Programmera mera!

Idag gästas Horisonten av Elin Nilsson, som betonar det viktiga i att alla lärare deltar i programmeringsarbetet.

Programmering i grundskolan är ett hett diskussionsämne, allra helst sedan regeringen för en kort tid sedan beslutade att det ska införas i kursplanerna för matematik och teknik, där det nämns att alla elever ska få med sig kunskaper att förstå och kunna påverka världen. Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället, arbetsmarknaden och våra sätt att leva och vara.

På Sofiedalskolan i Valbo, en bit utanför Gävle i Gästrikland, jobbar vi med enkel programmering (ibland slarvigt kallat kodning) på elevens valtiden under 90 minuter varje vecka. Jag som ansvarar för profilen heter Elin Nilsson, och är egentligen lärare i svenska och spanska – och har ett stort intresse för teknik, programmering och hur elever kan använda sig av den här kompetensen i fler skolämnen.

Tanken på den här profilen föddes när vi satt i ett planeringsmöte inför det kommande läsåret 2016/2017. Vi körde igång och då med datorer – eftersom vi då inte hade samma lösning som idag, dvs eleverna har en varsin iPad. I början var det enkelt med sidor som till exempel code.org där vi lärde oss grunderna i blockprogrammering och sploder.com där vi lärde oss att bygga spel i olika former. Ganska snart började vi kika på de gamla lådorna med Lego Mindstorms-robotar som stod i ett skåp på NO-institutionen, och vi bestämde oss för att testa dessa. Eleverna byggde snabbt ihop dessa och vi körde igång med att testa dem, vilket gav mersmak! Detta var i slutet av terminen, och tankarna på att köpa in robotar föddes hos mig, dock var inte den lösningen den enklaste eftersom jag i princip inte hade någon budget till profilen. Efter lite letande så hittade jag en fond där jag kunde söka pengar till detta, och efter mycket slit landade drygt 25 000 i knät på mig för att användas till robotköp.

Inte bara en gång har jag fått frågan om jag är lärare i NO, matte eller teknik – vilket jag alltså inte är. Däremot är jag intresserad av programmering och tycker att det är viktigt att hänga med i just det när det gäller skolan. Alla lärare ska arbeta med språkutvecklande arbetssätt och vara språklärare, så varför kan inte alla lärare arbeta med programmering?

I dagsläget har vi köpt in 20 robotar av fyra olika sorter, några är enklare och fungerar som ”fartrobotar” där eleverna programmerar dem till att ha kappkörning i vår långa korridor medan några är mer avancerade och kan programmeras till att utföra diverse kommandon eller att prata. De enklare robotarna är av typen ”Ollie”, och kan göra diverse trick och köras i hastigheter upp till 30 km/h, medan de som ser ut som en boll heter ”Sphero” och är genomskinliga för att all elektronik inuti dem ska synas. Robotarna styrs med hjälp av iPad och ett antal olika appar som är gratis, de går även att koppla ihop för att lära sig tänka i ännu fler led. Roligast var när en elev programmerade roboten till att säga ”Du får sparken” och körde in den till vår biträdande rektor… Den roboten som kan prata och låta som olika djur har hittills varit mest spännande, den heter ”Dash” och är en klarblå plastpryl som eleverna tycker är rolig att jobba med just på grund av att den kan programmeras med hjälp av många appar och låta roligt.

Många elever tycker att kodningen är kul, och att de får ”leka” med robotarna i olika situationer, men den viktigaste delen är ändå att de får med sig en av de viktigaste framtidskompetenserna som finns – dvs att eleverna lär sig att det är de som styr roboten med hjälp av kommandon och instruktioner för att lösa olika problem. Som en elev sade: ”Det bästa är när vi kan använda det vi lär oss på profilen i andra ämnen”. En sådan kommentar känns extra rolig för mig som språklärare!