Nytt lyft för skolsverige!

Nytt specialpedagogiskt lyft skall göra en fjärdedel av landets lärare skickligare i undervisningens konst under en fyraårsperiod. Det kommer att bygga på kollegialt lärande där skolverket ska utbilda handledare samt skapa en webbplats där du hittar aktuell forskning samt stöd och tips för vidare utveckling. Enligt skolminister Gustav Fridolin krävs en sådan insats för att skolorna skall kunna ge alla elever kvalificerad undervisning, oavsett bakgrund och förutsättningar. Specialpedagogens uppdrag (om vi generaliserar grovt) är att upptäcka alla elevers olika behov och att lyckas anpassa verksamheten efter dessa. Och får vi fler lärare i klassrummen som utvecklar strategier för detta ökar sannolikheten att vi möter vi möter varje elev där hen är. Det bör ju leda till högre måluppfyllelse. So far so good. Eller?

Men tänk om det inte räcker? Tänk om skolan ställer krav på att utföra uppgifter som barn och unga inte ännu är mentalt mogna för? Som den mänskliga hjärnan inte är mogen för i unga år? Det innebär ju att vi faktiskt låter våra barn och unga misslyckas (i alla evinnerliga resultatmätningar vi ägnar oss åt) UTAN att ens ha haft förutsättningarna från början? Vad skulle hända om hela utbildningssystemet faktiskt började ta hänsyn till mer tvärvetenskapliga perspektiv när vi skriver våra läroplaner och styrdokument?

Vi vet till exempel att människans hjärna når full mognad först vid 25-års ålder. Att skapa en överblick klarar den mänskliga hjärnan först i 20-årsåldern. I Cortex, området i pannloben, ”hjärnans beslutsfattarcentrum” blir klart allra sist. Där ligger vårt abstrakta tänkande, vilket innebär att förmågor som framtidsplanering, förmågan till överblick och att sålla intryck och riskbedömning inte är utvecklade hos våra tonåringar. Detta till trots kräver läroplanen förmågan att reflektera över sitt eget lärande, att skapa sig en överblick över det du gör, gå utanför dig själv, beskriva, analysera och reflektera i abstrakta termer… hm… Kan detta kopplas till PISA-resultaten?

Hur skulle vi då kunna göra för att skapa världens bästa skola med världens bästa resultat? För det är väl både ambition och mål? Ett förslag vore ju att assistera pedagogerna när det gäller att konkretisera det abstrakta i styrdokumenten i större utsträckning. Då skulle pedagogerna har möjlighet att ”upptäcka alla elevers olika behov och att lyckas anpassa verksamheten efter dessa”. Ett annat sätt vore ju på sikt som sagt att vi börjar ta hänsyn till hjärnforskningen , eftersom hjärnan faktiskt spelar roll för lärandet…

Horisonten har träffat tre entreprenörer och beteendevetare som under senaste året av olika anledningar valt att utveckla en spännande idé som gör skillnad för elever i svensk skola. Helena Borges på Mappia är en av dem:

– Vi har i samarbete med flera skolor utvecklat ett nytt sätt att lära med hjälp av bilder. Vår metod och våra verktyg som bygger på modern forskning om hur hjärnan naturligt lär och är anpassade för att användas i klassrummet. Vi tror att detta nya sätt att lära kan få stora effekter både för enskilda elevers möjligheter att uppnå målen i skolan men också stödja skolan att klara att integrera fler i den ordinarie undervisningen. Vår metod för undervisningen är både enklare och roligare för alla men i våra tester har vi sett stor effekt på de barn som har svårigheter. Bilderna konkretiserar abstraktionsnivån som finns inom språk, matematik och naturvetenskap exempelvis och gör att hjärnan minns bättre. Abstrakt språk skapar inga bilder vilket gör det svårare att se kopplingar mellan olika faktorer som i sin tur gör det svårare att begripa helheter.

Tuns skola i Lidköping med matematikutvecklaren och pedagogen Britt Bengtsson i spetsen, har introducerat och  använt metoden och materialet kring multiplikationstabellen. Ett ämne som över tid verkar ha blivit en större utmaning för eleverna.

– När vi introducerade den här metoden och bildmaterialet som helhetsgrepp i klassen var verkligen alla barn med! Det är den stora skillnaden sedan tidigare. Motivationen har ökat i gruppen och även de som tidigare inte hängt med lyser upp och ögonen tindrar av glädje eftersom förståelsen infinner sig för alla. Det handlar också om att detta är ett så roligt sätt att arbeta, alla har kul, både elever och pedagoger! Visst kräver det ett annat sätt att se på undervisningen och vi pedagoger behöver verkligen ha viljan att förändra för att utveckla och få med alla. Det är verkligen värt att våga prova. Belöningen är ju att det skapar en samhörighet när alla är med. Det intressanta är att vi kunnat utveckla detta och lyfta över metoden till andra områden, som berättande exempelvis, nu skapar vi och bygger sagor utifrån den här metoden och det ger nytt bränsle att vilja utveckla ännu mer. Både elever och lärare upplever detta, skrattar Britt. Upp i åldrarna skulle den här metodn fungera väldigt väl för enskilda individer i gruppen. Material och metod är under utveckling och vilket kommer ge eleverna ännu fler möjligheter att utveckla sitt lärande.

Vad gäller diskussionen om konkretionsnivå i styrdokumenten menar Britt att de tillåter stort handlingsutrymme och utgör ett gott underlag för lärandepraktiken men att metoder som den här verkligen behövs efter som fler elever blir delaktiga och känner glädje över att lära.

I vår besöker Horisonten fler skolor som arbetar med metoden vilken helt enkelt hjälper till att konkretisera abstrakta begrepp så att fler elever lär snabbare. Följ oss ut i skolorna och få en närmare inblick i hur materialet används och vad det ger.