– Du fuskade ju!

En februarieftermiddag sitter jag på en föreläsning tillsammans med kommunens förstelärare. Temat är analysarbete av undervisningen kopplat till det systematiska kvalitetsarbetet. Pedagogerna är märkbart trötta och lyssnar på halvfart. Jag har tagit en strategisk plats långt bak i lokalen, det är intressant att iaktta pedagoger i en klassrumssituation. 

De får liksom ett elevbeteende. Eller för att vara tydlig. De beter sig på ett sätt som de inte vill att eleverna ska bete sig. inte alla, inte alltid och faktiskt inte vid detta tillfälle. De är trötta och lyssnar på halvfart men de är med i matchen. Gott. Kommunen har ju till trots tagit hit en föreläsare som ska lyfta och problematisera frågan om analys av undervisningen. Ett prioriterat arbetsområde inom förvaltningen.

Mitt under föreläsningen sprätter föreläsaren upp talet 14 000 i sin presentation. Frågan till denna siffra är: Vad tror ni detta är?

Du som arbetar som lärare kan nog känna igen er i den situation som jag nu ska försöka beskriva.  Frågan ställs till kollegiet som är spjutspetsarna i vår kommun. Det är det här gänget som ska göra det, det är dessa pedagoger som med sina gärningar i klassrummet ska inspirera både elever och kollegor. Det är de här människorna som ska se till att lyfta undervisningen i kommunen. Vad händer då när denna siffra följt av frågan dimper ner mitt i alla tankar om analys hopblandat med middagsplaner, eventuellt någon liten försiktig glutt bland sociala medier eller en digital diskussion med ett barn som kommit hem från skolan och vill baka chokladbollar? Önskvärt vore ju om en livlig diskussion bryter ut där det droppas idéer hejvilt, vissa rejält underbyggda andra rena chansningar. Det man önskar är att det skulle bli som vi vill ha det i ett klassrum. Men vad händer? Det blir tyst. Jättetyst. Snudd på pinsamt tyst. Varför det?

Min egen teori om detta är att man är rädd för att göra bort sig. Tänk om man skulle säga fel. Kommer de andra att skratta om jag säger fel? Kommer de viska och peka sådär pinsamt?

Jag har själv lite av den känslan i mig ska jag erkänna men känner samtidigt att det håller ju inte att vi sitter här helt tysta. Vi är ju skickliga pedagoger hela högen och någon av oss borde ju ändå kunna leverera en kvalificerad gissning vad 14 000 står för.

Samtidigt som jag får ordet och säger: ”Det skulle kunna vara antal elever per år som inte kvalificerar sig för gymnasieutbildningar” gör jag en snabb googling på ’ej behörig till gymnasiet antal elever’ och får en träff från DN som i sin tur hänvisar till Skolverket till precis det jag sa. 14 000 är det antal elever som saknar behörighet till gymnasiet, 2016. Bara det är ju skrämmande. I samma veva hör jag föreläsaren utbrista ”Exakt! Och vad gör vi åt det här…” Föreläsningen fortlöper, föreläsaren fick respons från gruppen. En pedagog som sitter bredvid vänder sig mot mig, tittar menande på mig och mot min iPad och säger ”-Du fuskade! Du sökte ju upp svaret på nätet!”

I min värld handlar inte detta om fusk. Jag menar, om du bara googlar på 14 000 så får du leta länge innan du hittar artikeln från DN som sedan leder rakt in i Skolverkets diagram och konstaterande av läget i skolsverige. Jag sökte ju för bövelen inte ens på 14 000 utan på det jag trodde var svaret. Jag ser detta som ett sätt att hamna rätt, att hitta fokus och kunna leverera ett svar och känna sig säker på sin sak. I min värld har denna lärare en bit kvar innan denne ser sin nya roll som lärare i ett klassrum.

Förr stod läraren för kunskapen. Eleverna gick till skolan satt tyst och lyssnade på läraren som pratade och berättade fakta eller hänvisade till en bok som innehöll detsamma. Det fanns två källor till fakta, läraren eller de böcker som läraren valt eller hade tillgång till. Idag står inte läraren för faktakunskaperna på samma sätt. Läraren får istället hjälpa och stötta eleverna till att söka fakta på ett klokt sätt. Guida dem till att pröva olika källor mot varandra. Lära dem att vara källkritiska. Det kommer krävas i vår värld både nu och framförallt framöver. När till och med en pedagog som undervisar i grundskolans tidigare år kan slänga ihop en snygg och trovärdig sida på internet så kan ju vem som helst göra det. Att den som lägger ut information på nätet sedan inte har full faktakoll och kanske lägger ut alternativ fakta i sann trumpanda det måste man vara vaksam på.

Att man som elev undersöker, kollar upp och granskar fakta innan man klämmer ur sig ett svar är sunt. Lika sunt som om eleverna skulle börja med kvalificerade gissningar som leder till öppna diskussioner. När ett gäng förstelärare inte gör något av detta blir jag lite orolig. Att jag, som IKT-pedagog, ska lämna det enda svaret i detta sammanhang är lite sorgligt. Jag törs lova att minst hälften av de som satt där hade utan problem kunnat ge samma svar om de bara vågat. Nu är det kanske inte det som upprör mig mest i det hela. Jag blir mer bekymrad över den pedagog som ansåg att jag fuskade när jag gjorde min miniresearch. Jag har funderat mycket på det denna pedagog sa och tänker också: Hur ska denna pedagog, denna förstelärare, kunna leda sina elever in i den nya tidens faktasökande och kunskapsbärande? De frågorna som var viktiga förr som exempelvis att man som elev ska kunna rapa upp alla länder i Europa med tillhörande huvudstad och gärna valuta. Är bara en googling bort. Du kan till och med be Siri om svaret. Vad som däremot är viktigt att diskutera är ju varför just Köpenhamn är huvudstad i Danmark, det är lite knivigare att bara googla fram. Likaså frågan som vår föreläsare ställde: Hur tänker vi och hur förhåller vi oss till att 14 000 elever inte är behöriga till gymnasiet? Detta trots att de kan fråga Siri eller Google om massor av saker och få fram fakta i ett nafs.

Vilken kunskap är viktigast och hur kan vi stötta och hjälpa våra elever att nå så långt som möjligt i deras utveckling?