätt. Någon kanske vill spela in en film, en annan kanske vill rita en bild eller ringa ett viktigt samtal och någon annan kanske vill skriva en text. Ofta är ju det en fördel att göra det man är bäst på om man jobbar tillsammans och kämpar för samma sak! Sen ibland måste ju alla göra samma sak såklart eftersom vi också måste följa läroplanen.

För några dagar sedan skrev två av oss (Ida och Ingemar) en text om hur vi har jobbat entreprenöriellt och hur vi vill att vår skoldag ska vara. Vi la upp den på en skolblogg som heter skola365. Det var många personer som hittade texterna och vi fick jättemånga fina och snälla kommentarer, men dock så fick vi många negativa kommentarer också. Kommentarer som sa tex att man måste vara dum för att tro på att det är en tolvåring som har skrivit texten eller att det egentligen var vår lärare Marias åsikter. Det visar bara hur många det är som underskattar oss barn. Man ser oss inte som tänkande personer som kan uttrycka sina egna åsikter. Men det finns barn som faktiskt har egna tankar, ett stort ordförråd och sinnen som är starka nog att få ihop en riktigt bra debattartikel med en röd tråd.

Ja, det är vår lärare som har lärt oss dessa ord och deras mening men hon har bara gjort sitt jobb. Det är tragiskt att det finns vuxna lärare som inte tror att 12,13 åringar kan skriva en bra text eller har ett ordförråd med avancerade ord. Alla ni lärare som tror att barn inte kan liknelser eller svåra ord tycker jag ska börja testa att jobba entreprenöriellt och vara kreativa med era elever. Om man gör skolan roligare så är det lättare att ta in saker. Då lovar vi att texterna blir precis så bra som Ida och Ingemars.

Vi har blivit ifrågasatta och underskattade förut. Kanske reagerar vuxna ibland så för att de inte riktigt förstår exakt hur mycket vi barn kan göra och så blir de lite rädda när de blir motbevisade. Kanske är vissa lärare och rektorer vana vid att eleverna är passiva och inte tar så mycket initiativ?  När barn plötsligt gör något som är bra och säger vad de tycker kanske de blir förskräckta och har svårt att tro att det faktiskt är barn som uttrycker sig så. Men det är faktiskt så att alla kan allting om man bara lär dem!

Vi försöker påverka och förändra på ett entreprenöriellt sätt. För oss är det liksom självklart att barn också ska få påverka sin vardag. Vuxna och barn är ju lika mycket värda. Så med risk för att ännu en gång provocera vill vi säga: Ge eleverna chansen! Kom gemensamt på hur ni ska jobba. Det funkar för oss, det finns ingen anledning för er att inte prova, eller hur?

 

Av klass 6A och 6B, Edboskolan