Sociala medier skapar relationer i det gränslösa klassrummet

Horisonten hälsar Daniel Gausel välkommen! Så här skriver han om sig själv:

Jag heter Daniel Gausel och arbetar som SO-pedagog på häftiga Östra grundskolan i Skogås, Huddinge där jag har ansvar för IKT och likabehandlingsarbetet. Jag har tidigare varit skolledare under tre år, en tjänst jag sökte mig till utifrån mitt brinnande intresse för skolutveckling. Saknaden av den dagliga kontakten och arbetet med eleverna samt insikten av att skolutveckling bäst sker i riktiga lärandesituationer förde mig tillbaka till lärarskapet. Relationer och lärande utifrån mottot ”Viktigt på riktigt” karaktäriserar mina tankar om skola, samt att det vi gör det gör vi för varje enskild elev.

Personligt:

  • Trebarnspappa i en fembarnsbonusfamilj.
  • Handboll och musik.
  • Huddinge i mitt hjärta!!!

Samtidigt som jag öppnar burken med krossade tomater som ska i min berömda köttfärssås plingar det till i telefonen. Jag sneglar upp på klockan och visarna som pekar på kvart i sex innan jag öppnar upp telefonen och läser den långa texten om vad som har hänt. Det är en av eleverna i min mentorsklass som behöver någon att anförtro sig åt, någon han vet kommer att lyssna.

Likes-jagare. Clickbait. Vi diskuterar begreppen i klassrummet tillsammans, visar exempel och reder ut på vilka olika sätt de påverkar vårt intag av information. Begreppen och diskussion är en del av vårt arbete kring källkritik, ett arbete som kommer att innefatta ämnesinnehåll från svenskan såväl som samhällskunskapen och religionen. Eleverna får diskutera hur deras tidigare tweets om Nätkärlek eller om de nyhetsartiklar de har kommenterat på sociala medier skulle kunna ha fått större spridning, vad är det som gör att folk väljer att klicka, väljer att läsa. I vårt tidigare arbete har vi skrivit insändare till tidningar där en del blev utvalda och publicerade. Varför blev just den elevens text antagen, vad är det hon faktiskt har skrivit? Det här är frågor som måste besvaras, frågor som eleverna måste reflektera och resonera kring, för att kunna ta till sig det informationsflöde som finns i dagens samhälle. Återigen blir det svårt att besvara frågorna utan att eleverna får lära sig det ämnesinnehåll som kursplanerna föreskriver men även den fakta och de orsakskedjor som leder till en specifik händelse.

Jag använder mig en del av sociala medier i arbetet med mina elever och det finns egentligen flera orsaker till det. En av de främsta anledningarna till det är att när de får uttrycka sig i en offentlig miljö så blir det på riktigt. De vet om att deras tweets och publiceringar kommer att läsas, det finns på så sätt riktig mottagare. Jag märker att det höjer elevernas prestation, inte bara det som de faktiskt skickar ut utan även under processen dit. Ibland kan det räcka men ännu bättre blir det om eleverna får arbeta med något som faktiskt berör dem på riktigt, något som är begripligt och meningsfullt. Ett exempel på det är det arbetet som ledde fram till en rad publicerade insändare. Arbetet tog sin början i den skönlitterära boken Den osynliga flickan som utspelar sig i Afghanistan under talibanstyre. Vi arbetade med den boken samtidigt som vi uppmärksammade Musikhjälpens arbete för alla barns rätt till att få utbildning. Tillsammans skapade vi en förståelse för behovet av att förändra. Visst, andra klasser och andra skolor startade insamlingar men vi valde att skriva insändare. Förutom att det såklart blev arbeten som för mig blev både roliga och spännande att bedöma blev det arbeten som var meningsfulla för eleverna, arbeten som var viktiga på riktigt.

En annan viktig anledning till att arbeta med sociala medier är förstås utifrån vad vi kan kalla för ett likabehandlingsperspektiv. Precis som för de flesta vuxna så är de sociala medierna viktiga kommunikationsverktyg för våra elever, oftast positivt men som vi vet även negativt. Vi kan ses i olika rapporter att elever upplever sig kränkta och utsatta, problem som vi i skolan ofta åtgärdar med enstaka insatser så som en extra föreläsning. Här kommer min poäng, när jag arbetar så frekvent med sociala medier så får jag kontinuerligt möjligheten att diskutera och arbeta med konsekvenserna av att uttrycka sig på olika sätt. Det blir ett arbete som ut likabehandlingsperspektivet blir både åtgärdande (jag är där och ser mer), förebyggande (kan man skriva så?) och främjande (hur kan vi “bästa skriva”?). Eleverna förstår värdet i arbetet och det blir meningsfullt och viktigt på riktigt.

Jag läser min elevs långa text, kan nästan se hur han sitter och väntar på mitt svar. Jag tänker tillbaka på den resa som vi har haft så här långt, alla höjder och dalar. När pastavattnet kokar över stänger jag bara av plattan och återgår till det svar som jag vill ge honom, det svar han varje dag förtjänar. <3