Tillsammans kan vi göra mer

Horisonten presenterar, stolt, dagnes gästskribent: Linda Mannila! Linda beskriver sig själv på följande sätt.

Jag disputerade i datavetenskap (inriktning på utbildning) år 2009 vid Åbo Akademi, och har jobbat som utbildare, forskare och företagare inom utbildningssektorn med fokus på digitalisering och skolutveckling sedan 2010. Under åren har jag också haft förmånen att ha flera spännande expertuppdrag relaterade till mina intresseområden, däribland följande:

  • Medlem i Stockholms stads programmeringskommission (2016 –)
  • Styrelsemedlem för Resurscentret för matematik, naturvetenskap och teknik (skolresurs.fi, 2015 –)
  • Medlem i referensgrupp vid framtagningen av förslag på reviderade läroplaner i Sverige (Skolverket)
  • Inkallad medlem för att diskutera programmering i finländska läroplanen (Utbildningsstyrelsen)

Du hittar Lindas hemsida här!

I april publicerade den svenska regeringen en ändringsföreskrift gällande läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (SKOLFS 2017/11), där bland annat skolans uppdrag utvidgats till att inkludera digital kompetens. Detta är något vi ser hända runt om i världen som ett resultat av att digitaliseringen i samhället ökar – för att förstå vår samtid och vår framtid behöver det digitala finnas med som en del av allmänbildningen.

I de reviderade skrivningarna hittar vi inslag kopplade till digital kompetens i flertalet ämnen, allt från frågor kring etik, integritet och säkerhet inom religion och samhällskunskap till simuleringar i de naturorienterade ämnena och programmering i matematik och teknik. Sammantaget är målsättningen att alla elever ska ges möjlighet att ”utveckla förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling, lära sig förstå och använda digitala system och tjänster, utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik samt lära sig lösa problem och omsätta idéer i handling med digital teknik”. Liknande förändringar gjordes också i den finska läroplanen som trädde i kraft i augusti 2016. Medan läroplanerna ger en viss ledning gällande vilket innehåll som ska tas upp och när, saknas detaljerna för hur detta ska förverkligas i praktiken. Hur ska vi nå de målsättningar som finns?

De nya skrivningarna öppnar för spännande möjligheter inom och mellan olika ämnen, men ger därmed också upphov till nya frågor. En fråga som ofta dyker upp gäller progressionen. Var ska vi börja? Vart ska vi sen? Vad borde vi hinna med under lågstadiet, var borde vi ta vid på högstadiet? Hur ska vi säkerställa att alla har samma förkunskaper? Hur ska vi hantera elever som ligger före? Många relevanta frågor som tyvärr är svåra att besvara med säkerhet i dagens läge då de allra flesta sitter i samma båt. Vi kan i dag inte hoppa direkt på det planerade innehållet för årskurs 7 utan att först täcka upp det som eleverna borde ha hunnit gå igenom under de första sex åren. Samtidigt ger det också dem som jobbar i de senare klasserna en buffert för att hinna lära och förbereda sig själv.

De som kommit längst är kanske England, där man införde ämnet Computing hösten 2014, men inte heller där har en hel årskull hunnit gå igenom skolan enligt den nya läroplanen. Frågorna kring progression är därför något som kommer få ett allt tydligare svar under de kommande åren i takt med att vi hittar sätt att arbeta in det digitala i olika ämnen – både lokalt och internationellt. Samtidigt kan det hända att vi inser att progressionen i andra ämnen också ändras på köpet. Kanske blir det till exempel relevant att ta upp koordinatsystem i ett tidigare skede än förut då barnen börjar programmera i Scratch?

En annan fråga gäller det kompetensutvecklingsbehov som skrivningarna föranleder. Det nya innehållet är nytt för de allra flesta lärare och inget man kan förvänta sig att de ska ta till sig på egen hand. Digitalisering och särskilt programmering upplevs – förståeligt nog – av många som något främmande, obekant och tekniskt. Hur kan vi få alla lärare engagerade? Hur kan vi garantera en likvärdig situation för alla elever? 

Under de senaste åren har jag hållit en stor del kompetensutveckling av olika omfattning – från korta workshops till fortbildningar som sträckt sig över flera dagar och veckor på teman som digital samhällskunskap, programmering och ”making”, eller skapande med IT som material. Denna erfarenhet har visat på fem nyckelaspekter som jag försöker ha som utgångspunkt då jag planerar utbildningsinsatser och utvecklingsprojekt: 1) avdramatisera, 2) konkretisera, 3) relatera till något lärarna redan kan, 4) visa på nyttan och möjligheterna för den enskilda läraren (”what’s in it for me”) och 5) uppmuntra till kollegialt lärande . Digitaliseringen är inget skutt (som vi ibland talar om i Finland) utan mer av en process eller en resa, där vi kan vinna mycket på att lära med och av varandra. Här kan man tänka så litet eller så stort som man vill, men eftersom jag jobbar både i Finland och Sverige ser jag enorma möjligheter till att hjälpas åt över landsgränsen. Varför uppfinna hjulet på nytt flera gånger om?

Att digital kompetens skrivs in i läroplanen leder till olika reaktioner – en del jublar och tycker att det verkligen är på tiden att skolan tar in detta innehåll, medan andra upplever att det absolut inte hör till skolans uppdrag. Frågan kring digitaliseringens vara eller icke vara i skolan har debatterats flitigt på Twitter och i media, och jag är säker på att samma debatt kommer att fortsätta även framöver. Visst är det bra med diskussion och kritiskt ifrågasättande, men å andra sidan har regeringen nu fattat ett beslut. Oberoende av vad man tycker om situationen har elever i grundskolan rätt att senast från och med hösten 2018 få utveckla sin digitala kompetens. För mig känns det då mer produktivt att fundera på hur vi kan göra något bra av det hela i stället för att fokusera krafterna på att hitta fel och brister.

Tillsammans kan vi göra mer.