Värdeskapande projekt i praktiken

Horisonten är stolta över att presentera dagens gästskribent;  Maria Wiman.

Maria är en av fem nominerade till det prestigefyllda Trevor Dolan-priset. Prisutdelning sker på SETT-mässan!

Torsdag eftermiddag i januari och tung blötsnö faller från himlen. Tidigare i veckan har musikläraren Elin kläckt idén att skolan borde uppmärksamma Alla hjärtans dag. Det triggade igång något i mitt huvud, någonting ligger därinne och pyr. Men jag stoppar mina tankar och idéer innan de riktigt kläcks. Jag väntar medvetet för jag vill spåna tillsammans med mina medhjälpare, ja alltså mina elever. Efter lunch står jag så i klassrummet och säger följande: ”Snart är det alla hjärtans dag och vi borde göra någonting speciellt denna dag.” 

Fem sekunders tystnad. Sedan kommer idéerna. Haglande. Utifrån ser det ut som ett klassrum i kaos. Kanske är det till och med kaos. Men det är ett kreativt kaos och jag älskar det. Ingen idé är dum, ingenting är omöjligt.

Tio minuter senare är vi igång på riktigt. Vi prövar våra vingar. Vilka idéer är gångbara, vad kan vi praktiskt göra redan nu? Därefter sätter vi igång. Återigen kan det se ut som kaos utifrån men vi vet precis vad vi håller på med. Alla har en uppgift och alla (jag menar varenda en) jobbar för samma mål och för samma sak. Vi har inte råd att störa varandra eller att inte hjälpa varandra. Allas kompetenser blir viktiga.

Några arrangerar en dikttävling. Regler ska bestämmas, information ska ut och praktiska detaljer måste styras upp. Vi får en anledning att ägna tid åt poesi för om man ska arrangera en dikttävling för hela skolan är det ju sjujäkla bra om man faktiskt vet vad en dikt är.  Elever tar mod till sig, knackar klassrumsdörr och gör reklam för vår tävling.

Några ringer runt och ordnar sponsring till dikttävlingens priser. Vi får en mycket god anledning att träna oss i hur man genomför muntliga redogörelser med anpassning till syfte och mottagare.

Några strukturerar och arrangerar en ”komplimanglåda” med färdigskrivna komplimangkort där man enkelt kan stoppa ner handen och få sig en fin slumpartad komplimang på alla hjärtans dag. Vi tränar oss på hur en komplimang ser ut och hur vi uttrycker oss mot varandra. Viktiga värdegrundsfrågor stöts och blöts.

Några dokumenterar vårt arbete i form av en vlogg. Ett måste för att göra detta bra är att ha kunskap om hur man kombinerar ord, bild och ljud. Vloggen hamnar såklart på klassbloggen i samma sekund som den är klar.

14 februari kan vi sålunda göra slag i saken och genomföra vårt alla hjärtans dag-projekt i skolans bibliotek. Firandet går som en röd tråd genom hela skolan och vi är stolta över vår del. Vi började från noll, med en liten idé från skolans musiklärare, och nu står vi här med hjärtballonger i taket (några elever fixade brakpris – tio ballonger för en krona), fina priser i dikttävlingen (tack Hemköp och Matrix), en komplimanglåda fylld av beröm och en dikttävling som många lärare också hakar på och som lockar elever att skriva poesi, läsa poesi och inte minst tala om poesi.

Det ligger så mycket lärande i det här. Alla gör inte samma sak och alla sitter inte i samma rum men alla jobbar för samma sak med ett gemensamt mål i sikte. Under dessa lektioner bedömer jag konstant och hela tiden. Jag tjuvlyssnar när de ringer, lusläser deras texter, deltar i deras resonemang runt värdegrunden, betraktar samarbetet, imponeras av idérikedomen, mönstrar processens varenda del – hela tiden med kunskapskraven i bakhuvudet. Det finns mycket jag kan bedöma.

När arbetet är slut utvärderar vi kort i klassen. En elev skriver då: ”Jag såg med egna ögon att det vi gjorde på alla hjärtans dag gjorde skillnad. Många var så glada. Jag mår sjukt bra när jag tänker på det.”

Jag skriver under på det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.